lillasysterfix

Lite svårt att fatta men idag är det ett år sedan vi gick ner till ån och ”bytte ringar”!  :)
En slags förlovning, även om vi inte helt ”följt mönstret” så att säga då ringarna t ex inte innehåller några inskriptioner på namn och datum.
Datumet då vi gjorde det var 101112 och varför vi (jag)  valde det var att det var på tvåårsdagen av vårat allra första möte med varandra. Sen att siffrorna blev just 10 11 och 12 kom bara som en liten bonus  :) ett datum lätt att minnas också!
Det roliga med ringarna är dock att de är tillverkade av sambons systerdotters man som arbetar som guldsmed och därmed är personliga och unika för oss.
Vi ville inte ha den traditionella förlovningen med guldringar, inskriptioner och annons i tidningen då vi känner att det viktiga för oss är att vi själva vet och har en symbol för våran kärlek som känns så speciell för oss.  OBS! Vet att alla kärlekar och förlovningar naturligtvis känns speciella när man är mitt i det men då det här inte handlar om den första och kanske lite ”blåögda” kärleken  utan en för oss en mer djup och trygg kärlek så känns den extra speciell för oss.
Vi har båda hunnit skaffa oss erfarenheter som gjort att vi idag vet och förstår, vad och vilka slags människor vi mår bra av att ha omkring oss och när man hittar en sådan som stämmer så bra överens med ens egna inre värderingar och ideal så känns det extra speciellt såklart. Särskilt när man egentligen inte ”letat” efter den utan bara plötsligt träffar på den mitt i livets karusell,  och dessutom med en åldersskillnad man (åtminstone inte jag) aldrig trodde kunde vara möjlig att ”kombinera”.  :)
Det är nu alltså exakt tre år sedan jag osäker och nervös, försiktigt tassade uppför trappen i lägenheten han då bodde. Osäker på om jag gjort rätt som gått in och uppför trappen eller om jag skulle ha väntat utanför?  Tog i alla fall av mig skorna i ”kallhallen” nedanför trappen och när jag kommer upp ser jag två stängda dörrar vilket gjorde att det kändes lite bättre och inte så påträngande att kliva in utan att ha fått ett svar på min knackning och påringning på ringklockan ( som så småningom visade sig inte fungera) .
Anledningen till mitt besök var att jag hade problem med en krånglande axel och hade sett en annons i Rättviksnytt om att han brukade kunna vara till hjälp vid sport, arbets och belastningsskador.
Efter en lång och nervös väntan ute i trappen och med tankar om att t om smyga ner igen och åka därifrån eftersom jag pga den långa väntan började fundera på om jag tagit fel på dag och tid, så öppnas en av dörrarna och ut kommer två yngre män följda av en äldre.
Han får syn på mig som stått och väntat och sträcker lite hastigt fram handen för att hälsa samtidigt som han säger något i stil med ”Hej och välkommen, du kan gå in i rummet och vänta så kommer jag strax” och redan här minns jag hur en underlig och helt ovan känsla kom över mig (jag som är väldigt blyg och tillbakadragen inför nya människor) och jag kände hur jag genast fick ett stort och liksom bekant förtroende för honom och helst av allt bara ville följa efter istället för att gå ensam in i rummet.

Hur som helst så var det början till något helt otroligt och overkligt i mitt då så inrutade och invanda liv med sina föreställningar och fördomar om när var och hur livet skulle levas.
Till en början såg jag honom (pga hans ålder) som en väldigt god och nära vän men med tiden började jag inse att det handlade om något annat trots det absolut omöjliga jag såg i att vi någonsin skulle kunna bli och vara ett par.
Tror det var ca ett års tid som vi umgicks och höll kontakten som vänner. Smsade och ringde ibland för att prata i evigheter om allt mellan himmel och jord. Åkte på fotoutflykter och insåg så småningom att vi inte kände oss ”levande” mer än när vi fick umgås och erkände väl till slut att det handlade om något annat än en ”far och dotterrelation”  
Men det är en hel historia för sig och egentligen borde jag väl skriva ner den någon dag, för om jordelivet kan upplevas som både ”himmel och helvete” så var det precis så det var.

Hur som helst så finns den där starka känslan om att ha hittat ”hem” och hittat sin absoluta själsfrände som man inte vill leva utan fortfarande kvar och som det känns idag så kan jag inte föreställa mig att den kommer att ändras.
Jo förresten…på ett sätt har den faktiskt ändrats…den växer sig starkare för varje dag…!    ;)

Ha det gott och var rädda om varandra !

