lillasysterfix

Jo visst verkar det bli det men , ärligt talat så gör det mig inte så mycket.
Känner mig så glad och tacksam över det liv jag har ändå så att förvänta sig att det ska bli det där perfekta snötäcket med sakta dalande stora snöflingor känns liksom bara överflödigt.
Jag har två underbara söner, fått träffa en man och livskamrat jag inte trodde fanns mer än i min fantasi, ett mysigt gammalt hus (om än med kanske lite väl många skavanker?) , egen gård,  fyra snälla charmiga katter och en snäll hund förstås  :)
Dessutom har jag fått ett arbetsschema som sträcker sig till och med den sjunde Januari, och till och med klarat första uppringningen från arbetsförmedlingen. Enligt de nya reglerna för arbetslösa så ska man ju en gång i månaden lämna in en sk aktivitetsrapport för att visa att man helt enkelt inte bara ”går och drar benen efter sig”. Regeringen kallar det naturligtvis för en hjälp för oss stackars arbetslösa att få större chans till ett jobb vilket ju egentligen bara är rent skitsnack.
De vill helt enkelt ha kontroll över oss precis  som på allt fler och fler områden. Måtte det bli skifte vid nästa val innan ALLT går åt h…..e , vilket det är på god väg att göra !
Brukar ställa mig och andra frågan!
VAD är det som blivit bättre under den här regeringen????? Nämn EN enda sak, ETT enda område som har förbättrats under tiden de har fått styra?????
Har vi fått lägre arbetslöshet?? NEJ! Har vi fått bättre och tryggare sjukvård??  NEJ!  Har vi fått bättre och tryggare skolbarn/förskolebarn? NEJ! Har vi en trygg sjukförsäkring? NEJ! Har vi en trygg arbetslöshetsförsäkring? NEJ! Har vi en bra, mänsklig och omhändertagande åldringsvård? NEJ! Har vi en bra och välfungerande förlossningsvård? NEJ! Har vi ett välorganiserat och bra fungerande apotek? NEJ! ….puh!
Varken orkar eller har tid att sitta och räkna upp fler områden men dessvärre är inte listan slut här! Det var inte meningen att det här inlägget skulle handla om politik och egentligen vet jag inte mycket om politik överhuvudtaget, men till och med lilla jag börjar faktiskt få nog, reagera, och se vartåt det barkar så att säga.
ALLT går ju åt ett enda håll…och inte är det uppåt och framåt i alla fall.
Arbetslösheten bland unga ökar! Stressen på i stort sett alla områden och arbetsplatser ökar pga att man ska spara spara spara och jaga kronor och ören! Barnen i skolan mår dåligt och presterar snart sämst i alla undersökningar! Inte ens cancersjuka har rätt till sjukersättning! Arbetslösa ska kontrolleras som om man var dömd till att ha en övervakare! Gamlingar vansköts och ”glöms bort” pga personalbrist! Nyfödda dör pga personalbrist (sju st under 2013)! Apoteken har inte längre garanterat den medicin man behöver! Tåget går knappt att lita på längre!
Nej…jag säger bara det! Nämn EN enda sak som blivit bättre med den här regeringen!!!
Lägre skatter så att vi kan shoppa mera???? Javisst men är det verkligen det livet går ut på??
Att shoppa och jaga prylar, kläder och snygga bilar????
Vore det inte bättre med lite mer skattepengar till sjukvård, skola, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, äldreomsorg..osv osv!
Är det inte i slutändan trygghet vi alla egentligen behöver?? Inte bara de som ”har råd” med den utan alla individer, gamla som unga!?

Avslutar med en bild av mig och min kära Herr Ek som får representera det som jag egentligen började inlägget med!
Att jag faktiskt är en lyckligt lottad människa även om Sverige och världen ser ut som den gör och även om det blir en grön jul!

Men nu ska jag ta och baka lite matbröd! Och kanske lite pepparkakor!
Har faktiskt köpt en färdig deg som ligger och väntar! Vet att det är fusk men får gå för i år!

Ha det bra och var rädda om varandra!

