lillasysterfix

Påsken är en alldeles lagom högtid tycker jag och på något sätt så kommer den nästan överraskande varenda år. Beror säkert på att det väl är högtiden med minst ”borden och måsten” innan vilket gör att man inte behöver stressa upp sig och känna att man måste hinna med en massa inför den.
Det enda jag känner att jag vill är att ta in lite ris (ej björk eftersom sönerna är pollenallergiker) och placera ut de få ”påskpyntsakerna” jag har. Alldeles lagom roligt och pyssligt. Sen känns det säkert också extra roligt därför att våren är så nära när det blir påsk och man känner hopp och förväntan inför de ljusa varma årstiderna.

I år är det ju ovanligt mycket snö kvar och sen är väl påsken ovanligt tidig också men man vet ändå att nu blir det vår.

Igår var jag iväg på en arbetsintroduktion då jag fått ett litet vikariat på drygt tre veckor och vi får väl se hur det går ??
Ska vara på ca tio olika platser de två kommande veckorna och nyckelknippan är imponerande måste jag säga!!
Har suttit och försökt få ihop ett eget schema för vilka dagar jag ska ta vad och hoppas verkligen att jag inte missat något ställe. En timme här och en timme där…. två gånger i veckan här och en gång i veckan där…osv osv!
Puh ! Hon som jag ska vicka för var i alla fall glad att jag redan var van vid själva arbetet, städningen alltså, så att jag var bekant med utrustning och redskapen så att säga för hade hon fått lov att lära mig precis allt från början så hade vi nog hållit på än  :)

Men det ska nog gå bra och känner mig inte särskilt nervös över det. Blir bara lite mer än halvtid de två första veckorna och sen en veckas heltid innan jag får en veckas ledigt inför kyrkogårdssäsongen. Så det blir nog en lagom start inför sommarens slit och släp.

Hoppas hoppas på en lite torrare sommar i år men det vet man ju aldrig. ?? Förra säsongen var i alla fall rekordblöt och aldrig har väl våra regnställ på jobbet använts som då.

Men kan väl inte tänka mig att det ska kunna regna lika mycket en sommar till. Det bara måste ju bli bättre.
Kanske ska se det positivt och tänka som så att det kan ju i alla fall inte bli sämre eftersom det regnade i stort sett varenda dag.

Nåja, nu ska vi inte prata om regn när solen lyser för fullt där ute och Wilma väntar på en morgonpromenad husse jobbar till elva så det blir väl vi tjejer som promenixar som vanligt !

Ha en lugn, skön och solig påsk nu och ta hand om varandra  !

Britta 

Har väl aldrig i hela mitt liv varit så kort längtan efter våren som i år. Snart är ju till och med mars över och nu kan det inte bli annat än vår  :)
Nog har det känts lite väl segt ett tag nu då det knappt töat alls hittills men när vi kommit så här långt så kan man ju också vara säker på att när det nu väl börjar… så är det på allvar  ;)
Nu blev ju mars  en lite konstig månad för oss pga att sambon råkade ut för en influensa som höll i sig i drygt tre veckor men konstigt nog har det ändå känts som om tiden gått fort. Ja inte för honom förstås som bara gått och längtat efter att kunna åka skidor igen men knappt orkat gå ut till soptunnan utan att bli andfådd och darrig i benen. Men mina dagar har på något sätt ändå runnit iväg, säkert mycket beroende på mina och Wilmas långpromenader, och den där värsta vårlängtan och snöhatarperioden har faktiskt inte hunnit infinna sig.
Och nu är det ingen idé att reta upp sig på snön ens eftersom den inom den närmaste månaden kommer att försvinna vare sig den vill eller inte.
Ska se till att njuta ordentligt av snösmältning och vårtecken den här gången och om jag ska rapportera om några (vårtecken alltså) så hörde vi faktiskt i morse när vi var ute med Wilma en sväng, en hackspett som trummade på en lyktstolpe i hopp om att få svar av eller locka till sig en hona  :)

