lillasysterfix

Sitter här och ska få tiden att gå tills det är dags att hämta älsklingen som slutar jobbet kl 21 00, och kom att tänka på att jag kunde skriva några rader om något som jag funderar en hel del på ibland.
Eftersom vi är ute och åker ganska mycket bil när vi är lediga på bla fiskeresor och andra småutflykter så händer det ofta att vi äter ute på vägkrogar, cafeér, korvmojar, restauranger osv och en fråga som vi nästan alltid får är.
” Ska ni betala var för sig eller…?”
Och nu undrar jag…är det en fråga de flesta par får eller är det pga att vi ser så ”udda” ut som par som vi får frågan?
Antingen är det just det att de känner sig osäkra på om vi ”hör ihop” eller inte eller så är det något som har blivit mer vanligt nuförtiden?
Kan inte komma ihåg att jag och min förra sambo fick den frågan i samma situation, men å andra sidan så hände det inte särskilt ofta att vi var ute på några resor tillsammans heller, men när det väl hände så har jag inget minne av att man undrade om vi skulle betala var för sig. Så frågan är nu…är det pga att vi ( min förra sambo och jag ) såg mer ut som ett par så att det togs för givet att en av oss skulle betala för båda som vi inte blev tillfrågade?

Det vore intressant att veta om andra par nuförtiden upplever samma sak eller om det som sagt är pga att de som står i kassan kanske tror att vi är far och dotter el dyl som gör att de ställer frågan.

Själva tänker vi inte längre på åldersskillnaden förutom någon enstaka gång när vi är ute bland folk och jag ( för det är bara jag som lägger märke till det) ser hur en del (oftast kvinnor faktiskt) tittar undrande och forskande på oss två om vi tex ger varann en snabbpuss eller så. Man riktigt ser hur de tänker…” Hm..vad har de där för slags förhållande till varann egentligen..?”
och numer tycker jag mest att det är skojigt istället för lite besvärligt som jag kunde tycka i början av vårat förhållande.

Men hörrni.. nu är min tid tyvärr ute och även om jag skulle kunna och vilja skriva mer om det här ämnet så längtar jag mer efter att få ta bilen och hämta  min kära ”gubbe”   så säger …hej då och ha det bra så länge!

Britta

Har idag gått och funderat på att skriva lite och försökt komma fram till vad jag helst ville skriva om, och det enda jag kommit fram till hittills är att problemet med mig som bloggare är att jag funderar alldeles för mycket på just vad jag ska skriva om och hur jag ska skriva om det.
Så nu sitter jag här till slut med alldeles för lite tid på mig vilket gör att det enda jag återigen ”får till” är en liten liten snabbis innan vi ska se Det okända på TV.
När jag började skriva det här hade jag ca 20 min på mig vilket nu efter sedvanliga minuter av funderande krympts ner till 10 och det i sin tur betyder att jag snart måste gå och sätta igång vattenkokaren för att hinna fixa lite te och macka tills programmet börjar….!
Suck…!
När ska man lära sig hur man fungerar ?
Nåja… så nu måste jag tyvärr avsluta detta ingående, djupa och förmodar jag mycket givande inlägg …!?

Nu dags att njuta av lite andar och spöken …!    :)

Ha det gott !
Britta

Jo det finns ju faktiskt sådana… som ibland låter det gå veckor mellan inläggen. Lovar att skriva om det ena och det andra och komma med bilder osv.. som påstår att imorgon..DÅ ska jag göra ett långt inlägg i alla fall, men när man förväntansfull går in på deras sida och hoppas att äntligen få läsa något nytt …..så ….nej….då finns det likt förbaskat inget nytt där.
Till slut ger man nästan upp med att följa dem såklart eftersom det uppdateras alltför sällan…….och tyvärr så är det väl bara att erkänna att detta är en kategori jag tillhör…    :)

Men men, tänker i alla fall fortsätta att göra mitt bästa för att hålla liv i bloggen även om den knappt ens är skuggan ”av sitt forna jag” så att säga.
I början av mitt bloggande lade jag ner enormt mycket tid på att skriva och lägga in bilder men som läget är nu så fyller jag livet med annat innehåll istället. Tror att de som egentligen är de bästa” bloggskrivarna” är de som är singlar eller som lever i en slags ensam tvåsamhet. Bloggandet blir då som en slags ersättare för något annat som saknas i ens liv. Ett andningshål kanske där man får ventilera och dela med sig av alla de  tankar och funderingar som alltid dyker upp i livet.