Britta

Om det hade fått vara lite vitt nu istället för detta slaskande och plaskande med livsfarliga isfläckar.
Det här vintervädret som är just nu är nog det absolut mest tråkiga måste jag säga. Trist, blött och färglöst. Man får ingen som helst lust att vistas ute och mörkret som kommer så tidigt känns mer som en befrielse så att man slipper se eländet.
Känner mig lite slö och trög idag, men det går nog snart över bara jag ”kommit igång” ! Måste ta ut askan innan jag kan börja elda men kände att jag tar och skriver lite först.
Är ju inte precis iskallt härinne heller nu när det är plusgrader ute.
Försökte med en positiv tanke om detta mildväder i morse när jag satt i bilen och väntade på att skjutsa sonen till bussen, och kom på att det ju i alla fall är bra för rådjuren, ja de vilda djuren överhuvudtaget, att det är lättare för dem att hitta mat nu när det är så lite snö. Skönt att de inte behöver frysa heller så nog är det väl något plus med att det är plus i alla fall.

Men men, det finns betydligt värre saker här i världen än att vi ev får en grön jul. Sambon sa igår när vi skulle lägga oss att ”om det blir en grön jul får man ju en depression” men eftersom jag då fortfarande hade känslan kvar efter programmet vi just sett på tvn så tyckte jag inte att en grön jul var något stort problem egentligen. Det blir ju som sagt mörkt ute tidigt och julfirandet inomhus blir ju minst lika mysigt som vanligt ändå. I år ska vi vara härhemma hos oss och det ser vi verkligen fram emot. Har dock inte riktigt löst hur vi ska få plats med 11 personer runt bordet i vårat lilla kök än men det ordnar sig nog.  :)
Programmet vi såg handlande om en adoption som inte blev särskilt lyckad och känslan för den lilla flickan från Etiopien som till slut fick flytta till ett barnhem i Danmark istället eftersom hon inte kunde finna sig tilllrätta i sin nya familj och miljö gjorde att man mådde skitdåligt resten av kvällen.
Jag sa redan från början av programmet att det måste vara väldigt jobbigt, svårt och en stor omställning för ett par som är 44 och 46 år att adoptera två barn på samma gång. Skillnaden på ett liv som ensamt par och ett liv som plötsliga småbarnsföräldrar är ju såklart enorm och särskilt när man kommit upp i över 40 års ålder och är så van att ”sköta om sig själv”.
Då visste jag däremot inte att barnen de skulle adoptera var ca tre och fem år (en bror och en syster) och det gjorde ju inte hela saken lättare. Visst är det bra att adoptioner finns men i det här fallet var det bara hjärtslitande och fruktansvärt att se hur det gick till och utlöpte.
Barnens biologiska föräldrar hade redan tre barn förut och sedan något år tillbaka fått diagnosen AIDS och att de skulle ha ca fem sex år kvar att leva och därför hade de tagit beslutet att adoptera bort de två yngsta.
Man såg verkligen hur de led och vilken ångest de hade över beslutet men de hade blivit lovade att få årliga rapporter om hur det gick för barnen samt att de säkert skulle få hjälp från de ”rika” nya danska föräldrarna vilket ju bara visade sig var ”skitsnack” rent ut sagt.
Vet inte hur mycket kontakt adoptivföräldrarna haft med barnen och deras föräldrar innan men när de träffades såg det i alla fall ut som om de redan kände till varandra en hel del. Barnen som då redan bodde på ett barnhem verkade ty sig till de nya föräldrarna snabbt och när de båda föräldraparen träffades såg det ut som om också de var ”gamla bekanta” med kramar och att de umgicks en hel del under tiden då de danska föräldrarna var där för att hämta barnen.
Då fick jag känslan av att det här kommer nog att bli en ovanligt bra adoption när de verkar kunna ha så bra kontakt med varandra. Men ….hu så fel jag hade.
Den lilla pojken var det aldrig några problem med , förmodligen tack vare att han var så pass liten, men flickan visade snart på alla sätt hon kunde hur hon vantrivdes med sin nya situation vilket ju inte är ett dugg konstigt. Redan på hotellrummet innan de skulle resa tillbaka till Danmark sprang hon omkring och rev ner och hade sönder saker, kämpade emot när de skulle hålla henne och la sig flera gånger till slut gråtande ner på golvet, ropande efter sin mamma.
Det gjorde så hiskeligt ont att se så att jag tänkte stänga av ett tag men hoppades ju på att det skulle sluta lyckligt. Det gjorde det dock tyvärr inte då de efter något år hemma i Danmark och efter att ha försökt med avlastningsfamilj, psykologhjälp osv beslutade att flickan skulle få bo på ett barnhem istället. Dessutom fick man se hur de biologiska föräldrarna kämpade för att få veta något om barnen och hur ångerfulla de var över sitt beslut då de inte fått tillbaka vad de blivit lovade.
Man kände verkligen smärtan de kände över att ha lämnat bort sina barn och mamman som gråtande upprepade att hon burit dem i sin mage i nio månader, ammat dem osv!
Myndighetspersonerna talade hela tiden om för dem att de skulle vara tacksamma över att barnen skulle få det så bra och att det skulle ta ca tio dagar att glömma dem….????????????
Tio dagar??????
Den människan har definitivt inga egna barn.
Vet inte från vilket år detta var och vet idag inte hur det gått för barnen men på ett sätt är jag glad för att de biologiska föräldrarna inte heller fått veta, för hur skulle det kännas att få höra att dottern inte klarade av att anpassa sig till sitt nya liv och att hon numer bodde på ett barnhem i Danmark istället???
Fruktansvärt! Säger bara det!
Som sagt så är det väl bra att adoptioner finns men känner mig starkt tveksam till att man som förstagångsförälder vid över 40 års ålder ska få adoptera så pass stora barn. Usch! Tror att känslan finns kvar i mig lite än och måste nog sätta igång med mina sysslor härhemma för att bli av med den.
Den lilla flickans själ kommer nog aldrig att läka helt från det sår adoptionen orsakade henne. Inte heller kommer de biologiska föräldrarna att känna sig hela igen, om de nu fortfarande lever? Pappans största skräck var att hinna dö innan han fick höra något ifrån sina barn igen. Huvaligen!
Men nu ska jag försöka komma tillbaka till min egen verklighet och se till att få något gjort.