Britta

Ja då har startskottet för vintersäsongen gått och i och med det mer psykisk press än fysisk. Själv föredrar jag fysiskt tungt arbete.
Jag är oerhört glad och tacksam över jobbet på kyrkogården men ibland tänker jag…hur länge orkar jag hålla på såhär?
Det är just den där osäkerheten som finns med hela tiden någonstans i bakhuvudet. Man törs aldrig se framåt mer än ett halvår i taget. Visst kopplar man av ganska mycket när vårsäsongen börjat och man vet att man har 6 månaders fast heltid framför sig men då är det ju det fysiska arbetet som tar kraften ur en istället. Man kommer oftast hem och känner sig mer eller mindre som en zombie i kroppen efter åtta timmars fysisk arbetsdag, och allt det där man kanske hade i tankarna på morgonen innan man åkte till jobbet och som man skulle göra när man kom hem…får liksom vänta till en annan dag.
Många tror att vi har ett lättsamt och enkelt jobb. ”Åh vad härligt att gå här och pyssla med blommor hela dagarna, ni har det väl bra ni” osv. Och visst har vi det bra. Och visst trivs vi med och älskar vårat arbete men det är nog inte så glamouröst som många verkar tro. Det där med att ”pyssla med blommor” ‘är en väldigt liten del av arbetet egentligen.
Det är nog när vi en gång i veckan (förhoppningsvis och om man hinner med) plockar av vissna blommor och rensar lite ogräs i våra fondrabatter som besökarna räknar som att ”pyssla med blommorna” och även om det inte är precis hårt arbete så har vi i alla fall närmare tvåhundra fonder per lag (vi är uppdelade på fem områden med två per område i de fyra största och en person på det minsta) som vi ska plocka av vissna blommor på, rensa bort ev ogräs, krafsa och luckra upp jorden, skära kanten med kantskäret och handklippa gräs som vuxit sig för långt intill rabatten.
Det är den lindrigaste delen av arbetet. Sen däremellan sköter vi grusgångar, häckar, sandgravar, större rabatter och planteringar,dammar, fontäner och krukor som vi planterat.
Att sköta en häck innebär att hålla kanten fin genom att kantskära, rensa och barka jorden, ta upp klipp ur intilliggande gravar och fonder( när den stora klippningen gjorts av de ännu mer grovarbetande karlarna), sen hålla efter skott som skjuts efter att formklippningen är gjord vilket vi (tjejer) gör antingen för hand med häcksax eller med hjälp av våra eldrivna saxar, samt att gå igenom och klippa ur döda grenar.
Att sköta en grusgång innebär att rensa bort ogräs som hela tiden vill växa upp i den vilket vi gör ”på knä” eftersom det ger det mest långvariga resultatet, alltså att plocka tuva för tuva och krafsa om i gruset för att ”förvilla” ev nya ogräs som är på väg att växa, att hålla kanten rak och fin genom att ta upp det som ”skurits av” under den årliga kantskärningen som också utförs av karlarna med bensindrivna kantskärningsmaskiner, fylla på med nytt grus ibland när det behövs och naturligtvis kratta och hålla gången fri från gräsklipp, löv och annat skräp.
Att sköta en sandgrav innebär att man minst en gång i veckan (jag och min kollega har tio st på vårat område) ska  sopa undan skräp från ytan, dra igenom sanden med ogrässkyffel för att få bort ev rötter som fått fäste, kratta och luckra sanden med järnkrattan och sen jämna till och få en någorlunda fin yta med den lite lättare stålkrattan innan man drar med de sk ”kavlarna” för att få till ett fint mönster i sanden.
Att sköta större rabatter och planteringar innebär att på de ettåriga sommarblommorna plocka av vissna blommor och klippa ner och dela på perenner som vuxit sig för stora, rensa ogräs och ev barka där det behövs, hålla kanterna fina genom kantskärning och handklippning av gräs, och naturligtvis att gräva och gödsla innan plantering på våren.
Att sköta dammar och fontäner innebär bla att hålla pumpar fria från alger och skräp som hela tiden samlas, fylla på vatten och håva upp sånt som inte ska vara i vattnet.
Fonderna ska också varje vår grävas om och gödslas, samt rensas ur på ev kvarblivna rötter och luckras för att planteringen ska gå så lätt som möjligt.
Och till sist så ska alla planterade krukor vattnas, plockas och hållas vid liv under hela säsongen.

Det är alltså det här vi sysslar med under våra arbetsdagar på kyrkogården och med tanke på de flera hundra meter häck och grusgångar vi har så blir det en hel del knästående, ogräsrivande med ena handen, skottkärrekörande av bark, jord och grus, grävande av rabatter och fonder mm mm och detta ska utföras vare sig det är stekande sol eller ihållande regn.
Sen tillkommer ju också de större projekten då alla vi nio ”gravkullor” rycker in vid tex slydragning när ”pojkarna” röjt ytterområdena, krattning och upptagning av gräs på desamma, lastning och bortstädning av det som blir när äldre häckar och träd tagits ner, grävning och nyanlägging av större rabatter och häckar, samt lövkrattning under vår och höst.

