lillasysterfix

Var längesedan nu igen!
Är synd att jag inte kan ta mig tid för inlägg här på bloggen när jag egentligen tycker att det är så roligt att skriva. Har varje dag en massa inspiration och ideér om vad jag skulle kunna och borde skriva om men jag kommer liksom aldrig riktigt loss…!
Det är alltid något annat som blir prioriterat, och innan man kommit så långt som att ens starta datorn så kommer den där förbaskade John Blund och strör…eller ska jag kanske säga…fullkomligt öser, häver, häller  sömnpulver över mig !  :)

Jag ÄR en väldigt kvällstrött människa och har nog alltid varit. Föredrar tidiga morgnar framför sena kvällar. Det finns så otroligt mycket mer energi i atmosfären på morgnarna .

Gillar känslan av att ha en helt ny dag framför sig. En ny fräsch orörd dag som kan ge vad som helst egentligen. Visserligen både positivt och negativt men det hör ju livet till.

Negativa nätter däremot är något av det värsta jag vet och natten som var vill man helst glömma så fort det går. Var ju visserligen midsommarafton men tycker ändå inte att det är en ursäkt för att bete sig hur som helst.
Ett grannpar tyckte tydligen att den här midsommaren skulle firas ordentligt med dans i trädgården så gott som hela natten. Låter nog jättemysigt och underligt att man kan vara en sådan tråkmåns som klagar på det men…när det är i form av musik som går ut på att basen ska vara det som fullkomligt dominerar och hörs precis som om den satt strax utanför sovrumsväggarna och dessutom pågår till efter två på natten trots två personers (med ca två timmar emellan) tillsägelse… och utan att vara direkt otrevliga då känner man att där går gränsen.
Nu har jag väl egentligen ingen rätt att beklaga mig eftersom det ju inte var jag själv som tog mod till mig att gå dit och säga till men ändå. Är tyvärr alldeles för feg för det och ska gå väldigt långt innan mitt humör rinner över så pass så att tanke blir till handling.
Så det enda jag kan säga är ” Tack gode gud för hälsingars heta humör, mod, civilkurage och företagsamhet ”  
Hade sambons äldsta dotter med familj här på övernattning inatt och ca två timmar efter att hennes far (efter önskan från hans mesiga dalkulla till sambo) hade varit upp och bett dem sänka volymen så stegade hon dit ensam i mörkret och sina knappa 150 cm i längd och bad dem ännu en gång om att visa lite mer respekt för övriga bybor.
Beundransvärt och imponerande måste jag säga, och strax efter att hon kommit tillbaka och de liksom trotsiga barn skruvat upp volymen ännu lite till så blev det faktiskt slut på eländet…!

Så nu är det bara att hoppas att det inte ska bli någon vana hos detta annars (trodde jag i alla fall) skötsamma par , att spela hög musik långt in på nätterna för då kommer den här sommaren att bli jobbig.

Men ska glömma det som varit nu och hoppas att det kommer att dröja innan det är dags för nästa ”monsterparty” där. Skräcken är väl att det ska ske när man ska upp tidigt och jobba dagen efter men kanske kanske kan just det få mig att också våga det som jag så gärna skulle vilja. Helt enkelt gå dit och tala om sin åsikt om det.
Låter så enkelt och självklart men tyvärr så är det inte det för mig. Avskyr verkligen bråk och konflikter så mycket så att jag nästan kan säga att jag är allergisk emot det. Har liksom inget som helst ”råg i ryggen” när det gäller det och har mycket närmare till gråt än ilska när jag blir upprörd. Är verkligen något jag ogillar hos mig själv men tror inte heller att det går att göra så mycket åt det.
Är ju uppvuxen i en familj och med en släkt som aldrig haft dispyter, gräl och högljudda bråk med varandra så det är så totalt främmande för mig att hamna i något sådant. Önskar att jag hade lite mer ”jävlaranamma” och vågade och kunde tala för mig mer i många sammanhang, men nejdå…då kommer hellre de där förbaskade tårarna och tror att de ska kunna ordna upp allt istället…grr!

Jag är ärligt talat en riktig mes och fegis utan dess like!!! Men är heller inte sämre än att jag erkänner det!

Nåja, nog om tråkigheter nu.

I fredags började ju min semester så nu har jag två lediga veckor framför mig  :)
Första veckan blir vi bara hemma ska bla fira min yngste sons 18 års dag samt resa en majstång med släkten uppe i fäbodstugan men veckan därpå åker vi återigen norrut och den här gången har vi hyrt en båt som ska ta oss ut till en ö som heter Hästön och ligger i Kvissleströmmen. Ska bli spännande att övernatta i tält där och skönt att koppla av (förmodligen) ensamma ute på en ö och bara göra ingenting särskilt.