Ha det bra och kom ihåg att en grön jul inte är något större problem egentligen!

Britta

Ja ända hit hade den tagit sig. Hade varit roligt att se den ”flygturen”!
Det är nämligen en ganska krånglig väg hit till grindhålet på den helt motsatta sidan av gården mot där granen normalt står.
Den har alltså först ”hoppat ur” hinken på pallen, ner på grusgången, genom porten till planket, över gångplattorna och nedför den lilla sluttningen mot grinden och sen dessutom lyckats tagit sig förbi grinden och ut genom den ??
Var verkligen inte ett ställe jag väntat mig att hitta den på .
Men nu är den tillbaka på plats igen och som det ser ut just med all denna nya ”julsnö” som kommit så pryder den verkligen sin plats

Ha en bra helg!

Britta

Däremot så har en av mina smågranar tydligen slitit sig loss ”från sina bojor” i den gamla hinken och rymt    :)
För i morse när jag gick ut för att skjutsa sonen till bussen så var det inte den här synen som mötte mig utan….

Den här …!

Och än har jag inte sett till den lilla rymlingen!
Var så mörkt när jag kom tillbaka efter skjutsen och kunde faktiskt inte se den ens i närheten av hinkarna men så långt bort kan den ju inte ha blåst eller…?
Visst tog det i igårkväll när vi lagt oss och låg och lyssnade till vindarna men hur långt skulle den kunna komma ? Ska ta kameran med mig ut sen när jag tar morgonpromenad med Wilma och lovar att fota rymlingen på plats där jag hittar den. Blir lite spännande faktiskt!

Ja och nu är det ju lucia idag så det blev frukost med tända ljus framför tv:n!
Tyvärr så jobbar älsklingen min men hade i alla fall sällskap av hund och två katter  :)
Annars pågår väl julförberedelserna för fullt och de flesta klapparna är fixade.

Går ju omkring och julpysslar lite då och då när jag hinner och det mest mysiga hittills är idén jag fick att göra med glasskåpet på väggen. Det är belysning inuti och 8 glashyllor som vi lagt alla våra samlade stenar i , både såna vi hade innan vi träffades (är lika stentokiga båda två) och såna som vi plockat gemensamt. Och nu kom jag på att det ju var ett perfekt ställe att förvara alla mina Nittsjötomtar på. Min mor gav mig och mina systrar en tomte i julklapp i några år i rad så det har blivit några stycken  :)

Sen tog jag och sprutade konstgjord julsnö längs kanterna så nu ser det ut som om tomtarna står och myser i ett vitt och ”juligt” skåp. Nästan som ett ”tomtekylskåp” faktiskt  

Måste erkänna att till och med jag tycker att det var synd att snön försvann igen. Det där arga snöinlägget kom nog till av ren chock över att det gick från så snöfritt och fint till ett bombardemang av snö vilket jag inte var beredd på.
Nu får det faktiskt bli vinter eftersom det är trevligare än slask, is och blåst.

