lillasysterfix

Har tagit semester idag….!
Orkar inte plocka mer skräp efter alla dessa classic besökare. Vill inte se (och inse) att dom sätter sig och skiter vid kyrkstallarna ja till och med bredvid gravkapellet. Vill inte se någon mer skadegörelse på jobbet som, omkullvälta blomkrukor, avbrakade trappräcken mm.
Orkar inte lyssna till detta ständiga brummande, mullrande  och gasande förbi oss en arbetsdag till.
Vill också slippa kryssa mellan glaskrosset och ölburkarna på riksvägen på väg till jobbet. Tror knappast att classicarrangörerna ersätter för punkterade däck…..för det ÄR ju så bra för Rättvik detta classic…..?
Med risk för att låta som en gammal gnällkärring….!
Men….ÄR det verkligen det?
ÄR det bara såå bra för Rättvik detta classic? ????????
Hittills har jag jobbat hela vecka 31 under mina snart sju säsonger på kyrkogården och därför kände jag att det var dags att ta i alla fall en dags ledigt ifrån det…ja inte jobbet, det älskar jag,  men just detta raggarjippo.
Så idag blir det bla fortsättning av äppelträdsbeskärningen jag påbörjade igår.
Sägs ju att det ska vara bäst för träden att göra det nu när de är ”igång” så att säga. Att anledningen till att man började beskära tidigt på våren förr mest var för att trädgårdsmästarna skulle ha något för sig  
Så denna helg ska ägnas åt trädgårdsarbete medan sambon bygger på ännu ett flugspö åt sin son.
Ska bli helt underbart att bara vara hemma och fixa och dona för sig själv.
Kände igårkväll när jag var i full gång med beskärningen hur otroligt bra jag mår inombords av att gå härhemma och greja och filosofera, så lugn och harmonisk och tillfreds med tillvaron…  :)

Så ha en bra helg och njut av lugn ro och tystnad ni som kan!

Britta

Varför jag känner mig så trött och nästan lite ”down” hela tiden. Kollade i dagboken när vi vaknat upp efter vår middagslur och tror att det endast var två av de senaste nio tio helgerna som det inte varit någon form av evenemang,engagemang, födelsedagskalas, släktträff, påhälsning mm mm….så…..suck….!
Inte är det konstigt om man som introvert och hsp människa känner sig mentalt slut då!
Dessutom sitter ju sorgen efter Wilma i än och mitt i allt detta ska jag orka jobba heltid med ett ganska så fysiskt krävande arbete. Psykiskt också förresten då vi är 15 st på min arbetsplats, och hur trevliga och underbara mina kollegor än är så är det påfrestande att hålla det ”sociala spelet” igång hela dagarna.

Introverta blir utmattade av att umgås och behöver ensamhet för att återhämta sig. Extroverta får energi av att umgås och behöver gå på fester, cafeér, springa på stan, besöka vänner och bekanta för att känna sig tillfreds med sig själva.
Och eftersom jag åtminstone till 95% är introvert så vore det konstigt om jag skulle känna mig nöjd och lycklig med livet som det är just nu.
Att ha tråkigt är ett uttryck som nästan inte finns för mig. Känner väldigt väldigt sällan att jag har tråkigt. Möjligen om jag är sjuk en längre tid ??? Men då kan man ju alltid läsa, se på intressanta tv program, skriva osv , så egentligen ska det väldigt mycket till för att jag ska känna mig uttråkad.
Nu i helgen te x  är det kusinträff.
Vaknade upp igår morse med halsont.
Blev dessvärre inte särskilt ledsen och nedstämd över det.
Det avgör saken.
Jag kommer inte att gå på kusinträffen….
…….har varken ork, energi eller lust med det egentligen.

Ska försöka att ha en lugn introvert återhämtar helg….men först ska vi åka en sväng och hälsa på sambons dotter med familj som för tillfället befinner sig i en stuga de hyrt bara ca två mil från oss…..men sen….efter det.
DÅ ska jag bara ”vara”!

Hörs!