Sambon ska förstås prova fiskelyckan men själv ska jag nog ”bara vara”. Läsa, fota, kanske skriva lite och bara njuta av tillvaron. Är ju så lyckligt lottad så att jag känner mig tillfreds med att bara koppla av utan att känna mig rastlös eller uttråkad. Har förstått nu att det är en gåva att kunna göra det. Många människor är så stressade idag så att ledigheten oftast måste fyllas med en massa andra aktiviteter och det är lite synd tycker jag.
Tror att man behöver stanna upp lite ibland och bara känna efter hur man mår och känner sig innerst inne.

Men nu känner jag att den där John Blund är på gång igen och är väl kanske inte så konstigt efter en natt med ca fyra till fem timmars sömn. Så det är bäst att sluta innan han kommer smygande.

Ha det bra och hoppas att jag när jag nu faktiskt är ledig orkar ta mig för med åtminstone ett par inlägg under semestern!

Britta 

Låter nästan som om någon/något skulle ha hindrat mig från att skriva tidigare men har inget annat än mig själv att skylla på. Mig själv och livet som det är just nu dvs oerhört svårt att sitta inne vid datorn och skriva.
Vill bara vara ute i trädgården och greja så fort väder och tid tillåter. Upplever ju något helt nytt i livet nu då jag plötsligt blivit ett ”vi” om trädgården  :)
Att leva med en människa som också är intresserad av att gräva, plantera, flytta växter och komma med nya idéer är bara så roligt. Numer funderar jag över ”hur det går för VÅRA jordgubbsplantor som vi flyttade” och ”Om VÅRA hallonbuskar kommer att ta sig i sitt nya land?” Vart vi ska ha VÅRA kryddväxter och gräva ett litet land åt ärterna som vi så gärna vill ha båda två. Så gott att kunna gå ut och bara plocka en ärtskida och knapra i sig som den är!
Så nu försöker vi båda så fort tid tillåter att fixa och greja tillsammans eller var för sig när den andra jobbar. Fick ett sms på jobbet häromdagen att han varit och köpt och planterat en rabarberplanta, en oxalsyrelåg som ju ska vara lite hälsosammare än de vanliga. Sånt gör en glad och hemlängtan blir ännu större.  :)
Idag jobbar sambon förmiddag och jag ska alldeles strax hoppa i arbetsbyxorna och ge mig iväg ut i ”himmelriket”, känns som om att vara där när man går och filosoferar och pysslar för sig själv  medan fåglarna kvittrar, hönsen går och pickar förnöjt i gräset och det doftar av allt som blommar just nu. Tyvärr så hinner nog det mesta blomma över tills midsommar, men man får passa på att plocka och njuta av de blommor som finns.
På förmiddagen någon gång kommer det ett par ifrån Uppsala som ska titta på badtunnan jag annonserat ut. Hoppas hoppas att de gillar den, eller som mannen i familjen sa..är väl sambon som ska godkänna den!  :)
Tänk vilken makt vi kvinnor har egentligen  
Skulle i alla fall vara otroligt skönt att bli av med den där den står och tar upp en massa värdefullt utrymme som vi vill ha till annat. Livet förändras och går in i olika faser och den då badtunnan var viktig här på gården är över. Jag och min före detta använde den ju då och då och de gångerna var det ju oftast i samband med festande. Alkohol har tappat sin ”charm” för mig och den jag numer lever med känner lika. Vi dricker väldigt sällan överhuvudtaget även om det kan bli en öl eller ett glas vin kanske någon kväll på helgen, men långt ifrån varje helg. Det är som om vi inte behöver effekten av alkoholen helt enkelt. För det är ju trots allt egentligen en liten flykt från verkligheten det handlar om när man vill ”förvilla” och stänga av hjärnan lite från det vardagliga och inget fel i det de gånger man känner att det vore skönt att koppla bort jobbiga tankar, men som sagt så känner åtminstone jag inte att jag behöver göra det så ofta längre. Sen är det ju också så att jag blivit så känslig och reagerar med huvudvärk, illamående och kräkningar bara av 2-3 öl eller glas vin så det är väl inte så konstigt att det inte lockar längre.

Men nu ska jag koka lite kaffe och sen ge mig iväg ut igen. Blir nog en underbart skön dag idag tror jag.

Ha det gott !

