lillasysterfix

Ja inte än men imorgon bitti vid klockan sju hoppas jag att vi sitter redo vid tv:n med frukosten framdukad inklusive saffransbulle och pepparkaka…!
Förra luciamorgon jobbade Sv (sambon och kärleken min) så då satt jag själv (och Wilma såklart) och  försökte njuta av tända ljus och fina luciasånger men….det är inte riktigt samma sak.
Inte när man har någon man helst vill dela känslan med bara för att man vet att den personen uppskattar och myser precis lika mycket som en själv.
Men imorgon är det lördag och nu ser jag ännu mer fram emot Luciamorgon.

Men då gäller det att komma i säng i tid också så när Svenska hjältargalan snart är slut så är det nog bara att krypa till kojs.
Måste nog gå upp senast halv sju i alla fall för att hinna få i  ordning allt.
Sen får vi förhoppningsvis besök från Hälsingland och tillsammans med dem göra ett besök på julmarknaden i Rättvik. Hoppas bara att inte stormen som sveper in över södra Sverige just nu kommer i närheten av oss.

Nu är klockan tio över tio så det är hög tid att borsta tänderna och hoppa i säng.

Ha en mysig lucia!

Britta 

Klockan är 05 30 och jag sitter här och äter frukost. Ska jobba idag och kände att om jag inte skriver något nu så kanske jag inte orkar ikväll efter jobbet och då blir det sådär långt mellan inläggen igen och det vill jag inte.

”Målade” på pepparkakorna igår under övervakning av det här gänget som sitter på lilla soffan och håller koll på mig i köket om dagarna. Det är ”Gulnalle” som funnits med mig sen jag var ca två år tror jag? Och hans nyblivna ”fjälla”, (flickvän) som jag och sambon hittade bland hans flyttgrejor ute i härbret och som han inte är riktigt säker på vart hon kommer ifrån.
Och sen har det tillkommit en mjukisälg till familjen som sambon inte kunde låta bli att köpa på erikshjälpen…
Så nu sitter de där alla tre tillsammans och har fått en röd rosett om halsen i väntan på julen.
Känns bra att ha lite sällskap nu när det är ovanligt tyst och tomt här i köket eftersom övriga familjemedlemmar såklart ligger och sover.

Bakade förresten surdegslimporna igår och svärmor måtte ha haft en hand med för de blev ju riktigt bra och ”kulturen” höll sig levande trots att jag trodde att det var kört när jag läste att man egentligen skulle ha ”matat”den efter ett dygn vilket jag inte gjort. Men med en snabb insats kvällen innan baket i form av att ge den lite mer mjöl och ljummet vatten så ”vaknade” jäsbubblorna till liv och satte igång igen.
Kan ju säga att de väl egentligen inte smakade så mycket men har en ny omgång på gång nu som ska bakas på riktigt grovt rågmjöl istället för bara rågsikt som det var i de här limporna och då hoppas jag att smaken kommer fram lite mer.
Konsistensen var i alla fall härlig och ett tätt och fint bröd men ändå luftigt blev det. Vilken skillnad mot det bröd man köper idag som mest verkar bestå av luft.

Sen blev det pepparkaksmålning igår och sambon fick ett eget stort hjärta i hopp om att hindra att han äter upp alla ”småkakor” själv…
Får väl se om det hjälper och om det är något kvar i burken till jul!?!

Men nu måste jag göra mig i ordning och sticka sticka iväg på lite arbete. Blir nog en heldag skulle jag tro!

Ha det bra så länge!