Britta

I detta väder som varit har jag helt enkelt inte tagit mig tid till att sitta vid datorn. Dagarna på jobbet har varit kämpiga i värmen och kvällarna har känts för värdefulla för att sitta och skriva.
Har väl hänt en del sen sist men inga stora saker.

Har hunnit fira midsommar i fäboden i spöregn

Haft vinds, uthus och garderobsröjning vilket resulterade i gott om plats och koll på vad som finns i alla skrymslen och vrår…och…det bästa av allt….hittade en ”fjälla” (typ flickvän på rättviksmål) till min kära gamla ”gulnalle” …  :)
Vi vet inte riktigt var hon kommer ifrån men fanns med i sambons flyttkartonger så kanske har hon varit någon av hans döttrars tröst och gosnalle. Utredning om det pågår!    :)
Gulnalle är i alla fall i sjunde himlen nu då han under sina ca 41 år aldrig haft någon riktig fjälla. Så nu sitter dom där på medicinskrinet i köket och bara njuter av varandra och tillvaron, förutom när det kommer småbarn på besök. Då får de ut och lufta sig lite och vakna upp ur sin rosa kärleksdimma för en stund…vilket nog bara är nyttigt för dem….  

Sen har vi hunnit med lite skogsutflykter också för att öva oss på att vara utan hund. Går väl bättre och bättre men känns fortfarande tomt och konstigt och kan nästan se henne hur hon lufsar på stigen framför oss.

Fisketurerna känns inte heller helt okej utan henne än men även där tycker man att hon finns med då och då. Passade på att göra en stenbalans sist vi var till älven i Mora men till och med det kändes lite trist nu när man inte hade någon som ibland gick väldigt väldigt nära så att man satt och höll tummarna för att den inte skulle rasa. Den stod i alla fall kvar när vi åkte därifrån…och kanske står den kvar där än?

Hittade en ”hjärtesten” också som fick följa med hem. Har lyckats samla på mig några såna nu och tar alltid hem dem. Känns som om att det är tillåtet och meningen när man hittar dem.
Vissa stenar känner man att man ska låta vara kvar trots att de är så fina så att man knappt kan motstå dem, men det är något som ”säger en” att det vore fel att förflytta dem och det ska man lyssna på tror jag. Är säkert några ”naturväsen” som är med och styr då.

Idag är det söndag och jag har en typisk ”dagen efter ” dag. Inte på grund av alkohol utan på grund av att det varit mycket socialt på senaste tiden. Igår var sambons son och dotter med familj här och självklart var det hur trevligt som helst men …i en introvert kropp och hjärna ”sätter det sig” i kroppen nästa dag.
Vaknade med en lätt värk och bomullskänsla i huvudet och en rygg och nacke som kändes som att tillhöra en nittioåring, och fortfarande trött trots sovmorgon.
Så idag får det nog inte hända några större saker utan ska ta det lugnt och ”bara vara”.
Ev en skogspromenad i meditativt syfte…  :)

Ha det bra!

Britta

Har nästan dåligt samvete över bloggen nu, men har helt enkelt inte haft ork och energi över till några större inlägg och vill ju inte att bloggandet ska kännas som något krav utan något man verkligen vill göra när man känner att man har tid.
Tänker i alla fall lova att skriva lite mer ikväll och lägga ut lite nya bilder  
Var en sväng till Hälsingland igår och det blev en väldigt lyckad dag…trots min skräck inför att träffa en massa nya människor..men det skriver jag om mera ikväll.
Lovar bilder på en helt otrolig underbar hund också som är något utöver det vanliga   snarare ett sagoväsen än en hund skulle jag vilja säga.
Nåja…nu ska vi passa på att njuta av sommaren och ge oss iväg ut med kamerorna…var så längesen det också!

