lillasysterfix

Ja då var första dagen i februari avklarad och som tur är så har det varit full fart hela dagen med snöskottning, handling och matlagning så något större godissug har jag faktiskt inte haft.
Lustigt hur hjärnan liksom ”ställer in sig” när man är riktigt bestämd och fast besluten att klara av en sak. Jag ska helt enkelt lyckas med detta! Så är det bara!
Ställde mig på vågen före frukost i morse och det visade sig vara lite mer än 5 kilo som ska bort, närmare bestämt 6,2 om man ska vara riktigt petig men de där ,2 låter jag nog vara…
Nåja!
Det som blev lite tokigt nu ikväll bara var att vi fick två middagsgäster ( min mor och far) som vi hade tänkt bjuda på kaffe och bullar efter maten men som tackade nej till det då de inte brukar dricka kaffe på söndagskvällar…? Tror det var så de sa i alla fall!
Så nu ligger det en påse munkar och en påse saffransbullar tagna ur frysen nu ikväll och väntar på att någon ska äta upp dem.

Men en sak är säker…JAG kommer inte att ens lukta på dem…!

Hoppas att sönerna ”får smak” på dem för då är de snart ett minne blott!
Sv ska ju helst inte heller äta sånt som jag tänker undvika ett tag framöver nu, men han har inte riktigt samma karaktär som mig när det gäller den saken, så risken finns nog att det slinker ner en och annan bulle i hans mage också.

Köpte en låglaktos fil igår och nog känns det i magen nu att den ”surar” lite över att inte ha fått sin kvällsmacka. Fil med pumpa, lin och solrosfrön blev det istället och nog tusan känner jag mig lite småhungrig och orolig i magen ändå.
Så typiskt mig som den vanemänniska jag är att hamna i ”olag” bara för att jag avviker från det jag är van vid. Men det är bara att ignorera de högljudda klaganden som kommer nerifrån magtrakten och få den att inse att den får vänta tills frukost imorgon.

Som det ser ut nu så har jag inget jobb den här veckan och det verkar ju som om krafterna behövs till snöskottning ändå så sysslolös blir man väl knappast för det.
Sysslolös är man väl förresten aldrig och som livet ser ut nu så verkar den risken minimal.

Men nu är det dags att försöka sova och hoppas på att magen ger upp sina förhoppningsfulla kurranden och längtan efter en macka med smör och ost….mums….;)

Längtar redan till frukosten!

Godnatt!

Britta 

Något nyårslöfte har jag inte tagit men däremot så har jag på sistone gått och laddat för ett löfte som ska gälla i alla fall för februari.Tänkte nämligen att det var dags att få bort några av de extra kilon jag samlat på mig på sistone, det handlar om ca fem kilo  och förhoppningsvis ska det räcka med att jag:

• inte äter godis, inte ens det sk ”lördagsgodiset” som jag brukar köpa på fredagen i form av en rejäl påse lösgodis som sen räcker både fredagkväll, lördag både morgon, dag och kväll och i värsta fall även en bra bit in på söndagen. Kallar det alltså ”lördagsgodis” men det är ju såklart bara en tjusig ”täckmantel” och ursäkt för att få äta godis tre dagar i rad.
• inte äta vare sig bullar, kakor, tårta eller något annat slags fikabröd. Inte heller efterrätter såklart. Med andra ord, inget socker.Nu är jag inte någon ”fikabrödsfantast” heller men visst stoppar jag gärna i mig en och annan både bulle och kaka om det bjuds. Annars är det godiset som är min största svaghet och då särskilt choklad.
• inte äta smörgåsar efter kl tre. Är ju en riktig ”mackoman” och skulle nog gärna leva på te och mackor om man kunde och kvällsmackan är något som jag kämpar med, eller emot kanske man ska säga, av och till. Vet ju att det är förödande för vikten att äta två mackor innan läggdags men är såå himla svårt att vara utan då jag alltid börjar bli hungrig igen vid åtta halvnio tiden och absolut inte kan somna om jag är hungrig. Problemet är bara vad jag ska ersätta kvällsmackorna med. Fil eller yoghurt vore kanske det självklara för många men tyvärr så har jag märkt under de perioder jag ätit det mer eller mindre regelbundet att magen blir krånglig, så i så fall måste jag nog prova en laktosfri variant, om det nu är det som påverkar?

Sen måste jag faktiskt börja motionera lite mer regelbundet och ”seriöst” och då tänkte jag att minst två promenader i veckan på en timme per gång får bli målet till att börja med. Nu är vi ju ute och rör på oss en hel del med Line men det blir ju i ett ganska lugnt tempo då hon ännu är för ung för att motioneras på det sättet jag menar. Ett alternativ är ju att jag sätter mig på träningscykeln istället och även om det är ruskigt tråkigt så kan det nog funka om man har den framför tvn eller lyssnar på kanske en ljudbok eller något under tiden.