Kommer inte att bli något långt inlägg nu heller pga att klockan rinner iväg och det är dags att krypa till kojs inför ännu en arbetsdag imorgon. Kan i alla fall tala om att vi idag varit på Mora lasarett och gått en sk ”hjärtskola” där vi fått information om sådant som kan vara bra och veta och tänka på när man lever som och som nära anhörig till en hjärtsjuk.
Kändes nyttigt och givande och skönt att träffa andra par som hamnat i samma situation. Jag var väl en av de betydligt yngre än de flesta men är inget som stör mig då jag egentligen trivs bäst med och ”känner igen mig själv” mer i människor som är både tio och tjugo år äldre än mig.

Men nu är det sängen som gäller så att man hinner få några timmars sömn innan klockan ringer vid 4:40 imorgon igen….och vad vet man…? Kanske är det redan imorgon jag skriver ännu ett inlägg ……????            ;)

You never know…..  :)    

Godnatt !

Britta

Då ska jag ta mig sjutton se till att få några rader skrivna här…!
Fattar inte att det ska vara så svårt men skyller fortfarande på att livet numer innehåller så mycket så att prio på att sitta vid datorn ligger ganska långt ner på listan.  :)
Nåja…får se vad jag lyckas åstadkomma imorgonkväll  !
Ha det gott så länge !

britta

När man var 20 trodde man att livet så gott som var över och förbi vid 40….nu när man passerat den siffran med snart ett par år inser man att livet egentligen bara har börjat!
Hur många vet vid 20 års ålder vad de vill och mår bäst av? (Ja med undantaget Jonna Jinton då förstås som redan nu vid strax över 20 års strecket förstått och förverkligat en längtan om att flytta ifrån stan och leva närmare naturen, läs hennes blogg om ni inte redan gjort det) … annars är det nog få som känner att de ”har koll” på livet vid den åldern.
Eller ska vi snarare säga att det väl är många i den åldern som tror att de vet precis vad de vill och hur de vill ha det men inser allteftersom åren går att det är något som saknas.

Hur som helst så tänker jag ganska ofta på framtiden numera och i min föreställningsvärld om hur den ska se ut så växer en bild av ett boende på en lugn och ostörd plats sig allt starkare.
Visst trivs jag/vi väl ganska bra här i byn som jag ju trots allt bott i ända sedan barnsben men….!
Egentligen och om jag är riktigt ärlig så skulle jag inte ha något som helst emot att endast se skogar ängar berg och kanske vatten när jag öppnar dörren och går ut ur mitt hus.

För trots att vi har trevliga och lugna grannar (förutom det unga paret som ibland får för sig att hela byn vill höra på deras favoritmusik med dunkande bas ända in på morgontimmarna) så skulle jag välja enbart fyrbenta grannar om jag kunde.
Djur är enkla, okomplicerade och icke dömande varelser som besvarar varje kärleksfull handling med enbart kärlek och inget annat. Låter som om jag skulle ha upplevt något väldigt negativt med andra människor på senaste tiden men kan tyvärr inte skylla på  det heller . Har bara haft känslan på sistone att jag skulle vilja leva mer ostört och avlägset från andra människor.
Skulle vilja kunna välja mer bestämt när, var och om jag vill umgås med andra istället för att som när man bor i en tätt befolkad by riskera att behöva prata och vara social med någon som promenerar förbi så fort man går utanför dörren.
Vet att jag låter jättetråkig och asocial och det är väl kanske precis vad jag egentligen är också?
Har ju förstått att jag är en rakt igenom och 100% introvert människa och får väl skylla på det!
(På introvert.se kan man läsa mer exakt vad det handlar om. Är inte frågan om att ha social fobi utan mer det att man hämtar energi och återhämtning inifrån istället för genom att umgås med andra.)

