”Människan offrar hälsan för att tjäna pengar, sen offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan.Hon är så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet.
Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden.
Hon lever som om hon aldrig ska dö,och så dör hon
utan att någonsin ha levt.”
Dalai Lama
Britta
Nu har jag ett väldigt bra tips till de som har svårt att komma upp ur sängen på morgnarna.
Steg ett: Skaffa en katt (eller flera) som är bra på att släpa in döda råttor och möss utan att människorna i huset märker det.
Steg två: Skaffa en hundvalp som gärna vill komma upp i sängen och gosa efter att den varit ut och morgonkissat.
Denna kombination kan nämligen göra så att hundvalpen till sin stora lycka hittar den döda musen/råttan på golvet inomhus någonstans innan den vill komma upp i sängen igen, och det vill den ju verkligen då när den har ett sådant fantastiskt fynd att visa upp för i det här fallet matte som låg och drog sig och trodde att både hon och valpen skulle sova en stund till.
Hur som helst så såg matte i dunklet att det stack ut någonting ur munnen på valpen och trodde att det var några av de förbjudna trästickorna efter eldningen som den tjuvat åt sig, varpå matte tog ett bestämt tag i ”trästickorna” för att ta dem ur munnen på valpen.
Men…det tog nog ca en sekund för mattes sömniga hjärna att registrera att dessa trästickor var väldigt mjuka och underligt kalla och i samma stund som valpen släpper det den har i munnen så ser matte att det är små fötter och en svans som hon just dragit bestämt i …och ännu en sekund senare ligger det en död mus i sängen strax bredvid henne….!!!!!
Och jäklar…. va snabbt matte kom upp ur sängen. Vips och på ett litet kick från liggande sömnig till klarvaken stående bredvid sängen och med en puls som nästan hörs i rummet.
Tur att matte inte har direkt ”råttskräck” som hennes äldre syster, men denna upplevelse fick även en djur och naturvän att ge ifrån sig ett litet ….ooviiiii va läääskiiiiigt….!!!!!!!!!!
Ja detta var alltså starten på gårdagen men ”inget ont som inte har något gott med sig” heter det ju och råttskräcken gick snart över när jag kom ut i köket och såg detta utanför fönstret.
Något som vi inte sett på väldigt väldigt länge….början till en soluppgång…! 
Och även om solen tyvärr aldrig riktigt hann fram innan molnen kom och täckte himlen igen så hann vi i alla fall komma ut och njuta ett tag av den friska luften och atmosfären som kändes lite lättare och klarare att vistas i.
Som vanligt fanns det en massa spännande saker att upptäcka, nosa och smyga på för Line.
Svartvit bild tagen av husse!
Ännu ett favoritmotiv hos mig. Träd som sträcker sig högt högt upp i himlen.Särskilt aspar ser så mäktiga ur denna vinkel.
En död stackars gran som lagt sig till sin sista vila.
Men som alltid så kan man ändå hitta ”färgklickar” och konstverk ute i naturen om man bara är uppmärksam. Det blågröna var ännu skarpare i verkligheten. Skulle kanske ha använt en annan vitbalans här för att få fram det.Ser ut som en typ ”dinosauriefågels” huvud tycker jag. En sån där som kunde flyga och var stora som flygplan…tror ni vet vad jag menar? Hette något i stil med Archaeopteryx tror jag…? (Med reservation för stavfel) ;) ! Tur att man haft två dinosaurieintresserade söner, tack vare det man har lite kunskap om det idag!
Har ju inte visat några bilder från när Line fick för sig att testa hur det var att hoppa i vattnet i bäcken. Här var det i alla fall. Vid våran ”egen” lilla oas och magiska tomtar och trollskog.
Är så himla fint och mysigt där med mossiga stenar och stora träd.
Men tyvärr så har det fallit många träd på sistone och vi kan bara hoppas att markägaren röjer och städar bort lite. Annars är det snart omöjligt att gå bredvid denna lilla ”sagobäck”!
Tog två bilder på samma plats men med och utan blixt och vilken otrolig skillnad det blev. Snacka om kontraster och typ ”de ondas och de godas” sida…
Svårt att tro att det är samma plats.
Den dagens färgklick…:) Lite oskarp tyvärr men orkade inte ta fram stativet.
Det var alltså här som Line plötsligt hamnade i vattnet och med två skutt tog sig över till andra sidan. När hon insåg att vi var på motsvarande sida och det kalla vattnet skiljde henne åt från oss så blev hon genast orolig och började gnälla och leta någon plats att ta sig över igen, men det var lättare sagt än gjort.
Hon sprang fram och tillbaka och vi fick hela tiden säga Nej (vilket hon lyssnar bra på) när hon tänkte välja en farlig plats att hoppa över på. Till slut tog jag mig över till henne och efter ett misslyckat försök att få henne att hoppa över samma väg som hon kom, då vi tänkte att hon skulle våga det om jag befann mig mitt i bäcken på ett par stenar där, så fick jag och Line hålla oss på den sidan en bit nedöver. Men hon gillade inte att husse var på den andra sidan så det gällde att hålla koll på att hon inte gjorde något farligt panikhopp ut bland stenarna.