Men nu är det morgonprommis med Wilma som gäller. Ska gå ner till mor min och hämta ett paket som blivit levererat dit pga alltför nyfikna övriga familjemedlemmar. Och jag lovar…den nyfikenheten har ingenting med ålder att göra så ni kan ju bara gissa vem som är mest nyfiken i detta hus  ….;)
Inte den yngsta i alla fall !

Ha det bra och hoppas att vintern är tillbaka snart…fast kanske i lite mer kontrollerade former    :)

Britta

Fick veta att det inte går att lämna kommentarer längre! Testar att byta tema för att se om det funkar igen  :)

Tänkte att jag ska försöka att vara så positiv som möjligt när det gäller vinter och då gäller det att ta vara på guldstunderna  :)
Satt vid datorn och åt frukost när jag höjer blicken och ser ut genom köksfönstret och säga vad man vill, men nog är det vackert med iskalla soluppgångar!

Utsikten från sovrumsfönstret var inte heller så tokig  :)

Bilder gör ju sällan verkligheten rättvisa men en liten aning om hur vackert det var får man ändå.
Det första jag gjorde var att smyga upp och väcka äldste sonen som klår mig med hästlängder när det gäller fotografering   (provar att göra en länk till hans blogg här)     http://emild.blogg.se/index.html
Men dessvärre så trots att han var relativt snabb upp ur sängen och ut så hann det mesta av den brinnande himlen blekna
Fick höra att jag måste väcka honom tidigare såklart…men jag hann inte se det förrän det nog redan hade pågått en bra stund. Ska vara mer uppmärksam kommande morgnar för jag vet ju vilka bilder han kan få till med sin kamera.

Men nu hinner jag inte skriva mer för elden håller på att brinna ut i både vedspis och kamin och vedförrådet är snart tomt så det är bara att krypa i overallen och ge sig iväg ut i vedboden.

Ha en mysig andra advent i alla fall !

Britta

Ska erkänna att jag i år gått och förträngt det extra mycket. Det har liksom varit så helt underbart ute med barmark och frisk härlig luft så att jag nästan glömt att det inte är så det ska se ut i december. Eller att det i alla fall inte hör till det sk normala,
Var så nöjd i förrgår när jag äntligen lyckats ….eller vi ska jag väl säga…äntligen tagit oss ut och hämtat hem lite smågranar för att göra lite adventsfint utomhus också!
Var ute på gården och pysslade och fixade med något att sätta dem i och dra skarvsladdar kors och tvärs för att få till lite ”ljus ute i mörkret” så att säga. Kände mig så glad och tillfreds med livet på något vis trots det gnälliga tidigare inlägget  :)
Det var underbart väder. Vi hade varit ute i skogen en sväng vilket alltid gör att man laddar lite extra energi, och solen lyste alldeles varmgult på den snöfria gården med sina kala äppelträd och eken naturligtvis.

Blev nöjd med resultatet och fick inspiration till att gå in och blogga och lägga upp bilderna jag tagit. Eftersom den stora gröna zinkbaljan jag brukar använda till granarna numer står uppe på brokvisten fylld med tändvedsstickor så fick jag försöka hitta på något annat ”arrangemang, och kom på att jag kunde ta ett lecablock och ställa en blomlåda i pil uppe på. Och det blev faktiskt skapligt tycker jag. Såg lite tomt ut först men tog två stora lyktor och placerade dem bredvid vilket gjorde att det blev ”lite mer” av det hela.

På andra sidan om ingången i planket tryckte jag ner två smågranar i samma hinkar som ljungen stått (utan att ta bort ljungen eftersom de redan frusit fast) och med lite röda band i så blev det också ganska mysigt  :)

Vid andra ingången passade en slinga alldeles perfekt i det lilla körsbärsträdet som jag brukar klippa varje vår så att det håller sig litet och knubbigt. Blev bra med lite ljus från det hållet också vilket jag aldrig haft förut.

Plockade lite lingonris också eftersom jag tänkt att binda nytt ris runt det lilla hjärtat jag hade på insidan av porten till planket förra året ….men….tyvärr så försvann själva hjärtformen under tillverkningen  :) vet inte hur det gick till men tyckte ändå att det fick duga som en liten krans i alla fall!