Britta 

Har för första gången i mitt liv satt en surdeg på jäsning…eller surdegskultur kanske det heter…? Eller vad säger man egentligen?
Nåja…hur som helst så står den nu där och väntar på att två dygn ska gå innan limporna ska bakas och det ska bli riktigt spännande!
Och varför skulle jag inte kunna misslyckas då som jag så kaxigt skriver i överskriften?
Jo därför att svärmor svärmor vaktar den såklart…!
Är absolut säker på att den lilla surdegskulturen känner hennes omsorg, vakande ögon och att hon är mån om att det ska bli bra. Tyvärr så hann jag aldrig lära känna svärmor som den hon var innan hon blev dement men har förstått av min sambos berättelser om henne att hon  var en genomsnäll, kärleksfull och omtänksam mamma och som de flesta mammor på den tiden fenomenal på bak och matlagning.

Annars har vi gjort ännu en tur till skogen och ån idag efter att vi varit till sopstationen på förmiddagen. Ån är fortfarande full av fina iskonstverk och vattnet forsar på som den värsta vårflod.

Såg några konstiga små svampar som växte på en ung liten björk. Aldrig sett något liknande, men å andra sidan har det väl sällan varit en så blöt fuktig höst som i år.

Och Line passade som vanligt på att träna ”kondisen” lite…!

TJOHO….!!!  Över stock och sten…!

”Kommer ni nån gång eller….?”

 Annars har det varit en ganska lugn dag idag och nu väntar en liten vovve på lite mat i magen.

Ha det bra!

Britta

Äntligen och för första gången på många år har jag lyckats baka lite saffransbröd. Tack vare att sambon köpte saffran av en systerdotter till mig så kände jag att jag bara inte kunde låta denna extra dyra och exklusiva saffran bara ligga oanvänd.
Han köpte två förpackningar på 1 g styck och det andra tänker jag baka skorpor på efter ett recept jag fått från en kollega på kyrkogården. Vanliga ”Lussebullar” har jag aldrig varit riktigt förtjust i eftersom de oftast är så torra så det fick bli i ”bullform” med mandelmassa i och det blev mycket godare.
Det var riktigt kul och mysigt att baka och julstämningen smög sig på allteftersom doften spred sig i huset.

Igår blev det först en tur till Mora och Jula då sambons kupèvärmare plötsligt gav upp och en ny behövde införskaffas. Var lite annat vi behövde också så resan dit gick nog inte med minus ändå. Kanske kan verka lite som att ”gå över ån efter vatten” att åka ända till Mora bara för att köpa en billigare kupèvärmare där men med tanke på det andra vi också behövde så hade vi nog fått betala betydligt mer i slutändan om vi köpt allt  här i Rättvik.
I alla fall så blev det en lite sen tur ut i skogen och tyvärr så gjorde det dåliga ljuset att det inte gick att få särskilt bra bilder.

Men på något vis så passade ändå det skumma ljuset till miljön vi var i,  då det blev lite ”magisk spökkänsla” över det hela.

Att gå på spångar (heter det så? ) över myrmark med en massa nedvissnade frusna grästuvor och med en total tystnad och stillhet omkring kändes mysigt och lite som att förflyttas till en annan värld.
Borde nog åka dit ikväll igen om det är så att fullmånen får lysa från en molnfri himmel.

Och förresten så blev det lite extra ”kusligt” och spännande när Line plötsligt hoppade ner från den lilla bron och befann sig på isen som vi inte hade en aning om hur hållbar den var. Tack och lov så lyssnar hon när vi säger till ordentligt och förstod att det inte var ett ställe hon skulle vara på. Men sekunderna innan hon hoppade upp tillbaka på bron igen var lite väl spännande.
Det var ju bara en smal liten bäckfåra och säkert inte särskilt djup men nog hade det blivit lite dramatisk och otäckt om hon gått igenom. Inte minst för henne själv såklart. Man glömmer ibland att hon bara är en liten valp och inte lärt sig och förstått allt här i livet än. Wilma var ju gammal och klok och man behövde inte ens tänka på att hon skulle göra några dumdristiga experiment. Hon var minst lika klok som oss (ibland klokare) och tog alltid de säkraste och snabbaste stigarna och vägarna i vildmarken.

