lillasysterfix

För det är väl så man ska tänka. När jag blir miljonär …och inte om jag blir miljonär…!
Och när jag blir det, då ska jag ….

…köpa den här marken av min far eller syster eller vem det nu är som äger den och bygga mig ett hus…

För bättre läge än det här kan jag inte tänka mig.
Lugnt och fridfullt! Mitt ute i skogen men ändå med öppen mark omkring och till och med utsikt över Siljan. Är heller inte så långt ner till riksvägen vilket man inte kan tro när man tittar ut över markerna.

Tänk att sitta härute en tidigt vår eller försommarmorgon…på sin veranda som vetter mot Siljan. Inga grannar i sikte….ingen som promenerar förbi, utom möjligen någon älg eller rådjur….bara lugnet, dofterna från naturen och fågelkvitter.
Fy tusan vilket drömläge…!!!!
För bra för att vara sant förstås men det sägs ju att allt är möjligt om man bara tror på det så…..varför inte tro och drömma i alla fall!!    ;)

Huset ska bara vara alldeles lagom stort och naturligtvis värmas upp av en kamin och gärna vedspis. Sen kan man ha en luftvärmepump som lite extra hjälp om man tex blir borta länge. Det ska bara vara ett plan eller möjligen en liten överdel med ett sovrum ut mot sjön.
Mycket öppna ytor nere (för att tillgodogöra sig värmen bättre) och en kamin mitt i någonstans.

Jo ni…det där kändes skönt inombords det.
Man måste drömma och fantisera lite ibland, för då känns det lättare att leva vidare i verkligheten ett tag till. För verkligheten är nog egentligen den att vi sitter här med ett hus som knappast går att sälja utan att fixa till en del kostsamma saker först och den kostnaden som krävs har vi inte råd att ta på oss så…snacka om att ha ”målat in sig själv i ett hörn”.
Skulle vara om det dyker upp någon rik stockholmare kanske som tycker att en miljon är ett rimligt pris för en sommarstuga + ca 500 0000 till för att rusta den….  
Eller någon tysk kanske? Dom tycker väl att ett hus i Dalarna är pittoreskt och exotiskt? Nåja…som man bäddar får man ligga heter det ju och sen sägs det ju också att vi är här på jorden för att lära oss och utvecklas som individer…och hur skulle jag utvecklas om jag fick chansen att bygga ett drömhus ute i skogen någonstans?
Inte mycket tror jag? För då skulle jag verkligen stanna där tills jag inte kunde klara mig själv längre.
”Boa in” mig ordentligt och förmodligen undvika ”folk” ännu mer än vad jag gör nu och det är ju mest det som gör att man utvecklas som människa.
Att vara tvungen att umgås, agera och ”socialisera” sig med andra. Först då lär man sig hur man själv egentligen fungerar och vad man kanske bör ändra på för att bli en bättre människa.
Skulle jag sitta där i min stuga i skogen med några katter en hund och kanske till och med någon häst så skulle jag vara så nöjd med livet så några större förändringar skulle det inte bli.
Då skulle jag verkligen bara leva, njuta och liksom ”flyta med” i tiden, och jag är inte så säker på att det är meningen med detta liv?
Det finns ju visserligen två aspekter på det där inom den sk ”nyandligheten” som ligger i tiden nu.
En del av den som säger att det är meningen att varje människa ska njuta av och få det liv de önskar på jorden. Att allt är möjligt för dem som tror på det och att kraften till det är obegränsad. Universums kraft alltså.
Att det är det som är hela poängen med jordelivet. Kärlek och lycka helt enkelt!
Sen finns det ju den sidan som säger att meningen med livet här är just att utvecklas som individ. Att utsättas för lite ”prövningar” och motgångar varvat med kärlek och lycka för att genom det växa som person.

Så ja…vad ska man tro?
Är nog bara att hålla sig till de bevingade orden….den som lever får se…och hänga med och se vart livet tar vägen med en.
För ett som är säkert är ju att en dag tar det här livet slut och då får man komma över till andra sidan och ”ta igen sig” och fundera över livet som var. Skulle tro att där har man nog redan sitt drömhus också så det kanske är först då man ska sitta på sin veranda med en god kopp te, en katt i knäet och en hund vilande vid fötterna. En häst som går och betar strax utanför och njuta av fågelsång och vackra vyer.

Men tillbaka till verkligheten nu. Igår fick jag med mig äldste sonen ut på en skogsvända då husse ännu inte är i form för några större äventyr. Han hade såklart kameran med sig och

…helt plötsligt befann han sig uppe på en gammal trädstam.

Vet inte hur han tog sig upp dit men utsikten måste ha varit bra i alla fall.

Bad honom att visa lite ”karate kid” takter…    :) skapligt bra balans hade han faktiskt , men något hopp blev det tack och lov inte!

Säkrare att sitta ner. Önskar att jag kunde ta mig upp dit . Ett perfekt ställe att sitta och meditera på, med utsikt över Siljan. Men för mig krävs det nog stege för att ta sig upp. Är ju inte så lätt och smidig längre.

”Grävlingen” var med oss såklart. Som om det inte räckte med att pulsa i snön? Nej mer energi än så har hon. Måste ju gräva längst ner i den meterdjupa snön också!

Och fler med energi finns det. Skapligt stark den där ”ungen”…..  ;)  eller ?   Hihi!

Men nu är det hög tid att få på sig riktiga kläder och göra lite nytta. Är så ärligt talat urless på vinter just nu så fy tusan!
Var kul ett tag när vi kunde åka lite skidor ibland men med dessa förkylningar som verkar gå runt runt och aldrig vilja ge med sig så verkar även det långt borta.
Vintern är alldeles för lång, så är det bara. Det har jag alltid tyckt och kommer nog alltid att tycka.

Wilma och jag vid platsen där mitt drömhus ska ligga …

Nej, hit med lite vår nu så att man får lite ”livslust”!
Har fått nog av att pulsa i djup snö! Man blir så begränsad att röra sig i naturen, särskilt när man har en valp som inte ska anstränga sig alltför mycket.
Längtar efter barmark och rinnande vatten!

Hörs!

Britta 

Blev det faktiskt och inte ett dugg mer ”oroligt” än förut. Så länge man håller ordning och inte lämnar alltför mycket prylar framme så får man bara en mysig och hemtrevlig känsla av nya hörnan.

Kvällstid ser det ännu mysigare ut såklart. Det som fattas nu är en stol som jag inte hittat någon lämplig än. Kollade en snabbis på Erikshjälpen igår men kommer att vara lite kräsen innan jag slår till och köper en. Helst ska den vara bekväm, gärna över 45 i sitthöjd, och av äldre modell såklart, och framförallt stadig.
Är ganska många krav det men någon gång dyker den nog upp  
Nu använder jag en av köksstolarna så länge och det går lika bra det.
Sv ändrade sig i frågan om att flytta ner även hans flugbindarbänk då han tyckte att det blev för många möbler uppradade och dessutom kan han lätt ta med sig ner det han vill använda när han ska till med sitt flugbinderi.