Så med tanke på vad vi åstadkommer under en säsong så kanske man kan förstå att man är trött och utsliten när man kommer hem efter åtta timmars arbetsdag ute i friska luften. Visst är vi lyckligt lottade som får jobba så pass fritt som vi gör och på en av Sveriges förmodligen vackraste arbetsplatser med sin utsikt över Siljan, men att tro att vi ”pysslar med blommor” hela dagarna gör inte jobbet rättvisa. Vet också att många som provat på vårat arbete med ”visionen” om att det är så avkopplande och lättsamt, insett att det inte alls var vad de drömt om och gett upp efter en säsong. Man kan inte vara ”pryd”, alltför otränad eller rädd för att ”lorta ner sig” om man ska jobba på en kyrkogård  

Arbetsstyrkan ändras ju ofta från säsong till säsong då många bara ser det som tillfälligt arbete, men det ”gäng” vi är nu var faktiskt detsamma förra säsongen och det är lite roligt att inse att det är lite ”pojkflickor” över oss allihop.
Ingen av oss är rädda för att ”ta i” och bli skitiga och bryr oss inte särskilt mycket om hur vi ser ut i våra arbetskläder så länge de är praktiska och skyddar. Jag har faktiskt under mina år på kyrkogården även upplevt kollegor som verkat mer angelägna om att arbetskläderna skulle ”se bra ut” eller att solbrännan skulle bli så jämn som möjligt än att arbetet skulle fungera rent praktiskt.  :) ??

Då har man hamnat på fel arbetsplats, för sk ”bondbränna” är oundvikligt när man tillbringar åtta timmar utomhus på sommaren. Om man nu inte vill ägna tiden åt att springa och byta modell på linne osv för att bli lite mer jämnt solbränd som jag också sett exempel på. Hihi…kan inte annat än skratt åt det.  

Nåja..nu är det i alla fall över för den här gången och sen får vi se om det blir samma gäng nästa år?
Vi är i alla fall fyra till fem stycken som nog inte just nu i alla fall har planer på att göra något annat så själva ”grunden”  av de mest erfarna i arbetslaget kommer nog att bestå ett tag till.
Men nu ska jag försöka få lite nytta gjord härhemma. Har inte ens släppt ut hönsen för dagen än.

Ha det bra så länge och ta vara på alla guldstunder i livet.

Britta

Var alldeles för längesen jag skrev nu men har varit så trött på kvällarna så att jag inte ens startat datorn. Kroppen är sliten nu och själen lite ledsen över att säsongen är över.
Ska snart åka till arbetsförmedlingen tillsammans med två kollegor och anmäla oss som arbetssökande.
Brukar vara hur nervös som helst inför detta besök men idag känns det mest som om jag går omkring i något slags vacum.
Känner att jag inte ens orkar oroa mig över det som väntar. Den nya ”kontrollen” av de arbetslösa som innebär att man en gång i månaden måste redovisa de jobb man sökt för att bryta arbetslösheten, annars blir man utan ersättning.
???
Ja, hoppas bara att det finns jobb att söka också?
Så det är väl bara att ladda upp med stora kuvert och frimärken och försöka orka med allt detta sökande mellan de arbetspass jag förhoppningsvis får som timvikarie på städ åt kommunen.
Får väl se hur det går men just nu idag känns det mest som om jag tänker.

Ja men stäng av mig från ersättningen då, ta av mig mitt hus och mina pengar och se om jag blir en bättre människa av det?
Jag är inte lat men jag passar heller inte in i det samhälle vi har idag. Alla vill inte göra en storslagen karriär och bli något.

Skriver mer senare idag när besöket är avklarat.

Britta

Vaknar vid tio över åtta. Sambons lugna andetag och trygga varma kropp bredvid mig har bytts ut mot en liten Samus som nu ligger och spinner tätt intill mina ben i fotändan. En liten tröst i alla fall när man saknar det mänskliga sällskap man blivit så van vid.

Den lite kyliga luften i rummet jämfört med värmen under täcket får mig att välja att ligga kvar en stund till.
Tänker på gårdagen, vad jag fick gjort då och vad jag skulle vilja hinna med idag.
Ser en strimma solljus på den vita kakelugnen och lockas att dra undan gardinen från fönstret och titta ut. Morgonfrosten glittrar på träden och åkern där ute, och solen lyser med ett svagt sken av guld.
Tittar och bara njuter en stund innan draget från fönstret får mig att krypa tillbaka ner i sängen igen. Tänker på de där innerfönstren vi pratat lite om.Skulle vara perfekt här i sovrummet där man vet att man ändå inte kommer att behöva öppna förrän våren är tillbaka igen. Fantiserar om att ha vitmossa emellan så som man sett i äldre hus. Vilket fantastiskt material egentligen. Både isolerande och såå fint.  :) 

