lillasysterfix

…på året är faktiskt nu i slutet av april då jag slutat jobba åt kommunen och bara går och väntar och ”laddar” inför att börja på kyrkogården igen.

Lediga dagar med oftast fint väder och tid att vårstäda ute på gården och ta långa skogspromenader….nu med Line som sällskap såklart vilket förhöjer upplevelsen ännu mer.

Hon börjar kännas mer och mer vuxen nu och har de senaste två veckorna blivit mer lyhörd och lydig. Söker mer ögonkontakt och vill veta vad man vill och menar och hukar sig och verkar helst vilja försvinna från jordens yta om man höjer rösten när hon gör något olämpligt.

Igårkväll tog vi en motionsrunda hon och jag eftersom husse hade fullt upp med att hjälpa en vän med ryggen, och vilket väder det var…och vilken stämning ute i skogen.
Hade man förmågan att se naturväsen och småfolk så hade det nog varit full aktivitet omkring en. Själv kände jag bara de goda energierna som var i omlopp och fyllde hela kroppen och det är väl heller inte illa!?! Men det gör nog alla människor som vistas i ute i naturen även om de kanske inte är medvetna om vad som gör att de känner sig så lugna, tillfreds och mår så bra då.

Egentligen skulle alla människor behöva göra så då och då. Gå ut i naturen och ”jorda sig” som det heter. Känna kontakt med marken, ”skölja ur” allt negativt och låta kroppen rensa sig från all elektromagnetisk strålning och farlig stress.

Det bästa sättet är att ta av sig barfota och ha direktkontakt med marken. Då kan man stå där en stund och göra en riktig ”diskrensning”    :)   eller återuppladdning om man vill kalla det så.
Man kan väl också kalla det för att trycka på ”refresh” knappen.

Ja helt enkelt byta ut den gamla förbrukade, nedsmutsade och stressade energin mot ny, välgörande och fräsch. 

Det här är tiden på året då jag lever som mest och får tid och ork över till att drömma, fantisera och känna hur livet kan vara då man får göra det man vill.
Jag kan välja om jag vill umgås och träffa andra människor eller inte. Göra sånt som jag vet att det inte finns ork till sen när säsongen börjar och även ha dagar då jag inte låter något styra utan som bara får bli som de blir.
Det är livskvalité och min ”stora uppladdning” inför resten av året då allt rullar på i alltför snabb takt igen och orken bara räcker till för att klara av arbetsdagen.

Inte ens semestertiden ger lika mycket som nu, för på något vis så är man nog lite stressad då också. Stressad över att hinna med att koppla av och göra det man verkligen vill.
Och eftersom jag bara är halvårsanställd så har vi 16 dagars semester att ta ut vilket gör att man tar max två veckor i sträck för att spara lite och kunna ta någon ”strödag” under resten av sommaren och hösten. Kan vara bra att ha om man behöver vara ledig någon dag i något ärende eller så. Något oväntat som kanske dyker upp.

Så nu ska jag fortsätta ”leva” i en och en halv vecka till innan jag går ”in i dimman” och försvinner hemifrån vid klockan sex för att komma hem efter fyra lika pigg och fräsch som en ”urvriden disktrasa” ungefär  

Nästa liv ska jag nog bli miljonär istället….eller just ja….bonde var det ju….jo men det är för mig ungefär samma sak. Att kunna vara hemma och arbeta på sin egen gård…sköta sig själv och inte vara styrd av andra för att få livet att gå runt.

Ha de gött!!

Britta 

Vet att bilden är usel och var nära att börja om hela proceduren med fototagning, förminskning osv för att ta en ny med skärpan på rätt ställe...    blir galen på mig själv när jag ibland har så bråttom och vill komma igång med skrivandet så att det blir såna här bilder.
Men det var ju tur att ni nu i alla fall får se vilket fint mönster vi har på vårat överkast…???? …ELLER??….suck!….!
Nåja…tror att ni i alla fall kan tänka er hur fina de är i verkligheten så att säga.
Howlit (den blåa) och Tigeröga är det i alla fall och den blåa är min och den andra Svs.

Den är verkligen skön att hålla i och ligger så bra i handen…  :) rena avkopplingen att bara sitta och hålla i den.
Gör gott i hela kroppen…och själen såklart!

Sen valde jag ju tre bergskristaller och två Sodaliter också och jag har aldrig haft rundade bergskristaller förut utan bara ”spetsiga” kristallformade så de här känns roligare och skönare att hålla i. Lite lättare att ha med sig i fickan också när de är rundare i formen.