När vi kommit en bit och det började bli alltför risigt på våran sida fick jag bära henne en stund tills husse ropade att han nog hittat ett möjligt ställe att ta sig över på.
Så när jag till slut kände att jag stod någorlunda stadigt på en sten i bäcken och en på land så kunde jag lyfta (dock med vissa protester från hennes sida) över henne till en plats där det var väldigt lågt vatten så att hon kunde kravla sig upp på land hos husse igen.
Så det blev ett riktigt litet äventyr för våran lilla valp och gör nog att hon aktar sig ännu mer för vatten än förut.
Bra på ett vis eftersom det annars kan bli farligt när hon ska med husse på fisketurer vid älvar och sjöar.
Men vi hoppas ju ändå att hon ska våga åka båt med oss ändå till våren och sommaren.
Men nu är det dags att göra något nyttigt. Vädret är ju lika gråtrist idag men ut ska vi nog i alla fall. Är det som är så bra med att ha hund, vädret får inte hindra en till en promenad.
Ha det gott !
Britta
Den här bilden tog jag på kvällen den 11/11 ….och sen dess har vi väl inte sett till några strålar av ljus? Det var ju också bara en liten glimt på kvällen…ett litet ”magiskt” ögonblick som den tittade fram och det kändes så speciellt så att det var bara att ta fram kameran.
Nog saknar man det nu….ljuset och de värmande strålarna. Känns som om man går omkring i någon slags koma och aldrig riktigt vaknar på dagarna.
Tittade igår på prognosen från Klart.se och fick ett litet hopp om att solen skulle kunna kika fram en stund på onsdag, fredag och faktiskt flera dagar under nästa vecka men….idag när jag tittade igen så hade det ändrats.
Moln, moln och inte en enda solglimt de närmaste tio dagarna….suck!!
Men de har ju haft fel förut och jag tänker ändå tro på att solen snart tittar fram igen.
Passade på att fota den fina orkidéen jag fick på min födelsedag också (2 sept, av min sambo ) och tänk att den blommar fortfarande. Har verkligen börjat gilla orkidéer som faktiskt är en av de få blomsorter som överlever hos mig. Är inget vidare på att sköta om krukväxter men dessa lyckas jag tydligen med….?…..är faktiskt ganska förvånad över det måste jag erkänna. Förmodligen gillar de kvalitén på vårat vatten och sen vet jag att de gillar när det är ganska stor temperatur skillnad på dag och natt och det är det ju verkligen härhemma hos oss då vi eldar i kamin och vedspis på dagarna och annars inte har många element på eftersom vi bara har direktel. Så det kan säkert skilja upp emot tio grader morgon och kväll vilket orkidéer sägs tycka om.
Men nu ska jag försöka ta mig ut och fixa med lite olika små projekt som jag funderat på ett tag. För även om vi har varit ute en stund idag på dagens skogsutflykt med Line (som ligger och sover så lugnt här på soffan bredvid mig nu) så är det nog inte helt fel att få så mycket dagsljus som möjligt…även om det knappt blir ljust nu om dagarna.
Får nog börja äta lite extra D-vitamin snart om det ska fortsätta såhär.
Britta
Vi försöker ju att göra en tur ut i skogen varje dag med Line nu när jag är arbetslös, och igår åkte vi till helt nya ”okända” marker . Märks direkt på henne när hon är på nya platser att hon är betydligt mer försiktig, håller noga koll på vart vi är och ibland så att hon nästan springer ”hack i häl” på oss. När man tror att hon är utom synhåll och börjar ropa eller vissla kan hon vara så nära så att man helt enkelt inte sett henne för att man inte tittat ner omkring fötterna..
Sen om vi inte går en runda utan bara en sträcka fram och tillbaka så märks det direkt när vi vänder att hon känner igen sig, och förmodligen känner doften av oss också, att det är kända marker hon rör sig på. Då kommer de riktiga busrycken och ”racingrundorna” som gör att man tror att hon när som helst ska springa in i något. Igår råkade hon måtta fel på avståndet till husses ben och damp in i dem med en pust som lät som om hon tappade luften. Men men, det är ju av misstagen man lär sig och vi ser redan hur hon utvecklats när det gäller att röra sig i ojämn terräng.
Lite smidigare och lite säkrare för varje gång.
Hur som helst så var det lite roligt att vi inte märkte detta med granarna på ”ditvägen” utan först när vi hade vänt och var på väg tillbaka till bilen.
Först såg vi en som hade nedåtböjda toppar och tyckte att det var lite underligt. Men när vi började titta oss lite mer noga omkring fick vi syn på denna som verkade nyss hemkommen från frisören. Nypermanentad alltså ! :)
Har aldrig sett ett liknande växtsätt på en gran, ja inte på något annat träd heller för den delen. Såg ut som om den ville växa i spiral.
Det var ju faktiskt ganska snyggt och kanske något för växtförädlarna att odla vidare på … :) Nya ”Gärdsjögranen” som ett svar på Ornäsbjörken… 
Det var uppåt Gärdsjötrakten som vi hittade den.