Nåja…det här var som överskriften säger bara lite filosofier men alla som vet hur stark tankens kraft är vet också att det som börjar som en tanke växer sig starkare och starkare ju mer energi det får.
Och till slut kan det bli verklighet!

Ha det gott !

Britta

p.s Vet inte om inlägget kanske uppfattades som om jag skulle vilja leva i total ensamhet men i så fall så är det en feltolkning. Min älskade livskamrat och sambo hoppas jag ska finnas vid min sida så länge det bara går!

Ja lika stor och kraftfull som jag ser ut i jämförelse med isberget på bilden kände jag mig i måndags kväll när jag med stora krokodiltårar rullande nedför kinderna ensam körde bilen hem ifrån Mora lasarett.
Hela situationen kändes så overklig och ändå…! Ändå är det ju något jag mer eller mindre vetat skulle hända…eller skulle kunna hända med tanke på omständigheterna.
Om man lever med en man som befinner sig i riskzonen och motsvarar så gott som alla punkter på listan över riskfaktorer för hjärtproblem så är det något man ständigt har lite liksom gnolande i bakhuvudet.
Jag har ju påtalat det ibland utan att vilja låta alltför tjatig och predikande. Att han kanske borde försöka sluta snusa, röka, även om det inte händer så ofta, gå ner lite i vikt, och börja tänka lite mer på sig själv istället för att ständigt finnas till hands för andra.
Men…!
Ni vet hur det är.
”Jodå, jag ska snart sluta snusa, går bara och väntar på rätt tillfälle” och ” Det är ingen fara älskling, jag röker bara ett bloss lite då och då” och ”Nu älskling, NU ska jag ta tag i min vikt och börja tänka mer på vad jag äter” (för typ hundrade gången på två år)  ….osv osv…ja till slut känner man att man inte orkar påtala det mer. Man slutar påtala och tjata om det högt i alla fall. Man litar på turen och låtsas att det nog kanske inte ska hända ändå. Litar till att hans förhållandevis goda fysik och positiva inställning till allt ska skydda honom från det.  Men inuti gnager det vidare. Tänk om det händer när han är ensam ute i älven och fiskar! Eller i bilen på jobbet där han alltid känner stress! (han jobbar inom hemtjänsten) . Eller på natten när han sover och inte vaknar bredvid mig igen nästa morgon?
Ja tankarna och farhågorna har varit många och får väl ändå vara tacksam över sättet det gick till på. Förmodligen det lugnaste förloppet man kan tänka sig.
Det började så smått i måndags morse med att han vandrade omkring lite ovanligt mycket när jag satt vid datorn och åt frukost. Fram och tillbaka gick han och liksom pustade lite och tog ibland stöd mot dörrposten som för att försöka stretcha armar och sidor.
”Fan vad det känns konstigt” klagade han. ”Det är nog den där förbannade ACn i bilarna på jobbet”. Jag lyssnade med ett halvt öra samtidigt som jag fortsatte att läsa nyheter på datorn. ”Vadå, hur känns det då?” Undrar jag och läser vidare. ”Ja det liksom molar och värker i ryggen djupt inne, och sen känns det lite i vänster arm och nästan uppåt halsen”
Redan här kände jag en stark varningsklocka ringa. ”Hm, det låter inte bra, du kanske borde ringa vårdcentralen och höra lite” ”Nej, nej, det är ingen större fara, är nog bara något muskulärt” . Muskulärt tänkte jag…? Jo men visst! Eller hjärtat som har fått nog kanske!
Jag läser vidare och han fortsätter att försöka stretcha bort det onda. ”Men fy fan vilken äcklig känsla, har aldrig känt något liknande”.
”Men borde du inte…” Nej, nej, ingen fara, jag tar en tablett så släpper det nog”!