Sen till det ”spökligaste” av allt. Jag fick syn på den här ovanligt långa laven och ville fota den men ljuset och vitbalansen gjorde att det var svårt att få till någon bra bild. Tog i alla fall ett par stycken och blev jätteförvånad när den andra såg ut….

…såhär….!?!

Förstår inte varför det blev så och hur det gick till för det ser ju nästan ut som om det är två bilder i en? Någon slags dubbelexponering. Men vad som orsakade det har jag ingen aning om. Jag bara fotade precis som vanligt och plötsligt så blev en av bilderna såhär.
Hur som helst så tycker vi båda att den är jättefin och ser ut som ett konstverk eller något som man bearbetat i photoshop så den får vara kvar. Sambon tycker att vi ska förstora och framkalla den, gärna med en kopia i svartvitt också som här hans favorit. Själv gillar jag det blåaktiga ljuset i den och tycker att den ser ut mer som en målning än ett foto.

Lite försent kom jag på att jag kunde fota i ”Sepia” istället för att komma undan den svårbestämda vitbalansen och sepiabilder är nog min favorit om jag ska välja mellan det och svartvitt. Det ska ju ge en känsla av ett äldre gulnat foto och det är precis vad det gör tycker jag.

Fick en bild av ”vovven” i sepia också och om ni vill se fler ”spöken” så klicka på bilden så att den blir lite större och titta noga i skogen mitt emellan Line och bilens framdäck så ser ni att det står någon där bland träden…
Ser precis ut som ett ansikte som sticker fram där.
Nu tror jag ju visserligen att det är en knota på en björk eller liknande men man kan väl låta ”spökfantasin” få flöda lite nu när man ändå är inne i det tänket.

Idag är det ju lördag och inga större planer på gång så vi får väl se vad det blir. Dammråttorna börjar inta varje hörn här så det blir nog till att ta fram dammsugaren en sväng.

Fast jag har hört att dammråttor faktiskt egentligen bara är änglarnas tofflor så det vore kanske synd att städa undan dem för dem nu när vintern verkar ha kommit till slut.

Ha en bra helg!

Britta

Det är fullmåne på gång igen och det betyder alltid nätter fyllda av långa drömmar och orolig sömn. Man vaknar, vaknar och vaknar och de stunder man lyckas somna om igen känns det som om man bara drömmer, drömmer och drömmer.
Den tydligaste drömmen inatt och som lämnat en känsla som fortfarande ”sitter i” är den om att solen var på väg att slockna.