Men förmodligen har det inget med genmutation att göra, utan ett resultat av denna konstiga väderlek vi har nuförtiden med så mycket växlingar i temperatur och fuktighet.
Men visst hade det varit snyggt med en ”spiralgran” till jul… :)
Lade förresten märke till något annat också som jag inte sett förut. Att Line börjar få ett zick zack mönster på svansen. Får väl se om det håller i sig eller försvinner med tiden? Häftigt var det i alla fall med denna ”huggormssvans”!
Sen fick vi sen henne resa ragg för första gången också när en läskig och opålitlig stubbe plötsligt dök upp. Syns inte på bilden men hon såg nästan ut som en liten drake på ryggen med ”fjäll” som stod upp i mitten.
Och även om naturen är otroligt grå och trist just nu så kan man faktiskt hitta ”färgklickar” om man bara tar sig tid att titta ordentligt…
Men nu börjar det kurra lite i magen och det alldeles lägligt eftersom äldste sonen nyss tillagat en tomat och linssoppa. Idag har vi också gjort en liten utflykt som blev lite dramatisk på slutet då Line för första gången provade att hoppa i vattnet i bäcken vi gick längs.
Hon blev så överraskad och chockad så att det enda hon kunde komma på var att ta två långa skutt över till andra sidan. Och då blev det lite problematiskt eftersom husse och matte ju fortfarande befann sig på den sidan som hon inte längre var…. :) en skräckupplevelse för en liten valp som inte hade några planer på att hoppa i det iskalla vattnet en gång till.
Men hur det slutade tar vi en annan gång.
Ha det !
Britta
Det här med valp är ju något nytt för mig.Har aldrig haft hund överhuvudtaget fram tills att Wilma kom in i mitt liv för ca tre år sedan och jag måste säga att dessa hundar överraskar mig så gott som varenda dag. Särskilt Line som ju är en valp och som jag hört så mycket…. ”Nej usch, skaffa ingen valp, det är såå mycket jobb med dem”… om.
Det var ju därför som vi bestämde oss för en omplacering. För att vi trodde att det skulle passa oss bättre. Att det inte skulle vara så mycket jobb med en hund som redan var ”färdig” så att säga.
Men efter tre misslyckade försök och ett ständigt funderande och letande på blocket, ”hundar utan hem” mm så började tanken på en valp smyga sig på ändå. Skulle det inte vara bättre med en valp som liksom var med från början och som formar sig efter familjens vanor och medlemmar (främst katterna som var vårat stora frågetecken när det gällde att komma överens med en ny hund).
Så efter en tid med ännu en massa funderingar på blandraser, vilka som skulle vara en passande ”kombination” för oss så sa sambon en dag att han ju sparat en annons på valpar som hade 90% golden i sig.
Jag hade också sett denna annons då en kollega på jobbet visat mig den tidigare men det var då vi fortfarande var inne på en omplaceringshund och dessutom var det ju ända uppe i Umeå ( och så långt kunde man ju inte åka för att hämta en valp) så det kändes då helt uteslutet även om det där med 90% golden kändes lite lockande.
Hur som helst så kom vi överens om att ”Ja vi ringer på annonsen i alla fall, man kan ju åtminstone fråga om det finns några valpar kvar”. Men känslan var väl att de förmodligen redan var bokade och att det säkerligen i alla fall inte fanns någon tik kvar vilket vi helst ville ha. Sägs att tikarna oftast är populärast och brukar ”gå först”.
När sambon sen ringde och jag hörde honom säga att ”Jaha du har en tik kvar!” då bara visste jag att det här var meningen. eller vi båda visste det ska jag väl säga. Sambon blev ju i det närmaste rörd (något han oftast blir lättare än mig) och efter att ha bytt blickar med varandra hörde jag honom säga ”Ja men då tar vi henne om det är okej?”
Och från och med den dagen började en ny tid i vårat liv och det kan jag ju säga, att jag har inte ångrat mig en enda sekund.
För denna valp, som det skulle vara så ofantligt mycket jobb med enligt många blir ju bara klokare, enklare och underbarare för varje dag. Hon är helt otrolig och som skapt för oss och vårat liv.
Vet inte vart jag ska börja men ….dels så var det väl ca tre nätter som jag behövde gå ut med henne för att kissa, sen sov hon gott och lugnt hela nätterna (inte särskilt arbetsamt måste jag säga med tanke på vad man hört och läst om en del valpar som skulle ut flera gånger per natt under betydligt längre tid). Sen har hon en otrolig ”offknapp” och kan lika gärna slappa en dag som att vi åker ut i skogen eller på längre resor med besök i Hälsingland med en massa social träning och stimulans. Hon liksom bara ”finner sig i” alla situationer.
Hon är lättlärd och lyssnar när man säger till ordentligt med ett Nej, och fattar precis vad som är tillåtet och inte. Visst blir väl frestelsen för stor ibland, för hon är ju trots allt ett litet ”barn” än men i 80% av fallen lyssnar hon faktiskt.