Så jag åkte på jobbet trots att känslan väl mest var att ringa ambulans på stört. Men på något vis så trodde jag nog honom också. Han har faktiskt god fysik trots magen och har varit väldigt frisk genom livet. Knappt tagit en smärtstillande tablett och alltid haft kanonvärden på hälsokontroller så…!
Jag åkte till jobbet ändå, men fast besluten om att hålla tätare kontakt än vanligt under dagen. Kommer inte ihåg när jag skickade första sms et men vet att jag fick till svar att det fortfarande kändes ganska obehagligt. Men då hade han redan hunnit vara hos sin syster och burit möbler och varit på en bygghandel och köpt en skiva att sätta för fönstren som vi ska börja måla så på något vi tänkte jag väl att det nog inte var någon större fara. Ringde i alla fall upp honom och sa att han måste ringa vårdcentralen bara för att vara på den säkra sidan och jodå.. han skulle väl göra det då!
Strax före halv tio när jag och ett par kollegor satt ute och åt frukost kom han förbi och hälsade på en sväng. Visst hade det blivit bättre och vårdcentralen skulle ringa honom vid halv två.  HALV TVÅ…! Det kändes alldeles för långt fram tyckte jag. Fortsatte i alla fall att hålla kontakt via sms  och han blev i alla fall inte sämre.  Skönt tänkte jag även om oron gnagde inombords. Sen vid strax före halv två, när jag satt och åt lunch på jobbet ringde han.
”Älskling du måste köra in mig till Mora, jag får inte köra själv och i Rättvik har det inte tid att ta emot mig och de säger att jag måste åka in och kolla hjärtat”
Så vi åkte in. I lugn och ro, även om jag gjorde några små misstag pga oro och nervositet hemma innan avfärd och på vägen dit. ”Undra just vem som är mest lämplig att köra” fick jag som kommentar och han hade nog rätt. Kändes som om jag också skulle behöva en EKG i det läget.
Kom in på akuten och väntade inte särskilt länge innan de tog in honom. Vi satt och småpratade om vad vi skulle göra när han varit inne på koll. Skulle på biltema bla. Fast mest hade jag nog känslan av att det inte skulle bli så.
Första besöket hos sköterskan visade inget farligt. EKGn såg bra ut i alla fall. Ännu ett hopp om att det nog inte var någon större fara. Väntade en stund till för läkarbesök och när han varit där inne några minuter kommer en sköterska ut i väntrummet och ropar mitt namn. ”Britta” säger hon och tittar sig lite förvirrat omkring. ”Ja” säger jag och reser mig upp. Hon ser fortfarande förvirrad ut och ser sig omkring i väntrummet. ”Öh, vi har tagit din man ifrån dig, eller …? Har du någon anhörig som blivit inkallad nyss?” Nu förstår jag hennes förvirring. ”Jadå, det är jag, men det skiljer 20 år mellan oss så det är många som tror något annat” hon verkar dra en lättnadens suck. ”Jaha ja men då förstår jag, jo vi har tagit in honom för vidare kontroll, det är något med hjärtat!”
Och jag känner hur jag inombords gör mig beredd.
Följer efter henne och kommer in på rummet där han ligger fullt uppkopplad med sladdar och apparater på kroppen. Sköterskan talar om att han haft en liten infarkt och när han möter min blick säger han bara ”Förlåt älskling förlåt för att det blev såhär!”