Vi går på en skogsväg och solen håller på att gå ner. Himlen är mulen men precis vid solen och en bit ovanför är det en lucka i molntäcket. Vi bara går där hand i hand och pratar om allt möjligt och stämningen känns lugn, tyst och rofylld i det orangegula solskenet som blir nu på kvällarna. Plötsligt ser vi att det blinkar till en bit bort på himlen, alldeles vid horisonten. Vi frågar varann om den andra såg det och börjar diskutera vad det kan vara för ljusfenomen.
Det fortsätter att blinka oregelbundet, precis som när en glödlampa eller ett lysrör ska till att gå sönder och i nästa stund hörs en dov smäll och vi ser hur solens sken blir svagare och svagare förutom på en enda punkt mitten där det fortfarande lyser starkt, som en liten, liten gnista.
En stark obehags och overklighetskänsla kommer upp inom mig och jag hör hur sambon säger ”den håller väl inte på att slockna”? Det går några sekunder bara innan solen plötsligt ”vaknar till” igen och tänds av den lilla gnistan som ligger och pyr i mitten. Jag försöker att skämta bort det som hänt nyss och säger ”Nejdå, det är ingen fara, det blir snart som vanligt igen!” som om jag försöker lura mig själv att det aldrig hänt, bara  för att det är så otroligt och skrämmande, men någonstans inom mig vet jag ju att det hänt. Att det kan vara så att solen håller på att ge upp.
Tänker för mig själv att ja, varför inte? Den kan ju faktiskt inte finnas för evigt! Det kan ju vara så att den håller på att slockna…att den liksom ”brunnit ut” snart och att det runtomkring oss ute i det stora universum såklart finns en massa andra solar som fortfarande brinner och de som redan slocknat. Någon gång måste det ju blir ”våran” sols tur.
Vi vandrar ändå vidare som om ingenting hänt trots att solen fortfarande lyser lite ojämnt i styrka. Starkare ena stunden och svagare nästa. Vi säger inget mer till varandra, precis som om det är för stort och ofattbart för att prata om. Som om vi vill låtsas att allt är som vanligt och solen kommer att gå upp nästa dag igen och vårat liv tillsammans fortsätter.
Men innerst inne vet vi att det nog bara kan sluta på ett sätt och det är verkligen inget vi kan göra åt det.
Men mitt i den overkliga och fruktansvärt skrämmande känslan så känner jag mig ändå lugn på något vis. Vet att det inte är någon idé att få panik och egentligen är jag ju inte så rädd för döden som jag förstår är det enda vi har alldeles nära framför oss nu. Tänker att ja nu får vi ju dö tillsammans ändå. Nu slipper jag leva utan honom i kanske tjugo trettio år som det väl troligast blir pga våran åldersskillnad och den tanken tröstar faktiskt.
Det enda som känns skrämmande nu är om jag kommer att hinna få tag i mina söner och träffa dem innan temperaturen på jorden sjunkit så att allt fryser ihjäl?
Och hur kommer döden att bli? Hur känns det att frysa ihjäl? Kan vi försöka ta våra liv innan på något vis så att vi slipper plågas? Men i så fall vill jag ha sönerna med mig, nära tillsammans allihop och min största skräck just då är att jag inte ska hinna få tag på dem.

Det är den känslan som satt kvar i mig länge på morgonen men nu så sakta börjar släppa. En mardröm av högsta rang må jag säga.

Men tillbaka till verkligheten ( som man nu uppskattar ännu mer) och igår hamnade vi ute i skogen igen och tog en stig som vi inte gått förut.

Det var så mysigt, vackert och rofyllt där…precis som första stämningen i drömmen faktiskt…fast den här gången var det morgonsolen som lyste sådär mjukt och försiktigt mellan träden.

Var sån där fin gammal skog med stora granar och mossiga bulliga stenar.

Line hade förstås en massa ställen att nosa på och upptäcka.

Så småningom kom vi ner till ån och tyvärr så hade ingen av oss det rätta objektivet eller stativ för att kunna fota de fina isformationerna som bildats vid vattnet. Man behöver kunna komma ganska nära då.

Men häftigt var det i alla fall.

Full fart när jag känner mig säker och har utrymme.

Men ibland är känns det mest tryggt att gå tätt bakom husse.

Hittade en gammal lada eller stuga som sakta men säkert försvinner bort under naturens ”återtagande”!

Och ett ”hål” ner till en annan värld. Eller i alla fall så såg det ut precis så. Klicka på bilden så att den blir större, då känner man mer upplevelsen av det.

Är fortfarande ovanligt mycket vatten i ån.

Och lilla Line bara växer och växer. Börjar få mer vuxet utseende nu, våran lilla ”Stövargolden”…  :)

Idag är det vackert väder igen och än har vi inte bestämt planer för dagen. Jag måste i alla fall sätta mig och göra min ”aktivitetsrapport” till arbetsförmedlingen så att de ser att jag använder tiden till jobbsökande och inte ligger hemma på soffan och äter choklad och rullar tummarna ??????!!!!!!!!
Kan lova att än har jag inte haft tid ( eller lust heller för den delen) med det. Finns massor att göra härhemma ändå och till jul börjar timvikariatet åt Rättviks kommun.

Ha en fin och solig dag……så länge den lyser förstås…..    ;)    ……mooahaahaa…. hihi ….!