Ha en bra dag!
Britta

Har tagit semester nu…en vecka från och med igår.
Men någon avkoppling blir det inte frågan om, för nu ska här röjas…!
Uthus, trädgård och garderober är en katastrof och någonstans måste man ju börja.
Har legat över mig en längre tid nu och känner att jag inte har lust eller inspiration till att göra annat förrän jag fått undan en hel del. Det ligger som en mörk ”hinna” över ens tankar och att förtränga och ge sig ut på foto eller fisketurer istället för att ta itu med det funkar inte längre.
Jag är verkligen ingen pedant men vill i alla fall ha någorlunda koll på vad jag har och vart jag har det och så är inte fallet just nu.
Den senaste tiden har varit tung på många sätt, och det värsta har väl varit sorgen efter wilma.
Börjar så smått acceptera att hon är borta nu men usch så ont det fortfarande gör.
Var iväg till tjärnen vi brukade åka till för några dagar sedan och kände redan på vägen dit hur man satt och höll tillbaka alla känslor och minnen som kom.

”Gråtklumpen” bara växte och växte i halsen och när vi till slut klivit ur bilen och gått ner till stranden bara brast allt för mig och tårarna föll som krokodiltårar nedför kinderna. Man gråter så häftigt så att man knappt får luft.
Nu när jag skriver igen och tittar på bilden av henne så kommer den där förbaskade gråtklumpen tillbaka. Just när man tror att ”nu har jag nog gråtit färdigt över henne” så vips…så är det tillbaka igen.

Vi har ju liksom alltid varit en treenighet jag hon och husse, och nu när hon inte är med längre blir det extra påtagligt när vi är ute på sånt som jag och hon hade ett väldigt sällskap av varandra medan husse fiskade t ex.
Men när gråten lagt sig och allt blev stilla igen kände man att visst är hon med ändå. Och det sista hon vill är ju att man ska vara ledsen. Så nog ligger hon där på stranden allt och kikar ut över tjärnen….och det kommer hon alltid att göra.

Men nu är det bara att svälja klumpen och försöka tänka framåt istället. Ska bara ta en kopp kaffe nu och sen är det uthusröjning som gäller. Kanske ev får med någon bild från det men lovar inget.
Ha en bra dag nu och var superrädda om varandra. Man vet aldrig när ens tid tillsammans här på jorden är slut så ta inget eller någon för given.

Britta

Wilma 

Wilma har lämnat oss….därav blogguppehållet. Har skjutit på detta inlägg i snart två veckor nu. Har helt enkelt inte klarat av att ens titta på bilderna av henne. Att det skulle göra såå ont och att det skulle bli ett sånt tomrum efter henne hade jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Visste ju att hon var gammal, att hon levde lite på ”lånad tid ”så att säga men slutet kom så fort, hastigt och oväntat ändå eftersom hon in i det sista verkade vara i så bra form för sin ålder.

  Dessvärre var det inte så…hon ”höll skenet uppe” trots de smärtor hon måste ha haft på senare tid. Måndagsmorgonen för snart två veckor sedan, när husse som vanligt skulle hjälpa henne upp i bilen och tar i bakdelen för att lyfta, får han något som liknar var på ena handen. Det visade sig vara livmodern som var svårt infekterad och säkert varit en längre tid. Alternativet till att låta henne somna in var en tuff behandling som en del hundar inte ens överlever. Sprutor varje dag som vi själva skulle få ge henne och något ”fosterutdrivande” medel som skulle få livmodern att tömma sig helt på var och blod som samlats där. Det var också osäkert om behandlingen ens skulle lyckas och nästa gång hon skulle börja löpa skulle samma procedur få lov att genomföras igen. En operation hade hon förmodligen inte heller överlevt så……alternativet till att låta henne få ett värdigt slut istället och somna in ifrån sina smärtor var egentligen aldrig något alternativ.
Hon skulle ha fyllt tretton år tre dagar senare.

Så nu går vi här och försöker leva vidare så gott det går men än så länge känns det inte som om vi lyckas. Ibland gråter vi, ibland skrattar vi när vi tänker tillbaka på tiden med henne…men mest gör det bara fruktansvärt ont.Och vilken tomhet….!

Allt vi gör känns platt….tomt…och innehållslöst. Det saknas en energi som vi var så vana vid att alltid ha med oss.
Värst är det ändå för husse som delat de senaste tio åren med henne…i vått och torrt…i medgångar och motgångar…på fisketurer och långa bilresor genom Sverige.