Britta

Ja det kan man ju undra? Eller borde man kanske sova längre än till kvart i sex en lördagmorgon när man äntligen får efter att ha gått upp en timme tidigare hela veckan innan?
Så förbaskat typiskt att inte kunna njuta av en sovmorgon. Sov inte särskilt bra inatt heller. Känns som om jag överhuvudtaget inte somnade alls igår kväll. Ni vet en sån där natt då man ligger och vrider, vänder sig, går upp på toaletten, dricker vatten, puffar på kudden, grejar med täcket…för varmt…kliar här och där…solbränna som svider…en älskling som sover tungt och gott bredvid vilket ger ifrån sig vissa små ljud ibland  ;), ..en hund som ligger och fiser med jämna mellanrum så att den redan för varma luften inte känns mer fräsch och skön att andas in precis.
Efter ett par timmar kom jag på det..alltså varför jag inte kunde somna trots att jag var hur trött som helst efter en arbetsvecka med först åtta och en halv timmes kyrkogårdsjobb och efter det kvällar fyllda av arbete med att få färdigt veden.
Jag drack nämligen kaffe lite för sent igår. Och sent i mitt fall betyder efter kl sexton, typ tjugo över tror jag att det var.
Svågern hade fyllt år och ville bjuda på tårta och jag ”mitt ljushuvud” som egentligen VET att jag får svårt att sova tackade ändå ja till en kopp kaffe.??? Hur tänker man då?
Jo jag tänkte som så att jag ju skulle orka vara uppe lite längre än vanligt eftersom vi har halkat efter i en massa göromål här på gården pga veden som vi vill prioritera och få färdig så fort som möjligt.Tänkte att en ”koffeinkick” skulle göra susen för energin, och visst gjorde den det då jag till och med lyckades kratta en hel del medan sambon klöv ved, men vad jag faktiskt inte trodde var att koffeineffekten skulle sitta i så länge som hela natten ungefär    ?

Så nu sitter jag här, lite lagom trött och luddig i huvudet och har precis ätit frukost. Det som irriterar mig är att jag nu kommer att gå omkring som en sömnig Zombie idag när jag verkligen skulle ha behövt den där extra energin. Tänkte få färdigt en massa av det som står på min ”Attgöralista” i helgen men nu vet jag inte hur det blir. Blir nog tvungen att ta en lite tupplur någon gång under dagen i alla fall vilket jag inte hade med i beräkningen. Men men, det finns värre saker, som min kollega på jobbet brukar säga!

Det var i alla fall en underbar morgon när jag steg upp med tolv plusgrader redan kl kvart i sex  :)
Solen kikade fram lite men just nu regnar det en skvätt?
Skulle väl inte regna idag men tiden då väderleksrapporten stämde verkar vara ett minne blott för som vädret ändras från timme till timme så kan det inte vara lätt att ställa en prognos?
Numer lyssnar eller läser man lite halvt om halvt och sen hoppas man att det stämmer när det visar bra väder, men det gör sällan det. Nej tacka vet jag på Pohlmans tid  ;) DÅ stämde prognoserna vi fick och man kunde lita på att femdygnsprognosen verkligen höll vad den lovade. Nu menar jag inte att det enbart berodde på John Pohlman själv och att han på något vis hade kontakt med vädergudarna (tror jag inte i alla fall ? Hm…? ) nej jag menar bara att det verkar vara väldigt svårt nuförtiden att ställa någon prognos pga att vädret växlar så in i hoppsan!
Men den lilla regnskur som kommer nu är nog snabbt övergående och man får väl se det som att marken och all växtlighet behöver det. Ved behöver dock inte regn men å andra sidan så är vi duktiga påatt täcka över den på kvällarna så den tar egentligen inte heller någon skada.

Så idag fortsätter vi som sagt kampen på vedbacken och om det går som det ska så hinner vi nog nästan klart. Ska också försöka hinna lägga ut lite annonser på blocket på bla ett vedeldat kar, fiolen igen som inte blev såld under senaste annonseringen, en gammal soffa och en fin gammal stor brun stol i trä med skinndyna som vi bara måste inse att vi inte har plats med.
Måste göra oss av med lite saker då vi vill ha plats och pengar till annat .
Karet kommer vi inte att använda mer då det är alldeles för mycket jobb med att ställa i ordning det och sen vill vi ha platsen till odlingar och annat mysigt istället. Det är ju helt i trä vilket betyder att så fort solen är framme så torkar det isär och sen tar det ett tag att få det tätt och hålla vattnet kvar igen innan det går att använda. Är inte mycket värde i det skulle jag tro utan är väl kaminen man kan få en slant för? Säljer dem dock inte var för sig utan vill ju bli av med hela ”schabraket” så att säga. Tar en massa plats just nu som är värdefull för annat. Förhoppningsvis är det någon ung och ambitiös människa som vill ta sig an det.

Men nu får det vara färdigskrivet för idag så får vi se när nästa ”rapport” ur livet kommer.

Ha det bra och hoppas att ni sovit gott inatt !