Bestämmer mig för att gå upp och börja elda. Sätter på mig pyjamasen och de underbara ulltofflorna som jag fått av sambon. Kommer nog att bo i dem den här vintern så varma och sköna och ändå inte så att man blir svettig i dem.
Går ut i vardagsrummet och bor till fönstret. Ser grannens hästar som står och mumsar på sitt morgonhö ute i det fina morgonljuset med frost i gräset omkring. Den ganska nyanlända lilla svartskäckiga shettisen i sin egna lilla hage och” travarmamman” med sitt föl i den större hagen bredvid. Fölungen som vuxit något enormt i sommar och börjar bli en ung stilig herre med sina höga välformade ben och vackra huvud. Termometern visar -7 grader men det är ju inget som stör dessa fantastiska djur som står där och äter i lugn och ro med frost i pälsen.
Börjar direkt med eldningen och konstaterar att det behövs mer ved till vedspisen. Späntar upp lite tändved och får fart i både kamin och vedspis. Lyssnar till det behagliga sprakandet och ser till så att båda eldarna ska hålla sig vid liv medan jag och Wilma går ut på en kombinerad vedhämtar och morgontoalettvända.
Drar på mig täckbyxor utanpå pyjamasen och den varma sköna parkasen som jag fyndade på en loppis i somras, (80kr för en helt osliten parkas, helt otroligt)  och går ut i den friska klara luften. Först är det alldeles tyst, men efter en stund när vi kommit ut på vägen hörs ett dovt muller som visar sig vara sto och föl som tar en morgongalopp i hagen. Man nästan känner hur det vibrerar i marken när deras hovar slår i . Står och betraktar dem ett tag medan Wilma nosar om ”dagens nyheter” på vägkanten. ”Vem har gått här innan? Och ska jag sätta mitt eget märke över?” Viktiga sysslor för en hund har jag förstått.
Går en kort promenad på vägen som går runt huset och sedan in på gården igen. Wilma hade nog gärna gått lite längre men ordet ”frukost” får henne att glömma de drömmarna. INGET är viktigare än mat i denna golden retrieverdams  liv.
Talar om att jag bara ska hämta lite ved först och hon sätter sig och väntar tålmodigt utanför vedboden.
Kommer så småningom in igen och jämfört med ute känns det redan varmt och behagligt inne. Klär av mig, skyndar mig att rädda brasorna med mer ved och ger en förväntansfull Wilma som inte släpper mig med blicken nu sedan jag nämnt frukost, den efterlängtade måltiden.
Sätter igång vattenkokaren och gör i ordning mina frukostmackor medan jag tittar ut på grannens ek. Förundras över att den knappt släppt ett enda löv än jämfört med våran Herr Ek som redan är så gott som ”naken”. Kommer på att deras ek kanske är en ”hon”. En Fru Ek som är lite frysen och blyg av sig och väntar in i det sista innan hon låter kläderna falla  ;)
Ler för mig själv av den tanken. Har aldrig tänkt så om den eken men bestämmer mig där och då för att så är det.
Hon är nämligen både lite mindre och har smärtare grenar än våran ek så visst får de från och med nu bli Herr och Fru. Visserligen lever de med kanske ca 50 meters avstånd men med tanke på hur sällsynt det är med ek här så är det väldigt nära ändå.
Eller ska vi kanske säga, Fröken Ek? Vet ju inte om de är gifta men skulle tro att de är ganska förälskade i alla fall  

Ställer fram frukosten på bordet och sätter igång datorn. Stoppar in mer ved innan jag slår mig ner för att njuta av en lång ostörd frukost.
Älskar dessa underbara morgonstunder!

Britta

Har nu suttit och sparat, trixat och grejat för att kunna visa det här fotot av Herr Ek (som vi har lyckan att ha ståendes mitt på gården ) från alla fyra ”håll” så att säga …men hur jag än gör så tar inte mitt bloggarkiv emot bilden där stammen syns längst ner på mitten.
Tänkte nämligen visa hur olika ett foto upplevs bara genom att man vrider det ett kvarts varv åt gången men får nöja mig med tre istället för fyra av de ”framställningarna”.
Nåja!

Är ju inte precis första gången det sk datatekniska krånglar för mig och tänker inte lägga ner någon större energi på att bli arg över det heller…:) finns värre saker här i livet!

Hur som helst så har Herr Ek snart gjort sitt för den här sommaren och säkert hälften av hans papperslika bruna löv har redan fallit till marken och krattats upp av mina hjälpsamma söner
Lånade hem två superstora räfsor från jobbet och vips så blev det genast lite roligare att hjälpa morsan med höststädningen.

Skulle ha haft med en bild på superräfsorna men är så trött på att fixa och greja med foton just nu så det får vara. Är i alla fall otroligt stora och drar med sig stora ytor på betydligt färre ”tag” än de vanliga räfsor som finns. Själv använder jag inte den modellen ens på jobbet eftersom belastningen på armar och axlar blir så onödigt stor och det är inte att rekommendera när man redan har ont.

Ja hösten går sakta mot sitt slut och snart har alla de magiskt vackra träden tappat ”finkostymen” för den här gången. Men det har verkligen varit ett ovanligt långt och storslaget framträdande, med färger jag aldrig någonsin sett ute i naturen så det är bara att tacka, minnas och njuta av det som varit.

Känner mig faktiskt nöjd med både sommar och höst så vintern inte känns riktigt lika övermäktig som den gjort förr. Beror nog också mycket på att jag och min sambo hittat en gemensam vintersysselsättning i skidåkningen och därmed till och med nästan kan se fram emot att marken täcks av det vita täcket igen…men…nog är den lite för lång ändå den där vintern…?!?

Får bara hoppas att den inte blir alltför kall och svår!

Men nu ska jag njuta av en kopp te och en macka som sambon gjort i ordning åt mig  :) vi har tillbringat dagen på Mora lasarett idag och genomgått andra och sista kursdagen av ”Hjärtskolan” som alla som drabbats av hjätr-kärlsjukdom får erbjudande om så nu känner vi oss nöjda med att bara sitta i Tv soffan och slappa innan det är dags att krypa till kojs och ladda för en ny arbetsdag.