Och så Svs ”drös”  :)  av Tiger  och oxöga….! Han kunde nog helt enkelt inte välja bort någon och tyckte att han kände något positivt från alla så nu har han några stycken    :)

Så nu har vi lite nya kristaller att ha med oss eller bara hålla i ibland när man känner att man vill ”ladda batterierna”. Igår var vi i alla fall iväg och löste ett av mina orosmoment och bekymmer och guuud så skönt att släppa tanken på det när det var klart!

Var nämligen iväg till veterinären med Rasmus för rakning av tovad päls på bröstet/halsen och det gick så bra så att vi knappt trodde det var sant. Man blev ju riktigt stolt över honom och hur han skötte sig där.
Det var säkert minst tio år sen sist som han var till en veterinär och den här gången satt han och jamade ynkligt i transportburen under hela resan.
Tur att vi fått en smådjursklinik i Rättvik för senast gick resan ända till Mora men då sa han inte ett pip. Kan nog ha med åldern och den osäkerhetskänsla det måste ge att inte höra något att göra.

I alla fall så när vi till slut var framme och blev emottagna så gick det väldigt snabbt och smidigt. Sköterskan frågade om vi trodde att han skulle kunna rakas utan nedsövning eller lugnande och det var jag ju väldigt tveksam till men…medan hon pratade öppnade hon luckan och stack in handen för att känna på honom…och konstaterade snabbt…just när jag befarade att hon nog skulle riskera att få ”smaka på klorna” ….att ”Den här klara vi nog utan sövning, det var så lite så och han verkar så lugn och snäll”.
Ujujuj…tänkte jag och bad en tyst bön för mig själv….undrar när han ska börja visa vad han tycker om den här behandlingen??

Men….vips så hade hon plockat ut honom från buren. Tagit fram trimmern och fått på honom en liten ”tratt” på huvudet bara som säkerhet ifall att han skulle få för sig att bita…sen bad hon mig att hålla honom lite lätt i nackskinnet och så satte hon igång.
Och det gjorde han med…..ja inte med att kämpa emot eller få panik eller ens försöka försvara sig….nej, medan hon försiktigt kör med trimmern på bröstet på honom, sitter han och slickar och slickar på insidan av tratten precis som om han ”hejade på” och ville hjälpa till med saneringen av den hoptovade ”filten” som bildats på honom där fram.
Sen började det rycka i bakbenet på honom och visade tydligt att det kliade så pass så att han också ville vara med …

Efter en stund när det värsta var borta och hon letade efter fler tovor så kände jag att ”nu börjar han skaka…nu är han nog rädd och tänker fly eller kämpa”…men insåg snart att ”skakningarna” inte var något annat än att han spann som en kattunge!
Hon hittade lite mer tovor alldeles ovanför ena frambenet och trots att trimmern råkade riva upp ett par sår så reagerade han inte.
Det var ju lite synd att han fick såren när det annars gick så bra men är det något katter har så är det väl bra läkkött så det är nog snart bra igen.
Dessvärre har han nu dragit iväg igen och det är bara att hoppas att såret läker som det ska så att han nu inte ska behöva få någon infektion också när tovorna äntligen är borta.

Och sen kan jag ju säga att hade jag vetat vad ”hela kalaset” hade gått på förut och i alla dessa år jag kämpat och slitit med denna tovade päls hela vårarna så hade jag nog tagit den här hjälpen för längesen. Var ju beredd på ett fyrsiffrigt belopp då man alltid hör hur dyrt det är att åka till veterinär men denna behandling som var så värdefull för både mig och Rasmus och besparade oss en massa tid och besvär kostade inte mer än 200 kr….200 spänn för detta är helt otroligt för mig.

Och då fick vi med en flaska ”gel” av något slag att behandla såret med plus tratten ifall att han skulle vilja vara där och slicka alltför mycket.
Visserligen hade vi ju inte behövt de grejorna om inte trimmern skadat honom men ändå.

Är så nöjd med hur smidigt det hela gick så nu behöver jag inte våndas varje vår över dessa tovor utan bara ringa och få hjälp med dem…..JIPPIE…..!!!!
Har ju alltid sagt att ”aldrig mer en långhårig katt” pga besväret med denna päls men …nu vet jag inte om jag känner så längre?

För dom är ju trots allt något alldeles speciellt och otroligt fina så länge de är välskötta. Ser nästan ut som sagoväsen när de är som finast.

Men nu måste jag uuuut…det är ju äntligen riktig vååååår…och krattan och veden väntar.