Hon har lärt sig sitt, ligg, vacker tass och vänta och detta imponerar på mig faktiskt. Att lära henne sitta och vänta vid matskålen tills man säger varsågod trodde jag skulle ta veckor men nej då….hon snappar upp och lär sig nya saker på ca två till tre tillfällen.
Trodde aldrig att det skulle vara så enkelt att dressera en hund….! Hade aldrig kunnat tänka mig att hon skulle bli så ”vuxen” och klok på bara ett par månader.
Rumsrenheten går också över förväntan och nu var det längesen det hände någon olycka inne. Märks att hon kan kontrollera det bättre nu och man kan slappna av i betydligt längre stunder än innan.
Katterna har insett att hon inte är farlig och två av dem vet att hon respekterar en höjd tass och även om hon fortfarande blir lite väl upphetsad ibland när de kommer ( är ju bara för att hon så gärna vill leka med dem) så lyssnar hon när vi säger till om beteendet inte är okej.
Sen återigen den här otroliga förmågan hon har att kunna koppla av och vila mellan lekstunderna. Trodde aldrig att en valp skulle föredra att slappa i tv soffan från ca sjutiden på kvällarna för att sen äta kvällsmat vid halv åtta, gå ut och kissa och kanske busa lite sen gärna in och slappa i soffan igen fram tills nio halvtio då det är sängdags.
Hon vet precis när det är dags att sova för natten och ibland när man kommer in i sovrummet står hon med överkroppen uppe i sängen och tittar på en med en blick som säger ”ska du inte lyfta upp mig så att jag får lägga mig nu”
Och inte nog med att hon verkar trivas så bra med oss och börjar bli ”som man umgås” så att säga….så blir hon ju bara vackrare och vackrare för varje dag också. Ser ut som om hon får en liten ”krage” runt halsen och det mörkare partiet sträcker sig från öron och nacke ända ner till svanstippen som är extra mörk med en liten ”tofs”
Vi pratade häromdagen om att det hade varit roligt att se hur hennes syskon ser ut och utvecklats. Hon var ju minst i kullen och hur stora ska inte de vara nu då vi tycker att hon växer så det knakar.
Så denna valp som skulle vara såå jobbig och arbetsam fortsätter att överraska mig för varje dag och verkar utveckla en personlighet som man redan är helt förälskad i. Visst kan hon vara busig och livlig annars vore det ju något fel på henne men för det första så roar hon sig lika gärna själv med sina leksaker, om det är så att ingen av oss har tid att engagera oss, men sen kan hon lika gärna också bara sitta och liksom filosofera för sig själv. Särskilt utomhus när hon sitter och studerar hästarna i hagen utanför.
Så på något vis så är hon redan skrämmande lik oss båda och passar oss som om hon vore ”designad” för oss.
Är så tacksam att vi inte lyssnade på allt negativt vi hörde om att ha valp för en bättre hund hade vi inte kunnat få.Idag ska vi till Borlänge och gå på Rusta en sväng och det är heller inga problem med Line. I bilen sover hon och känner sig trygg även då vi lämnar henne ensam där. Eller så bara sitter hon och tittar ut och funderar och filosoferar över det som pågår utanför…inte ett gnäll eller en enda protest.
Hon är helt enkelt för bra för att vara sann…och det trots att hon inte ens är ett halvår än.
Snacka om ”gudagåva”!
Ha det bra så länge….!
Britta
Satt och funderade i morse och kom på att de här tre orden har en sak gemensamt. De står alla för något som vi egentligen borde sluta med….men hur i hela friden skulle kunna glädja oss åt tillvaron då????
För det är ju så att dessa tre saker är det som vi stressade nutidsmänniskor tröstar oss med och får oss att orka med vår vardag när allt bra snurrar på fortare och fortare så att livet snart verkar vara en enda lång tävling, (inte minst alla dessa utslags och tävlingsprogram i tv visar på detta) ….vi ska ha en kropp som ser ut som en 20 årings….en utbildning som ger ett välbetalt arbete…..ett hem som nästan i första hand är något att visa upp för andra….så snabbt som möjligt ha ett stort och ”flådigt” bröllop (spelar inte så stor roll om vi inte hunnit lära känna varann ordentligt så att det ”spricker” ett par år senare) ….de senaste ”prylarna” och naturligtvis kläder av det rätta märket ( alltså det märke som visar att man faktiskt har råd att köpa just det märket ) ….osv osv !
Jo just det…sen ska vi ju helst ägna oss åt betydelsefulla och väldigt aktiva fritidsintressen också …något som visar att man minsann är en människa som orkar med och kan prestera även under sin fritid…(barnfamiljerna ser till så att barnen har minst två till tre typer av föreningar/aktiviteter så att andra ser att man är en perfekt och ”duktig” förälder) .
Men som sagt så satt jag i morse och filosoferade på grund av att jag mer eller mindre bestämt mig för att sluta med koffein igen med tanke på hur farligt och beroendeframkallande det egentligen är för våra kroppar, och kom på att det är lite sorgligt det här med att vi människor blundar för så mycket som vi ”håller på med” bara för att vi inte kan tänka oss ett liv utan det. Bara för att vi kanske inte ens vet hur vi skulle kunna vara och göra utan det!