Ha det gott och var rädda om varandra!

Britta

Ja det kanske finns lite sådana i mig ändå?
Det sägs ju att de ”stoppar huvudet i sanden” som för att ”blunda för verkligheten” och det är väl väldigt mycket så man gör som säsongsarbetare?
Kastar sig med liv och lust in i en ny arbetssäsong när den äntligen börjar i Maj igen och att halvåret man har framför sig en gång kommer att ta slut igen…det tänker man liksom inte på just då!
”Tänkt..äntä..på de” …?
Så känns det när hösten kommer smygande med mörker kyla och visshet om att snart står man där utan igen.
Utan lön, utan arbetsglädje och framförallt utan trygghet i tillvaron.
HATAR verkligen känslan och ska nog sätta ut en ”Arbete sökes” annons…. för jag vill verkligen ha ett jobb även från nov till maj….och …jag gör i stort sett vad som helst!

Arbete sökes

Arbetsvillig, glad och positiv kvinna söker arbete under vintersäsongen 2013/2014. Drar sig inte för hårt kroppsarbete och ”lite skit under naglarna” (ingen annanstans heller förresten). Punktlig, noggrann och väldigt sällan sjuk. Har lätt för både enskilt arbete och arbete i grupp. Jobbar lika gärna inom som utomhus och har inget emot monotona sysslor. Gillar att se ett resultat av dagens arbete innan jag går hem för dagen. Inga höga löneanspråk utan är tacksam så länge den åtminstone överstiger de ca 7500 jag får ut som arbetslös. Det viktigaste för mig är i slutändan att slippa känna mig ”övervakad” och styrd av arbetsförmedlingens och a kassans idiotiska och nästintill omänskliga lagar och regler. Vill helt enkelt bara fortsätta att känna mig som en människa som lever i ett fritt land med rätten att bestämma över hur jag vill leva mitt liv.

Mvh Britta Andersson

Fick en fråga för någon vecka sedan om hur det går med mina höns och om jag fortfarande har dem kvar, så tänkte att det var dags att skriva lite om djuren vi delar vårt liv med just nu!
Jodå…hönsen är fortfarande kvar…eller måste väl säga, hönan och tuppen, för det är vad våran ”hönsflock” består av numera och trots att det var väldigt nära att vi skulle skaffa 3-4 höns till i våras (sambons syster som hade äkta Hedemora att sälja) så ändrade vi oss i nästan sista minuten pga att vi helt enkelt är lite ”jolliga”  
Var egentligen ganska komiskt hur vi båda tidigt i vintras var så bestämda och helt på det klara med att vi skulle ha fler höns när sambons syster talade om att hon skulle skaffa Hedemora och kunde ta hem några åt oss också som fick bo hos henne under vintern tills vi kunde ta emot dem på våren. ”Jodå, det skulle vi absolut ha”!!
Sen ju närmare ”hemhämtandet” av dem vi kom så desto tystare blev vi med att prata om det vilket visade sig bero på att vi båda gick med samma tankar för oss själva utan att veta om vad den andra tänkte. Vi kände nämligen att Hugin och Alice som de heter hade det så lugnt och mysigt tillsammans och verkade så nöjda med tillvaron så det nästan vore elakt att hämta hem och blanda in nya medlemmar i deras lilla rofyllda tvåsamhet. Kommer inte ihåg vem som vågade nämna det först men kommer väl ihåg lättnaden man kände när vi insåg att vi var helt överens om att ändå inte ta hem de tre Hedemorahöns som vi så stort bestämt oss för.  :)

Så nu lever Hugin och Alice vidare i sitt trygga fina förhållande med varandra och spatserar gärna omkring fritt ute på gården de dagar vi är hemma. Skulle försöka fota dem tillsammans men var lättare sagt än gjort så den här bilden får duga.

Alice är verkligen en ovanligt vacker höna tycker jag med sin beigebruna fjäderdräkt och sitt nästan blåaktiga både ansikte och ben.

Och Hugin är väl också en ovanligt vacker tupp med sina blågrönskimrande fjädrar och sin stolta bringa. Han sköter sig dessutom exemplariskt med att gala någon gång ibland för att hävda sitt revir och leta mat åt och bjuda sin älskade lilla fru först innan han själv tar en smakbit. Varningssignalerna har han också koll på och ger ifrån sig ett kort pockande ”kockockock” när fara från marken hotar och ett utdraget gnirkande som låter som om någon med svår astma sakta drar in andan när fara från luften hotar. Dvs så fort en fågel flyger förbi ovanför dem…vare sig det är talgoxe eller ormvråk…  :)

Sen har vi ju fortfarande alla katter kvar dvs…Rasmus 14 år i år och som verkligen fått ett passande namn då han gärna är ute på luffen några veckor i taget sommartid.

Findus, också 14 år i år men som hellre stannar kvar på gården och slappar varhelst han hittar en lugn plats.