Idag ska vi ta våran första skidtur på över en månad sedan sambon blev sjuk. Ska bli spännande att se vad kroppen tycker om det? Går ju väldigt upp och ner med min värk i skuldror armar och axlar och det är lite av ett lotteri varenda gång man gör eller har gjort något ansträngande och ovant. Vissa gånger känns det knappt alls efteråt och vissa får man ”straffet” i flera dagar i form av värk,molande och ”knäppande” i leder. Men men, är ju knappast ensam om det i detta stress, panik och prestationssamhälle vi lever i idag där den ständiga jakten på pengar och att få varje månad att gå ihop är det som styr oss människor.
Det är inte naturligt för oss helt enkelt. Och en sak är säker, att när mina söner har skapat sig egna ordnade liv med ekonomi och bostad så kommer vi inte att låta pengar styra oss som de gör idag. Vi är helt överens om att det finns andra sätt att leva på och bor gärna mindre och enklare på någon ”naturnära” plats där vi har möjlighet att odla och förvara livsmedel på ett annat sätt än nu.
Är ju helt vansinniga pengar man lägger på matinköp per månad men så länge man har en (ibland två) tonåring som ”växer och frodas” och behöver ”support” inför vuxenlivet så är det så som livet ser ut just nu.

Nåja, nu får det räcka för den här gången. Återkommer när lusten att skriva infinner sig nästa gång …:)

Britta

Ja tyvärr så är bilden inte tagen från min och wilmas promenad idag (är ju en aning vitare ute än så länge) men tyckte att den passade ändå eftersom den visar henne ute i naturen med oss vilket vi lovat att det ska bli mycket mycket mer av den här sommaren.
Kan ju vara sista pigga sommaren för henne då hon faktiskt fyller tolv i början av juni. Har i alla fall börjat ”träna” henne inför kommande säsong och de senaste två veckorna har jag och hon (eftersom husse fortfarande inte är bra i sin förkylning) gått promenader på minst mellan trettio och fyrtio minuter.
Idag tog vi rekord med en timme och tjugo minuter både i skoterspår, skog och vanliga vägar och hon verkade klara av det hur bra som helst. Måste säga att hon är en ovanligt fräsch elvaåring och visar än så länge inga tecken på att vara stel, svag eller ha ont någonstans. Beter sig ibland mer som 1 än 11 år då hon tar riktiga ”racespringturer” och rullar sig i snön som en tok.
Man riktigt känner hur roligt hon tycker att det är med våra promenader och det är nyttigt både för henne och mig såklart som också måste komma lite mer i form inför arbetssäsongen som börjar om drygt en månad.
Tänkte också försöka ge mig på lite kloklippning för första gången idag och tror att det ska gå bra efter att ha läst och kollat lite på nätet plus att jag lyst igenom klorna med en liten lampa som gör att man ser pulpan ganska tydligt. Tack och lov så har hon vita klor och inte svarta som verkar vara betydligt svårare såklart.

Yes…! Tillbaka igen efter att ha praktiserat lite kloklippning och det har gått över förväntan har en baktass kvar men tar det lugnt och lite då och då så att det inte blir så dramatiskt. Husse påstår att han aldrig sett henne så avslappnad med någon som när jag klipper klorna och det känns ju såklart extra roligt att höra. Grejen med djur är ju att själv känna sig lugn och säker på att det ska gå bra, vilket de ju ”känner av” direkt.

Men nu börjar min T-rex (detsamma som sjuttonårig son) bli hungrig så det är väl bara att sätta på sig förklädet och trolla fram något delikat och nyttigt  ;)

Ha det gott! Snart kommer vååååren….  :) :)

Imorgon drar vi en sväng till Hälsingland för lite påhälsning hos barn och barnbarn!

Britta  :)