Förlåt för vad? För att han inte lyssnat? För att han kanske trott att han var odödlig? För att han tyckt att jag överdrivit min oro över vad som skulle kunna hända honom?
Spelar ingen roll i det här läget. Är bara så glad att det gick så lindrigt till, att han fortfarande är vid liv och att han nu får hjälp och är under kontroll.
De börjar i alla fall ta en massa prover, ge honom mediciner och ordna så att han får komma upp på en vårdavdelning och efter någon timme åker jag hem för att hämta kläder och annat han vill ha. Har försökt att hålla gråten borta under hela tiden på sjukhuset men på väg ut därifrån bara brister det och det känns som om att öppna ett par dammluckor ungefär.
Gråter, gråter och gråter. Lugnar mig ibland under bilkörningen men när jag närmar mig Rättvik och yngste sonen ringer för att höra vad det blir för mat och om de ska laga den så går det inte att stå emot gråten igen. Snyftar mig igenom det jag försöker säga, att jag strax är hemma så får vi se vad det blir för mat. Hade tänkt steka rödspätta men förklarar att jag inte kommer att ha tid med det. Han reagerar genast med ett ”Nej men det är lugnt, det ordnar sig, vi fixar något, tänk inte på det du nu!”
Väl hemma får jag stora kramen och blir ombedd att sitta ner och ta det lugnt bara när gråten kommer över mig igen och under tiden jag berättar hur det är med min sambo fixar sonen till en kycklingsallad.
Sen följde den absolut längsta veckan i mitt liv med besök hos honom varenda dag och ett vansinnigt smsande och pratande med släkt och vänner som var oroliga.
Kvällarna i den tomma dubbelsängen kändes vedervärdiga och tillät wilma att ta den lediga sängplatsen. Hon hoppade nöjt upp och lade sig med huvudet på hans kudde och med en nöjt snarkande golden retriever bredvid somnade jag så småningom trots gråthuvudvärk och en känsla av att vara ensammast på jorden.
Är otroligt hur snabbt man vänjer sig vid närhet och värme från en annan människa. Tänker på den tiden då jag var övertygad om att jag sov bäst ensam och njöt av eget rum med egen säng.
Torsdag eftermiddag blev i alla fall lyckodagen då han meddelade att han fick komma hem igen. Åkte raka vägen ifrån jobbet och hämtade honom i Falun där han dagen innan gjort en ballongsprängning. Jag var med hela dagen på sjukhuset då. Skulle aldrig haft ro att vara på jobbet ändå.
Så nu är han hemma hos mig igen och förutom att hämta ett kylskåp i Säter ( vilket jag och förra ägaren bar in i bilen, eftersom sambon inte får lyfta tungt på ett par veckor minst) så har vi haft en lugn helg hemma tillsammans.
Men många funderingar har det varit den här veckan. Hur blir det nu? Vad kommer han att få göra och orka i framtiden? Kan jag förvänta mig att vi ska kunna bo här med allt arbete det innebär att ha en så pass stor gård? Kommer det ens att kännas roligt eller mest till besvär och en massa måsten?
Ja vi får se vad detta leder till och vad som var meningen med det? Skrev i alla fall till honom  ett sms under bilresan på väg hem från Mora att han nog inte skulle vara alltför orolig. För om det varit meningen att han skulle tas ifrån mig så tidigt som nu så skulle det ha skett på en gång. Detta var nog bara en varning, en tankeställare om hur han lever sitt liv och att han nu fått en andra chans.