Selma 11 år i år som är den bästa jägaren av dem alla och lite blyg och försiktig mot främlingar. Gillar inte höga ljud utan vill ha det tyst och lugnt omkring sig.

Samus 8 år i år är den yngsta men inte minsta. Väger lika mycket som Findus trots att hon ser betydligt smidigare och lättare ut. Måste vara muskeluppbyggnaden på denna dam som gör henne så tung som hon är? Jo det är en hon trots att många tror att det är ett pojknamn hon har. Hon är nämligen döpt efter en tv spelsfigur som var ny, spännande och ”känd” när mina söner var små och Samus flyttade in hos oss. Samus Arran heter hon i det då så populära spelet Metroid Prime.

Sen har vi ju den här lila figuren som vi nu inte sett till på hela sommaren. Ebbe som jag för drygt tre år sedan började mata då jag förstod att han var hemlös och längtade mat värme och kärlek.
Han blev tamare och tamare och även om han aldrig flyttade in hos oss bland annat pga att han är okastrerad och alltså säkert skulle gå omkring och doftmarkera, så har han ( om han nu kommer tillbaka något mer) en egen liggplats med värmelampa och matplats ute i ett rum i uthuset. Han har egen ingång också så vem vet. En kylig dag kanske han ligger därinne när vi går ut för att hämta mat i frysboxen som står i samma utrymme. Förhoppningsvis är han fortfarande vid liv, och det allra bästa vore ju om han hittat en annan människa som börjat mata och ta hand om honom, och som kanske inte har en massa egna katter att ta hänsyn till?

Men vi får se! Det kan bara tiden utvisa.

Måste tyvärr sluta nu då klockan börjar bli alldeles för mycket.
Ha det bra!

Britta

Vet inte om det bara är jag/vi (min sambo är av precis samma åsikt) som tycker att det i år är alldeles otroligt, ovanligt många färger på träden?
Allt verkar liksom komma på samma gång och alla färger som naturen bara kan frambringa är representerade. Allt från grönt till gult, rött, orange,  rosa ja.. nästan cerise och nyanser som jag inte ens har något namn på. Kommer snart att köra i diket pga alla dessa underbara färgglada träd man passerar när man är ute och kör.
Sambon satt och höll hårt i handtaget som finns ovanför passagerardörren idag när jag hämtat honom efter jobbet då jag tittade åt alla håll förutom rakt fram som man borde som chaufför. ”Åh kolla på det där trädet, och det där…kolla vad fint..oaoo..vilka färger..!”
”Ja, helt otroligt, jag håller med dig ..,men försök hålla koll på vägen du istället!” Svarade han med oro i rösten  :)
”Det är lugnt älskling, jag är tjej och har alltså simultanförmåga ”
Okej, vet inte hur sant det är men höll mig kvar på vägen idag i alla fall!
Måste i alla fall med anledning av det här visa några foton på löv jag hittade idag.

Jag gillar egentligen inte foton med blixt men blev illa tvungen för att kunna återge färgerna så bra som möjligt. De här löven är de absolut mest färgglada jag hittills sett. De satt på grannens rödavinbärsbuskar och jag trodde knappt det var sant när jag hittade dem. Äldste sonens första fråga när jag visade honom dem var…”oj, vad har du gjort med dem? Hur kan det bli sådär?”
Tja, jag har ju inte gjort annat än plockat av dem från busken…det är naturen själv som skapat dem.
Nu har jag lagt dem i ett bad med glycerol och hoppas att en del av färgerna ska bevaras.

Det här körsbärsbladet måste jag också visa…hur kan det bli så att hälften av det får en färg och den andra halvan en annan?

Och till sist kanske den sämsta bilden men vill visa den ändå. Bladet från en näva, eller midsommarblomster som man kallar den, som färgats så vackert med mörka kanter.
Suck! Blir alldeles lyrisk av allt det vackra som finns omkring oss just nu.

Och när jag ändå var i farten med kameran så fick ett par bilder  av Orkidéen jag fick på min födelsedag av min älskade livskamrat också vara med Hade kunnat vara skarpare och betydligt bättre men batteriet började ge upp och jag fick nöja mig med det som blev.

Bilderna gör den inte rättvisa men kände att jag ville ha den med. I över en månad (fyllde den andra september) har den stått där i köksfönstret nu och bara blommar..blommar..och blommar vidare och den är såå vacker…!

Älskar Orkidéer och helt otroligt nog så verkar de trivas härhemma hos oss. Har i nuläget 8st och de turas om att blomma. Är nog mycket tack vare att huset är gammalt och endast uppvärmt med el och vedspis och kamin  som de trivs eftersom Orkidéer tydligen gillar stora temperaturskillnader mellan dag och natt vilket det verkligen blir här.
Har ju inte råd att slösa med elvärme precis så det blir ju att man eldar ordentligt på morgon eftermiddag/kväll och nästa morgon har temperaturen sjunkit med flera grader igen.
Har också märkt att de sedan vi satte in kalkavhärdarfilter har börjat växa och få nya blad vilket väl kan stämma med Orkidéer som inte gillar kalk särskilt mycket.
Anledningen till att jag skriver att de ”helt otroligt” trivs hos oss är att jag inte precis är någon krukväxtfantast. Gillar blommor av alla de slag och önskar att jag hade betydligt fler…,,men.. blommor behöver vatten och uppmärksamhet för att trivas och det är där ”det klickar” liksom.
Kort sagt! Jag är inte bra på att sköta krukväxter!