Ja…och sen vet vi ju alla hur det gick! Orkar och vill inte ens ha med en bild av eländet! Visar den här mysiga inomhusbilden istället på våran stora fina nyinköpta julstjärna  :) tack och lov att det blir mörkt tidigt och att man har det så extra mysigt inne nu när denna evighetslånga oändliga eländiga årstid börjat.
Kung Bore har tydligen ägnat den långa härliga hösten åt att trimma sin ”vinterarmé” och måste väl säga att den här gången lyckades han ordentligt redan på första försöket!

Men hallå där, var har din skidåkaranda tagit vägen sa sambon till mig när jag beklagade mig över snön för…jag vet inte vilken gång i ordningen. Och ja…? vart har den tagit vägen?
Visst ska jag väl erkänna att förra vinterns skidåkning gjorde att jag kunde se lite mer positivt på allt detta vita men…..jag är inte redo för det än….jag har verkligen inte längtat efter vintern och jag kommer verkligen aldrig någonsin att komma så långt så att jag gör det. Den är ju så onödigt fasansfullt låååååååååååååååååååååååååång!

Puh! Okej! Får vara nog med klagan nu, men till och med sambon erkände när han stod och försökte få upp den fastfrusna dörren på sin gamla volvo efter att vi slitit med varsin snöraka i halvmeterhöga drivor , att han höll med mig om att det kanske ändå inte var så himla roligt med vinter. Sommaren är nog ändå bäst , sa han och tittade erkännande på mig  

Och visst är den det….!

Nåja…ha det så bra det går och njut av vintern ni som kan !

Britta

Ja ibland är det väldigt svårt att förstå varför vissa saker händer trots att jag väl egentligen vet att det faktiskt är någon vits med allt!?!
Kanske är det något slags straff man förtjänar…? Kanske är det för att man på något vis ska bli starkare…?
Kanske är det  negativa krafter/tankar från andra missunnsamma människor som är så starka att de påverkar…?
Eller kanske till och med från ”människor” som inte finns längre…?
Någon före detta och avliden husägare som är missnöjd med saker och ting…?

Ja…jag vet inte…och har som sagt väldigt svårt att förstå varför!
När jag och min före detta sambo skulle separera så tyckte vi (eller var det mest jag?) att det vore bäst om jag var den som stannade kvar och tog över  huset och gården för sönernas trygghets skull.
De har ju trots allt varit jag som varit den mest ”fasta punkten” i deras tillvaro och det vet jag att även deras far inte kan eller skulle  neka till, så för att göra separationen så lindrig som det bara var möjligt för dem så kändes det som om det enda rätta var att jag skulle kunna lova dem att finnas kvar här för dem som jag alltid har gjort.
Så blev det och så här i efterhand och  i frågan om ifall det var det bästa för dem eller inte så har jag aldrig tvivlat på att det var det.

Men…om jag nu ställer mig frågan om jag verkligen visste vad jag gav mig in på och framförallt om jag visste vad jag begärde av min nya kärlek, man och livskamrat då vi tog över huset tillsammans så är svaret tveklöst …Nej !
Jag hade då när det gäller vissa saker inte ens vetskapen om eller en tanke på att tex….vattenkvalitén var under all kritik med hälsofarliga ämnen och ett slags kalkgrus som så småningom och om det inte gjordes något åt det skulle kunna slita ut både ledningar och packningar samt förstöra hushållsmaskiner…att elen i huset är underligt kopplad och att det saknas schema över vilka säkringar som går till vad…att hela taket behöver bytas ut inom en inte alltför snar framtid och att så gott som alla fönster behöver en ordentlig renovering då de börjat tappa det mesta av både målarfärg och kitt…att det inte är ordentligt isolerat runt vattenledningarna till övervåningen vilket gör att det riskerar att frysa där när det är som kallast….att den gamla jordkällaren på våren fylls med enorma mängder vatten som behöver pumpas ut med hjälp av en pump som inte längre finns kvar därnere….att om man inte pumpar ut detta vatten så fylls även pannrummet av smältvatten ….pannrummet som förresten inte ens har en normal ingång utan istället en ”glugg” under brokvisten som man får åla sig ner genom för att ta sig dit….vilket gör att den numer uttjänta gamla  varmvattenberedaren inte går att få ut därifrån utan att man måste slå upp en större ”glugg” i den murade väggen….vidare hade jag, vilket var det som idag fick mig att känna att jag bara måste skriva ner allt det här, inte förstått eller vetat om att vår avloppsbrunn (trekammarbrunn) är problematisk att tömma och förmodligen måste ”byggas om” på något vis för att den ska klara av de mängder som fyra vuxna personer (varav två som tränar och duschar så gott som dagligen)  i ett hushåll ställer till med ….osv osv….!