Vi har alltså med andra ord inte mer meningsfulla och tillfredsställande liv än att vi måste använda dessa ”droger” för att piffa upp och orka med tillvaron….är inte det sorgligt ?
Vi kan bara inte tänka oss att sluta dricka kaffe trots att det förmodligen är en stor bov när det gäller förekomsten av cancer och att det snabbar på det som gör att våran stress leder till hjärtinfarkter och hjärnblödningar.
Anledningen till att jag tänker så är att jag länge funderat över vad det kan vara som gör att cancern är så vanlig och utbredd…vad är det vi nästan alla har och gör gemensamt, förutom alla konstiga E medel och tillsatser som vi stoppar i oss via maten numer, jo det är ju faktiskt att vi dricker kaffe. Många många av oss dricker flera flera koppar per dag. Och vad har jag då hittat när det gäller kaffe och koffein som det inte pratas särskilt mycket om …för vi kan väl inte sluta med att ta en kopp kaffe???? Hur kul skulle livet då bli? En fika vet väl alla Svenssons vad det är! Det som gör livet värt att leva såklart!…..hm??? ….ja så länge det varar alltså….livet alltså…på grund av en hög konsumtion av kaffe ??????!!!
Jo men visst….men hittade i alla fall det här.
Kaffe är en av de mest besprutade grödorna i världen….rostandet av bönorna bildar cancerframkallande tjärprodukter….fenoler i kaffet kan främja bildningen av N-nitrosaminer som också är cancerframkallande…kaffe nedsätter verkningen av insulin i kroppen….kaffe verkar som speed och stressar kroppen…tömmer kroppen för kalium, järn,magnesium, zink och B-vitaminer…..kaffedrickande kvinnor har ökad risk att få fibrocystiska bröstknutor….koffeinet gör att binjurarna producerar mer adrenalin som är ett kamp-flykt hormon med effekten att bla hjärtat slår snabbare,blodtrycket stiger, blodflödet till magen minskar,levern släpper socker in i blodet så att kroppen får mer energi.
Det är just ”stessgrejen” som gör att jag funderade över om inte kaffet många gånger är det som utlöser just en hjärtinfarkt eller hjärnblödning men det här är bara mina egna ”hemsnickrade” teorier.
Nåja sen har vi detta med alkohol. Varför dricker vi alkohol trots att det är klart bevisat att övervägande delen av alla våldsbrott görs under påverkan av alkohol? Varför tillåter vi det trots allt lidande det skapar för alkoholister och framförallt deras anhöriga…tänker då mest på barnen. Varför vill vi inte se vad alkoholen faktiskt gör med oss människor??
Nej….därför att då kan vi ju ”inte ha nå roli`t” ….vad ska vi då göra på fredagkväll när vi efter en tuff arbetsvecka då vi lyckats prestera ännu lite mer på jobbet så att chefen är nöjd, trots att det stramade och drog i bröstet så konstigt på eftermiddagen ? eller så att huvudet höll på att sprängas av värk och luften kändes så underligt tung att andas?
När vi äntligen kan dråsa ner i soffan och skita i om sminket ja hela vårat ”face” plötsligt tappar fästet och hamnar i en mindre charmerande position….när de tajta jeansen åker av och låren får flyta ut och ta sin naturliga plats igen och rumpan inte längre behöver ”hållas upp” av inbyggd ”rumphållare”….vad bara måste vi ha då ?
Jo en FLASKA VIIIIIIN såklart…! Ja fast helst då av den lite dyrare senaste sorten så att vi kan skriva ett ”sofistikerat” inlägg på facebook sen om vilket vin vi faktiskt drack på fredagkväll. Sen behövs det ju faktiskt lite vin också för att tända den där gnistan par emellan….för hur i hela friden ska vi ens orka tänka på sex om vi inte får hjälp av en drog som ”förtrollar” våra uttröttade, uttömda kroppar och sinnen till kärlekstörstande nymfomaner och passionerade hingstar??? För den naturliga och äkta kärleken och känslan dem emellan har tyvärr redan tryckts ner och stressats bort för längesen i vardagens galna karusell av prestation, träning, kaffedrickande och hushållsarbetande…!
Och till sist ….är det verkligen försvarbart att vi fortsätter att resa utomlands bara för nöjes skull med tanke på hur mycket alla dessa plan spyr ur sig under bara en enda resa? Har inte tagit fram några fakta om detta men det säger väl sig självt ändå.
Har vi verkligen ”råd” att fortsätta ”stoppa huvudet i sanden” och blunda för vad alla dessa utsläpp gör bara för att vi ska få en vecka eller två som ”avkoppling” (naturligtvis med minst ett par drinkar om dagen också) med tanke på vad det gör mot våran stackars redan så plågade planet?
Ja ni…det är mycket funderingar i mitt lilla huvud just nu och snart kommer väl den bekanta huvudvärken som säger att kroppen bara måste ha sitt koffein…men jag har ”slutat” förr…och är beredd på det. Tar det gärna med tanke på hur mycket bättre jag kommer att må och framförallt sova när jag inte längre är styrd av mina kaffekoppar under dagen. Det kan ta ett par veckor innan abstinensen försvunnit men det är det värt.