Det är alltså mina planer för februari och klarar jag inte det så blir jag riktigt orolig. Trivs inte med dessa extra kilon, och då menar jag inte i första hand utseendemässigt. Tror inte att det syns så jättetydligt för andra förutom att mitt ansikte nog blivit lite ”marschmallowsliknande” men det är själva känslan i hela kroppen jag inte gillar.
Har ju aldrig förr känt den där känslan av att ”det valkar sig” som det gör nu när jag sitter uppkrupen i soffan och första gången blev jag nästan lite skrämd när det liksom ”bluppade till” någonstans ovanför midjan innan jag fattade vad det var….  :)  komiskt att tänka på det nu för nu har jag ju liksom blivit vän med dessa valkar och ser till så att alla hamnar på plats när jag bänkar mig framför tvn  

Sen känner jag mig helt enkelt otymplig och som om jag inte har någon riktig kontroll över kroppen och det är också en ny läskig känsla + att jag såklart inte är lika stark och uthållig som förut och det är något jag inte vill mista då jag verkligen ser fram emot en hel del ”vildmarksäventyr” med vandringar och övernattningar med Line i vår och sommar.

Jag längtar alltså helt enkelt tillbaka till min ”gamla kropp” och varför ska man låta den förändras till det sämre bara för att man åldras? Är ju egentligen ingen ursäkt och trivs man inte så är det upp till en själv att ändra på det. Vill också komma igång med lite yoga igen och bli lite mjukare och smidigare för som det är nu så känner man ju sig livrädd för att te x halka eller ramla överhuvudtaget med tanke på hur illa följderna av det kan bli när man är smidig och följsam i muskler, senor och leder som en planka ungefär??

Nej…skärpning är det som gäller och tyvärr så är det ju betydligt lättare och går betydligt fortare att få siffrorna på vågen att gå uppåt istället för nedåt ju äldre man blir så det är ju aldrig försent att ta tag i det.
Men nu är det dags att klä på sig och ta itu med lite städning…eller i alla fall få bort ljusstakar och julstjärnor ur fönstren. Nittsjötomtarna i glasskåpet ska också packas ner i kartongen för den här gången för i morgon är det ju faktiskt februari och dags för lite ”nya tider” och att se fram emot den vår som om ett par månader är på väg.

Ha en bra helg!

Britta 

När jag kom hem från jobbet idag var Sv ute och skottade snö. Vi pratade en stund och innan jag skulle gå in så sa han helt allvarligt och trovädigt ”Jo förresten, kan du kolla din kudde, den kändes lite fuktig på något vis, jag vet inte om Line har dreglat på den eller nåt? Hoppas att hon inte har kissat bara.Fast jag tror inte det för så blöt var den inte men kolla du vad du tror!”
”Visst, kollar det! Hon kan ha slickat på den för det har hon gjort förut har jag sett, men jag kollar!” Svarade jag  min blåögda lättlurade blondin.
Går in och klär av mig, in i köket med ryggan, plockar ur matlådan och smörgåslådan som vanligt, och gör mig ingen särskild brådska med kudden även om jag funderar lite på vad som hänt med den. Har ju märkt förut att Line har någon slags förkärlek för att slicka på den, förmodligen pga att den är fylld med dinkelkärnor och kanske luktar lite extra gott för henne.
Blir klar i köket och går in i sovrummet, tittar mot kudden och…..inser att jag är lurad……  :)
Men på det viset blir jag mer än gärna lurad för gissa om jag blev både glad och överraskad!!!
Där på kudden ligger en stor chokladkaka och ett gulligt kort och detta var precis vad jag behövde efter en dag på jobbet!

Det är just sånt här som vi kvinnor uppskattar och som jag önskar hörde lite mer till det vanliga för många många par. Man blir såå glad och känner sig dels uppskattad själv, samtidigt som man ännu mer uppskattar det man har….eller den man har ska jag väl säga!
Det är såhär han är….mannen jag inte trodde fanns på riktigt.
Det är bara såå lyxigt att leva med en människa som man passar så bra ihop med på alla sätt och vis, och blir lite ledsen när jag tänker på hur många som lever i dåliga förhållanden bara för att det mer har blivit en vana och för att de helt enkelt inte orkar ta sig för med en separation. Det är så synd att låta livet bara rulla på i ett slitet gammalt hjulspår när det egentligen där ute någonstans finns en ny väg att ta, ett nytt oslitet hjulspår att vika av på.
Ett spår som passar en själv bättre och inte behöver kämpa och slira sig fram bit för bit och dag för dag och där ett lättare och mer friktionsfritt före hör till ovanligheterna någon gång ibland bara.
Jag är numera säker på att det faktiskt finns någon för alla. Någon som man passar så bra ihop med så att allt bara flyter på just för att man tänker så lika, känner så lika och har drömmar som är så lika. Någon som passar en som en pusselbit.