Britta 

Var på den sk ”Hälsomässan” på Rättviksparken igår och köpte några nya kristaller. Och som vi alla vet som känner till det här med kristaller och stenars kraft så är det bra att rena dem innan man själv börjar använda dem.
Särskilt när de legat ute till försäljning öppet ute på en mässa där en massa olika människor, med en massa olika ”problem” och en massa olika energier hållit i dem och ”känt in” om de är de rätta för just dem.
Så nu har de legat nedbäddade i en skål med havssalt under natten och är snart redo att bli våra egna på riktigt.

Köpte en varsin stor äggformad som är jätteskön att hålla i handen, jag en Howlit och Sv en Tigeröga. Min var en helt underbar blå färg …skrapade fram lite av den för att visa färgen  :)

Sen några mindre rundslipade bergskristaller, oxöga, tigeröga och …? hm…?  ..nu har jag glömt vad den heter…????
Får en massa namn i skallen nu men kommer inte på den..? …inte ametist eller hematit…och inte aventurin….å blir galen på minnet !!!
Nej…får skriva det när jag slagit upp den i min bok. Vet i alla fall att jag blev rekommenderad den av en kunnig person en gång i tiden.

Så nu står de där i fönstret och ”badar” i havssalt och nytt ljus    :)  längtar tills i eftermiddag då jag får ta fram dem.

Passade på att köpa lite roliga tesorter också…tre för hundra var priset på mässan och tror att just det här märket går på ca 45 kr styck på hemköp så det var väl ett bra pris.

Jag valde ”Calming” alltså lugnande, ”Balance”…vilket väl aldrig kan vara fel, att ha lite balans i livet alltså…och ”Women´s energy” …som ju också måste fyllas på ibland.

Egentligen är jag ju inte så förtjust i att gå på mässor och liknande då folkmassorna och risken för att stöta på någon bekant tar ganska mycket på min energi, men har faktiskt kommit på ett ganska bra knep för att ”stänga av” denna typ av högkänslighet litegrann, och det gör man genom att undvika ögonkontakt med andra.
Man måste faktiskt inte gå och ”pejla” och ha koll på hur många och vilka som är där utan helt enkelt gå in i sig själv och bara koncentrera sig på det man är intresserad av och det fungerar jättebra.    :)
Dessutom har jag ju kommit till den åldern då läsglasögon nästan är ett måste om jag ska se något på nära håll, så genom att ha dem på mig så går det ännu lättare att koppla bort omgivningen.
Man tar helt enkelt på sig sina glasögon för då ser man bara ett ”sudd” på längre håll och det som är nära och som man verkligen vill titta på blir skarpare än vanligt  
Då kan man gå där i sin egen lilla värld utan att knappt vara medveten om folkmassan omkring en!!!
Vet att jag nog ses som lite ”knäpp” som funkar såhär men vet också numer att jag inte är ensam.

Ett lustigt ”sammanträffande” (om det nu finns sådana eller om det inte är förutbestämt allting?) var att jag innan mässan suttit och läst om vilka utställarna var och hittade då en man som (kommer tyvärr inte ihåg vad han hette nu) höll föreläsningar och engagerade sig just i detta med att vara högkänslig och tänkte att det skulle vara intressant att höra lite mer om.
Jo Leif Grytenius hette han (taget efternamn som han berättade för oss om) och har en blogg som heter Mirakelsmedjan där man kan läsa om tips för högkänsliga.
Och just som vi kommer där och går bland alla andra så står han plötsligt framför oss och frågar ”Hej, är ni högkänsliga eller har ni hört talas om det?”
 Och detta ledde såklart till att vi stod där och pratade en stund och han tipsade om en föreläsning i Mora den 22 maj som han skulle hålla som han kallade för en ”Öppen föreläsning för dig som vill bli gladare, stoltare och nöjdare med att vara högkänslig. Du får de fyra nycklar som högkänsliga behöver för att må bra. Två timmar fyllda med inspiration , skratt och kanske en och annan tår.”

Men nu måste jag hastigt sluta tyvärr då Svs dotter ringde och meddelade att de snart är framme i Rättvik.

Ses och hörs!

Britta

Jag är överbevisad….det finns Regnbåge i Siljan….  :)

Jag var med när det hände och fick till och med äran att ”håva upp” den när den till slut efter en viss kamp närmade sig den steniga stranden.

Prick 3 kg vägde den och för mig som under hela mitt liv, fram tills att jag träffade Sv endast metat abborre och dessvärre en och annan mört, så var det här en jättefisk i mitt tycke.

Så nu är den rensad och saltad och hänger i en påse ute i ”vebon” i väntan på att läggas i röken imorgon. Ser fram emot en middag med romsås och kokt potatis till….mums….!