Idag är det ju söndag och jag och Line har redan hunnit ut på en skogsvända då husse ännu inte är återställd. Febern har verkligen gått upp och ner för honom och nu är han ännu mer snuvig och hostig istället. Igår tog han rekord i nysningar tror jag …
Än så länge har jag inte känt av någonting så vi får väl se om jag klarar mig från denna monsterförkylning?

Vi hade den stora lyckan att hitta ett alldeles nytt skoterspår idag. Misstänker att det är min far som kört upp det men vet inte säkert.

Det ledde i alla fall i riktning mot den lilla igenvuxna tjärnen Ängstjärn och jag blev så glad över att kunna ha möjlighet att gå i de här markerna vintertid. Det är lite svår mark att vandra i vare sig det är sommar, höst, vår eller vinter då det på vårarna oftast är för blött, somrarna både blött och igenvuxet och vintrarna oftast för djup snö, så det här med skoterspåret var alldeles perfekt. Synd bara att det vek av och vände om igen efter en liten bit men var nog en lagom vända för oss ändå. Drömmen vore ju att det gick ut över tjärnen också men då måste man våga åka över ån och det kanske inte känns så trevligt då det ju är strömt vatten och en vinter som inte varit särskilt kall hittills.

Line var på sin vakt hela tiden och förmodligen kände hon doften av de älgar vi såg tydliga spår efter. Skulle tro att de övernattat natten som var då legorna vi såg verkade alldeles nyanvända. Spåren var så färska så jag såg till att höras lite extra innan vi kom ut på de mer öppna markerna med bättre sikt.

Dels känns det skönt att förvarna älgarna om att man kommer och dels så har jag faktiskt ingen lust att stöta på dem inne bland busk och träd för man vet ju aldrig hur de reagerar? Visst är de i de flesta fall skygga men överraskar man så kan de säkert få för sig att gå till försvar också? Särskilt när man har hund med sig. Sen vill man inte skrämma dem i onödan så att de behöver springa i den djupa jobbiga snön.
Har fått en väldigt respekt för älgar sedan jag såg en svensk dokumentär om en kvinna som faktisk blev dödad av en aggressiv älg. Är ju väldiga krafter de har i sina ben och klövar om de får för sig att ”kriga”.
Huvaligen!

I slutet av det nya spåret stod det en gammal avbrakad björkstam lite längre fram vilken fick Line att stanna upp och morra och ”voffa” misstänksamt. Det kunde ju vara något som hotade matte nu när inte husse var med dessutom.
Eller …ja ….matte fick gärna gå först när vi närmade oss …    :)

Sen gick vi en sväng nedåt ån för att kolla hur läget var där. Alldeles fruset och översnöat såklart men man kunde faktiskt höra hur det porlade så smått därunder.

Line i Wilmas fotspår..samma plats men olika årstider!

I slutet av promenaden blev vi uttittade av den här ”skocken”  :)    får och kor är väl de djur som kan få en att känna sig riktigt uttittad….! Men det kan man förstå när en hund närmar sig. De måste ju hålla koll på om den tänker börja valla dem.

Hemma igen och dags att koppla av i soffan….gärna med lilla Alien som sällskap…

Blir nog en för övrigt lugn söndag idag. Har inga särskilda planer. Går väl mest och väntar på att husse ska bli frisk och kry igen för att kunna följa med oss ut på nya äventyr!
Ha det gott!

Britta 

Har på senare tid haft lite funderingar på att göra en ommöblering i tv-rummet…funderat och filosoferat men inte sagt något till Sv om det. För oss två är det ju nedervåningen som gäller, alltså att det är där vi vistas 99 % av tiden eftersom vi numer också har sovrummet nere.
Övervåningen består ju av tre rum och toalett och två av rummen är ju pojkarnas och i det tredje har jag haft mitt sybord, pysselbord och Sv sitt flugbindarbord.
Detta har gjort att vi sällan tagit oss tiden att gå upp och sätta oss och koppla av med att göra något kreativt vilket vi egentligen föredrar framför tv-tittande, eftersom det känns som ett lite för stort ”projekt” att först hitta tiden till det mitt i alla vardagssysslor, och sen bära med sig Line som ännu inte vågar gå i trappen.
Det har helt enkelt känts för omständigt att komma sig för med det och gjort att vi som vanligt efter disk tvätt och matlagning hamnat i tv-soffan.

Därför har tanken om att flytta ner våra ”hobbybord” funnits i huvudet på mig på sistone men insett att den enda möjligheten till det vore att behöva flytta ut den gamla fina Imperialsängen som står i ett hörn av tv-rummet och det har liksom burit mig emot på ett sätt.
Den är ju väldigt fin att titta på men…är så sällan vi använder den. Tror att det max har hänt ett par gånger under de snart tre åren vi bott ihop att vi båda legat på den samtidigt och pratat och filosoferat om livet.
I alla fall så var det just i prydnadssyfte som jag tvekade att flytta ut den men också mycket för att jag vet hur jag själv fungerar.
Hör ju till gruppen HSP (förkortning av High Sensitive personality) vilket innebär en massa som jag inte tänker gå in på just nu men kan väl lite snabbt sammanfattas som att man är lite extra uppmärksam och känslig för omgivningen omkring sig, och att man därför för att må bra inte kan ha det hur ”oroligt” som helst i den miljö man bor och vistas i dagligen. Med ”oroligt” menar jag att det inte får vara för mycket ”prylar” och färger som ”sticker ut” .
Belysningen måste också vara på ett visst sätt för att hjärnan ska kunna vila.
Nåja, hur som helst så tvekade jag inför förändringen för att jag var rädd att det skulle kunna bli ”för mycket” och kännas oroligt om jag skulle ha symaskinen och pysselgrejerna synliga dagligen, därför nämnde jag inte mina funderingar för Sv eftersom han har en förmåga att ”gå igång” på nya ideér och vilja verkställa dem direkt innan jag riktigt hunnit tänka och känna efter ordentligt.
Förändringar överhuvudtaget är också något som en HSP person är känslig för.

Men till slut kände jag att det var läge att berätta om mina planer då jag kände att vi nått vår gräns för tv-tittande och att vi måste få in lite mer mening i tillvaron. Båda kände att våra dagar bara liksom flöt förbi utan att vi fyllde dom med liv.
Var ju någon som sa att man ska se till att ”fylla dagarna med liv istället för att fylla livet med dagar” och det är verkligen så sant som det är sagt!

Så jag nämnde hur jag tänkt för Sv och som jag misstänkte så tyckte han direkt att idén var toppen   . Så nu har förändringen börjat även om Sv själv inte orkat hjälpa till vilket han är minst sagt förbannad över, men det är som det är då hans feber och förkylning inte vill släppa taget om honom.