Så tankarna mal vidare och vi tar en dag i taget. Känner tacksamhet varje dag över att han fortfarande finns kvar hos mig. Nog vet vi väl båda att han förmodligen kommer att lämna jordelivet långt tidigare än mig men inte såhär tidigt. Fick i alla fall en försmak av känslan att bli kvar och den vill jag inte känna på många många år än.
Livet förlorade sin mening!

Så tack vännen för att du finns kvar hos mig! Älskar dig för evigt!

Kram Britta

Ja egentligen har jag lite svårt för det här med kändisar och idoler! Kan inte göra skillnad på människor på det viset utan vet ju att de ändå innerst inne bara är som vi ”vanliga” människor. Att alla har lika värde är en sanning för mig och att se upp till och avguda artister av olika slag ligger helt enkelt inte för mig bara. Visst kan jag tycka att de gör och sjunger vacker och bra musik och att vissa lyckas bättre än andra  men blir inte alldeles ”till mig” om jag skulle råka se någon kändis i verkligheten så att säga. Hör ibland hur andra pratar om att de sett den och den, eller är släkt med på långt håll, eller har en mosters kompis faster som gick i skolan med självaste den och den osv och det hörs tydligt att även om de försöker låta oberörda så förväntar de sig att man ska reagera med ett ”Oaoo! Är det sant? Men guud vad häftigt” eller liknande men för mig blir aldrig reaktionen sådan, och det är inget jag håller tillbaka eller undviker medvetet utan det imponerar helt enkelt inte på mig! Vet faktiskt ärligt talat inte riktigt varför ???
Men…sen finns det den där kategorin som jag trots allt inte kan låta bli att imponeras av. Fascineras och förundras över, och en av dem och som jag nyligen ”hittat” i bloggvärlden är en ung tjej vid namn Jonna Jinton.
Läste för första gången om henne i en av de gamla veckotidningarna vi har på jobbet (tror att tidningen var ca ett år gammal) och blev så glad över att läsa om hennes sätt att leva. Hon var bara runt 20 år när hon bestämde sig för att lämna storstadslivet i Göteborg och flytta upp till sina föräldrars sommarställe i en liten by vid namn Grundtjärn någonstans i Västernorrland.
Helt underbart att hon vid så unga år redan kommit på att hon egentligen inte mår bra och riktigt lever fullt ut som människa i en storstad. Gillar man det sk ”livet på landet” så bara måste man läsa hennes blogg som heter just Jonna Jinton.
Läs, imponeras och njut av de vackra bilderna hon bjuder på från sitt liv däruppe i naturen och friheten.
Förstår henne helt och fullt och skulle gärna leva den typ av liv hon lever. Visserligen med hårt arbete och utan en del sk ”bekvämligheter” som vi är vana vid men det är verkligen något jag skulle kunna vara utan om jag slapp denna ständiga jakt på och oro över den förbaskade uppfinningen PENGAR.
Vore det inte för att mina två söner än så länge inte har egen försörjning och självständiga liv så skulle varken jag eller min sambo vara främmande för att göra precis det som Jonna gjort. Men…vi är ju i alla fall både 20 och 40 år äldre än henne och har väl hunnit med att göra erfarenheter som till slut fått oss att inse hur vi egentligen skulle vilja leva. Hon har redan kommit på det, vid knappt 20 år. Beundrar henne verkligen för det!
Känner igen mycket av henne hos mig själv, just det där att ha förmågan att bara njuta av och uppskatta lugn och ensamhet. Gå ut i naturen, sitta vid en sjö, beundra norrskenet osv.
Nu har jag ju däremot hittat en man som jag vill och kan dela dessa upplevelser med eftersom vi uppskattar och tänker lika om mycket och det är precis vad Jonna också nyligen gjort
Han är också en människa att fascineras av  om man tittar på hans hemsida som heter Gravity glue och inser att det man ser faktiskt är verkligt. Var först tveksam till att det var fejk men började sedan läsa äldre inlägg i Jonnas blogg och efter att ha sett dessa ”skulpturer” dyka upp lite varstans i hennes bilder och när hon skriver att det är hon själv som gjort en del av dem, trots att hon bara är nybörjare på det så förstår man att det är alldeles sant.
Snacka om att kunna fokusera och stilla sitt sinne för att skapa dessa konstverk. Tror inte det är många unga människor idag som har den sinnesnärvaron , men så lever hon också på en plats som ger själ och sinne ro och förmågan att hitta sig själv.

Så gå in och läs, ni kommer att bli imponerade, jag lovar!
Själv har jag börjat läsa igenom hennes arkiv och det rekommenderar jag att göra. Se hur det hela började och hur hon skaffade sin första ”livskamrat” dvs hunden Nanook som i sig är en kille att beundra  :) Så vacker !

Ha det gott och sug i er solsken, värme och fågelsång. Det smyger sig åt höst nu !

Kram Britta 

En liten sväng bara!
Tänkte bara lämna en liten ”lägesrapport” ur livet nu när det verkar stört omöjligt att få till någon rutin i bloggandet. Försöker dock se det som mest positivt att livet innehåller så oändligt mycket mer nu så att tid (och lust) att sitta vid datorn helt enkelt knappast finns.
Har precis kommit hem från en hjortronplockarkväll tillsammans med sambo, två systrar och en kär gammal barndomskamrat. Var förresten hon som var så snäll och visade oss myren som vi fick ihop en hel del bär på.
Tack kompis för det  :)
Känner mig nu sådär lagom trött och mör i kroppen efter att först ha jobbat ute i solen och hettan i 8 timmar och sen vandrat runt på en myr i ytterligare två, men men… det är det verkligen värt.

Imorgon ska det visst bli ännu varmare så det är bara att ladda för ännu en het dag på jobbet. Hur som helst så har jag i alla fall tagit semester på fredag och tänker passa på att njuta av sommaren vi äntligen fått. Har inga särskilda planer än men det får bli som det blir. Kanske helt enkelt bara ligga ute på en filt och slappa och äta något gott kanske.? Är inte så bra på det eftersom det alltid känns som om man vill utnyttja ledig tid till att göra något roligt (aktivt) istället men i värmen som ska bli så är det nog klokt att ta det lite lugnt.