Har hamnat i en ”funderarperiod” igen och då brukar det bli lite längre mellan inläggen. Tänker på och oroar mig alldeles för mycket över mina söners framtid och det är inte särskilt nyttigt och bra. Särskilt inte när man som jag (och naturligtvis många med mig) ”lagrar” och verkar stoppa in alla bekymmer i axlar, skuldror, nacke, huvud och armar. För att inte tala om dessa käkmuskler som jag ligger och biter ihop hårt under nätterna. Inte medvetet naturligtvis utan det sker liksom automatiskt och undermedvetet  och leder till att jag vaknar med känslan av att ha en galge inopererad i skuldror och nacke och en molande huvudvärk som inte vill ge sig trots tabletter av olika slag. Det här leder ju i sin tur till att jag också alltid känner mig trött pga dålig sömn och så är den onda cirkeln igång.
Tänk om man bara kunde lära sig att det inte går att lösa några bekymmer under natten? Och det allra dummaste är väl att ”måla upp” bekymmer redan innan de ens finns??
Nu har jag ju visserligen den ovanliga lyckan att leva och bo med en massör av bästa sort men det finns faktiskt en gräns för hur ofta och mycket man vill be honom om hjälp också. Han hjälper mig oerhört mycket och  så gott han kan men ibland känner jag att jag bara inte förmår mig att fråga. Kan ju tänka mig själv att leva ihop med en människa som klagar på och vill ha hjälp med sitt onda varenda dag. Det måste ju bara bli påfrestande till slut ?!?
Såna här perioder ligger också mitt Meniéres syndrom alldeles på lur och i morse trodde jag ett tag att det var dags igen. Kände hur ögonen inte riktigt ”följde med” och gjorde egna små ”volter” då och då men bestämde mig för att ta en promenad och få lite luft och tydligen så räckte det för att stabilisera tankarna igen. Är ju helt klart och tydligt nu att det är när det blir ”för mycket” i huvudet som yrseln vill dra igång och ofta med ett slags fräsande, högt susande ljud i vänster öra innan.
Har i alla fall varit på ett besök på öronmottagningen i Mora nu och även om läkaren inte kunde ställa en klar diagnos pga att jag ännu inte har fått nedsatt hörsel pga mina anfall så pekar allt på Meniéres och ska höra av mig nästa gång min tinnitus som består av ett dovt brummande ljud är som värst. De behöver alltså papper på att hörselnerven blivit skadad pga anfallen så pass så att hörseln blivit nedsatt för att kunna ge mig en diagnos. Men fick i alla fall åksjuketabletter utskrivna vilket kan hjälpa mot yrseln om man tar dem i tid och sen finns det annat man kan göra i form av att ändra sin kost om det skulle vara så att man får anfall ofta men än så länge så är det så långt emellan så jag känner att problemet inte är tillräckligt stort för att behöva göra något åt det.

Nu blev det här ett gnälligt inlägg vilket väl inte var riktigt meningen och jag vet ju att det är ett positivt tänkande som gäller för att lösa problem. Tycker också att jag varit och lyckats tänka positivt på sistone men ibland dyker det upp saker som liksom är ”droppen” som får bägaren att rinna över så att säga och vips så är man nere i sina mörka bekymmersamma tankar igen.

Men det är väl bara att försöka skaka av sig det negativa och försöka se möjligheter och positiva förändringar istället, för de finns ju där om man bara tillåter det.

Ha det bra nu tänk positivt så blir det mesta positivt, så är det bara  

Britta

Ja det är tack och lov inte jag själv som behöver ta ställning till det men lyssnade på ett radioprogram idag och måste säga att det här med att huruvida man ska ha rätt till att göra abort eller inte är en av de konstigaste frågor och diskussioner jag vet.
Var bla någon ”expert” på området, läkare eller forskare eller nåt som sa att ” fostret är inte en del av kvinnans kropp så kvinnan äger inte fostret utan fostret har en egen kropp, ett liv och en rättighet att vara med och bestämma, eftersom fostret är en självständig varelse ” !

?

Okej, tänkte jag!? Visserligen ”äger” inte kvinnan fostret, det kan jag hålla med om men…att fostret är en självständig varelse kan jag däremot inte instämma i. Fostret eller barnet kanske vi ska säga, kommer ju inte precis ut som en fullständigt självständig varelse som sätter igång att söka jobb, skaffa sig bostad och ger sig ut i sitt nya liv på en gång, ger mamma en puss på kinden, pappa en kram och säger ”Schysst att ni hjälpte mig till världen, kommer och hälsar på snart, tack och hej! ”     ??? Eller ???
Finns väl knappast något hjälplösare än ett nyfött människobarn! Det krävs faktiskt att det finns en älskande och omhändertagande vuxen som är beredd att ge större delen av sin tid till denna nya individ för att den överhuvudtaget ska överleva och just därför tycker jag att frågan om huruvida abort ska vara tillåtet eller inte är helt absurd, för som jag ser det så är det endast kvinnan som ska bära och föda barnet som kan  bestämma om det ska bli av eller inte.