Så nu har Imperialsängen burits ut för förvaring tills vidare och måste ju säga att när den väl kom bort så var nog inte saknaden så stor i alla fall. Visst den är fin och har prytt sin plats men…när det blir såhär som ni kan se att den mest funkar som förvaringsmöbel osv så blir det ju inte särskilt rofyllt ändå.
Sen var den också väldigt dominerande och eftersom man sällan använde den så stod den mest och tog upp en massa plats.

Såhär mycket ”space” blev det när den försvann och på något vis så kändes hela atmosfären genast lite lättare.

Line passade på att njuta av madrassen som legat i den innan den bars upp på övervåningen att ha som extrasäng om man skulle få nattgäster.

Hon börjar se riktigt vuxen ut nu lillskruttan våran  

Samma kväll som sängen bars ut flyttade jag ner sybordet och passade på att sy nya kuddöverdrag till de två stora kuddarna vi hade i Imperialsängen. Använde några gamla gardiner jag köpt på Erikshjälpen och till Lines stora lycka fanns det såna där små vita ”bollar” som var populära på kanske 70 talet, som omtag.

Ett omtag fick hon om halsen och verkade nästan lite mallig över att vara så fin , och det andra låg hon nöjt och tuggade på…

Än har jag inte några bilder på den nya hörnan och är inte riktigt färdig än men ska försöka hinna med det idag och fota resultatet av projektet. Har i alla fall inte ångrat oss en minut och känner bara att det blev mer rymd och en mysig känsla av att ha det såhär istället för den stora sängen som stod och tog upp plats.
Idag är det ju Alla hjärtans dag och eftersom jag inte äter något godis den här månaden så kom Sv på att min present fick vara den fina lilla sekretären inköpt på Eriksjälpen som jag kommer att ha som pysselbord härnere och bättre present kan man väl inte tänka sig.

Men nu är det dags att ta itu med dagen och få lite gjort!

Britta 

Lite lite bättre i armen men kände att jag bara måste göra ett litet inlägg ändå. Jag och Line hamnade nämligen ute i skogen idag då husse våran fortfarande inte är frisk utan tvärtom blivit riktigt däckad i 39 graders feber.
Igår trodde han att han var så gott som helt återställd från sin förkylning….idag började han frysa och nu ligger han i feber.
Så nog är det konstiga förkylningar som går nuförtiden? Visserligen har han nog bara fått ”svar på tal” då han gått och tjatat om att ”bli riktigt sjuk” när den sk förkylningen han haft den senaste tiden inte riktigt brutit ut utan bara gjort honom lite ”halvseg” alltså varken sjuk eller frisk egentligen.
Så idag blev det jag och Line som ensamma gav oss iväg ut i det sköna vädret.
Skulle nämligen prova en liten ”manick” som jag beställt i form av en sk ”fjärrutlösare” till kameran. En liten fjärrkontroll som gör att man kan trycka av en bild utan att behöva vara nära kameran…
Tänkte att det kunde vara kul då man är ute och vill vara med på bilden själv. Blir lite roligare som bloggläsare då tycker jag när man ser människan som skriver och vad den pysslar med.
Den funkade väl inte sådär jätteimponerande utan bara lite ibland när den hade lust tydligen men lite roliga bilder blev det ju ändå…eller tack vare det ska jag väl säga.

Då ska vi se om det  här fungerar?

Jodå…det låter så i alla fall!

Men va fasen…den tar ju bara ibland?

Få se om jag kan få med oss båda?

Den tar dåligt…men om man försöker smyga med den såhär kanske?

Men va f….funka nu då..!
”Vad sysslar du med Matte?”

Titta Line…titta på kameran!
”Va? …vadå?”

”Jaså…där är den?”

Suck…inte lätt det här med teknikens under…men billig var den…typ 80 spänn tror jag!

”Nej…nu vill jag springa lite istället…!

”Tjoho…här kommer jag Matte…!

Sötnosan min….!    :)

Blev lite tufft för henne idag då vi först hade tänkt gå ner till Nisses grav i skogen. Tog sparken genom byn tills vi kom till skogsvägen som leder dit men eftersom det inte plogats där så fick vi börja med att lämna sparken och pulsa i snön. Insåg dock att det skulle bli alldeles för jobbigt för henne då det nådde upp till knäna på mig så vi svängde av från vägen och gick in i skogen vid sidan om istället.
Där var det inte alls lika djupt med snö så vi blev kvar där och trixade lite med kameran innan det var dags att pulsa iväg hemåt och mot sparken igen.
Men hon kämpar på och är så tapper lilla gosan.  och sparken som var en ny bekantskap för henne var bara läskig i några sekunder, sen sprang hon snällt med bredvid den.

Men när man till slut kommit hem efter ett äventyr i skogen…då är man trött!

Sååå trött…..Zzzzzz……!!!!

Men nu är det dags att krypa ner bredvid min stackars feberheta gube…! Blir nog till att hålla sig på avstånd nu om man inte vill bränna sig…
Får väl se om det blir min tur snart, att ligga där och svettas och frysa om vartannat?
Det visar sig!

Ha det!

Britta 

Tror i alla fall att jag måste ge mig själv det ett par dagar . Gör ont i hela högersidan nu ända nedifrån revbenen och upp till axel och utsidan av halsen, under skulderbladet och vidare ut i armen och jag vet ju att det till stor del beror på bloggandet.
I alla fall när det gäller att sitta och hålla på med bilder, det tar liksom knäcken på högersidan. Är nog de där små små rörelserna med pekfingret som gör att det känns som om en inflammation blossar upp i hela sidan.
Så nu får det nog vara lugnt med datoriserandet ett tag igen hur tråkigt det än känns. Och om jag inte skulle kunna stå emot och bli för sugen så får det bli ”pekfingervalsen” (vänster såklart) när jag skriver och tyvärr inga bilder.
Tänker ibland när det börjar göra ont att ”Nej, nu ska jag inte bry mig om att det värker, nu ska jag hålla på ändå och kanske går det över till slut.Vill inte låta smärtan hindra mig från att skriva!”
Men….kommer alltid till en punkt då jag måste ge mig  :(     påverkar för mycket att gå och ha ont!

Nåja, lyckades i alla fall skriva såhär pass mycket med vänster pekfinger så några ord kanske det kan bli ändå.

Nu är det dags att ge Line frukost och sen får vi se vad vi gör av den här dagen?

Ha det bra så länge!