Min ”pusselbit” dök upp när jag minst anade det, och i en människa som jag till en början inte ens tänkte tanken på att ett förhållande oss emellan skulle vara möjligt. En åldersskillnad på 20 år var något som jag tom själv nog såg som lite väl konstigt.
Men men…ju mer vi lärde känna varann…. desto färre blev åren oss emellan.
På ett sätt så kände vi ju redan varann från allra första början. Det var i alla fall så vi båda upplevde vårat första möte.
Men det är en helt egen historia och nu är det dags att krypa till kojs….och förresten så har jag väl skrivit om den mer än en gång här förut  

Godnatt och sov så gott och var rädda om varandra !!

Britta 

Idag hände det…! Vi fick på oss ”finpjäxorna” och gav oss ut på en tur på gammalt hederligt vis med träskidor och i lugnt promenadtempo.

Skidturen var helt underbar men i jämförelse med hur Line hanterade att för första gången gå i kort koppel alldeles bredvid ett par skidor som fräser och stavar som pickar ner i marken strax bakom henne  så bleknar nog naturupplevelsen.
Hon är bara så otrolig denna lilla guldhund!
Jag satte kopplet ett varv runt kroppen på henne också så att hon skulle uppleva det som en sele,  vilket gör att hon knappt drar alls,  då jag var lite fundersam över hur det skulle gå att ha henne bredvid med mig på ett par skidor som jag inte stått på, på väldigt länge.
Misstänkte att det kunde bli lite ”cirkus” såhär första gången med en hundvalp på sex månader….men men….ack så jag bedrog mig!

Tog nog ca….ja vad ska jag gissa på?…. två minuter kanske för henne att inse att de där skidorna ändå inte var så läskiga som hon först verkade tycka. När den första lilla paniken kom och hon helst ville fly åt ett helt annat håll stannade jag bara, pratade lugnt och uppmuntrande och lade några godisar som ledde från henne fram till skidorna och till och med på skidorna och det gjorde ju dem betydligt trevligare att umgås med…”dom bjöd ju på godis dom där konstiga fräsande sakerna som verkade vilja förfölja en”….så efter ytterligare några meter sida vid sida så var det helt okej att de följde med.
Helt makalöst otroligt vilket starkt psyke hon verkar ha…och så trygg i sig själv på något vis.

Sen när vi väl kommit ut på de öppna åkrarna släppte vi henne lös såklart och nog verkade hon lite extra lycklig över att ha klarat ”transportsträckan” på vägen tillsammans med skidorna för hon satte genast igång med sina ”tokrusningar” i snön.

Och vilken härlig tur det blev!
Om vintern alltid vore såhär så skulle kanske till och med jag kunna längta efter den.

Det som fattades var bara en ryggsäck med lite mackor och varm choklad… ….får nog bli det nästa gång tror jag!

Det bästa med gamla breda träskidor är ju att det går så fint att spåra själv och ta sig fram i stort sett vart som helst i skog och mark.

Mina hittade vi på ”Ta till vara” för ca hundra kronor och det är ju så gott som gratis för ett par så fina skidor tycker jag. Upptäckte dessutom idag att det stod ”Guld Sixten” på mina och anade nog en viss liten avundsjuka från Sv….    ;)   !   Hihi!

Hur som helst så blev det en lyckad försökstur även om den blev lite kort, men förhoppningsvis blir det ännu en imorgon om vädret är lika underbart. Men det vet man aldrig  i dessa dagar när vädret växlar som jag vet inte vad!

Men nu måste jag göra mig redo för att hämta yngste sonen vid bussen. Ha det gott och njut av vintern när den är som bäst!

Britta 

Det här är kärlek och samhörighet det vill jag lova….  
Att dela samma kudde och ligga där och känna närvaron och höra hur den andra andas lugnt och stilla…i totalt samförstånd om att…det här var den skönaste kudde vi haft på länge...det är kärlek det  !!!

Och som vi sov…!
Var nog den skönaste ”tupplur” jag tagit på länge länge, och naturligtvis sågs vi som ett perfekt fotoobjekt.
Den här gången hörde jag dock att det var fotografering på gång men var halvvägs inne i drömmarnas land och sådär skönt trött och avslappnad så jag orkade inte protestera. Och glad är jag för det nu, för den här bilden känns betydelsefull.

Det är så roligt med Line för hon föredrar verkligen att ha kudde när hon sover. Vet inte om det är vanligt hos hundar men jag har i alla fall aldrig lagt märke till det förut.
Finns det inte en kudde i närheten så lägger hon gärna huvudet på våra fötter, ben, händer eller något av sina mjukisdjur när hon ska sova. I sängen har hon numer sin egen kudde som jag lagt nere i fotändan, då vi börjat vänja henne vid att somna där istället för mitt emellan oss. Hon växer ju så det knakar och platsen mellan oss börjar bli för liten när hon sträcker ut sig i sin fulla längd. Därför har jag nu börjat lyfta ner henne till fotändan när vi kommer och lägger oss ( ja, det är alltid hon som hoppar upp i sängen och lägger sig först)  och visst strävar hon emot lite men när jag till slut lyckas få tag om henne och lägga hennes huvud på sin egen kudde så ligger hon kvar där utan större protest.
Förmodligen känner hon själv också att det är ganska skönt med lite mer ”space” omkring sig.