Var rädda om er !

Britta

Tyckte det var dags att skriva några rader om Wilma, våran självklara och ständiga följeslagare när vi är ute i skog och mark. En snart tolv år gammal Goldendam som jag har fått äran att lära känna och dela livet med sedan jag och ”husse” bestämde oss för och insåg att vi bara måste få de år vi kan ihop trots att vi inte passade in i” ramen” för ett kärlekspar och hur ett sådant ska ”se ut”, (han är 20 år äldre än mig).

Vi inser väl båda att Wilma är inne på de sista åren av sitt liv och i bästa fall får hon vara med oss en, två eller kanske till och med tre somrar till ? Hur det än blir så har vi under vintern flera gånger sagt att det här ska bli hennes bästa sommar på länge.
Det absolut bästa hon vet är när vi packar bilen och ger oss iväg ut i naturen någonstans där hon kan springa fritt, nosa och rulla sig precis som hon vill. (Vilken hund gillar inte det?)    :)

Det senaste året har nog varit ganska tråkigt för henne då vi haft fullt upp med separationer, flytt och renoveringar som i sin tur följdes av en period i ett slags ”vaccum” då vi inte ens visste om vi skulle bo kvar här överhuvudtaget. Så förra sommaren blev det inte så många små äventyr för henne som vi hade önskat men hoppas att det blir annorlunda i år.
Bilden ovan visar en vovve som väl knappast kan må bättre än så här. Att ligga i halvskugga på stranden till en å medan matte smyger omkring och letar stenar vid vattnet och husse väntar på att fiskarna ska nappa.  
Bilden innan denna visar att även Wilma kan ha intresse av mattes stenletande men till en viss gräns förstås. Hon kan nog inte riktigt förstå vitsen med att leta efter något som man ju inte kan äta ???  ALLT ätligt är det bästa hon vet och jag har väl aldrig haft så rent under köksbordet som det är nu sedan Wilma flyttade in.

Men än är det vinter och även om hon följer med oss ut på en skidtur då och då när vi inte åker alltför långt och lika gärna ligger och vilar i snö som på en sandstrand så är det nog vår och sommar hon ser fram emot mest ändå. Vintern måste ju vara ganska ”luktfri” för en vovve som ständigt springer med nosen nere i backen så fort hon kommer utomhus.

Så nu hoppas vi att det blir lite bättre väder den här sommaren så att hon kan få sin drömsommar med massor av uteliv tillsammans med oss för det är hon verkligen värd efter ett år av tålmodigt väntande på att matte och husse ska får ordning på sitt gemensamma liv.

Ha det bra och var rädda om er !

Var på ett föredrag i måndagskväll som hölls av ett par tjejer som tillsammans med sex andra personer gjort en paddling  på 135 mil  i träkanot genom Kanadas vildmark.
Imponerande och spännande att lyssna på och gav inspiration och längtan efter vildmarksliv i sommar.
Vi har ju börjat prata så smått om sommarens semesterresa och funderat lite på om vi skulle ta och åka söderut trots att vi nog båda egentligen mest känner dragning norrut, men under och efter det här föredraget kände vi definitivt att det blir norrut i år igen.
Den här gången ska  det nog dock inte bli riktigt lika mycket bilåkande utan att vi stannar och ”slår läger” lite längre på någon fin plats. Vandring är också något som lockar och om det inte blir någon längre så kommer det i alla fall att bli flera kortare här i bygden omkring. Vi bor ju faktiskt på en av Sveriges finaste platser vad det gäller naturen och egentligen finns det hur mycket som helst att se och upptäcka bara i vår närmaste omgivning.
Vi har också pratat om att det skulle vara perfekt att hitta en plats någonstans kanske vid en sjö eller å där man kunde göra ett lite mer ”permanent” läger. Alltså en plats där man kanske kan bygga ett vindskydd att sova i som man kan återvända till flera gånger när man känner att man behöver komma bort ett tag.
Nåja, finns många drömmar och fantasier och då vi båda vill och strävar åt samma håll så kommer väl någon av dem att bli uppfyllda i alla fall.
Och hur kul det än är med skidåkning så ska jag erkänna att vårlängtan börjar göra sig påmind nu, särskilt såna här dagar då solen lyser och fåglarna kvittrar som om vi vore minst en månad framåt.
Och just för att det är så fint ute så får det bli ett kort inlägg även idag. Har annat som kallar på uppmärksamhet  :)