Britta

Läste Jonnas blogg nyss (Jonna Jinton) och hennes senaste inlägg var som gjort för mig att läsa just idag  
Funderar ganska mycket på livet just nu, på hur allt ska bli och ordna sig? Hur det ser ut kanske fem år framåt?  Tio år?
Och när man börjar tänka så blir det väldigt mycket grubblerier i onödan såklart!
Gick in och läste hos Jonna och då kändes det genast mycket lättare med den kloka jämförelse hon gjorde.
Hon skriver:

”Ibland när framtiden skrämmer mig,eller när oron för hur allt ska gå äter upp glädjen från nuet, så brukar jag tänka på att livet är som att befinna sig i ett mörkt rum med bara ett litet stearinljus. Det går bara att se någon meter framför sig, allt annat gömmer sig  i mörkret. Men trots den lilla ljuskällan, så går det att hitta i ett stort hus. Som när man kör en bil på en mörk väg i skogen om natten. Allt man ser är det som ljusen från bilen lyser upp, resten är mörkt. Ändå når man sitt mål tillslut. Man kan köra tusen mil i mörkret, med bara några få meter upplyst framför sig. Men vägen vecklar alltid ut sig allteftersom.
Man behöver inte alltid se klart och tydligt hur nästa skede av livet ser ut. Hur nästa månad blir eller nästa år. Att smyga fram i mörkret med ett ljus i handen och se hur livets väg uppenbarar sig kan också vara helt fantastiskt. Bara man tar ett steg i taget och njuter av ljuset man ser just nu, och litar på att allt ordnar sig.” 

Är ju så sant och precis så det är. För varför ska man fundera över sånt som ännu inte har hänt och kanske aldrig ens kommer att hända? Bättre då att leva mer i nuet och göra det bästa av det som är just nu. Vara glad över det man faktiskt har just nu och inte försöka leva i vare sig framtid eller dåtid. Det som har varit har varit och om morgondagen vet vi egentligen ingenting.
Om man tänker så, så känns allt lite enklare tycker jag.

Satt förresten och tittade i alla mappar med bilder och hittade de här på Findus.

Tyckte att det inte var mer än rätt emot honom att visa att han faktiskt kan springa också! Och även om de här bilderna nog är några år gamla så kan han fortfarande få sina ”tokryck” härute i trädgården och ta fart och klättra upp i äppelträden tex.
Än så länge märks inte mycket av att han nu är inne på sitt 16:de år.

Rasmus är ju också i samma ålder och även han också fortfarande är i god form så märks det att han håller på att få dålig hörsel. Kommer man gående bakifrån så reagerar han inte förrän han ser eller känner en rörelse och då blir han ganska skrämd så något med öronen är det allt. Men det är ju väldigt lindrigt ändå med tanke på deras ålder.

Men nu är det läggdags efter en ganska lugn och skön söndag. Hann med en promenad med Line så att hon fick springa av sig lite innan Svs son kom på besök. Sen ägnade vi resten av dagen åt att äta lunch tillsammans med honom ( god korvgryta som ”pappa” alltså Sv gjort)  och prata om livet och allt vad det innebär. Han fick en behandling av sina onda knän och Sv fick lite hjälp med datorn i gengäld…
Bra att kunna utbyta tjänster!

Men nu är det hopp i säng som gäller för snart gäspas käkarna ur led på både oss och hund!  

Ha det gött !

Britta 

Fick för mig att gå omkring härhemma lite med kameran nu på kvällen. Kan vara rätt så skönt att bara fota det man får lust med. Oftast finns det ju en massa fotoobjekt om man bara ser sig omkring lite.
Känner ibland att kroppen och själen börjar längta efter lite ljus och värme nu även om den här vintern har gått ovanligt bra ändå.
Ibland kommer stunder då man bara känner sig rastlös och nästan lite uttråkad och då kan det vara kul att ta fram kameran en stund…
Började med att fota min nya aromalampa inköpt på ”Ta till vara” för 10 kr. Provar den för första gången ikväll och har droppat i lite lavendeldoft.

Sen fick en av mina kära orkidéer vara med på en bild också. Kan inte sluta imponeras av dessa blommor som är så tacksamma och faktiskt verkar trivas hemma hos mig. De här två som står i köksfönstret har säkert varit med i tre år nu och är så snälla och blommar om lite då och då.

Det här är muggen som jag hade som liten. Är många litrar med Oboý som druckits ur den vill jag lova!

Passade på att fota Svs nyputsade skidpjäxor också…

…och han passade på att göra lite ”smygreklam” för putsmedlet !

Inne på hyllan i sovrummet står den här fina keramikälgen. Den kommer från min mormor och morfar och känns väldigt värdefull för mig.
Tycker att den är så fin.

Har ju städat bort alla tomtar ur glasskåpet nu och dammat av och möblerat om lite bland alla våra stenar som ligger där. Vi är ju ”stentokar” båda två och kan inte låta bli att plocka med oss de som vi tycker är extra fina när vi är ute på semestrar och fisketurer.
Den fina fjädern kommer ifrån den ovanligt tama hönan Idun jag hade en gång i tiden.

Och den här fjädern kommer ifrån kära gamla tuppen Hugin som numera bor i Bollnäs och verkar trivas hur bra som helst med det. Tror han har sex eller sju st ”fruar” nu så han tror nog att han dött och hamnat i paradiset…
Hos oss hade han aldrig mer än tre samtidigt.

Och det här är den senaste ”mjukisen” som vi köpt på Erikshjälpen åt Line. Men tyvärr så bet hon sönder honom i kinden på en gång så det var bara att sätta honom utom räckhåll för den glupska lilla vovven.

”Vadå…? är det någon som biter sönder mjukisdjur…?
Vadå Matte, du tro väl ändå inte att det är …jag..?

”Nej men det ser du väl hur snäll jag är..?
Det skulle jag aaldrig göra…!”

Ja det får räcka som inlägg för idag. Har inget särskilt att skriva om ändå. Det är ju lördag och godissuget har faktiskt känts av idag. Lustigt det där , precis som om kroppen är inställd på att få sitt godis på helgerna. Var inte alls lika svårt att låta bli sötsaker under veckan.
Men självklart har jag låtit bli och det kändes igår när jag skulle ta en mugg glögg av en sort som jag köpte på hemköp för ett tag sen och tyckte att den såg så otroligt god ut. Med smak av fikon och portvin skulle det vara och visst var den god men…så himla söt så att det nästan blev äckligt. Men kom på senare att det nog var just för att jag låtit bli socker som den kändes extra sötsliskig. Man vänjer sig ganska fort av med det söta ändå.
Får väl se det  dom positivt    :)
Jo just det…en sak till måste jag berätta.
Hörde nämligen två hackspettar som ”trummade” i morse. Ni vet när dom sätter sig högst upp på en telefonstolpe och hamrar med näbben på plåten där. Och visst var det härligt att höra eftersom jag ser det som ett vårtecken men….lite väl tidigt ändå va ?

Men nu knorrar magen efter lite fil så det är väl bäst att låta den få som den vill.
Hörs och ses kanske imorrn…!