Sov ganska länge där i soffan idag efter jobbet och det var mer eller mindre medvetet för att orka stanna uppe och titta på Det okända ikväll. När man är så kvällstrött som jag så är ett tv program som börjar nio och slutar tio näst intill omöjligt att orka fullfölja utan en middagslur.
Har väl alltid varit kvällstrött men nu är det ju lite extra också eftersom väckarklockan ringer vid halv fem.
Tidiga morgnar har jag däremot aldrig haft några större problem med och får jag bara vara ensam och sakta vakna medan jag pysslar och grejar med frukost och iordningställande av matsäck så är det riktigt mysigt att vara uppe på morgonen tycker jag.

Någon skidtur har vi ännu inte lyckats med pga lite sjukdom, dåligt väder och annat men tog i alla fall en promenad igår när vädret var så härligt som det var.

Vi parkerade bilen alldeles bredvid de här ”damernas” hage och jag blir lika fascinerad av dessa djur varenda gång. Så himla mäktiga,maffiga, stolta och respektingivande. Alldeles tysta och stilla står de där och betraktar oss och jag skulle ge vad som helst för att få veta deras tankar.
Line blir ju alldeles ”till sig” såklart som med alla djur hon möter och viftar på svansen och skulle inget hellre vilja än att få krypa in till dem i hagen men …ingen bra idè kan jag tro…
Räcker med en liten knyck med hornen så är det nog ”Adjöss” med den vovven.
Tror inte att de är aggressiva men tror heller inte att de har koll på sin egen styrka.

Men nu är det dags för en kvällsmacka innan tv tittandet tar vid.
Hörs och ses!

Britta

Är något jag också tänkt på den senaste tiden. Kommer på mig själv ibland med att längta hem…och då menar jag inte hem till mitt nuvarande hem utan verkligen…hem….till ett hem där jag vet och känner att här ska jag bo så länge jag står på mina ben.
Ett hem att forma, smycka och vårda med vetskapen om att det är för all framtid, så långt den nu når?
Som det känns just nu så går man i någon slags oviss, väntande bara ”existerandetillvaro” där veckor blir till månader och månader till år utan att man vill och törs ta sig till med några varken större eller mindre projekt.

Tänker ibland att… i det där rummet skulle det vara fint att göra så…och…där borde man kanske  ha en bokhylla….eller….här skulle jag vilja göra en rabatt och en uteplats osv…men….så kommer den där känslan av att …nej…kanske är dumt att lägga ner tid och pengar på det…tänk om vi inte bor kvar här så länge…vore det inte väldigt onödigt då?
Sv tycker inte att man ska tänka så, för man måste ju kunna leva i nuet också och visst har han väl rätt i det på ett vis, men ändå.
Och sen kommer det ju stunder då jag också tänker att…ju mer man fixar och grejar i sitt hus och på sin gård desto mer attraktivt och inbjudande blir det ju för en ev köpare…så egentligen borde man väl kanske se det som en investering mer än ett slöseri med pengar?

Ja ni…tänk vilka bekymmer man kan ha….och egentligen är det inte något bekymmer alls om man jämför med hur många människor har det.

Sitter ofta och tittar runt på ”Hemnet” och drömmer om hur vi skulle göra om vi hade det huset eller den gården, de utrymmena osv bara för att det känns så extra roligt när jag vet att vi båda känner och tänker så lika.
Själv har jag ju bara flyttat två gånger i mitt liv kan man säga och den första var bara ut ur barndomshemmet och in i en lägenhet ute på samma gård och den andra ett par hundra meter därifrån till ett eget hus här i byn, så någon erfarenhet av flyttar och att ”bo in sig” och anpassa sig till nya miljöer har jag ju inte. Men längtan att göra det däremot har på senaste tiden börjat växa mer och mer kan jag säga.

Tror att jag först nu vid 43 års ålder börjar känna att det skulle vara roligt, spännande och utvecklande att våga mig ut ur den på ett vis ändå trygga och invanda miljön här i byn och prova på att leva och bo någon annanstans.
I den frågan är ju Sv min raka motsats då vi för en tid sedan räknade ut att han har flyttat ca 18 gånger i sitt liv…..18 gånger.…fattar ni hur det känns för mig att tänka på det…??….jag som bott hela mitt liv i samma lilla by….visserligen är han 20 år äldre än mig men nog måste det vara ovanligt många gånger ändå?
Det är jobb och ”kärlekar”  (kan man säga så?)  som gjort att han flyttat så mycket och själv säger han att han alltid och vart han än bott kunnat hitta ”sin egen plats”  och ”myskänsla” där han hamnat, så något problem eller att det skulle ha varit jobbigt har han aldrig sett det som.
Så han har inga hinder eller begränsningar för att flytta vartsomhelst som ni förstår.