Är bara att tänka på hur ”hela systemet” inom mig kommer att bli renare och fungera friskare så känns ett par veckors huvudvärk i livet helt okej faktiskt…. :)
Ha det bra nu och ta gärna en funderare över hur ni tror att era kroppar skulle vilja bli behandlade om kroppen själv fick bestämma.
Britta
Ja idag är det exakt två år sedan vi gick ner till ån och satte en ring på varandras finger. Svårt att förstå att det gått två år redan? Ändå känns det som om det lika gärna kunde vara 22 år sedan, eller 52…..? Känns i alla fall så i frågan om att känna varandra.
Det här datumet betyder också att det nu är exakt 4 år sedan vi träffades för allra första gången. Den gången jag kom hem till honom som en blyg och försiktig patient med en axel och arm som krånglade.
Då när jag såg honom som en ”go å glad gubbe” som visserligen var ovanligt lätt och okomplicerad att prata med och som jag genast fick en särskild kontakt med (vilket brukar ta lång lång tid för mig när det gäller nya människor) men som jag ändå aldrig på den tiden skulle ha tänkt på som en framtida livskamrat.För han var ju faktiskt en gammal gubbe…. ! ;)
Sen följde en tid av funderingar…drömmar…beslutsångest….tankar…..oro…..hopp…..känslomässig berg och dalbana….glädje…..stunder av lycka…..stunder av vånda…..försök till att bryta kontakten…..tårar i floder….samvetskval och mycket mycket mera som inte går att beskriva i ett enda inlägg.
Det sägs att man träffar sitt livs största och viktigaste kärlek när man minst anar och förväntar sig det och det stämmer verkligen på oss. Vi levde ju båda redan i ett förhållande men samtidigt hade vi också båda hamnat i det där ”kompisstadiet” med våra dåvarande partners och den där speciella kärleken och samhörigheten fanns inte längre kvar.
Är i alla fall så glad att jag/vi vågade ta steget trots att det betydde att gå emot alla ”oskrivna lagar” om vilka som har ”tillåtelse” att älska och leva med varandra. För det är ju fortfarande så, särskilt när man lever på en såhär liten ort, att det finns många människor som anser sig ha bestämmanderätten över hur ett kärleksförhållande ska se ut för att vara accepterat.
Man ska helst vara av motsatt kön och ha en åldersskillnad på max tio år ungefär, och då ska det helst vara han som är äldre än henne.
När åldersskillnaden börjar närma sig tjugo år och till och med över det så måste det vara något som inte riktigt är som det ska… :)
Antingen har han en jäkla massa pengar ( som kan vara värda att vänta på) ???? eller så har nog ”flickstackarn” haft en usel barndom och avsaknad av en ”fadersfigur”.
Men då kan jag bara säga till dem som ev undrar vilket av alternativen som gäller för mig att min älskade livskamrat inte har något som helst överflöd av pengar…och att min uppväxt, barndom och far varit av den bästa sort man kan tänka sig.
Så när det gäller oss två och våran kärlek så handlar det bara om just det….alltså…..KÄRLEK…..!
”Än´t ä könstut…..” ……. :)……….och underbart…..!
Ha de bra så länge!
Britta
Hade ingen bild på fullmånen så en av mina bubbelbilder får representera den istället.
Var ju iväg på en ”fullmåneceremoni” i torsdagskväll och den blev lite oväntat mer givande än jag trodde. Vi skulle ju egentligen bara sitta där runt elden med ljudet av den rinnande ån i bakgrunden och lyssna till trummornas (tre personer av sex hade trummor med sig) rytm och låta tanke och sinne ”sväva iväg” dit det ville.
Och visst gjorde vi det. Bara satt alltså och njöt av eldens sprakande och väntade på att fullmånen skulle kika fram bakom molnen….men….när alla kommit på plats, jag och tre kollegor från kyrkogården och en varsin vän till två av dem, och elden brann för fullt och ett par i gruppen börjat låta sina trummor ljuda i olika rytmer så plötsligt säger en av vännerna….”Det känns som om jag har en man med mig”!
Och visst är det väl kanske inte så konstigt om man som jag vet att det finns andra dimensioner av våran tillvaro, och att vissa människor har lättare att få kontakt med dem som dött och gått vidare än andra, och att detta naturligtvis var ett perfekt tillfälle för de ev ”döda” som ville passa på att få fram ett budskap…men det roliga med detta var att hon som plötsligt säger att hon har en man med sig aldrig någonsin gjort den här typen av ”förmedling” förut.
Hon har visserligen under de senaste två åren börjat intressera sig för det som vissa kallar ”övernaturligt” (vilket något man absolut inte tror kan existera måste kallas) men det hon riktat in sig på var främst healing och inte andekontakt.