Ja …suck!
Det var alltså idag vi fick beskedet om avloppsbrunnen och efter att äntligen efter minst ett halvårs kämpande med vattnet både ekonomiskt och praktiskt i form av inköp av renings och partikelfilter  som inte riktigt fungerat, ny varmvattenberedare mm så var det ett besked som kändes oerhört tungt att få.
Därför börjar mina tankar i huvudet snurra såsom….var det ändå inte meningen att vi skulle ha huset…? …..är det någon som vill oss så ont så att det ena problemet efter det andra dyker upp…? …..är det helt enkelt inte meningen att vi ska bo här…? eller är det någon illvillig ande som ställer till det för oss…?
Ja funderingarna är många och något direkt svar lär jag inte få inom någon snar framtid. Förstår bara inte varför vi drabbas av det här!
Att jag drabbas kan jag ta och till viss del  förstå för visst var jag  medveten om i alla fall det mesta vad det gällde husets skick, men att min nya sambo skulle komma att få den ena obehagliga överraskningen efter den andra som är en så godhjärtad och genomsnäll människa…det har jag oerhört svårt att förstå och acceptera. Känner också skuld för att jag dragit med honom i det här (vilket gör honom arg när jag säger så eftersom han menar att han väl hade ett eget ansvar också att med öppna ögon se vad han var på väg att ge sig in i ) och känner ibland nästan att jag lurat honom trots att jag som person aldrig skulle göra så mot någon annan människa, särskilt inte någon som jag älskar så mycket.
Kommer inte ihåg och vet inte varför jag från början inte talade om alla skavanker huset hade men då var vi så inne i själva separationen från det gamla och fullt upp med att hantera och sätta sig in i det nya som skulle komma både för min egen och pojkarnas skull så det kom helt enkelt aldrig riktigt på tal då mitt i allt.

Nåja…nu är det som det är i alla fall och tack och lov så är vi båda i grunden väldigt positiva människor som ändå alltid hittar ljuspunkter i den ibland mörka tillvaron. Dessutom har vi kärleken till varandra som bara växer och står sig stark mitt i allt som händer omkring oss och som hittills inte fått en enda skråma  
Men..men.. nu har jag fått ”gnälla av mig” lite och magen börjar kurra så det är dags för den vanliga te och kvällsmackan.

Imorgon är en ny dag och kom ihåg att så länge det finns liv finns det hopp…

Ha det bra!

Britta

Sitter här och njuter av ett par chokladbollar nyinköpta på Mora julskyltning och ett glas julmust samtidigt som jag funderar på hur jag fungerar egentligen…?
Känner betydligt oftare för att skriva än att jag får det gjort och det beror nämligen på att jag fungerar på ett lite underligt sätt ibland…eller ganska ofta faktiskt. Har ju aldrig riktigt känt mig som andra och har svårt att hitta människor som jag känner igen mig i, men i alla fall så ligger det till såhär.
Först kommer lite djupa funderingar….vilket inträffar dagligen i mitt liv….sen kommer tanken om att skriva om dem….efter ännu en stund kommer inspirationen och lusten till att göra det ….och till slut och i bästa fall så hittar jag en stund att använda skrivarlusten till att sätta igång datorn….logga in på bloggen ….men….då börjar det!!!
Funderingar på vilken bild jag vill ha med i inlägget! För jag vill gärna ha en bild med! Blir liksom mycket roligare och mer levande då!
Öppnar programmet där jag kan förminska den bild jag väljer….letar bland mapparna och ….letar….letar…..letar…..!
Suck!
Är ungefär hit jag brukar komma med mina blogginlägg! Är därför det blir så långt mellan gångerna numer!
Sitter alltså sen och letar efter en passande bild till mina funderingar och det är faktiskt ganska sällan som jag hittar något som matchar dem.
De flesta bloggare kommer ju med dagsaktuella bilder på vad de gjort eller vilka de varit med osv och jag misstänker att större delen av dem numer ”knäpper” och för in bilder med hjälp av sin sk smartphone! Eller pektelefon eller vad man nu ska kalla dem ?
Själv kör jag som vanligt med min stora digitala gamla  systemkamera med minneskort som måste plockas ur, sättas in i kortläsaren. föras över till datorn , förminskas i fotoprogrammet ….innan jag kan lägga in en bild i blogginlägget och visst kan jag erkänna att det är rena stenåldern men…?
Varken jag eller sambon har ännu någon sk pektelefon och det är inget vi planerar skaffa inom den närmaste framtiden heller så förmodligen kommer min sk bloggtorka hålla i sig ett tag till om jag nu inte bara bestämmer mig för att blogga mer utan bilder istället men det blir absolut inte samma känsla då!
Vet ju egentligen inte om jag har så många fler läsare än de två som jag får kommentarer från ibland (vilket jag är glad och tacksam över)  ;)  men är övertygad om att om det var några som hittade min blogg när jag precis hade börjat så har nog de flesta av dem slutat läsa den för längesen.
”In the beginning” så att säga skrev jag ju betydligt oftare…långa inlägg och med mycket bilder och naturligtvis var det mycket intressantare att ev följa med mig då !
Vet faktiskt inte exakt hur länge jag haft bloggen men det måste börja bli några år nu?