Men det känns djupt i mig också…så otroligt sorgligt och ensamt. Wilma var ju första hunden jag lärde känna riktigt och hon hann lära mig en hel del. Förstår nu varför hunden kallas för människans bästa vän med deras outtröttliga, trogna närvaro och kärlek.
Saknar våra stunder så det värker i halsen och hjärtat. Stunder då vi bara låg raklånga på köksgolvet och slappade tillsammans. Stunder då vi tog våra skogspromenader när husse jobbade. Stunder då vi låg tätt intill i tv soffan och stunder när man var lite krasslig och hon genast hoppade upp och lade sig bredvid i sängen. Som om hon visste och kände att ”idag behöver matte lite extra kärlek och stöd”.  Stunder då vi lekte ”nu tar matte benet” då hon envist höll i sitt ”ben” av plast och låtsades bli arg och morra när man försökte ta det ifrån henne. Stunder då jag kom hem från jobbet och fick en rejäl utskällning innan jag lyckats få upp matlådan ur väskan för att hon skulle få slicka ur den. Det visste hon så väl…att när matte kom hem med ryggsäcken på ryggen fanns det en oslickad matlåda att vänta. Förväntan var så stor så att hon inte visste vilket ben hon skulle stå på.
Det var dessa stunder man aldrig kunde tänka sig att hon skulle vara sjuk på något vis. Det var dessa stunder som ”valpen i henne” kom fram och man glömde att hon i människoår var närmare nittio.

Så nu har ni fått förklaringen på varför bloggen stått stilla så länge och som jag gruvat mig för detta inlägg. Hoppas nu att jag kommer att återkomma lite oftare och bjuda på bilder som vanligt.
Har mitt i denna sorg och saknad lyckats skaffa mig en ny kamera och även om det inte blivit särskilt mycket fotat med den så blir det väl förhoppningsvis mera av det i framtiden.
Är egentligen väldigt glad över den och ser faktiskt skillnad på kvalitén på bilderna jämfört med den gamla men sorgen över wilma har legat och ligger fortfarande som ett tungt lock över glädjen.
Husse har också införskaffat en ny så snart ska vi väl ge oss ut på lite fototurer tillsammans igen.
Vi har bara inte haft lust och inspiration än…..det saknas nämligen en viktig ingrediens….!
Men men…vi har väl så smått börjat acceptera att hon är borta och att livet på något vis måste fortsätta trots meningslösheten som känns just nu.
Vi brukar säga att wilma hade velat det. Att vi ska vara glada och minnas henne som hon var och allt det positiva hon gav.
Och på något vis så vet vi ju att hon fortfarande är med oss….och vi vet ju också att vi träffar henne igen men det gör inte saknaden mindre.

Så tack wilma…för de fyra år jag fick äran att dela livet med dej. Kommer aldrig någonsin att glömma och aldrig någonsin att sluta sakna, men unnar dig verkligen den tillvaro du befinner dig i nu.
Vi hade inte kunnat begära mer av dig ändå.
Så tills vi ses igen…ha det bra och kom och hälsa på oss så ofta du bara vill och känner för.

Vi älskar dig…för evigt…! 

Har varit och är alldeles ”för mycket” just nu.

Juni är verkligen en jobbig månad. Det är födelsedagskalas, studenter, avslutningar, kalas igen, för mycket på jobbet…osv…osv…!
Längtar bara efter ledighet…lugn och ro…!
Längtar efter tid att bara vara…bara göra…det som faller en in och det man mår bra av.
Som introvert är fulltecknade helger det värsta som finns….som extrovert det bästa!

Dessvärre verkar jag inte ha fått ett uns av den senare personlighetstypen?