Och sen är det också så att just för att han flyttat så många gånger så skulle det kännas oerhört skönt för hans skull också om han äntligen och till slut skulle hitta sitt absoluta ”drömhem” där han kunde liksom ”slå sig till ro” en gång för alla.
Det är han verkligen värd tycker jag eftersom alla dessa flyttar han gjort så gott som alltid berott på att han anpassat sig och velat ordna det så bra som möjligt för andras skull, för barn och partners, och sällan för sin egen skull och efter sin egen vilja och känsla.
Här har han ju också hamnat tack vare min vilja att bo kvar för pojkarnas skull så jag tycker nog att det är dags att även han får ”komma hem” och börja ägna sig åt sitt eget liv och sånt han helst vill göra.

Ett hem utan alltför mycket underhållsarbete och gärna med en typ av snickarverkstad eller hobbyrum av något slag där han kan skapa och ”greja” med lite egna ”uppfinningar”. Ett rum där han kan ha sin musikutrustning och fixa och trixa med sin egen musik osv. Bra förrådsutrymmen för alla fritids och fiskeprylar och lite odlingsytor med egen jordkällare. Gärna lite avskilt och mer för sig själv än vi bor just nu också och allt detta är ju nästan precis vad jag skulle önska också.
Musik är jag väl inte så intresserad av men ett utrymme för kanske en vävstol där man kan göra egna trasmattor, och ett rum där man kan måla om gamla möbler tex som jag så ofta drömmer om när vi är på Erikshjälpen och liknande, det vore hur kul som helst. För egentligen är vi kreativa och skapande människor båda två men som det är just nu så blir det mycket tv tittande.

På något sätt så går vi nog och väntar på att mina söner ska bli ”stora” och självständiga innan vi känner att vi har tid och ork till att börja leva vårat eget liv, och än verkar det dröja ett tag eftersom bägge två (sönerna alltså) fortfarande är ganska ”vilsna” och inte riktigt vet vad de ska göra med sina liv.
De är 19 och 21 nu och bor fortfarande hemma. Den yngsta går ännu gymnasiet och den äldsta har hittills inte lyckats göra rätt val för att komma vidare i livet.
Så än så länge sitter vi fortfarande fast i det sk familjelivet med skjutsar och matlagning och även om de hjälper  till ibland så är det ändå mycket matplanerande och tänk för att få veckorna att gå ihop.
Men sådan är ju situationen för många familjer idag då ungdomsarbetslösheten nog påverkar deras liv. Många har nog sina ”vuxna” barn hemma nuförtiden och visst beror det säkert ofta på att vi (dagens föräldrar) har en tendens att skämma bort och ”dalta” med dem men också på att billiga mindre bostäder och jobb är en stor bristvara.

Nåja…försöker i alla fall att tänka positivt och tro att det snart händer något som ändrar våran situation till det bättre. Har hamnat lite i ett trist ”ekorrhjul” just nu och det är dags att det blir någon förändring att se fram emot.
Om bara äldste sonen kunde hitta ett jobb och få chansen till att skaffa en egen liten bostad så skulle allt plötsligt se mycket ljusare ut.
Håller tummarna för det.    :)

Ha en bra helg nu trots det lite trista vädret. Vi tänkte ge oss ut på träskidorna idag men får se hur det blir med det?  Trodde att vi skulle vakna upp till sol och stilla väder men just nu är det mer eller mindre snöstorm därute så än känns det inte så lockande.
Något slags utevistelse blir det i alla fall för Lines skull såklart.
Hon bryr sig inte ett dugg om dåligt väder så länge hon får springa, sträcka ut och göra av med lite av sin ”valpenergi”, hon snarare blir lite busigare i blåsväder och snö som yr omkring. Hon älskar snö för övrigt och är inte ett dugg frysen av sig vilket jag trodde med tanke på hennes korta päls. Hon kör gärna ner hela huvudet och springer runt och nosar och letar för att hitta något spännande därunder.
Hon blir verkligen den perfekta hunden att ha med sig på alla slags uteäventyr sommar som vinter. Stark blir hon också och kommer nog gärna vilja både dra och bära om hon får chansen. Så i den frågan har vi många härliga upplevelser att se fram emot tillsammans vi tre…  :)

Britta 

Trots att jag redan känner hur molvärken kommer smygande så fort jag sätter mig vid datorn så kan jag bara inte låta bli just nu. Bloggen fungerar ju lite som min ”kurator”…  :)…..eller ja…i alla fall som en bra ”ventil” när jag känner att jag går och ”fundrar” väldigt mycket på något, och det har jag faktiskt gjort den senaste tiden.
Nog önskar man att man hade det som Findus ibland som bara kan ägna sig åt att ligga ”rakt upp o ner” på mattan och bara vara, hur ofta han vill och känner för det.
”Hakuna matata”…”inga bekymmer”….”don`t  worry, be happy”…..och ….”manjana, manjana”…är nog det enda som existerar i hans lilla kissemisshjärna och visst skulle det vara skönt att kunna byta med honom ibland.