Hur som helst så kände hon denna man så starkt så att hon bara inte kunde stå emot, även om hon hela tiden försökte säga att ”nej men det här kan väl inte stämma” och ”nej nu är det nog bara min fantasi som spökar” och liknande under nästan hela tiden som hon hade honom ”uppkopplad”. Till saken hör att av oss andra som lyssnade var vi fyra av fem som visste vem han var och vem han ville kommunicera med så hennes tvivel på sig själv och sin förmåga blev ju bara roligare för varenda gång hon sa något som stämde exakt in på denna man (som dog för inte så längesedan) vilket framkallade ett skratt hos oss och ett förtvivlat ”men känner ni honom allihopa..nej ni bara låtsas så att jag ska tro att jag kan det här”…från henne
Beskrivningen av honom gick nämligen inte att ta fel på och när hon sa att han meddelar att han kört lastbil under sitt liv på jorden och när hon lite ursäktande säger att han var ganska stor och kraftig och hade stor mage, samtidigt som hon gör en gest med handen som visar hur magen såg ut så var det omöjligt att inte skratta.
För det var ju precis så han var och beviset som var nog för att hon inte skulle kunna hitta på, var ju att hon själv inte varken kände eller kände till denna man när han levde. Sen vände hon sig också till den person som vi andra visste att han ville prata med och också detta var ju ett så klart bevis på att det var just han eftersom hon inte kunde veta vem av oss han var kopplad till.
Ja och sen fortsatte hon att förmedla det han ville ha fram och det roliga var att exakt allt stämde. Han beskrev huset och gården han bott på i detalj och ville att en av mina kollegor skulle hälsa till hans fru (som är min kollegas syster) att han alltid skulle vara med henne, att hon borde göra verklighet av sina tankar på att sälja huset och flytta till något mindre dels för det praktiska i det men också för att komma ifrån lite minnen av honom och det de haft tillsammans. Inte för att det var något negativt utan just för att hon själv skulle gå vidare med sitt liv och inte fastna i det förflutna. Han ville helt enkelt att hon skulle ”börja leva igen” som han uttryckte det och att hon till och med skulle komma att träffa en ny man att dela livet med…få tillbaka glädjen i livet som han sa.
Ja så nog blev det en överraskande inledning av våran fullmåneceremoni och resten av kvällen blev mysig och givande med korvgrillning och några ”resor” ut med våra sinnen eller fantasier om man vill kalla det för det. ;)
Men eftersom det var meningen att vi bara skulle vara kvinnor den här kvällen för att få in lite extra stark energi så saknade jag min sambo såklart. För vart jag än är nuförtiden och vad jag än gör på egen hand så saknas det något när han inte är med….så är det bara!
Vi är ju hela tiden medvetna om att vi träffades lite försent i det här livet och när man känner att man passar så perfekt ihop och för varann så vill man egentligen inte missa en enda minut mer än nödvändigt tillsammans.
Kan kanske låta lite löjligt men i och med våran stora åldersskillnad så vet vi ju också att han förmodligen lämnar jordelivet många år före mig och detta gör våran tid tillsammans ännu mer dyrbar.
Visst kommer även han (precis som min kollegas systers man) att finnas med mig så länge jag är kvar på jorden efter honom, men den närvaron kan ju aldrig ersätta den fysiska så att säga.
Imorgon åker vi till Hälsingland en sväng och firar ett av hans barnbarn….var ett tag sedan vi träffade dem nu så det ska bli roligt. Särskilt att se deras reaktion på hur mycket Line vuxit sen sist. Hon växer så det knakar och ser snart inte ut som en valp längre.
Precis som det ska vara med andra ord. Ha det bra så länge!
Britta
Ja igår var det dags! Det första vita pudret för i år hade täckt marken.
Line tvekade en stund innan hon tog steget nedför trappen. Tittade upp på mig som om hon ville kolla….”kan man verkligen gå på det här matte ?”
Väl nere på marken var det med försiktiga steg hon tog sig fram. Nosade och nosade på allt som var täckt av det där vita kalla. Gräset, jorden, stenarna, växterna….tittade upp på mig igen emellanåt men fortsatte som vanligt när jag tydligen inte verkade tycka att det var något konstigt alls. Nosade på den frysta vita pinnen som vi stöttat det lilla körsbärsträdet med och provade lite försiktigt med tungan.
Jodå…det var ganska gott att slicka på…det där vita.
Men lite konstigt var det allt!
Hon ställde sig på jordplätten vid härbret och ”vilade” sig från upplevelsen lite. Men efter en stund och när jag började småspringa och busa igång henne genom att sparka lite i snön och kasta bollen så insåg hon att …det här var ju ganska kul….!
Så vi sprang där en stund och gjorde spår i snön och jagade efter bollen
Och en stund därefter var det som om det alltid funnits snö på backen. Ska bli kul att se hur hon reagerar när den riktiga snön kommer. Men för mig får det gärna dröja en månad till.
Lagom till Lucia kan det väl komma. Annars räcker det med det tunna pudertäcke som är just nu och faktiskt ligger kvar än.
Men på söndag skulle det bli varmare igen så det ligger nog inte så länge till.