Nåja…nu blir det inte något fängslande inlägg den här gången heller då jag pga alldeles för lite sömn inatt måste ta och krypa till kojs snart!
Och kanske kanske återkommer jag redan imorgon med till och med lite bilder!
Är så mycket jag skulle vilja ha med visa på bild nu men har tyvärr inte kommit så långt än  :)

Så nu säger jag godnatt och förhoppningsvis på återseende  !
Ha det bra så länge!

Britta

Vet att ämnet vargar egentligen är helt uttjatat och att ”för och emot” sidorna aldrig någonsin kommer att kunna enas men måste ändå skriva några rader om de tankar som dök upp i huvudet på mig nu på morgonen.
Har ännu en helg som ”jobbaränka” alltså att sambon jobbar hela helgen och kände att det var läge att skriva ner lite funderingar igen. Är såå svårt att sätta sig och skriva när man har en människa att diskutera och filosofera med vid frukosten, men nu sitter jag här med endast dator, sovande katt och hund och en knastrande vedspis som sällskap och visst kan jag tokig som jag är lika ofta diskutera med dem men det blir lite dålig respons på det hela  :)
Är faktiskt just sambons reaktion på att vi hört vargar yla i skogen nedanför där vi brukar gå promenader som fick mig att börja fundera på varför många tror att vargar är så farliga?
När han hörde talas om att man kunnat höra vargarnas ylande så nära vår bebyggelse så reagerade han genast med att be mig om att inte gå omkring nere vid ån och i skogen själv och för mig som gjort det så länge jag kan minnas så kändes det mest lustigt och skrattretande. Plötsligt kom det där ”trotsiga barnet” fram i mig och för några sekunder hamnade vi i den där ”far och dotterrelationen” som många anser att man har när man har så stor åldersskillnad, som vi däremot knappast någonsin märker av.
Jag misstolkade hans omtanke som ett försök att styra och tala om för mig vad jag får göra och inte och det är något som verkligen får hornen att växa i pannan på mitt annars för det mesta väldigt fredliga ”jag”  :)
Svarade genast med ett ”Jag har alltid gått ensam ner till ån och i skogen och kom inte och försök styra över mig!” Punkt slut …liksom !
Hihi! Komiskt nu när man tänker på det i efterhand. Och ärligt talat så insåg jag ganska snabbt att det var jag som överreagerade på hans reaktion. Detta ledde såklart till en diskussion oss emellan som till slut fick hornen att krypa tillbaka igen!
Nåja…tror dock att jag inte riktigt än fått honom att förstå att det är inte är mig vargarna skulle ge sig på utan att det är wilma som ligger i absolut största farozonen. OM vi nu skulle råka komma för nära dem.
Vargar är skygga och förmodligen har vi redan närmat oss dem flera gånger vilket naturligtvis fått dem att fly så obemärkt som möjligt. Under vår diskussion så fick han nämligen för sig att okej, om jag absolut måste gå i skogen ensam så ska jag i alla fall ha wilma med. ???? Men det är ju då det kan vara farligt , försökte jag! Nej men då har du i alla fall henne som skydd, menade han!
?? Skydd?? Det är ju just fyrbenta varelser som lockar fram  jaktinstinkten hos vargarna!
Jo men det är bättre att de ger sig på henne än dig..!
??? Men snälla älskling, vargar ser inte en tygbeklädd tvåbent varelse som något som det finns någon anledning att ge sig på och försöka jaga!
Ja ni förstår själva att det blev en liten diskussion  men tror att han i alla fall börjat förstå att risken för vargattack är minimal så idag har vi kommit överens om att om wilma följer med mig så ska jag hålla henne kopplad. Skulle tro att ev vargar tycker att den fyrbenta varelsen blir ointressant och ganska skrämmande om den verkar ”sitta ihop” med en tvåbent  
Men visst kan även jag ha fel och visst finns säkert risken för att vi skulle bli attackerade men i så fall så kan jag lova att det varit meningen länge och inget jag kunnat undvika ändå. Många tycker nog att det vore rätt åt mig om det hände något och i så fall får jag bjuda dem på den triumfen.
Vildsvin däremot kan jag erkänna att jag känner mig rädd för, och skulle de bli allt vanligare i skogarna häromkring så tror jag inte att jag skulle promenera omkring ensam. De verkar inte ha den där naturliga skyggheten för människor utan är snarare aggressiva och oberäkneliga och väljer attack framför att fly om man skulle råka komma för nära. Ett rykte man hört är att det skulle vara så att de till och med kan ligga stilla och ”spela döda” om man skulle råka köra på dem men att de sen när man klivit ur bilen skulle rusa upp och gå till attack, men min tolkning av det är nog snarare att de , de gånger det hänt förmodligen blivit ”nockade” av smällen från bilen och sedan när de kvicknat till naturligtvis gått till försvar mot det som verkar vara det närmaste hotet vilket tyvärr ju blir människan som av nyfikenhet gått ur bilen för att titta närmare på djuret.
Att de skulle ligga där och liksom ”kalkylera” med att vi snart kommer att komma ur våran skyddande bil så att de kan hämnas på att vi körde på dem har jag väldigt väldigt svårt att tänka mig !
Hur som helst så kan jag erkänna att dessa starka djur skrämmer mig och är inget jag skulle vilja träffa på ute i naturen, men det ger mig naturligtvis inte rätten att anse att de ska skjutas allihop för varför skulle jag, bara för att jag är människa ha den makten?
Håller de sig i skogen så får de väl vara där men skulle de mot förmodan komma in i byarna och börja attackera oss så måste vi självklart försvara ”vårt eget revir” med att ta till de vapen vi som människor har mot just sådant. Och för oss är ju tydligen det mest naturliga att döda allt som kommer i vår väg och hotar, vilket man väl inte heller kan säga något om då det i slutändan gäller alla arters överlevnad. Det är ju den som driver oss att ta till det försvar vi har vare sig vi är vargar, björnar, människor eller vildsvin.