Men, men…nu sägs det ju att vi är här på jorden för att lära och vad skulle man väl lära sig och hur skulle man kunna utvecklas som människa om allt bara var ”frid och fröjd” jämt??
Kanske till och med skulle bli tråkigt!?
Nej, att vara helt befriad från bekymmer och smärtor är något som får vänta tills man knallar över till andra sidan och innan dess så finns det ju massor man vill hinna med och uppleva under detta liv, trots att det kan kännas lite motigt ibland.
Då gäller det att tänka på det man faktiskt har och hur många många andra har det och då känner man sig ju nästan lite skamsen över att ens ha klagat det minsta.

Men jag vill ändå inte riktigt kalla det här jag ”fundrat” på för att klaga utan helt enkelt bara lite funderingar av det allvarligare slaget. Eller …kanske inte så allvarligt, men i alla fall lite större funderingar än vanligt, större och om större saker bara.

Funderingarna handlar om bostadsfrågan för oss i framtiden och på sistone har jag väl känt mer och mer att, här bör och kan vi i alla fall inte bo kvar. Visst känns det lite tvetydigt för i det stora hela så är det ju ett vackert och mysigt hus men…..jag har på något sätt tappat lusten för att kämpa för att få det i det skick det borde vara.
Det kommer att kosta för mycket i både tid och pengar och med tanke på allt krångel som varit för oss nästan från och med dag 1 sedan vi tog över huset så har vi båda tappat glädjen och lusten att offra hur mycket som helst för att bo kvar.

Under de snart tre år vi bott här har jag många gånger hunnit ångra att vi beslutade att stanna kvar och att jag inte lät min före detta ta över istället.
Men ….då var det absolut viktigaste för mig att sönerna skulle ha mig kvar i huset och gården för att göra förändringen i deras liv så lindrig som möjligt så i det läget som allt befann sig då såg jag inget annat alternativ än att bo kvar.
Och visst kändes det rätt till en början då vi ( eller Sv ska jag väl säga) satte igång att måla, tapetsera, bygga skafferi och ordna för att vi skulle få det som vi ville ha det och drömde om, och nog tänkte vi oss då att vi skulle bo kvar här länge men….får väl erkänna att vi var ganska ”blåögda” då.
Huset må se ut som en liten idyll och dröm från utsidan men sanningen är den att det skulle nog behövas minst en halv miljon till för att få det i rätt skick.
Satte mig och googlade på detta med ”Dolda fel” idag och fick väl inte precis någon bra magkänsla. Har ju hela tiden tänkt att om vi skulle lyckas hitta en köpare så ska den vara helt och absolut fullt medveten om alla skavanker,  men man blir ju lite mörkrädd när man läser att detta med dolda fel gäller i hela tio år efter köpet.
Det är då man tänker….hm?…blir vi kvar här i alla fall? Vad är värst?
Att gå här och vara orolig för vad nästa fel och brist som visar sig ska kosta…eller att lyckas sälja det och gå och oroa sig över om köparen ska upptäcka något kostsamt dolt fel?
Ja ni…inte så lätt måste jag säga.
Drömmen vore ju att hitta någon som blir så totalt förälskad i huset så att den är beredd att satsa stora pengar på att fixa till det, alltså någon som har det gott ställt så att säga och har ekonomisk möjlighet att göra det.

Någon som bortser från och tycker att det är värt att satsa en slant på att:

• Taket förmodligen snart behöver bytas ut, eller åtminstone rengöras ordentligt från mossa och liknande
• fixa en ordentlig lucka och stege för att ta sig upp på vinden, den nuvarande är under all kritik, (går inte in närmare på det)
• göra en ordentlig dränering runt huset så att man slipper (som vi) ha en dränkbar pump i både gamla brunnen och jordkällaren för att inte både pannrum och jordkällare ska ta in vatten
• ordna en ny ingång till pannrummet, helst utifrån med en trapp ner men kan nog också fungera med (som vi redan har planer på att göra) en lucka i golvet i tvättstugan
• byta ut eller renovera de gamla fönstren, (vi har lyckats fixa ett i alla fall ).
• måla hela huset såklart, både rödfärga och vitmålning av snickerier, vindskivor och fönsterfoder mm
• öppna golvet ovanför trappen och isolera bättre för att slippa riskera att vattnet till övervåningen fryser

Ja det var i alla fall en del av det viktigaste tror jag, sen har vi ju flera uthus med visst renoveringsbehov men det går jag inte in på nu  :)

Nåja…nu är det kväller och det har blivit dags att krypa till kojs. Jobbar imorgon och börjar klockan sex så senast halv fem ska jag vara uppe ur sängen igen.

Ha det gott så länge!

Britta 

Ja ibland måste jag ge mig själv det ett par dagar då min mer eller mindre ständigt onda arm och axel har sin värsta ”downperiod” så att säga.
Menar alltså att när jag har som mest ont så blir det dubbelt värre av att sitta vid datorn och då måste jag helt enkelt införa ett eget datorförbud.
Det känns rent ut sagt skittråkigt att inte kunna blogga och skriva som jag vill men måste tyvärr välja att avstå från det för att klara av att jobba…..allt för pengarna ni vet….????  