Britta 

Detta var den bästa bilden jag kunde åstadkomma, för de är ju så smååå…men så himla söta och kan knappt fatta det än att jag lyckades få tag i dem. Fick ta fram makroobjektivet för att få till en skaplig bild och efter att ha provat en massa olika bakgrunder kom vi fram till att det bästa var att lägga dem i sambons hand.
Tyvärr så blev skärpan ändå inte exakt på dem men efter att ha krånglat och trilskats för att få till en enda liten bild av dem så nöjde jag mig till sist med den här.
Tror i alla fall inte att det hör till vanligheterna att man lyckas hitta sin valps tappade tänder och dessutom två av dem!!!!

Var lycklig nog över den första, när jag i förrgår såg att Line satt och tuggade och hade något bestyr med munnen och plötsligt ramlade något litet ut och ner på hallmattan. Först trodde jag att det som vanligt var en liten sten hon fått tag i och gärna tuggar på så länge hon kan innan jag kommer och plockar dem ur munnen på henne, men när jag närmade mig och såg att det var något kritvitt så hann jag tänka…det kan väl aldrig vara en tand?….men jodå…det var precis vad det var!!
Blev så överraskad och glad över den så det kändes som om jag hittat en diamant….    :)

Hur ofta händer det att man är med och hittar en tand som ens valp tappar??
Ja och inte nog med det. Idag skulle jag som vanligt plocka ut något annat ur munnen på henne (kommer inte ihåg vad nu, händer ju flera gånger om dagen att hon lyckas hitta något som hon inte bör äta, precis som en bebis som ska ha allt in i munnen) och när jag är där inne och ”gräver” (i munnen alltså) känner jag hur en tand sitter jättelöst och liksom bara hänger och dinglar i en liten skinnflik. Blir alldeles till mig av tanken på att få ännu en tand till samlingen och försöker försiktigt lossa på den men den ville inte ge med sig. Tänker att det väl vore otroligt om jag skulle lyckas få en tand till och ger upp tanken på den eftersom det vore omöjligt att vara med precis när den släpper, men någonstans i bakhuvudet kan jag ändå inte släppa tanken helt.
Lite senare ger jag henne en tom mjölkkartong med några godisar i som hon brukar få för att roa sig med och jobba lite för att få ut godisarna ur, under lite tråkiga och händelselösa dagar, och när jag efter en stund kollar till henne i munnen så har naturligtvis den lösa tanden släppt.
Letar en stund efter den men tänker att sån tur kan jag inte ha så att jag lyckas hitta den efter den vilda ”slakten” på mjölkkartongen som nu är riven i småbitar och utspridd över hela vardagsrummet.
Går ut i köket igen och fråga mig inte varför, men plötsligt får jag syn på något litet och vitt som ligger under lilla soffan och när jag går ner på knä och får tag i det så visar det sig vara den lilla tanden.

Måste vara min turdag idag! Helt otroligt att jag lyckades fånga den lilla tanden med blicken, särskilt när jag inte ens hade en tanke på att den skulle kunna finnas i köket.

Så nu har jag två små fina valptänder och har nästan lite planer på att försöka göra ett par örhängen av dem.
Äldste sonen tycker att de är lite äckliga men själv ser jag på dem som ovärderliga diamanter och inte ett dugg äckliga…är ju bara rena fina tänder av emalj och egentligen inte särskilt gamla heller.

Annars har vi haft en lugn men effektiv innedag då jag äntligen kommit mig för med att sortera upp och satt in alla räkningar i pärmar och sambon jobbat med att föra över bakgrundsmusik som han fått på cd till sina minidiskar som han använder när han är ute och spelar.
Rasmus ”hjälpte till” genom att lägga sig mitt på bordet i alla små vita ”papperspluttar” som ramlat ur hålslagen och …

Findus bevakade arbetet från stolen mitt emot…

….medan Line höll sig tätt intill mig på soffan och slappade som bara hon kan göra. En helt otrolig valp är hon som kan ta det så lugnt en hel dag utan gnäll eller rastlöshet.
Det enda längre avbrottet i pappersarbetet var när jag och hon gick ut och lekte lite med fotbollen och letade godisar under lerkrukorna som hon blivit så duktig på, annars var det bara korta rastningar och sen in igen, och lika nöjd var hon med det.