Britta

Tillbaka igen efter sambons mors begravning uppe i Voxna i Hälsingland, och man får väl säga att den gick väldigt bra trots allt. Visst var det tungt och sorgligt och svårt att se barn och barnbarn så ledsna  men ändå så fint och värdigt så det kunde inte ha gått bättre. Gråt och tårar hör ju till på en begravning och precis som det ska så blev stämningen på minnesstunden efteråt betydligt lättare. Kan inte bli annat med en släkt som består av så många positiva och varma människor  :)
Det starkaste minnet som jag däremot kommer att ha med mig var en upplevelse som jag är ganska säker på var ett tecken från Aina (som hon hette) som plötsligt dök upp ute på kyrkplanen efteråt.
Jag hade ju innan så gott som bett henne om att ge något litet tecken som tydde på att hon var med oss i hennes familjs svåra stund och vad andra än tror så väljer jag att ta det som ett bevis.
Ska ta det från början.
På vägen upp till Voxna pratade sambon om att det var den vi skulle åka när vi åker på semester i sommar då han ville visa mig de slaggstenshögar som alltid funnits där. Vi är ju båda lika ”stentokiga” och han har ofta nämnt dessa blåa vackra stenar som han velat visa mig. När vi sen kom fram till kyrkan höll de precis på att bära in kistan och istället för att komma mitt i de,t så valde vi att åka vidare för att sambon ville leta upp vägen till dessa slaggstenshögar då det var längesedan han var dit.
Tyvärr så blev han osäker på om han hittade och efter en stunds åkande så insåg vi att vi inte hade tid att leta mer och vände om för att köra tillbaka till kyrkan igen. Sen tänkte vi inte mer på det utan blev ju upptagna med att hälsa på de andra som anlänt och att så småningom gå in i kyrkan tillsammans. Ska i alla fall tillägga här att vi åtminstone ett par gånger gick både fram och tillbaka på grusplanen framför kyrkan och att det som efter akten fångade min uppmärksamhet borde ha gjort det redan då…om det legat där då förstås…?
Hur som helst så efter att vi var klara inne i kyrkan så gick vi ut tillsammans med ett par släktingar och ställde oss på planen utanför för att småprata lite. Då händer det som har hänt mig ett par tre gånger i livet förut och som inte känts som om det liksom hör till våran ”vanliga verklighet”. Låter ju väldigt konstigt men kan bara beskriva det såsom jag upplever det. När vi står där och pratar så känner (och hör) jag plötsligt hur världen omkring liksom ”går ner i varv”, får nästan tunnelseende och känner att jag bara måste vrida huvudet åt sidan, som om min blick dras till något. Rösterna från de andras småprat hörs mycket lägre och blicken faller på en himmelsblå ganska stor slaggsten som ligger en bit bort på den nykrattade grusgången och direkt så får jag den bestämda känslan av att   ” Det här är tecknet”! Det känns bara så tveklöst och säkert så att jag inte kan tro något annat. Jag tar tag i sambon och avbryter nästan deras samtal vilket inte heller är likt mig, för att viska till honom att komma och titta på en sak. Vi går fram till stenen och jag säger att det måste vara tecknet från hans mamma. Vi står där väldigt konfunderade och försöker hitta en ”naturlig förklaring” . Visst kunde den ha legat där innan vi gick in i kyrkan men vi skulle båda ha uppmärksammat den då den är skarpt blå och ligger för sig själv på den krattade gången. Inte så att man skulle ha gått rakt över den men i alla fall en bit ut på gruset. Vad jag inte tänkte på då men som sambon nämnde sen och som ännu mer bekräftar att den inte legat där innan var att det ju faktiskt var krattat både under och bakom den?? Är ju knappast troligt att personalen skulle ha krattat först och sen lagt tillbaka slaggstenen där eller ??
Vi väljer i alla fall att ta den som ett tecken från Aina vilket ju var väldigt fiffigt av henne i så fall då vi alldeles innan pratat om och letat efter  vägen till dessa slagghögar. När vi senare åkte därifrån frågade sambon om vi skulle ha tagit med oss stenen men den känslan fick jag inte under tiden som vi var där. Det räckte med symboliken i den och det ska bli spännande att se om den ligger kvar där nästa gång vi kommer dit ?

Ryser nu när jag skriver om det men inte av obehag precis  :) är så härligt när det kommer in lite ”magi” i vardagen och dessa ögonblick kan man leva länge på. Kan ju också nämna att ett av alla de  ljus på bordet som släckts efter att minnesstunden med fika var över stod och brann för sig själv igen precis på det sätt som min mormor eller farmor valde att göra en gång härhemma i vintras.
Så visst var Aina med bland sina kära barn och barnbarn, det är det nog ingen tvekan om.

Men nu väntar verkligheten och vedbacken på oss. Hoppas på uppehåll idag även om det just nu ser lite mörkt ut ute.

Ha det bra !