Jo det är ju tyvärr så att pengar måste in för att detta liv vi lever ska ”rulla vidare” !

Så istället för att sitta här och skriva och känna hur armen protesterar så kan jag rekommendera att man går in på min äldste sons blogg och kollar in lite roliga bilder på Line som blev ett halvår i fredags… : )

Har tyvärr inte lärt mig länka än men om man googlar på    emilD.blogg.se     så ska man hitta dit i alla fall .

Ha det bra och hoppas vi ses och hörs snart!

Britta 

 
Vaknade i morse av att det ”krasade” (eller vad man nu kallar det när en bil kör på vägar som tinat upp och sen frusit till is igen?) när en bil körde förbi utanför sovrummet, och tänkte genast.
Det låter precis som om det vore vår!

För så gjorde det förr , för ca 35 år sedan när jag var liten och årstiderna fortfarande var årstider…!
När vinter betydde skidåkning, cykeln byttes ut mot spark, pulka i backen hos mormor och morfar och skridskor på vår egna skridskoplan som pappa spolade.
Snögubbar, snölyktor och Lovikkavantar med megastora fastfrusna snöklumpar som man sög på ända tills det ”ulliga” började komma fram…
Visst var det töväder ibland och visst kunde det vara 20 – 30 grader kallt men inte med samma svängningar som det är idag, det är jag helt säker på.

Somrarna var en enda evighet av sol, lek, cykling, bad, barfotapromenader, glass, saft och bullar, filosoferande i ryggläge på gräsmattan medan bulliga moln som bildade alla möjliga figurer sakta seglade förbi.
Myggbett, gröna knän och svarta ”grusgångshärdade” fotsulor.
Visst var det regniga dagar ibland då vi satt inne och ritade eller spelade spel, och nog kom det åskväder som nästan skrämde livet ur mig varenda gång, men det var liksom med lite mer ”måtta” då.
Inte regnade det en hel sommar inte, och inte var det 25 – 30 grader varmt flera veckor i sträck. Regnvädren var heller inte som dessa absoluta skyfall som kommer nuförtiden, utan mer som en normal skur som oftast följdes av ett uppsprickande molntäcke igen så att man kunde gå ut och fortsätta leken som blivit avbruten,  och jag kunde pusta ut över att ha överlevt ännu ett skräckfyllt åskväder.
Så jag tror inte att det bara är inbillning eller något slags nostalgiskt tänkande om att ”det var bättre förr” för vädret var absolut stabilare då.
På den tiden var ju Pohlmans femdygnsprognos något att verkligen lyssna och lita på….numer ändras det ju från dag till dag och nästan timme för timme.

Hoppas att jag inte låter gnällig och negativ nu men nog funderar man ibland vad det är som håller på att hända med klimatet. Någon ”växthuseffekt” tror jag däremot inte på utan det är nog helt enkelt bara en naturlig av de ”cykler” våran planet också självklart går igenom.
Menar att det här med klimatförändringar på jorden nog är något som kommer och går med jämna mellanrum och att det knappast är våran påverkan som inverkar till så stor del som vi tror.
Vi människor har nog en förmåga att göra oss lite mer ”märkvärdiga” än vad vi egentligen är om man ser till det stora, stora hela som vårat universum är.
Tror knappast att några så små varelser som vi är i jämförelse med vad som måste finnas utanför våran ”sfär” kan påverka en hel planets klimat.

Nej det är nog bara att inse att den tiden med stabilare årstider är förbi och att jorden är på väg in i en osäkrare period precis som allting annat förändras och alltid har gjort.
Inget är för evigt och tur är väl det på sätt och vis.

Ha en fortsatt trevlig helg!

Britta

 ”Du å jag Matte”

Lade mig på soffan efter jobbet idag och Line tyckte att idén var toppen. Hon är tung nu våran ”lilla valp”….närmare bestämt lite drygt 18 kg…men vad gör det när hon är så varm, skön och mysig.
Och hon verkade tycka detsamma om mig….”mjuka sköna Matte, här vill jag sova en stund”….och så låg vi där och snarkade och sov ikapp medan husse smygfotade.

Eller ja…det var väl inte hela sanningen för jag hörde lite svagt hur han sa för sig själv att ”det här borde man ju fota” när Line krupit upp och lagt sig tillrätta på mig och eftersom jag kände att det var dags för ett blogginlägg så lyckades jag mumla..”ta min kamera” så att jag kunde använda bilden sen.
Det är såhär man ”knyter an” och skapar en bra relation till sin hund tror jag…
Hon är ganska ”mammig” av sig och vill gärna hålla sig i min närhet och jag tror att det är det som på något vis är grunden till att växa som ”ledarfigur” för hunden, så länge man visar och sätter gränser för vissa saker.
Lät kanske lite konstigt det där men menar att ju mer vi leker, myser och sover tillsammans, ju mer lyssnar hon till och respekterar mig! Har väl att göra med att hundar vill vara sin ”favoritmänniska” till lags.