Men nu får det räcka för idag!
Ha det bra och var rädda om er!

Britta

Tog en sväng ner till ån igen i söndags då ”husse” jobbade och jag och Wilma ville få tiden att gå. Hade såklart kameran med och tänkte förverkliga ett litet fotoprojekt jag haft i huvudet en längre tid nu. Känner ibland att jag vill fota på andra sätt än de vanliga…? hm hur lät det där nu då?  Ska försöka förklara lite bättre.
Photoshop i all ära men på något vis så tycker jag ändå att det är lite väl mycket ”fusk” med att sitta och göra om bilder med hjälp av datorn. Har full förståelse för att man tycker att det är roligt när man kan alla knep och effekter som går att få fram och andra får gärna hålla på med det hur mycket de vill men…jag känner helt enkelt att det inte känns riktigt genuint och äkta när man ”fifflar” med bilder på det viset. Inte för att jag tycker att alla bilder måste vara genuina och äkta men jag kanske helt enkelt mer gillar utmaningen i att försöka få till en bra bild på en gång, direkt ur kameran så att säga.
Hur som helst så vill jag tro att det går att få till ”konstnärliga” och effektfulla foton ändå om man bara vågar testa sig fram och låta fantasin flöda fritt. Inte låsa sig vid tankar som ”vad ska folk tänka” och tänk om andra ser en som lite ”snurrig i bollen” osv, utan bara låta ideér komma fram och ta plats i verkligheten.
Vi kan kalla det realistisk fotokonst tycker jag  :) och i och med att man använt ordet ”konst” så verkar ju plötsligt allt bli tillåtet.
I alla fall så har jag längtat efter att ta hjälp av såpbubblor när jag fotar vilket jag testade en gång för kanske ett par år sedan och tyckte var jätteroligt då. Sen har det ju som många vet ”kommit lite annat ” i vägen och mitt fotande har mer eller mindre varit lika med noll.
Men nu har intresset och inspirationen börjat smyga sig på igen och ner i ryggsäcken åkte en liten burk med såpbubblor som stått och väntat längst inne i städskrubben.
Nu blev dock inte bilderna så lyckade som jag hoppats på av flera olika anledningar men…jag har i alla fall gjort ett försök och fler ska det bli men då i sällskap av en hjälpsam ”såpbubbleblåsarassistent”  :)

Hade någon sett mig då när jag snubblade runt bland stenarna i ån först intensivt blåsande av såpbubblor och sen lika intensivt kämpande för att lyckas trycka av en bild i det rätta ögonblicket då bubblorna for förbi så hade jag kanske inte setat härhemma i min soffa nu utan tillbringat tiden i en mera ”steril” miljö så att säga  
Nåja! Wilma var den enda som fick betrakta ”spektaklet” och hon var inte särskilt road av det kan jag säga!

Hennes blick på den första bubblan som naturligtvis svävade iväg rakt emot henne istället för framför mig där jag riggat upp kameran på stativet säger väl det mesta….”är dom där läskiga figurerna i farten nu igen ” typ!

Är det något Wilma inte litar på så är det såpbubblor! Falska opålitliga och oförutsägbara är dom! ”Vad har du hittat på nu då matte?”

”Suck…! Önskar att husse vore här istället! Ta mig härifrån snälla nån…!”

Som sagt så var det inte så lätt som jag trodde att få bubblorna att posera där jag ville och när jag ville men roligt var det i alla fall!

Minsta vindpust får ju dem att dra iväg flera meter just i den stund man tycker att de befinner sig på det rätta stället så vill man vara säker och om man inte har någon assistent med sig så är det bäst att fota dem när de landat på vattenytan, även om det inte var det som var grundtanken från början.

Hade tänkt mig att fota mycket mer när de svävar omkring ibland stenarna och det rinnande vattnet men det kräver nog att en blåser bubblor medan den andra är beredd med kameran i hand.
Provade ju med stativ först men insåg att om jag skulle hinna få med några flygande bubblor så var det bara att hänga kameran om halsen. Blåsa, blåsa och blåsa tills man fått fram många nog för att förhoppningsvis få med dem på bild i just den miljö man ville.

Känner i alla fall att det här är något som nästan inte har någon begränsning för hur fina bilder det kan bli och hur många olika miljöer och platser det kan ”göra sig” jättebra på bild vid så min förhoppning är att alltid ha med en burk såpbubblor i kameraväskan i fortsättningen.
Tänk bara att låta dem sväva förbi över en dimmig äng i morgonljus…över en stilla sjö eller damm i det varmgula kvällsljuset…mot en bakgrund av träd i höstens färger eller kanske när frosten biter sig fast på trädens alla grenar och gör hela landskapet till ett vinterland  Ja det finns många motiv och bilder som skulle ”lyfta” av att ha lite såpbubblor med som ”statister” och än så länge så har jag bara börjat!