Har inga nya bilder att bjuda på tyvärr. Skickade ju tillbaka macroobjektivet jag köpte och när det andra lite dyrare kom visade det sig att inte heller det kom överens med min kamera så nu har nog äldste sonen lyckats få in mig på tankarna om att köpa ny kamera istället…! Trivs ju väldigt bra med min gamla canon 450D men när jag började spekulera om att satsa lite mer pengar och köpa ett ännu dyrare objektiv kom sonen med en kommentar som faktiskt fick mig att tänka till och inse att han har rätt.
”Men om du ändå kan tänka dig att betala fyratusen för ett objektiv så är det väl bättre att lägga en tusenlapp till och få en betydligt bättre kamera istället”…och…jo….det har han ju faktiskt rätt i.   Hm…!?
Så nu är det sådana tankar som snurrar i huvudet förutom alla andra tankar på allt jag skulle vilja göra och allt jag tyvärr måste göra.
Tusan också…önskar att en dag hade många många fler timmar…! Tiden räcker inte till.

Men idag är det nästan nästan en helt ledig dag …bara ett kalas till vid sjuttontiden idag, men det tänker jag inte fundera på nu. Nu tänker jag hoppa i mina trädgårdskläder och gå ut och pyssla och greja lite med mina stackars rabatter och växter.
Nåja…ska väl vara glad för att man är en frisk och fungerande människa i alla fall.  
Ha en skön söndag nu och hoppas ni får göra det ni vill och inte måste..!

Britta

Blir bara en liten tankebubbla idag, och något som upptagit mina tankar lite då och då under dagen är detta med midsommarsfirande. Jag har ju så gott som (förutom några år under tonåren då man väl lämnade byn åtminstone kvälls och nattetid för att fira där det fanns fler jämnåriga) firat midsommar på samma sätt under hela mitt snart 43 åriga liv och det slog mig idag hur ointressant det börjar kännas för mig.
Jag är ju inte precis någon social person och om jag tänker efter och är riktigt ärlig mot mig själv så skulle jag lika gärna kunna hoppa över detta ståhej med blomplockning, kransbindning, dräktpåklädning, majstångsresningsbeskådande, släktfika och typ lite ”festligare” mat på kvällen…mm mm!

Jag skulle faktiskt helt sant och ärligt lika gärna stanna hemma på min gård hela dagen, pyssla i trädgården och plocka blombuketter att pryda den med, umgås med mina höns, katter och hund och naturligtvis äta kvällsmat tillsammans med darlingen min.    :)
Bara vara, koppla av och göra det man känner för.
Är i ärlighetens namn ganska trött på att vissa saker ska  ”vara som det alltid har varit” och kände till och med idag när mina kolleger diskuterade midsommar och vad de skulle göra, om de hade några planer osv att ….guuud vad jag önskade att jag också kunde tänka så.
För mig är midsommar precis som det alltid har varit, precis som det ska vara härhemma i byn.
Man ska ta på sig Rättviksdräkten, ska vara trevlig och tillmötesgående mot spelmännen som samlas härhemma hos oss innan majstångsresning, man ska gå ner till majstången, iklädd sin perfekt strukna sockendräkt , le åt släkt, vänner och bekanta och se ut som om man bara trivs och har det jättetrevligt…:)????
Efter det ska man gå ner till syrran och fika med släkten och säga…hej, hur är det med dej…va kul att ses… le, le och åter le…!
Missförstå mig inte nu …tycker inte på något sätt illa om mina släktingar men som introvert och högkänslig blir detta oerhört krävande och energitömmande istället för tvärtom som de flesta människor verkar känna.

Ja..jag erkänner…jag börjar kanske bli en gammal liten surkärring?
Eller så börjar jag helt enkelt bara känna mig själv?
Börjar förstå vad jag mår bra av …och inte!
Börjar inse att man faktiskt inte måste tycka och känna som sina syskon, släktingar och föräldrar och att det är okej att känna att man helst av allt skulle vilja stanna hemma och bara gå och filosofera för sig själv och ladda ”själsbatterierna” istället för att ”ladda ur” dem bara för att omgivningen förväntar sig att ”allt ska vara som det alltid har varit”!

Nåja…nu fick jag gnälla lite också…
Och kanske beror det en smula på att jag är extra uttröttad av jobbet idag, att jag har ont i hela kroppen och ”tom” i huvudet  men det är ändå inte hela orsaken.
Någon gång…förmodligen inte i år…men någon gång…i framtiden…ska jag bli och tillåta mig vara den där ”kärringen mot strömmen” som bara vägrar att ta på sig rättviksdräkten bara för att det är midsommarafton, sitta hemma i min gungstol, med en katt i knäet och röka pipa och bara lyssna till midsommarfirarna som går förbi utanför på vägen.