Vi var till sjön i förrgår igen. Och säga vad man vill om det gråa november men visst har det sin charm ändå. Visserligen är det väldigt grått, färglöst och trist men ändå så känner man ett slags lugn i luften på något vis.
Tyst, stilla och grått. Inga ivriga fågelsånger…inga starka färger som triggar sinnena utan bara ett neutralt stillastående landskap.
Det lämnar i alla fall plats åt eftertanke och funderingar.
En röd spade som låg ensam kvar efter sommarens alla bad. Den syntes så tydligt och låg där som en symbol för något som varit och som nu går in i en period av vila.
Line var ju med såklart, vi är ju en ständig ”trio” igen nu efter den tomma tiden utan Wilma.
Skillnaden är väl nivån av energi hos den ”tredje parten” så att säga ;)
Både sanden och gräset är oemotståndligt roligt att rusa runt i.
Fast bryggan som nu ligger på land är lite för svår att komma upp på….
Men …man får väl inte vara dum…det är ju bara att knalla rakt igenom under den istället.
Torsdag idag och fullmånen nästan spricker av energi. Har sovit uselt inatt och sambon har drömt en massa knas så visst blir man påverkad. Ikväll hoppas jag på stjärnklart för då ska jag och några av kollegorna på kyrkogården ut på en fullmånemeditation på en plats ute i naturen vid rinnande vatten och en lägereld.
Ska bli spännande att se hur det upplevs!
Ha det bra!
Britta
Lyckades få med hela kattflocken på bild häromdagen…! Fyra katter, med fyra olika inställningar och förhållningssätt till våran nya familjemedlem.
Rasmus uppe på bordet är väl den som har den mest nonchalanta attityden emot henne. Skrider förbi alldeles nära och tittar knappt åt hennes håll…så länge hon sköter sig vill säga, för han är också den som anser att det fattas lite uppfostran ibland och helt enkelt går fram och klappar till med tassen när hon blir för jobbig och upphetsad. Och det språket fattar hon direkt…!
Lägger sig ner och viftar på svansen så gott det går i det läget och verkar säga…”okej okej, jag ska lugna ner mig, kolla va snäll jag är”!
Till saken hör nämligen att Line bara ÄÄÄLSKAR dessa katter och vet inte hur snabbt hon ska få igång dem på lite lek,vilket dom varken förstår eller uppskattar och tittar lite lätt ”mordiskt” och begrundande på henne när hon sänker ner överkroppen, slår med framtassarna i golvet och bara beeer om att de ska komma och leka lite.
Samus (hona) som sitter på stolen är väl den som skulle behöva lära sig att säga ifrån lite mer. Line har förstått att henne kan man komma nära och till och med få nosa på men eftersom Samus är lite för snäll för att säga ifrån så stiger Lines upphetsning och glädje alltför snabbt och hennes hastiga rörelser skrämmer oftast Samus till att hoppa upp på något högt eller gömma sig under soffan. Samus var också den som lärde sig att våga låta Wilma nosa och under deras sista tid tillsammans kunde Samus gå fram till henne och stryka sig emot henne fram och tillbaka flera gånger. Till och med gå under henne om det var den närmare vägen. Wilma som från början var väldigt rädd för katter lärde sig till slut att acceptera Samus närmanden och att hon kunde lita på henne.
Sen har vi lilla Selma (under bordet) som är minst i storleken trots sina 12 år och lägst i rangordningen. Hon är också den mest skygga och nervösa katten och aktar sig så mycket som möjligt för Line…men hon kan också fräsa ifrån och det har Line lärt sig att det är första varningen och den lyssnar hon på, även om det är lättare sagt än gjort att varva ner när man så gäärna vill vara kompis med katterna. Detta gör också att Selma föredrar att fly eftersom hon inte gillar upphetsning och hög energi hos någon varelse, varken djur eller människor.
Och sist men inte minst har vi Findus….kungen som sakta skrider fram och aldrig stressar och som var den första att läxa upp Line dagen efter att hon kommit till oss. Han är inte särskilt rädd för henne eftersom han har sina tassar som vapen och inte tvekar att använda dem om hon skulle komma för nära. Men ändå är han också den som accepterar att hon ligger och sover väldigt nära honom. Förmodligen för att han redan visat henne vem av dem som bestämmer och att han helt enkelt gillar henne när hon ägnar sig åt hans största intresse i livet….sova….!
”Okej…tänkte jag skulle försöka imponera lite på katterna nu, dom är lite svåra att ha och göra med men tänkte att…”
”….om jag liksom smyyyger mig hit till mattan och gör mig lika liten som dom så…..kanske kanske…..???
”…????…nä..häpp…men kolla här då missorna….kolla va liten och platt jag är…???
”….suck…nope….funkade inte det heller…nåja..nån dag ska jag komma på nåt bra i alla fall…
så kanske kanske dom vill leka med mig…? ”
Egentligen borde jag väl inte visa den här bilden som min sambo ”smygtog” på mig i morse när jag låg och drog mig en stund…men bara för att den visar hur nära Findus går med på att Line får ligga om hon bara är lugn och snäll så bjuder jag på den ändå
Familjemys på hög nivå….! ;)
Britta