Britta 

Jag gillar ju att skriva och har väl en sån där lite naiv tanke om att ”En dag ska jag leva på det!”. Fast egentligen och innerst inne vet jag nog att så kommer det ju inte att bli  
Men på något vis så vill jag ändå inte helt släppa tanken på det. Det är liksom min egen lilla ”hemliga” dröm och något jag ”lever på” att tänka på ibland.
Som när jag går där och moppar golv och putsar och fejar trots att armen och skuldran värker…då tänker jag att…”jaja, men såhär ska jag ju inte hålla på hela livet i alla fall, jag ska ju bli författare…sen nån gång? ”
Eller som på PU – samtalen med vår arbetsledare på kyrkogården, när han undrar hur och om jag har några andra planer eller någon ”reservplan” för vad jag ska göra om det inte skulle bli en fortsatt satsning på oss kyrkogårdskullor, alltså om det från ”högre ort” skulle komma order om att dra ner på personal och kostnader för att sköta om kyrkogården.Då svarar jag såklart inte…”jodå, jag tänker bli författare”…utan säger såklart att det nog inte kommer att bli några större problem att få något städjobb i så fall….men tyst för mig själv tänker jag att ”vid det laget har jag nog redan blivit författare”…
Så trots att jag vet att jag nog aldrig skulle våga att ens försöka bli författare. mest för att det ju skulle betyda att man behöver vara utåtriktad och social och prata i telefon med en massa människor osv  vilket är min största skräck, så liksom lever jag på tanken att en dag kunna sitta hemma och bara skriva och få in de pengar jag behöver för att överleva.
För som introvert som jag är så är väl drömmen att slippa kliva upp på morgonen och vara tvungen att åka iväg och träffa en massa människor för att få ihop till ”sitt dagliga bröd”.
Tänka att kunna arbeta hemifrån och bara få vara för sig själv. Det är verkligen min största dröm.

Men om man nu ska komma någonstans med en sådan dröm så gäller det ju att man skriver också. Att man skriver och skickar iväg det man gjort till någon som skulle kunna vara intresserad av det. Och visst skriver jag…men.
Satt just och läste igenom några av de otaliga skrivningar jag påbörjat men knappt någon av dem har kommit till ett slut.
Några med avslut har jag gjort,  och tre , eller är det fyra? har jag skickat in till olika tävlingar men bara fått resultat med en av dem. En novell med namnet ”Vändpunkten” som var temat på just den skrivartävlingen i tidningen ”Skriva” och den framgång jag nådde med den var ett hedersomnämnande. Inte mycket till framgång alltså men så himla stort och ofattbart när det hände.
Att läsa att det andra av två hedersomnämnande gick till Britta Andersson och att när jag läste början på den novellen förstå att det var Jag Britta Andersson, ( finns ju säkert många med det namnet)  som fått omnämnandet …det kändes så overkligt…och skrämmande på något vis.
Fast ändå skönt att få bekräftelse på att jag skrivit något som en jury bland många många andra insända bidrag valt.
Men hur som helst så måste man ju även fortsätta och framförallt avsluta alla dessa ideér man får om vad man vill skriva om, och det är väl det som är mitt stora problem. Att inte tröttna och tappat intresset för något som är på börjat.
När jag får inspiration och en idé om något så känns det så roligt att börja och så självklart att jag ska skriva ner hela den ”storyn” som dyker upp i huvudet men…så skriver jag en eller två sidor och sen dör liksom intresset ut, rinner ut i sanden och förblir oavslutad.
Letade fram några inledningar jag gjort och som jag funderar över varför jag inte fortsatt på, som tex den här som heter ”Offerlammet”:

”Marcus rättar till filten som glidit ner från ena axeln för att förhindra att den kalla luften tränger in och kyler hans tunt klädda kropp.Rörelsen får honom att huttra och det dröjer en stund innan värmen åter omsluter honom. Fokusen på fårflocken i hagen framför honom har han dock inte släppt en sekund sedan han satte sig tillrätta på stenen i skogsbrynet.
Det är idag det måste ske för att hans inträde ska bli giltigt. Han för ena handen nedför byxbenet och blir lugn när han stöter på något hårt i sidofickan en bit ner. Jodå! Kniven är med och ligger där den ska.

Gunvor drar en suck och ställer ner kaffekoppen. ”Jag är orolig för pojken”, säger hon utan att ta blicken ifrån rådjuren ute på åkern utanför. Lennart som nyss kommit in, går fram till köksbänken, tar en bit hushållspapper och snyter sig högt och ljudligt. ”Vadå orolig?” svarar han och stänger luckan till sopskåpet med en smäll.
”Han mår inte bra. Han döljer något. Jag bara vet det”. Hon för kaffekoppen till munnen igen. ”Äsch, han är ju tonåring. Det vet du väl hur man var i den åldern.Finns det något kaffe förresten?”
Hon gör en nick emot bänken. Det räcker som kommunikation efter 40 års äktenskap. ”Nej, det är något mer än vanliga tonårsfasoner. Det går inte att få riktig kontakt med honom. Har du inte märkt det?”
Hon kastar en irriterad blick på sin make som rycker på axlarna och sakta sörplar i sig kaffet. ”Nja, nej, inte har jag tänkt på det!”.
”Nej du har väl så fullt upp med ditt du!” . Mumlar hon för sig själv medan hon följer rådjuren som försvinner in i skogsbrynet. ”Jag tycker att han visar tecken på samma problem som hans mor hade, psykiska problem!”

Marcus rycker till när en av tackorna ger ifrån sig ett långt bräkande och lägger sig ned. Han hade råkat slumra till men ljudet får honom klarvaken. ”Det är bra! Kom igen nu!” Viskar han och famlar efter kniven i fickan. Tackan verkar orolig, andhämtningen flämtande och i nästa stund tycker han sig se något bukta ut från hennes bakdel. ”Yes, yes!” Säger han för sig själv och bankar knytnäven mot låret.
Två timmar har han väntat och än tycks ingen sakna honom. Han kastar en blick mot gården där allt verkar lugnt och stilla.

Den här har jag faktiskt en fortsättning på och till och med ett avslut men det är bara för att det var begränsat antal tecken i tävlingen jag skickade in den till och vilket det alltid är i tävlingar och som gör att man blir låst och inte kan skriva hela berättelsen som man vill.
Sen hittade jag den här som är en helt annan typ av historia. Den heter ”Om inte”.