Och ärliga människor då..? Som jag ju också skrev i överskriften!
Jo , blev glatt överraskad och påmind om att det faktiskt fortfarande och förhoppningsvis övervägande finns såna i vårt allt hårdare samhällsklimat.
Vet inte hur det gick till men var förmodligen stressad av något igår när jag skulle ta ut pengar i automaten utanför hemköp och på något vis så lyckades jag glömma att ta med mig sedlarna…? Vet att det låter jättekonstigt och kan faktiskt inte fatta det själv än men gjort är gjort och det är väl bara att inse att man börjar bli lite vimsig.  ;)
Nåja, i alla fall så när jag till slut långt efter att vi kommit hem och när jag skulle ta fram pengarna för att betala systerdottern för jultidningarna vi beställt, insåg att de måste ha blivit kvar i automaten så ringde sambon ner till hemköp och förklarade vad som hänt. Och man tror knappt det är sant men det hade varit någon in och lämnat in mina trehundra i kassan.
Man blir så glad, varm och rörd inombords när man tänker på det, för även om (som sambon sa) att både jag och han skulle ha gjort detsamma så känns det som om människor blir alltmer pressade stressade och själviska i detta samhälle där det mesta verkar gå ut på att jaga pengar och kanske hade till och med mina trehundra kunnat vara räddningen för någon annan att kunna köpa lite extra god mat för helgen till sina barn? Som sagt så handlar allt ju i slutändan om överlevnad och i dagens Sverige så verkar naturens lag ”att äta eller ätas” mer och mer gälla även oss människor.
Sorgligt men sant!

Men nu är det dags att göra något mer aktivt av dagen och ta vara på det fina vädret! Har varit grått november länge nog nu och det gäller att njuta av de få soltimmar dagen bjuder på!
Ha det bra och se upp för vargar, vildsvin och andra ”farligheter”….  ;)

Britta