Men nu är det kväll och imorgon ska vi försöka komma ut i skogen lite tidigt på morgonen (sägs att det ska kunna bli sol igen) så det är väl bara att hoppa i säng och hoppas på det bästa.

Britta 

Stavningskontrollen på datorn säger att ordet ”tuttulbak” inte finns och varnar alltså med det röda vågformade strecket under, och det kan man ju förstå…för i datavärlden finns det såklart ingen tuttul.
Men är man född och uppvuxen i Rättvik så vet man garanterat vad tuttul är och ett som är säkert är att till jul kan man bara inte vara utan det.
Vad vore väl en jul utan tuttul?

Och även om man kanske inte direkt ser fram emot själva baket, så är det något som bara måste göras och när man väl har gjort degen, är på plats och sätter igång så är det faktiskt riktigt trevligt att tillbringa några timmar av knådning,kavling,gräddning, prat och skratt med syrrorna i bagarstugan.

Är ju väldigt sällan vi tre systrar träffas bara vi så det blir en hel del ”tjattrande” om än det ena och än det andra så visst fyller tuttulbaket en social funktion också.

Har blivit så att det är jag som gör degen eftersom min före detta gjorde det innan efter ett recept som han lärt sig av sin farmor. Men nu i år så var receptet plötsligt borta…eller jag trodde i alla fall att det var borta efter att ha letat på alla ställen som jag kunde tänka mig att det låg. Trodde att det hade försvunnit i köksstädningen när skåp och lådor fick sig en utrensning, men när jag satt och letade efter recept på nätet (som inte är det lättaste att hitta när det gäller tuttul) så kom sambon med originalreceptet som han hittat. Tur att jag har någon som fortfarande har lite koll på läget. Man kan tro att det är jag som är tjugo år äldre än honom istället för tvärtom.
I alla fall så hade jag faktiskt hunnit  hitta ett recept på nätet som visserligen inte var som vi brukade göra det, utan med torrmjölk istället för vanlig mjölk och att man blandade en del av de torra ingredienserna + torrmjölken kvällen innan, men jag var beredd på att testa det när jag inte hade vårt gamla recept kvar.
Så när sambon kom med det gamla receptet som ju var på sex liter mjölk vilket vi syrror tyckte var lite väl mycket när vi bakade på det så blev det att jag istället med hjälp av de båda recepten mixade ihop ett eget på fyra liter mjölk och helt otroligt nog (för jag är inte precis någon mästare på varken bak eller matlagning) så blev både degen bra med fin konsistens att baka på och smaken som den ska vara.

Så idag ska jag renskriva och skriva ut receptet och sätta in det i receptpärmen så att det aldrig ska försvinna mer. Hade det gamla bara slarvigt nerskrivet på en liten lapp som låg och slängde hit och dit i receptlådan med tusenmiljoner andra lösa blad och lappar med recept som man ändå aldrig använder så inte är det konstigt om saker ”försvinner” ibland när man har en såå otrolig ordning.

Här kommer i alla fall receptet som funkade bra för oss.    

Tuttul

4 liter standardmjölk
4 pkt jäst
1 flaska sirap+ lite till, ca 1/2 till 1 dl
4 tsk salt
500 gr margarin
3 pkt hela anis som man mortlar själv
3 pkt hel fänkål som man gör detsamma med
1 pkt rågsikt och sen resten vetemjöl
alltså tills det blir en bra deg att baka på
ca 3 pkt tror jag det blev?
ca 4 kg kokt pressad potatis

Förra årets deg blev lite hård och smaklös så i år ökade jag på margarinet med 100 gram, köpte hela kryddor istället för färdigmalda vilket faktiskt ger mer smak när man mortlar dem själv, och tog bara ett paket rågsikt istället för två vilket jag tror gjorde degen lite mjukare att jobba med? Men det är bara min egen teori och sen tror jag även att den ökade mängden margarin hjälpte till att göra degen mjukare.
Så inte är det något nyttobröd precis tuttul….men nytta i själen gör det när man äter det med messmör eller ost…eller med årets nytillagade varma julskinka…..då är det juuuuul vill jag lova.