Jag har ju aldrig haft hund och var väl lite orolig över om jag skulle klara av att uppfostra, sätta gränser och vara bestämd emot den när det så krävdes. Var helt enkelt rädd för att jag skulle tycka så mycket om den så att jag inte skulle klara av att vara bestämd och tillrättavisa. Men det visade sig inte vara något problem då jag insåg att det är vi som måste forma den här hunden till hur vi vill ha den. Man måste helt enkelt vara bestämd och lite arg ibland för att inte sätta sig själv i en ännu jobbigare situation i framtiden och det tänket fungerade även på mig.
Hundar mår ju som jag förstått bäst av att ha en ledare och gränser för vad de får och inte, för då kan de själva också släppa ansvaret och lämna över besluten till när/var/hur de ska göra till husse och matte.

På fredag blir hon ett halvår och då har hon varit hos oss i ca fyra månader. Fyra månader?????
Det känns som om det är mycket längre. Har svårt att tänka mig in i tiden innan Line och utan henne. Man kommer så himla nära en hund, knyter sådana band så att den verkligen blir en del av familjen. …en del av en själv nästan.

Snudd på en lite skrämmande kärlek då man tänker på att man någon gång måste skiljas åt. Vilken saknad och vilken tomhet.
Kände ju av det när Wilma gick bort, men ändå så hade hon och jag inte samma relation som den jag och Line redan fått.
Wilma och husse var varandras ”nummer ett” och för han gör det fortfarande oerhört ont att tänka på henne.
Visst saknar och tänker även jag på Wilma ibland men inte med så stor sorg som han.
Jag tänker mer på att hon ju ändå hade ett bra liv och en härlig tid tillsammans med sin älskade husse och att det mest var skönt för henne att få somna in med tanke på de smärtor hon måste ha haft på slutet.

Men jag är väldigt tacksam över tiden jag fick med Wilma eftersom hon lärde mig mycket om relationen mellan hund och människa och faktiskt också gjorde att jag lärde mig mer om mig själv och hur jag fungerar.

Line och Wilma har många likheter förutom i två situationer då de är varandras raka motsats. Wilma hade mer ledaregenskaper än Line och såg som sin plikt att totalt skälla ut folk som kom och hälsade på. Line säger inte ett knyst när någon knackar på men skyndar sig att hämta något av sina gosedjur att visa upp och älskar verkligen alla människor.

Wilma var lite mer reserverad och gick inte på vilket smicker som helst. (Kanske har med Lines unga ålder att göra men tror faktiskt inte att hon kommer att börja skälla på folk senare heller, och skulle hon det så var väl jag den första att ta ur henne det). Jag tyckte att det var oerhört jobbigt med detta skällande så fort det knackade på dörren och kände nästan hur jag gick och var på helspänn för att det skulle komma någon och hälsa på och så ska det ju inte vara.
Visst vore det okej om hunden ”sade till” att det kommer någon genom att ge upp ett skall eller två men inte så hysteriskt som hon gjorde. Om en hund ska få skälla när det kommer folk så ska den tystna när man säger till att man vet läget och absolut inte rusa ut i hallen och springa runt benen på dem medan den skäller så att man knappt hör vad man säger.

Den andra motsatsen de har till varandra är att Line inte har någon som helst tendens till att vakta sin mat, sina saker och tuggben för även om Wilma aldrig vaktade något gentemot människor, så hade hon klara och tydliga regler för andra varelser som kunde tänkas komma nära hennes älskade tuggben.
Katterna och till och med tuppen kunde få en rejäl utskällning om de (helt ovetande såklart) råkade närma sig benet både ute och inne. Line satt häromdagen och studerade Findus när han blev nyfiken på en bit av hennes ben som låg på golvet och skräpade. Han nosade och tassade lite på den medan hon bara väntade och avvaktade ca en meter ifrån.
När han till slut tröttnade och gick därifrån så var hon noga med att se till att han var på behörigt avstånd innan hon vågade sig fram och ta benet i munnen.
Hon vet ju vilka vapen han har i tassarna men det lustiga är ju att det visste nog även Wilma för hon var mest rädd för och visade sig väldigt underlägsen katterna i alla andra situationer utom just när det gällde att vakta benet.

Ja nu blev det mycket ”hundsnack” trots att det här inlägget egentligen skulle handla om något helt annat. Läste nämligen på Jonnas blogg idag  (JonnaJinton)  och där ställde hon frågan. ”Vad skulle du göra om du var helt ekonomiskt oberoende?”
Och det var detta jag tänkte skriva om egentligen men det får väl bli i nästa inlägg.
Hon skriver att våra liv ju styrs mest av tvånget att få in pengar till ”brödfödan” och att man skulle tänka efter och fundera på hur man skulle leva det om man inte hade denna press på sig.
Och för min del skulle det ju då bli ett helt annat ”leverne”….det är då helt klart!
För det första så skulle jag skriva och för det andra så skulle jag inte bo kvar där jag bor nu.
Men det får det bli mer om i ett annat inlägg!

Ha det bra!

Britta