Om inte Doris funnits i huset bredvid så hade jag nog aldrig blivit en normal människa. Om hon inte öppnat sin stora famn och fångat upp mig varenda gång jag flytt hemmet som förvandlats till ett slagfält när farsan tagit en för mycket, så hade jag förmodligen slutat som farbror Bernt, dinglande från en tallegren ute i Stor Lasses skogar.
Det var morsan som hittade honom när hon plockade blåbär. Livlöst hängande, med ögonen utpickade av fåglar. Förmodligen skator eftersom de kraxade och skränade omkring henne när hon kom fram till liket. Besvikna såklart, över att bli lurade på sitt skrovmål.
Ingen blev egentligen chockad över det Bernt gjorde. Allra minst morsan som känt honom sen de var små. Sett hur han redan från tolvårsåldern kämpat mot alkoholens frestelser. Stått emot, fallit offer, stått emot, fallit offer. Om och om igen, tills han en dag efter att ha supit bort både gård och familj, gav upp och tog farsans sotarlina med sig ut i skogen.
Farsan däremot, fortsatte att kämpa. Men förlorade oftare än han vann, till morsans fasa och förtret. Men till skillnad från Hedvig, Bernts fru, så stannade hon kvar, och det var väl det som gjorde det möjligt för farsan att fortsätta med sitt missbruk.
Doris var min räddning.Doris som aldrig beklagade sig över det. Som aldrig ojade sig och ältade det som pågick som kärringarna i Dahlins lanthandel gjorde när de trodde att jag och morsan inte hörde.
Doris tog bara tyst emot när jag kom inrusande, lät mig andas ut på kökssoffan medan hon dukade fram kanelbullar och mjölk med lite grädde i. Det var där jag helades och läktes medan jag bearbetade farsans beteende. Där på Doris kökssoffa med den spinnande luggslitna Prutten i knäet. Prutten. Byns första långhåriga katt som gjort succé och väckt stor uppmärksamhet när han anlände i baksätet på Doris gamla Saab 99.  Det sades att han var en äkta Angorakatt. Men hur det var med den saken visste väl ingen egentligen. Inte ens Doris skulle jag tro?  Han påstods också vara kastrerad,alltså opererad och berövad på sina pungkulor för att inte ränna runt och göra grannkattorna på smällen. Men hur det var med den saken förstod nog alla ett par månader senare när var och varannan katta i byn började föda små långhåriga ungar.Även vår katta fick ett par, men de blev inte långlivade efter att farsan förstått att de var av den sorten.
”En ska fan inte ha några långhåriga fisförnäma kattdjävlar” sa han och stoppade dem i en jutesäck med ett par stenbumlingar i. Jag och morsan försökte hindra honom när vi förstod vad han tänkte göra. Men han var så mycket starkare och gav oss en varsin örfil innan han hivade in säcken i skuffen på volvon och gav sig iväg till Årsjön. ”Vi kan för fan inte ha kattor som ska kammas och klippas var och varannan dag, det förstår ni väl själva, det är fan inte naturligt!” Ropade han genom den nedvevade bilrutan innan han försvann med en rivstart i gruset.

Ja detta var alltså två av många skriverier jag påbörjat och varför jag nästan aldrig håller i och avslutar storyn har jag ingen aning om. Nu går det ju visserligen väldigt långt mellan att inspirationen infaller sig men när det gör det så är det oftast pga att jag kommit på ett nytt uppslag och en ny idé om en historia att berätta…
Nåja, nu har klockan blivit alldeles för mycket och det är dags att hoppa i säng.
Helgen ser ut att bli lugn i alla fall eftersom Sv börjar känna sig dålig. Yngste sonen har varit däckad i feber och förkylning ett par dagar nu så det är väl en släng av det han fått. Hoppas hoppas att jag klarar mig den här gången.
Ha det bra så länge !
Godnatt!

Britta 

Ja det kallas så, det här huset vi bor i. Telegrafen alltså! Det var nämligen här byns första telegraf inrättades när en sådan ”modernitet” nådde våra trakter.
Tyvärr så vet jag inte mycket om historien omkring den, inte ens vilket årtal den kom till byn men sånt går ju att ta reda på om man bara tar sig för med det. Min far som är uppväxt här borde väl ha lite information om den tiden?
Läser nu i ett informationshäfte som gjorts om byns historia och där står det att när byn fick järnväg så blev telefonen en möjlighet och telegrafstation inrättades. Först i stationshuset 1890 och under 20-talet vid Rydbergs (vart det nu var?) för att sedan flyttas till Samuelssons uppe i byn, och det är det jag antar var det här huset? Samuelssons alltså? Så någon gång på trettiotalet kanske det var?
Tror att huset är byggt 1929 ?

I alla fall så tänkte jag visa vad man kan ägna sig åt när man bor i ett så spännande hus som det här…. Jag lovar att man inte behöver ha tråkigt några längre stunder.

Det är nämligen såhär att rätt som det är och när man minst anar det, så bjuder huset på en aktivitet som kräver ens omedelbara  uppmärksamhet….om man nu vill ha rinnande vatten såklart….och det vill man ju….gärna….särskilt såhär i vintertid då det känns lite motigt att gå ut och ”göra sina behov” eller hissa upp vatten ifrån gamla brunnen med en hink osv osv!
Fast igår gjorde jag faktiskt ett undantag, i alla fall ifråga om att ge aktiviteten omedelbar uppmärksamhet. Vi kom hem efter att ha varit i Rättvik och uträttat lite ärenden. Lite trött (efter dålig nattsömn, förmodligen pga fullmånen) och småhungrig eftersom det var ett tag sedan vi åt lunch, så tänkte jag att jag skulle ta mina två, extra efterlängtade nu i dessa ”bantartider” , eftermiddagsmackor och en god kopp te.
Vrider på kranen och ska fylla tekokaren och inser att det är dags igen. Märker så väl när vattenpumpen slagit ifrån för även om det fortfarande finns ett visst tryck kvar som ger någon liter vatten till så är trycket inte detsamma som när pumpen fungerar.
Först tänkte jag som vanligt släppa tanken på det jag egentligen tänkt göra och klä på mig ”lortkläderna” för att krypa ner i pannrummet. Ja ni läste rätt, ”krypa ner i pannrummet” för det är nämligen så det går till för att man ska ta sig in i vårat pannrum  
Och eftersom jag (än i alla fall) är den som är fysiskt mest lämpad så brukar jag se det som i första hand min uppgift såklart.
Men så ändrade jag mig och tänkte……”Neej, nu ska jag ta mig tusan ta mitt te och mina mackor i lugn och ro först för vattnet kan faktiskt vänta en kvart till!”   Sagt och gjort så fullkomligt struntade jag för första gången i den strejkande vattenpumpen och gjorde mina mackor och mitt te i stället. I samma stund kom Sv ut i köket och undrade om vi skulle titta på ett inspelat avsnitt av ”Det okända” men svaret blev ….”Nej, tyvärr älskling för jag har lite annat för mig en stund framöver nu!”  Han såg ut som ett frågetecken såklart för vi är så gott som alltid överens om vad vi vill och ska göra, rynkade pannan och undrade…”Vadå?..vad ska du göra?”
”Jo jag ska nämligen gå ner i vårat kära pannrum en stund förstår du” svarade jag och pekade mot kranen.
Och i och med det så visste han precis vad det handlade om och med en suck konstaterade han ”Jaha, är det så nu igen”.
Han erbjöd sig såklart att göra det själv men det är faktiskt enklare för mig och sen har jag mer tålamod än honom med alla typer av huskrångel som dyker upp så för att undvika att han behöver stressa upp sig så gör jag det hellre själv.