Men idag är det första advent och har inte riktigt hunnit med alla adventsbestyr än. Julstjärnor och ljusstakarna är i alla fall framtagna och igårkväll lyckades vi få upp granarna och belysningen ute men gardinerna är inte på plats än så nu på förmiddagen är det strykning och uppsättning av dem som gäller. Sen blir det nog en vända till skogs på eftermiddagen så att lilla bushunden får sitt doft och springbehov tillfredsställt.

Ha en fin första advent!

Britta

P.s   Tuttul ska helst avnjutas tillsammans med varm choklad och doppning är tillåtet även om det blir lite ”sulligt” för kring jul är det faktiskt tillåtet att ”sulla” lite tycker jag….man kan ju göra det lite i smyg en mörk morgon för sig själv så att ingen annan behöver se (och framförallt höra) när man sitter där och ”gottar sig” för sig själv.    

Vi gav oss ut igår och skulle leta lite smågranar att sätta utebelysningen i och hamnade till slut vid en sjö. Var så otroligt magiskt vackert där med det silvergrågröna som är nu med all rimfrost på träden.
Det var alldeles tyst och stilla (förutom när Line kom och rusade förbi i turbofart i sin värsta ”nujäklarskajaggöramigavmedenmassanergi” anda!    

Nåja…annars var det i alla fall ett enda stort lugn som vilade kring sjön. Solen kämpade för att bryta igenom den tunga ”mössa” av dimmoln som envist hängde sig kvar hela dagen och det gjorde ju det hela ännu mer trolskt.

Satt nyss och tittade på bilderna och skulle välja ut vilka jag skulle ta med och inte här på bloggen….men det slutade med att jag inte ville hoppa över en enda en av dem….är alltså flera som är snarlika varandra men kände en så skön känsla med dem så det gick bara inte att radera. 

Tycker särskilt mycket om de med bojen. Som en röd stor julkula ligger den där för sig själv i det blanka vattnet. 

Men nu måste jag snart hoppa i säng trots att klockan inte ens är halv nio. Har jobbat idag och det blev lite stressigt på slutet och klockan bara gick och att bli klar kändes bara längre och längre bort pga lite olika hinder under dagen.
Så till slut blev det tio timmar totalt och det känns när man inte jobbat på en månad nu. 
Städning tar på krafterna och den här rivstarten blev lite för mycket. Så nu talar kroppen om för mig att den fått nog för idag och helst skulle vilja krypa ner i sängen för att ladda för tuttulbaket imorgon.

Ha en skön och mysig adventshelg…!

Britta

Solen alltså…! Hade inte ens vågat hoppas på det.
Men i morse när jag drog bort gardinen och tittade ut i mörkret så såg jag en stjärna och tänkte att det nog faktiskt kunde bli sant. Att solen skulle komma.
Och det gjorde den…!

Tack för det!  

Och vi hittade ett nytt mysigt ställe i skogen idag. Ett litet berg faktiskt inte så långt hemifrån. Vi har många gånger sagt att där ska vi gå upp någon gång…och kanske tälta ..eller bara sitta och njuta av utsikten.
Och idag hände det helt utan att vi planerat för det.

Kamerorna var såklart med och här stannade jag och Line för att vänta in husse som ”fastnat” i något intressant motiv. Line har stenkoll på sin ”flock” och gillar inte när någon saknas alltför länge.
Då stannar hon och väntar in tills alla är samlade igen.