Någon gång, någon dag, ska jag tillåta mig att bara vara jag!

Britta

Gör bara ett kort litet inlägg för att tala om att jag finns kvar.
Har tyvärr ingen bild att bjuda på eftersom jag dels skriver från nya datorn som jag inte lagt in mina bilder på än och dels för att jag inte tagit några nya foton de två senaste dagarna.
Kom ju av mig lite när det nya objektivet krånglade och nu ligger det nedpackat i väntan på att skickas tillbaka igen.

Annars har vi haft en härlig dag på Leksands medeltidsmarknad tillsammans med min äldste son, sambons yngsta dotter och hennes man och två barn…
Vädret var helt perfekt och även om vi inte handlade lika mycket som vi brukar så är vi nöjda med dagen.
Imorgon är det arbetsdag igen men bara fyra dagars arbetsvecka….känns skönt faktiskt.

Ha det bra så länge så hoppas jag på att kanske återkomma imorgonkväll…?
Vet ju aldrig hur trött jag är efter arbetsdagen?

Britta 

Eller sjösandslända som den heter på svenska…  :)

Slutade tidigt igår, blev upphämtad av sambon och åkte direkt till sjön för lite flugfiske tillsammans med mina föräldrar + en kusin som oväntat dök upp…  
Meningen var att jag skulle testa mitt ”nya” makroobjektiv…men men…det slutade med att jag fick ta fram och använda mitt ”gamla” som är för  både makro och zoom i ett.

Det funkar ju också men det tråkiga är att det är lite stort och klumpigt att hålla på med. Tänkte nämligen nu när jag fick min första ”riktiga” säsongsanställninglön att nu ska jag kosta på mig ett makroobjektiv eftersom jag är så fascinerad av det lilla ”närbildsuniversum” som finns om man bara får syn på det…just genom ett sådant objektiv .

Hittade ett objektiv som inte precis kostade en förmögenhet och visserligen hade varit demoexemplar men trodde väl ändå att det skulle funka om inte bättre, så i alla fall minst lika bra som det med kombinerad zoom och makro.
Men dessvärre verkar min kamera och det nya inte ”matcha” varandra utan får bara ett meddelande om att jag först måste göra ren objektivkontakterna eller vad det hette…? Och sen när jag trodde att jag gjort det dvs ”gnugga” lite försiktigt med en trasa på de ställen som objektiv och kamera ska få kontakt med varandra så funkade det ändå inte att fota. Nästa meddelande som kom på displayen var att typ ”Det fungerar inte att fota, tryck på OFF sen ON eller ta ur batteriet”…osv…!??
Sen höll jag på att trixa och testa med dessa kommandon som kameran påstod att jag skulle göra för att få det att funka men tyvärr så kom bara samma två meddelanden upp om och om igen så jag gav upp och tog fram mitt gamla objektiv istället.

De här söta små blommorna växte alldeles vid kanten av sjön men nu kommer jag inte ihåg vad de hette? Min mor sa namnet men det har redan försvunnit ur mitt dåliga lilla minne  

Den här bilden blev nog favoriten från igår. Gillar verkligen solreflektionerna som kom med. Som om vi skulle ha fem solar på himlen!

Ännu en bild på Sjösandsländan som tydligen har sin kläckning nu och som öringarna älskar att mumsa i sig… Gäller att ha en konstgjord fluga som liknar den så mycket som möjligt vilket sambon just nu i denna stund sitter och ”knåpar” ihop..  :)

Och till sist en bild på den lilla snigeln jag höll på att trampa på ute på gräsmattan häromkvällen. Hade en otrolig tur att den inte drog sig in i skalet igen vilket de brukar vara snabba med så fort de märker något omkring dem.

Men nu har jag ju en ledig dag och solen skiner så att sitta vid datorn är väl inte det jag tänkt mig egentligen. Ska nog pyssla och greja lite i min eftersatta trädgård tror jag.

Ha det!

Britta