Britta

Torsdag idag och dagen före sambons mammas begravning. Ligger en tung vemodig ”dimma” över oss som ju inte blev bättre av att vakna till spöregn och grått väder. Trots att jag ju inte hann lära känna min svärmor särskilt väl så var ju de korta träffar vi fick och det jag hört berättas om henne nog för att förstå vilken underbar människa hon var, och jag förstår att saknaden hos de fyra syskonen är stor. En sån där mamma som alla barn borde få växa upp med var hon. Snäll och tålmodig och en god förebild som aldrig sade ett ont ord om någon annan utan lärde sina barn att se orsaken till varför människor ibland gör dumma saker.
Så visst känns det tungt nu när man vet vad som väntar då det handlar om en familj med lika varma hjärtan allihop och som inte är rädda att visa känslor för varandra.
Menar inte att man ska hålla inne med känslor på en begravning, nej tvärtom så är det väl då man ska släppa ut sorgen som finns inuti men tyvärr så tror jag att det är många som sitter och håller tillbaka och igen av rädsla för att ”brista helt” inför andra, även om det bara är de närmaste som finns omkring.
Har funderat lite de två senaste dagarna över varför jag också känner mig låg och nere och inser att det nog inte är så konstigt när man hittat och lever med sin ”själsfrände”. Vi ”känner av” varandra och smittas så lätt  av varandras känslor. Är som om våra känslosystem liksom är sammankopplade och då är det svårt att inte bli påverkad själv.
Sen är det ju en påminnelse när döden kommer så nära och självklart fastnar man i tankar på den över ens egna nära och kära.
Alla mammor ska ju dö någon gång och nog är det svårt att tänka sig världen utan. I alla fall för dem som haft en mamma att se upp till och som gett stöd genom livet. Men nu är det ju tyvärr inte alla som kan känna så.
Men nu ska jag ta mig i kragen och sätta igång med allt som ska göras innan vi kommer iväg. Räknar med att åka efter lunch någon gång. Har alltid sett fram emot våra resor till hans släkt i Hälsingland men nu känns det annorlunda. Den här gången är det bara något man ska ta sig igenom och ser snarare fram emot fredagkväll då vi åker hem igen. Sambon känner på ett annat vis då han mer ser fram emot att komma på plats och träffa syskon och barn vilket jag kan förstå, är väl med dem man vill vara sådana här gånger.
Blir extra påmind om hur viktiga de är för en då.

Ha en bra helg och hoppas på att regnet snart drar vidare.

Britta 

Ja igår var väl egentligen första dagen på det här året som det började kännas att det faktiskt är vår. Tror att jag aldrig upplevt en så seg  vår i hela mitt liv som den här?
Var ju marknad här i Rättvik i helgen och fredag, lördag var så kalla och blåsiga så att vi inte ens hade en tanke på att springa på marknaden och frysa. Igår däremot passade vi på att ta med oss en rullsstolsbunden man som min sambo är kontaktperson åt ut i det fina vårvädret och låta honom uppleva marknadens myller för ett par timmar.
Nu blev det nog kanske lite för många intryck för honom eftersom vi efter ca en halvtimme insåg att han somnat  
Men men, så länge han var vaken och efter sin lilla ”tupplur” så var han i alla fall sprudlande glad vilket man kunde se på kroppsspråket då han inte kan prata och förmedla sig på det för oss normala sättet.
Annars har det väl inte blivit så jättemycket gjort den här kyliga helgen förutom att vi börjat röja upp lite i hönsgården. Ska ju få hem tre stycken Hedemorahönor snart och det behöver fixas lite innan. Insåg också att stängslet runtom är så gott som helruttet så det måste bytas ut innan de nya medlemmarna kan komma.

Tyvärr så ser jag nu att klockan är mycket och det här med att blogga innan jobbet har väl aldrig varit någon bra idè då tiden går otroligt fort när man sätter sig vid datorn och skriver. Så nu måste jag se till att göra mig i ordning för ännu en arbetsdags med vårat härliga gäng på kyrkogården. Har inget emot att gå upp före fem på morgonen när jag vet vad som väntar  :)

Ha det bra och njut av sol och värme…!

Britta

Ja det blev ingen lördagsblogg den här gången. Har haft fullt upp i helgen med att röja och sortera tusentals prylar kläder mm som fortfarande ligger ute i härbret efter våran ”ihopflytt” ! (Lite drygt ett år sedan nu)    
Uthuset har också fått sig en i alla fall halv genomgång med sortering och urstädning av sånt som man lägger ut där och som ska tas hand om ”sen någon gång” ! Det där känner väl alla människor till. Skulle tro att ju mer utrymme man har desto mer saker hamstrar man. Och även om vi inte är riktigt i mål än med att få ordning och reda överallt och ha koll på saker och vart de är och inte, vilket vi båda vill och eftersträvar, så har vi i alla fall kommit halvvägs nu känns det som.
Det här är ju en process som får ta lite tid eftersom man kommer på lite varteftersom hur man vill ha det och vad som är bäst. Huvudsaken tycker jag är att man är överens om när var och hur och sen får det väl ta ett par år eller så.
Något som vi också är överens om är att vi ska försöka få till en egen loppis någon gång i sommar då vi nu har fått ihop flera kartonger och påsar med sk ”loppisprylar”! Sa igår att vi kan kalla den ”10 kronors loppis” för om vi så bara tar 10 kr styck för alla saker så kommer vi att få ihop några tusenlappar på det  
Vore nog en bra idé för en loppis här i Rättvik där det inte får vara för ”dirrt” ( rättviksmålets ord för dyrt)  om man ska handla. Vi får se hur det blir men hoppas hoppas på en fin sommar så att man kan genomföra den. Visst kan vi göra plats för att ha en stor del av sakerna inne i uthuset men nog är det trevligare med utomhusloppisar.