Fanns många fina isformationer att fota men tyvärr så började batteriet i kameran ta slut så många bilder blev det inte. En miss såklart att inte ha fulladdat batteri men vimsig som jag är nuförtiden så är det inte så konstigt.

Till slut kom vi upp på ”toppen”…(såå himla högt var det inte ) ….och tyvärr så såg det inte ut som vi trodde och som det ser ut nedifrån. Fanns liksom ingen utsiktsplats som det gick att titta ut ifrån eftersom det var ganska igenvuxet där uppe.
Svårt att få något perspektiv när det gäller bilder men vattnet mellan träden här är en myr långt nedanför berget.

Så nu vet vi i alla fall hur det ser ut där uppe på toppen och det roliga var att den bästa utsikten hade vi när vi bara gått ett par hundra meter från bilen.
Men vi fick röra på oss och Line fick nosa och upptäcka en hel del.
Ska kanske tillägga att vi alltid tar det väldigt lugnt och sakta när vi är ute med henne. Valpar ska ju inte motioneras och tränas som en vuxen hund och vi gör många pauser och rör oss väldigt sakta framåt.

Men nu ska vi titta på ett program på kunskapskanalen om den sk ”magkänslan” som forskarna nu tydligen börjar komma på att den styr oss ganska mycket. Man kan kalla det magkänsla och man kan kalla det ”sjätte sinnet” vilket jag nog föredrar.

Ha det bra och imorgon blir det en soldag till….tjoho….!

Britta 

Tog med oss Line till våran ”förlovningsplats” igår för första gången. Kändes lite speciellt att ta med henne dit. Som en liten hyllning till Wilma på något vis ?
Under tiden som Wilma inte längre fanns med oss så kändes inget riktigt roligt att göra. Det var så tydligt att ”något” fattades när vi var vid åar, älvar, i skogen och vid sjöar och det slutade nästan alltid med att vi grät båda två av saknad av henne.
Men nu är vi tre igen och Lines utveckling till ”värdig ersättare” går med stormsteg.  
Hade aldrig kunnat tro att hon nu redan vid snart fem månaders ålder skulle vara så enkel att ha med sig ut. Hon lär sig snabbt av sina misstag när hon rör sig bland stubbar,stenar, nedfallna träd och snåriga trånga passager.

Vattnet forsar i ån precis som om det vore vårflod så visst märks det att det varit en ovanligt blöt november. Förra året vid den här tiden fanns det knappt vatten alls i ån.

Blir spännande att se hur fint det kommer att bli när det börjar frysa på här framöver. Drömmen är en kombination av morgonsol och lite isbildning här och var. Kan bli hur fint som helst.
Men förmodligen ska man inte ha alltför stora förhoppningar om det såsom denna höst varit ifråga om soltimmar. Undrar om det ens blivit en enda hel timme tillsammans? Har mer handlat om sekunder och minuter när solen väl lyckats titta fram bakom det tjocka molntäcket.

Skulle precis radera den här misslyckade bilden med helt fel tidsval inställt när jag ändå tyckte att det var något speciellt med den. En riktigt ”spökvovvebild”….    för ni ser väl konturerna av ”andehunden”!?
Den är nästan lite konstnärlig och ser nästan mer ut som en målning än ett foto.

Idag är det söndag och än har vi inte gjort upp några planer för dagen. Jag och Line myser i soffan framför kaminen och husse håller på och pysslar och grejar med sina flugspön, men en tur till skogen blir det nog ändå när vi vaknat ordentligt och bytt morgonrockarna till kläder.
Men jag har nämligen en egen påhittad regel om att på söndagar får man faktiskt gå i morgonrock och pyjamas ända till klockan tolv om man vill,  så trots att klockan visar 10 07 nu så känns det inte bråttom alls.
Kanske lägger mig ner bredvid Line och sover en liten stund med henne. Är så skönt att känna hennes varma närhet och lyssna på de lugna snusande andetagen….när hon inte snarkar som en gammal gumma förstås…för det kan hon också!

Ha en skön söndag!

Britta