Ha det bra nu och ut och fota såpbubblor för glatta livet…:)

Britta

Vi lyckades faktiskt ta oss ut på en höstpromenad förra helgen och måste ju säga att hösten väl borde vara alla fotografers favoritårstid. Gäller bara att hinna med på det korta färgsprakande fyrverkeri den bjuder på,

Hade mitt polfilter på eftersom vi skulle gå nedåt ån och jag hoppades på en massa vattenbilder men tyvärr så är den torrare än jag någonsin sett den så några bilder med blänkande vatten blev det tyvärr inte, däremot blev det ju en underlig ”suddeffekt” av filtret istället och jag har bestämt mig för att tycka om den och visa bilderna trots att de väl inte är godkända av expertisen.  ;)

Vet att den här bilden är alldeles för ljus och alldeles för ”gul” men tycker om den ändå för att den visar Wilma som matchar så bra till höstens färger på sin” höstprommis”!
Trots sina snart 12 och½ år så blir hon fortfarande som en valp ibland när vi är ute i skogen och vi är tacksamma så länge hon finns med och orkar. Än så länge har hon inte några problem med att varken gå eller springa men som alla erfarna hundägare säger så kan det gå väldigt fort på slutet när ålderskrämporna väl  kommer.

Ja färger är något som hösten verkligen slösar med och även om den här bilden är från ett annat tillfälle så visar den hur många tacksamma motiv det finns ute i naturen just nu. Tycker blåbären ser alldeles ”smurfblåa” ut   eller ”avatarblå” kanske !
Härlig färg i alla fall!

Den här bilden kändes konstnärlig på något vis och är från samma tillfälle som bilden ovan. Nog är det häftigt att något som nyss varit blekgrönt kan förvandlas till den här nyansen. Man undrar just hur det går till egentligen…?
I år tycker jag förresten att det är väldigt mycket rött med i höstfärgerna, mer än att det skiftar från gult till orange så skiftar det till rött, vinrött och rödbrunt istället. Särskilt tydligt syns det på lönnarna.

Önskar att jag hade ett riktigt riktigt bra makroobjektiv och någon gång ska jag skaffa ett men får hålla tillgodo med det jag har än så länge och tycker att den här bilden blev skaplig. Det finns ju så otroligt många motiv att hitta på ”lilleputtsnivå” om man bara ger sig tid att leta efter dem. Jag är så fascinerad av just det där lilla som kan bli till något så intressant och vackert när man koncentrerar sig på det.

Avslutar med en egentligen ganska tråkig äppelbild  som jag bara tog i förbigående en bra bit ifrån! Borde väl ha stannat och gjort lite ansträngning för att visa effekten av de röda äpplena mitt bland allt det gröna men var när vi gick hemåt igen och pga alldeles för varm klädsel kände oss ganska trötta och svettiga så inspirationen var väl så gott som slut  :)

För övrigt så har jag äntligen lyckats köpa en flaska glycerol och hoppas nu på att mitt projekt med att bevara de finaste höstlöven lyckas. Har inte hunnit plocka så många än men ikväll under min och wilmas korta kvällspromenad så hittade vi några lönnlöv som nu ligger i sitt glycerolbad och suger i sig.
Har läst en del om det och många säger tyvärr att just de röda nyanserna har en tendens att bli mest åt det bruna hållet men gör ett försök i alla fall. Hittade ett annat litet löv av okänd sort som var alldeles knallrosa och ska bli spännande att se hur det blir i slutändan.

Jo just det….måste ju förresten visa mitt första försök till att bygga ett ”stenbalanstorn” som stenkonstnären Michael gör och visar på sin sida ”Gravity glue”!

Passade på att testa en kväll när vi var iväg till Mora på en fisketur vid älven. Bilden är tagen med min mobil och därav kvalitén men visar i alla fall ett av tornen jag lyckades få till. Tror att det blev en fyra fem stycken till slut men tyvärr så rasade vissa av dem rätt som det var och dessutom var Wilma oerhört nyfiken på vad det var för figurer som plötsligt dykt upp på stranden så ibland räckte det att hon närmade sig dem för att de skulle rasa.
Men har i alla fall förstått nu att det inte är så omöjligt som det ser ut och bättre övning i ”mindfulness” finns nog inte för det gäller verkligen att vara med och koncentrerad på enbart stenarna och letandet efter den perfekta balanspunkten. Vore något att pröva för alla stackars stressade nutidsmänniskor faktiskt.

Men nu har jag en tvättmaskin som väntar och sen är det bara en timme kvar tills sambon slutar jobbet och min ensamma fredagskväll är över. Enda fördelen är väl att jag ju lyckas få till ett inlägg oftare när han inte är hemma  :)

Imorgon ger vi oss av till Värmland för att förhoppningsvis hämta hem en ”ny” bil. En ganska ful men slittålig och bränslesnål Toyota Corolla som dessutom är kombi istället för ”sedan” som Seaten jag har nu är. Det betyder alltså att wilma även kommer att kunna åka med i mattes bil i fortsättningen.

Ha det bra och njut av höstfägringen  så länge den varar!

Britta