Idag hade jag hoppats på att fortsätta vårstädningen ute på gården men usch vilket väder. Grått, kallt, blåsigt och till och med lite regn. Vart har de varma fina vårarna tagit vägen?
Förra våren var heller ingen höjdare. Kommer ihåg att vi på jobbet hade det kallt och ruggigt hela maj som brukar vara såå fint. Är ju då det brukar vara mer sommar än på sommaren själv?
Och sommaren som följde ska vi väl inte ens prata om. Den glömmer vi och ser fram emot den  här istället. Det tråkiga är att det verkar som om vi går emot ett alltmer ostadigt väder överhuvudtaget. Väderprognoserna är ju osäkra ända in i det sista och det som de lovat eller trott kan ändras från en dag till nästa.
Kan inte vara lätt att vara meteorolog nuförtiden….(konstig stavning förresten? Brukar vara duktig på rättstavning men ska erkänna att jag nu fick lov att kolla upp ordet, trodde att det skulle vara metreolog eller något sådant men där ser man…man lär så länge man lever)   då vädret verkar ha väldigt svårt för att bestämma sig.
Visst var det stadigare perioder förr som höll i sig ett tag. Då kunde man nästan räkna med att kom det ett högtryck som gav sol och fint så stod det sig några dagar, ibland veckor men nu kan det växla mellan hög och lågtryck varannan dag ungefär.
Var det kanske bättre förr som de säger …?  Hm..?
Nåja, vädret kan vi ju i alla fall inte påverka så det är bara att anpassa sina sysslor därefter.

Men nu är det en liten hund som behöver gå ut en sväng och sen fortsätter vårat” få lite ordning och redaprojekt”. Ha det bra så länge!

Britta    :)

Verkar som om det är en gång i veckan som gäller med bloggandet för mig numer.. och ja varför inte ? Bättre än inget i alla fall  :)
Har ärligt talat knappt startat datorn den här veckan pga att jag helt enkelt varit för trött efter jobbet.
Jobbade sista dagen på förra vikariatet i måndags, åkte till Gästrikland och hämtade en vedklyv i tisdags och hoppade sen på ett nytt vikariat i onsdags vilket är ett intensivt jobb då man först ska städa rum och avdelningar på ett äldreboende tre timmar, åka till ett dagis och servera barnen där lunch tre timmar och sen tillbaka till äldreboendet två och en halv timme. Så det har bara rusat på kan man säga hela veckan.

Det bästa med att jobba är att man verkligen uppskattar sina lediga dagar och en dag som denna känns ju som högsta vinsten på ett lotteri. VILKET VÄDER !

Fast det värsta nu blir att bestämma sig för vad man ska göra??
Är ju sådär nu igen att det känns som om man vill göra allt på en och samma gång!!!!!!!

Hade gjort en lista på saker att göra under helgen och en av dem, som var att baka mer bröd gjorde jag redan igår och det andra som gäller inomhusjobb känns inte lika lockande idag. Förstår inte varför?
På ”Innelistan” står bla att plantera om fler blommor, (vi har satt egna gojibärsbuskar från frö och plantorna behöver egna krukor nu), städa sovrummet, står också med men känns väl heller inte som det som lockar mest. Sen står det skriva på novellen och det är väl något jag borde göra eftersom jag tänkte skicka in den till en tävling där deadlinen är sista april, men hur ska jag hitta inspiration nu när  våren pågår för fullt därute?? Dessutom är den lite åt ”rysarhållet” så den passar bäst att skriva på om kvällarna.