Nåja, får se hur det blir med det!
Livet rusar i alla fall vidare och jag fyller ”dagarna med liv” istället för att ”fylla livet med dagar”  !

Har inte så mycket mer att säga för tillfället och att jag återkommer snart tänker jag inte ens nämna  :) Vet ju hur det verkar bli med den saken.  

Ha ett fortsatt bra liv och passa på att lagra D vitamin av solen nu inför vintern.

Britta

Skulle egentligen ha skrivit om vår semesterresa och visat lite bilder från den men det får vänta och komma lite senare för det är något annat som liksom ”pockar på” och vill släppas fram just nu.
Har tänkt på detta lite till och från sedan igårkväll då det hände och känner att jag måste skriva ner några ord om det.
Det har hänt förut  men inte så påtagligt som den här gången.
Låg som vanligt och skulle somna, tätt intill ryggen på min sambo och kände hur jag liksom ”dåsade” bort sådär skönt, korta stunder som man gör innan man somnar in för natten.
Ligger och bara ”tar in” intryck som kommer till en. Känslan av hans varma trygga kropp. Lyssnar till hans lugna andning. Känner doften av hans hud som doftar sol, sommar och nyduschad blandat med hans egna doft som jag inte kan ”nosa mig mätt på”.
Hör en och annan fågel som sjunger lite försynt utanför det öppna fönstret. En skogsduvas typiska ”hohoande” lite längre bortifrån. Wilmas tysta snarkning från sin plats på golvet bredvid.
Känner hur jag slappnar av mer och mer och sänder en tanke av tacksamhet (som oftast nuförtiden) till den/det som gjorde att jag fick chansen att träffa och leva med denna man som jag känner en sån samhörighet med, på många plan, och i samma stund flyter jag in i ett tillstånd som bara kan beskrivas som om att man är ”ETT”!
Vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det och är rädd att jag får det att låta mest som en negativ upplevelse vilket det ju absolut inte är men faktum är att precis i samma stund som det händer så liksom hajar jag till och nästan värjer mig för det för att det är så starkt.
Rör på mig i ett ryck som för att ”hitta tillbaka till mig själv” om jag nu kan beskriva det så?
För hur det än är så upplevs det som lite skrämmande. Som att förlora sig själv en stund och tappa kontrollen vilket ju är något som vi människor är så rädda för.
Kan beskriva det lite som att plötsligt känna sig som ett ”något” istället för ”någon”! Ett något som inte längre har ett kön eller personlighet utan mer som ett ”gemensamt tillstånd” på något sätt.
Man ”flyter ihop” och blir ett ”vi” istället för två ”jag”.

Detta  händer gång på gång under någon minut och varje gång så ser jag tyvärr till att ”väcka mig själv” ur det, mer som av en reflex och ungefär som man reagerar när något plötsligt dyker upp framför bilen, än att jag gör det helt medvetet. Just för att det är en så ovan upplevelse och känsla, och förmodligen av rädsla över att inte känna sig” som vanligt”.

Nästa gång ska jag försöka att stanna kvar i känslan och se vad  den leder vidare till? Ta vara på att få uppleva det istället för att fly och skynda tillbaka till den sk verkligheten.
Tror också att lite av rädslan för känslan ligger i det som egentligen alltid finns med litegrann i bakhuvudet.  Det där som jag förtränger och skjuter på framtiden just för att det förhoppningsvis ligger långt fram i tiden. Att vi en gång ska lämna jordelivet och att någon av oss förmodligen kommer att gå före den andra och att det förmodligen blir jag som blir kvar sist.
Det är nog den känslan och tanken som får mig att värja mig för den här ”samhörighetsupplevelsen”, för på något sätt känns det ännu mer omöjligt att fortsätta utan någon som man upplever detta tillsammans med. Är nog därför jag skakar på mig och undviker att gå in i det bara för att slippa komma ihåg hur det kändes, den dagen då man inte längre somnar tätt intill varandra…!

Britta

Naturligtvis skrev jag ett sånt där enormt långt inlägg igår och då ska det självklart krångla med publiceringen! Gör därför ett test här!