Så efter att ha satt på sig sina tåliga ”lortkläder” så går man ut på brokvisten och sätter den stora skruvmejseln i en springa på luckan i golvet.

Sen drar man undan luckan och…

…därnere förstår ni, finns ännu en lucka, som är igensatt med en tjock frigolitbit vilken inte syns nu eftersom jag redan hade klättrat ner och tagit bort den när jag tog den här bilden. Man ska alltså först ta sig ner i det första hålet….

…och sen avlägsna frigolitbiten och försöka få den ur väg pga det trånga utrymme man nu står på, för att sedan ”vända baken mot nästa lucka” , gå ner på knä i öppningen, hålla i sig med ett stadigt grepp och sakta sänka sig ner tills man känner att fötterna når …

…den lilla trappstegen som står på golvet nedanför. Det krävs alltså en del gymnastiska övningar innan man ”landat” säkert i pannrummet.

Sådärja…nere i ”hålan”! Jo just det sen gäller det att hitta lysknappen också som sitter alldeles till vänster innanför luckan och vill man minska risken för sträckning genom att försöka nå den innan man ”backat in baken” så är det säkrast att famla efter den i mörkret när man står stadigt på trappstegen.

Såhär ser det i alla fall ut därnere i mitt lilla ”krypin”… inte ett fönster och med lite spindlar och spindelnät av olika varianter som sällskap. Är nog här min förra spindelfobi blev botad. Har under senaste halvåret blivit ett och annat besök här.

Nåja…sen tar man och drar ur kontakten till vattenpumpen och från och med här vet man aldrig hur lång tid det tar….det kan nämligen ta allt från en minut till som igår säkert en halvtimme innan pumpen behagar starta igen och detta vet man bara genom att dra ur…

…och stoppa i kontakten…..

…dra ur igen….

….och stoppa i kontakten…lite då och då och med olika tidsskillnader.   Hur kul som helst det här…och sååå spännande!

Och vad finns det då att roa sig med under tiden i ett trångt litet pannrum under jord?  Tja, man kan ju alltid kolla om det behövs fyllas på salt i reningsfiltret?

Och det gör det ju oftast eftersom det är något man gör minst en gång i månaden. Så det ägnade jag mig åt en stund under väntan igår.

Sen om man är riktigt förutseende och tålmodig ( och här kommer den tydliga skillnaden mellan mig och Sv då han aldrig skulle ha tålamod med att bara vänta och vänta och prova och prova om pumpen går igång igen) så har man tagit med sig en trevlig tidning att drömma sig bort med en stund. Tex en tidning om mysiga vackra torp och gårdar med fullt fungerande vatten och avlopp mm som ligger lite avsides för sig själva liksom….suck….vad vore väl en bal på slottet?   (Som Askungen skulle ha sagt)
Nåja, lite ensamt och trist kan det faktiskt bli därnere ibland men igår insåg jag plötsligt att jag hade sällskap. Hörde ett svagt ljud nerifrån golvet och ….

..i ett hörn bakom några rör satt den här lilla filuren. Så med en tyst överenskommelse om att vi båda skulle få vistas i detta trånga utrymme tillsammans en stund satt vi där i varsitt hörn och funderade. Säkert undrade han (eller hon) lika mycket som jag vad den andra gjorde där?
Hur kan den leva därnere tänkte jag men fick senare ett svar av äldste sonen på den frågan…den äter väl spindlar såklart…och ja…det gör den nog för det finns det gott om. Så i brist på annat sällskap så fick den här grodan duga. Kunde ju ha gett den en kyss förstås och kanske tillbringat min stund därnere med en vacker prins? Men… å andra sidan…vad ska jag med det till som redan hitta min prins här i livet?
Så det fick vara, för en prins i livet räcker.

Efter att jag vet inte hur många minuter gått och efter ett okänt antal försök till att gå igång pumpen så gav jag faktiskt upp en stund och klättrade upp ur hålan. Tittade på lite Tv och gjorde ett toalettbesök (som man får spola med hink ur en stor dunk som vi lärt oss att tappa upp mellan pumpstoppen) innan jag återigen kröp ner och fortsatte att dra ur och stoppa i …dra ur och stoppa i….och till slut , och nu kommer vi till det roliga….så kommer jag på det här med att tänka positivt och att tro och ta universums kraft till hjälp ….och som ett sista desperat försök eftersom det nu gått rekordlång tid för pumpavbrottet så tar jag helt enkelt och knäpper mina händer ( med sladden emellan) och säger högt för mig själv. ”Käre gode gud och alla universums goda krafter….änglar, guider och vägledare …snälla gör så att pumpen startar när jag sätter i kontakten igen..jag lovar att jag ska tro, tro, tro på att det kommer att funka!”
Drar en suck! Stoppar i kontakten igen ….och……suuuuusbruuuuusgurgel och blurp låter det i ledningarna ovanför mig…    ;)

Snacka om att ha kontakter…..

Varför testade jag det inte på en gång??????????

Så med ett lättat hjärta och grubblerier om vilka krafter det egentligen finns att ta till när man behöver hjälp, så klättrar jag lätt upp ur den lilla hålan igen, släcker lyset, sätter för frigoliten, upp ur nästa hål, lägger på luckan med hjälp av skruvmejseln igen och tackar för den här gången.

Så nu har vi vatten ett tag till…men hur länge vet man aldrig. En dag kanske, eller två, eller en vecka, månad? Ja inte vet jag men nästa gång ska jag snacka med de där krafterna lite tidigare!

Så nu vet ni hur fantastiskt välplanerat pannrum vi har och hur den förra ägaren tänkte när han byggde det…ja det vet i tusan?

Men till våren nu hoppas vi på att med hjälp av min duktiga snickarfar kunna göra en lucka i golvet från tvättstugan som går direkt ner i pannrummet så att man ska slippa detta akrobatiska konststycke varenda gång. Är nog det minsta man kan begära för att en ev köpare skulle kunna nappa på huset också.

Så förhoppningsvis går det att dra om den här ledningen som bara är utanpåliggande och få till en lucka genom taket till detta mystiskt utformade lilla krypin till pannrum.

Men nu ser det ut att bli finväder idag så det är dags att klä på sig och ta sig ut.