Nej då lockar det mer att gå ut och stapla om gamla veden som är kvar, som bla står på ”Utelistan”, eller att tappa lite björksav vilket jag  tänkte använda som experiment på sönernas pollenallergi. Har läst om att det är många allergiker som blivit hjälpta av att dricka just björksav, bara ca en till en och en halv deciliter om dagen under värsta tiden och det är ju värt ett försök.
Än har det inte börjat och egentligen är det inget bra tecken eftersom det kommer att sluta med en riktig pollenexplosion om någon vecka. Bävar för det! Är så jobbigt att se hur de lider av nästäppa och kliande rinnande ögon  :(
Läste en väns blogg om hur svårt det är att se sina barn ha det svårt eller må dåligt och kan bara hålla med om att det är något av det jobbigaste som finns. Nu gällde det i hans fall inte fysiska bekymmer utan psykiska och är väl än värre måste jag säga.
Pollenallergi går i alla fall över efter någon månad men brustna hjärtan och själar läker inte lika lätt. Det är då man inser att man inte kan skydda dem från allt ont här i livet och är väl inte meningen heller eftersom de ska gå sin egen väg och lära sig sina egna läxor men därmed inte sagt att det inte är svårt att se dem lida. Önskar att man kunde ta över deras plågor då.

Sen har ju snön försvunnit nu på bara några dagar så marken är framme och redo att snyggas till lite vilket ju också lockar en dag som denna. Så frågan är nu vad jag gör??
Börjar med en morgonpromenad med Wilma så får vi se vad det leder till?
Ligger ändå två tonåringar och sover så gott på övervåningen så städning är det inte tal om än på några timmar. Sambon jobbar tyvärr annars hade det nog blivit en skogspromenad med matsäck kan jag tro  :)

Men nu börjar mina armar protestera så det får vara färdigskrivet för idag!
Ha det gott och låt solen värma er idag  :)

Britta

Insåg att det gått en hel vecka nu sen sist och får väl skylla på jobb och livets gång helt enkelt. Har varit en händelserik vecka på både gott och ont, mest ont då min sambos mamma i torsdags släppte taget om livet här på jorden och somnade in.
Hela veckan har dominerats av det då han redan i måndags åkte till Bollnäs sjukhus där hon hamnade  efter att ha blivit liggande okontaktbar på boendet i Edsbyn där hon tillbringade sina sista år.
Det visade sig att hon fått en stor stroke vilket slagit ut de flesta funktionerna i hennes annars (typiskt för den generationen) friska, sega och levnadsglada kropp. Alternativet till att hon inte skulle överleva vore att hon i så fall skulle bli liggande som ett ”vårdpaket” utan att kunna kommunicera eller ens äta själv så nog får man lov att säga att det ändå var en slags lättnad när hon i torsdags med alla sina (fyra)  barn samlade omkring sig valde att släppa taget om livet och ”vandra vidare”.
Men trots att hon skulle fylla nittio i år så är det ju något man aldrig riktigt kan förbereda sig på. En mamma är ju alltid en mamma hur gammal hon än blir!!
Själv hann jag tyvärr aldrig lära känna henne eftersom hon när jag kom in i bilden redan var dement och därför höll jag mig ”lite i bakgrunden ” så att säga under våra besök där för att inte ”röra till det” ännu mer i huvudet på henne.
Men det jag kunde se i hennes leende när hon tittade på mig var i alla fall att hon var och alltid varit en varm och god människa vilket min sambo också berättat om henne. Han har aldrig i hela sitt liv hört henne säga ett enda ont ord om någon och var det så att hennes barn var arga och pratade illa om någon så sa hon bara att ”det finns alltid en orsak till att den beter sig så och så”!
Under de besök vi gjorde hos henne kunde jag också se mer och mer likhet mellan henne och sambon och jag är glad att han ärvt så mycket av hennes fina egenskaper. Ett stort hjärta som har lätt för att ta till sig och bry sig om andra människor till exempel.

Så de här dagarna efter bortgången har känts lite underliga och eftersom vi står varandra så pass nära så har hans känsla av passivitet, vaccum och likgiltighet smittat av sig även på mig. Men det är ju helt naturligt och är väl en del av chocken som kommer att sitta i ett tag. Han har klagat lite då och då och tyckt att ”usch vad jag känner mig konstig” och ”jag känner inte igen mig själv, vad är det för fel” osv. och jag försöker att tala om för honom att det vore konstigare om han inte kände sig ”konstig” och inte ”lik sig själv”.
Det är såklart många och stora känslor som rörs upp när ens föräldrar plötsligt inte finns mer. Tar nog lång tid att ”ta in” kan jag tro? Själv kan jag inte riktigt föreställa mig hur livet kommer att se ut utan mina föräldrar när den dagen kommer så jag förstår att han känner sig lite vilsen just nu. För hur än det är och hur gamla de än blir så är de ju ändå ”grunden” i ens eget liv på något vis. Något som bara finns där och som man kanske ibland tar lite för ”för givet”?

Idag är det ännu en trist och gråkall vårdag så vi tänkte ta itu med att försöka få lite ordning på alla grejor och prylar som äldste sonen som nu flyttar hit igen kommer med. Hans rum behöver en liten omorganisering och utrensning om det rent praktiskt ska funka så det passar bra en dag som den här.
Måste säga att det är en ovanligt trög och grå vår i år. Svårt att tro att man ska kunna börja med vårarbetet på kyrkogården om lite mindre än tre veckor??