Ha det bra och passa på att få lite solstrålar på er !
Britta

Hej och hå ! Var ute och fotade en stund med äldste sonen och vet inte egentligen vilken av bilderna jag gillar bäst. Håller ofta på och ändrar och experimenterar med vitbalansen eftersom det ger så olika upplevelser av en bild. Den övre har vitbalansen inställd på ”dagsljus” och den undre på ”skugga” .
Och även om den övre väl har den mest riktiga inställningen för dagen då det var fullt dagsljus med till och med lite sol så gillar jag den undre också på något vis ??
Nåja, huvudsaken är att man själv gillar bilderna och inte vad all expertis säger  

Känns i alla fall som ett litet under bara det att jag tog mig tid att åka ut och fota, trots att det var närmare 15 minus och fingrarna inte riktigt ville vara med. Tyvärr så följde inte sambon med och jag saknar alltid hans sällskap, vart jag än befinner mig.
Lite jobbigt också att ha hittat sin ”själsfrände” för det känns liksom som att sakna en kroppsdel när han inte finns i närheten
Men naturligtvis är det mest bara positivt  !! Att han finns alltså…inte att sakna honom !

Och nu till den bästa särskrivningen jag sett hittills! På menyn på restaurangen!
”Grillad kyckling lever med kul potatis”
  hur rolig som helst men naturligtvis inte så kul för den som skrev den !!

Eller den här som fanns i ett CV.
”Jag har bra grund men ingen vidare utbildning”

Blev nog tyvärr ingen anställning där !?!

Men nu måste jag gör något nyttigare än att sitta här och filosofera!

Ha det bra så länge !

Britta

Nu tror jag att det funkar med att lägga upp bilder igen  :) …blir såå glad om det är så !
Har varit nere hos äldste sonen en sväng och fått hjälp med att installera mitt förra fotoprogram så nu kan jag återigen ”stoppa in” och förminska bilder i datorn så att jag kan använda dem här.
En blogg utan bilder är ju så otroligt mycket tråkigare.
Skriver inget längre inlägg än så här utan låter detta bli ett  kort test i hopp om att det funkar.

På återseende ! Kram

Britta

Bestämde oss igår kväll… eller jag kom med förslaget och sambon tyckte att det var en bra idé, att ta en vecka utan socker. Inte så maniskt så att man undviker ALLT med socker i alltså det som finns i maten vi äter som typ messmör, bröd osv utan det här extra sockret som inte gör någon nytta alls i kroppen. Socker är ett gift och lika beroendeframkallande som vilken drog som helst.
Blir nog svårast för mig som är van att ha massor med socker  i kaffet (talar inte om hur mycket) och lite i teet och jag misstänker att det blir en hel del huvudvärk den här veckan.
Vi bestämde bara fram till och med fredag till att börja med eftersom det blir 13 års kalas på lördag och då tyckte vi att vi har rätt till lite tårta  :) men det är i alla fall en början och är det så att jag lyckas dricka osötat kaffe hela veckan så kan jag inte se någon anledning till att börja använda lika mycket socker igen.
Kan nog till och med bli så att jag slutar med kaffe helt eftersom osockrat kaffe är något av det äckligaste jag vet, men vill inte börja med att utesluta både socker och koffein på en gång för då får jag definitivt huvudvärk resten av veckan.
Vet av erfarenhet då jag haft kaffeuppehållsperioder förr och gått med konstant huvudvärk i ca två veckor innan det släppte. Koffein är ju också en drog så visst kan man förstå att kroppen protesterar när den inte får det den är van att ”gå på” så att säga.
Så nu är det bara att önska mig lycka till med en sockerfri vecka och vet att i alla fall kroppens alla reningsorgan kommer att bli tacksamma. Måste vara jobbigt att gå på högvarv och kriga mot detta gift dagligen och tänker man på det så så känns det genast mycket lättare att låta bli. Man ska ju vara rädd om sin kropp som man fått låna det här livet.

Så ha det bra och njut av solen som faktiskt verkar vilja kika fram lite idag  :) var nästan två veckor sedan sist så det behöver vi verkligen.

Britta