Ha det gott och var tacksamma över att ha rinnande vatten  

Britta 

Har för en tid nu gått och sneglat på snötäcket uppe på taket och känt den där skräcken inuti att: ”Tänk om det skulle bli så tungt så att det rasar in”? För man vet aldrig med vårat stackars gamla hus, och skulle det hända så får man inte ut något på försäkringen eftersom man naturligtvis  har ett eget ansvar att se till att det inte blir för tungt.
Det är helt förståeligt, för annars kunde man ju, om det var så att man egentligen skulle behöva lägga nytt tak men inte har råd (precis som i vårat fall)     så struntade man helt enkelt i att ta bort snön och bara hoppades på att taket skulle rasa in så att försäkringsbolagets pengar fick fixa ett nytt  :)
Hur som helst så tog vi i alla fall igår och skickade upp äldste sonen med skyffel för att i alla fall få bort det mest hotande där det drivit ihop till ett täcke på gott och väl över en meter.
Hann tyvärr inte med att fota när han var uppe på boningshuset eftersom även jag befann mig där fast ett steg längre ner på utbyggnaden för att skotta vidare de snömassor han skickade ner till mig.
Längst ner på backen fanns husse och Line. Husse för att han får svindel bara av att ta typ två steg upp på stegen och Line som tyckte det var toppen med alla snömassor som kom ner så att hon fick något att busa och gräva i.
Hon är helt galen i snö och ska absolut upp på toppen av de snöhögar som börjar bildas här på gården nu efter allt snöande. Så för varje gång jag skulle tippa ur snön ur snösläden från taket och ner på backen så skulle hon naturligtvis befinna sig alldeles nedanför.

När boningshuset var klart var det dags för uthustaken men då fick sonen klättra upp själv medan jag stod på backen och höll i ena änden av ett långt snöre som vi trodde skulle underlätta genom att vi först ”skar” igenom snötäcket i botten och förhoppningsvis kunna putta ner snön i stora flak som liksom skulle rasa av sig själva…men nu funkade det tyvärr inte i år.
Har ju fungerat andra vintrar men förmodligen har det varit så stora temperaturväxlingar i år så att snön har packat ihop sig så hårt emellanåt.

Ibland är det tur att man har en arbetslös ungdom hemma som kan göra den här typen av jobb. Jag hade nog också vågat men fy tusan vad tungt det hade varit. Såg ju hur han kämpade med de meterhöga massorna och även om jag är ganska envis och uthållig när det gäller kroppsarbete så hade jag nog fått dela upp jobbet lite mer.

”Åh hej , åhå!”

Mycket snö var det , men han slapp i alla fall åka på gymet efter det här   . Bättre att använda musklerna till lite nytta tycker jag  

Det var så skönt att bli av med det här ”orosmomentet” så nu slipper jag ligga och fundera på kvällarna om taket ska rasa in eller inte. Tycker faktiskt att det räcker med snö nu, men än är ju inte sista flingan fallen såklart.

Annars går det riktigt bra med mitt löfte och har inte ätit vare sig något sött eller några kvällsmackor. Det har inte varit några större problem hittills förutom att jag blev lite sugen på semlorna som Sv köpte igår efter takskottningen då han tyckte att både jag och äldste sonen förtjänade det. Men jag tackade nej och slog bort tanken på hur det skulle smaka och sen var det suget borta.

För det är faktiskt så har jag märkt att man så lätt frestar sig själv bara genom tanken på hur det skulle smaka, och att man riktigt fantiserar om och föreställer sig hur det skulle vara att äta det där söta.Självklart blir det svårt att låta bli då när man liksom triggar sitt eget sug med det.
Det gäller att helt släppa tanken på det och tänka på att om jag låter bli det här nu så kommer siffrorna på vågen att minska istället för att öka och vips så känns allt mycket lättare.
Låter kanske lite kaxigt med det där ”vips” men jag lovar att suget till stor del sitter i just tanken. Att vi tillåter oss att riktigt gå in i tanken på hur det skulle vara att äta det där man är sugen på. Man kan ju faktiskt föreställa sig precis hur det smakar och känns när man äter tex en chokladbit eller en semla, man ”känner smaken” i hjärnan liksom, och till och med doften av choklad eller mandelmassa och grädde.
Man tänker, tänker och tänker och till slut så kan man inte fokusera på något annat än hur det skulle vara att ”moffa i sig” en påse lösgodis tex och nästa steg blir att man ger efter bara för att liksom ”komma vidare” i livet…
Man blir helt blockerad av suget och känner till slut att man gör vad som helst för att få det tillfredsställt. Och visst är det också en kemisk process i kroppen eftersom socker faktiskt är en slags drog som skapar ett beroende men jag tror att det till nästan lika stor del är hur vi låter våra tankar dra iväg med oss.

Nåja, än är vi ju bara inne på den fjärde dagen i februari och jag vet ju att det till helgen kommer att ”suga lite extra” men det är bara att bita ihop och fokusera på något helt annat istället så ska det nog gå bra. Jag är som sagt ganska envis när jag väl bestämt mig för något och skulle bli grymt besviken på mig själv om jag bröt det här löftet, vilket jag inte kommer att göra. Sen om det har någon effekt på vågen eller ej återstår att se men jag hoppas det i alla fall. Tänker i inte ställa mig på vågen förrän den första mars igen och då får vi se om det gett något resultat?
Förr hade jag väldigt lätt att tappa vikt om jag bara riktigt ville men numer och särskilt efter 40 faktiskt så sitter fettet lite stadigare, så är det bara!

Till sist ett litet tips från Finuds till alla frusna katter såhär mitt i vintern.

Om ni känner att svansen börjar ”stelna till” av kyla så leta upp ett lämpligt placerat element, backa intill och låt svansen vila emot det ett par timmar ( i alla fall enligt Findus tidsräkning, han jäktar aldrig) eller så kanske det räcker med ett par minuter? Beror också lite på hur varmt elementet är förstås.

”Sådärja….nu överlever man några vintertimmar till!” 

Igår fick jag faktiskt min första ”sommarlängtan” för i år och tänkte på våran semesterresa som vi gör varje sommar. Det är en så skön känsla att packa bilen och bara dra iväg och veta att man har en hel vecka framför sig utan alla vardagsbestyr och rutiner.
Bara packa, åka och se fram emot det man ska uppleva. Vet inte riktigt vart än men norrut blir det i alla fall såklart. Vi vill ju ut i naturen och friheten och den upplevs bäst norröver och i år ska vi längre än vi varit hittills är det tänkt. Förhoppningsvis göra ett besök hos Lines uppfödare också på vägen. Skulle vara kul att visa upp henne och se hennes syskon och föräldrar om de finns kvar?
Men än är det långt dit och nu är det vinter som gäller.
Har blivit väldigt lite skidåkning hittills eftersom snöskottningen tagit det mesta av tiden och krafterna, men nu verkar det bli lugnare ett tag framöver så vi hoppas väl att komma ut vilken dag som helst.

Ha det gott!

Britta