Men nu börjar det röra på sig på övervåningen så snart kan nog dagens projekt starta.
Ha det bra och var rädda om er…och tänk lite extra på era värdefulla mammor (och pappor naturligtvis) för man har dem ju inte för evigt!! Avslutar med en bild på min egen mamma och hennes döttrar i full färd med kransbindning till midsommarstången uppe vid fäbodstugan.

Britta !

Ja nog är det väl oftast i det här läget vi brukar befinna oss vid den här tiden på dygnet men eftersom vi tänkte försöka hålla oss vakna tills äldste sonen ringer och vill ha skjuts hem (absolut senast halv två har jag bestämt) så passar jag på att skriva ner lite tankar och funderingar istället.
Yngste sonen kom dock ner nyss och uttryckte sig så fint…”va är ni vakna än? Tänk på eran ålder!”…???
Ja, vad säger man ? Ska man bli rörd av omtanken eller kanske påminna honom om att sömnbehovet faktiskt minskar i och med att åldern stiger…i alla fall när man börjar närma sig 60 enligt en tidningsartikel jag läste igår och även om det inte riktigt gäller mig än så fick jag i alla fall en liten förklaring där till varför jag oftast är den tröttaste av oss två, mig och sambon alltså  :)
Man har alltså sin ungdom att skylla på här skönt eller ??
Nej ärligt talat så är jag om möjligt numer än mindre rädd för att åldras än jag var förut innan jag träffade ”mannen i mitt liv”!
Det enda som nu skrämmer mig med att åldras har ingenting med utseende eller kroppsliga förändringar att göra utan att jag aldrig kommer att få chansen att göra det tillsammans med honom. Visst blir vi människor bara äldre och äldre och visst kan han säkert bli närmare hundra år och jag då nästan åttio men om jag i min tur också blir så gammal som närmare hundra så blir det många många ensamma år utan honom…   ;(
Det skrämmer mig verkligen och är en tanke jag/vi oftast undviker.  Men å andra sidan så har jag svårt att tänka mig att min själ kommer att överleva så länge till utan hans så förmodligen tar mitt eget åldrande en riktig ”turbofart” i samma stund som han lämnar denna jord så jag blir nog ändå inte så långt efter.
Nu vet vi ju båda och pratar också ibland om att den som lämnar jorden först naturligtvis kommer att finnas kvar runtom och vaka kring den andra men den närvaron kan ju aldrig riktigt mäta sig med den fysiska närhet vi upplever nu.

Att tänka sig att den dagen ska komma då jag aldrig mer ska kunna sticka min hand i hans och känna all värme och kärlek som finns i den, att inte kunna sitta och betrakta och vrida lite på de fina armband som pryder hans handled är nu en omöjlig tanke.
Ibland utbrister jag högt för mig själv ”HUR ska jag klara mig utan honom på denna jord!!!” …och något svar får jag aldrig. Bara ett stort tyst tomrum omkring mig.
Kanske ska det tolkas som att jag inte behöver fundera på det eftersom jag själv ”vandrar vidare” före honom, eller så betyder det helt enkelt att jag helst inte vill veta svaret på det, därför att det inte kommer att gå särskilt bra för mig den dagen ??…!

Men nu måste jag nog byta ”samtalsämne” innan känslorna övermannar mig så att säga.
Vet att jag borde jobba lite mer med de här tankarna men än så länge finns det ingen anledning tycker jag. Vi tar det senare i livet när den tiden kommer istället, för varför slösa bort alla de underbara år vi säkert har framför oss än så länge på att gå och oroa sig för tiden då de tar slut?? Urdumt och onödigt ! Jag vet!!!

Puh! Nu närmar sig klockan kvart i ett och det var längesedan jag var uppe såhär sent. Vi går oftast och lägger oss lika tidigt på helger som på vardagar helt enkelt därför att vi inte kan se någon anledning till att sitta uppe och försöka hålla sig vaken istället för att lägga sig när man är trött, och vakna utvilad tidigt nästa dag istället.
Vi är ju heller inte de som sitter och ser på de vanliga underhållsprogrammen på tv under helgen och det gör det än mindre svårt att krypa i säng i tid istället. Det finns ärligt talat inte mycket att se på tv en fredag och lördagkväll förutom glittriga, glammiga och stojiga underhållsprogram och i värsta fall dessutom amerikanska sådana med sin uppsjåsade hysteri.

Men nu måste jag nog blunda en liten stund för ögonlocken börjar bli ovanligt tunga och gäspningarna gör snart så att käkarna hoppar ur led. Men ha det bra så länge och mys på tanken av att det snart snart är vååår
Fast idag blev det ju ett litet bakslag här med rena rama snöstormen helt plötsligt, men men, det hör ju våren till det med och är väl inget att haka upp sig på.
Ha det gott!

Britta