Något som jag däremot inte såg fram emot …och heller aldrig kunde föreställa mig skulle hända var i morse när jag öppnade dörren och fick syn på detta…

”Någon” dvs en varelse på fyra ben vars namn förmodligen börjar på F eller R…hade behagat använda ett av mina knäskydd som toalett...!!!!!!

Hur i hela friden kan man komma på en sån idé ?????
Bara grejen att försöka pricka in rätt läge borde ju göra att det inte vore värt besväret? Varför inte bara gå nedför trappen och sätta sig i rabatten bredvid ?????
Sv tyckte nog att jag mest fick skylla mig själv som lämnade knäskydden där ute på bron men det har jag gjort massor med gånger då jag tyckt att de varit för skitiga för att ta in och kunde väl aldrig ens snudda vid tanken på att de skulle användas som toalett under natten!!!!!

Tror faktiskt att både Rasmus och Findus börjar bli lite lätt senila!? De är ju inne på sitt 16 de år båda två och börjar faktisk bete sig lite konstigt.
Rasmus verkar ju helt ha tappat hörseln för han reagerar inte alls på ljud längre. Sen har han börjat med att plötsligt och gärna mitt i nätterna gå omkring och jama högt och ljudligt och när man kommer upp för att se vad han vill, så verkar han själv inte riktigt veta det.

Findus kan också gå omkring och jama och sätta sig och titta in emot någon möbel eller annat som om han försöker att kommunicera med vad som helst? Häromdagen satt han och jamade framför dörren till städskrubben..förmodligen i tron att det var ytterdörren för när jag gick förbi honom och öppnade den istället så nästan skyndade han ut, vilket inte är likt Findus…att skynda sig alltså!

Så åldern kanske börjar ta ut sin rätt ändå trots att det inte var längesen jag skrev här att det inte märks på dem att de är så pass gamla.
Men rörligheten och spänsten har de kvar än och kan fortfarande ta riktiga ”busryck” utomhus så de verkar i alla fall inte ha ont någonstans, vilket ju är det viktigaste.

Att vara lite vimsig är nog inget de direkt lider av men däremot att inte höra något kan ju såklart vara en fara för en katt som är ute och rör sig mycket i det fria.
Särskilt Rasmus som kan vara borta i veckor i sträck och kanske håller till i skogen där det ju kan finnas rovdjur som räv eller till och med lo som nog inte skulle ha något emot att fånga en katt till middag.

De skulle förmodligen se direkt att det var något fel på honom om han inte reagerade när de närmade sig. Men detta gör inte att jag hellre håller honom som en fånge inomhus…det är inget fullvärdigt liv för en katt tycker jag.
Han har ju haft 16 lyckliga friska år och skulle det hända så vet jag i alla fall att han haft det bra så länge det varade. Låter kanske kallt och grymt men tycker det vore värre att beröva honom det frihetsbehov han har när han drar iväg på sina sommarsemestrar och luffarstråk.

Det var nog allt för idag och nu blir det lite soffmys med guben min…eller förlåt….Storfiskaren menade jag såklart!!!!    

Ha de gött….!

Britta 

Ja att något så vackert kan ha ett så fult namn, är för mig en gåta.
Hamnade vid Siljans strand igen i jakt på dessa tusentals Regnbågar som det sägs ska finnas under ytan i denna sjö…!  :) …???

I alla fall så hade jag som tur var kameran med som underhållning, då det inte nappade en enda gång, och blev som uppslukad av att fota denna is som alltså kallas ”rutten”.

Denna ruttna is består alltså av miljoners miljoner iskristaller som sitter tätt tätt packade lodrätt och bildar alltså jämn yta. Hade inte äldste sonen som var med vetat om att isen vi gick på var uppbyggd på detta vis, och hade inte Line börjat gräva som en galning eftersom det nog var roligt att känna och höra hur kristallerna rasslade när de av hennes tassar drogs upp ur sitt lodräta läge och spreds ut på ytan, så hade jag nog aldrig upptäckt detta ”naturfenomen”.

Var så otroligt vackert med dessa ”ispinnar” i solskenet men fick faktiskt inte riktigt till någon bild som jag blev nöjd med och som gör verkligheten rättvisa .
Än var det fel på ljuset och än var det fel på vitbalansen osv osv men men, roligt var det i alla fall.

En till som tyckte det var roligt var Line. Hon fick riktiga ”grävryck” ibland så det fullkomligt sprutade kristaller över hela isen  

Dom sitter väldigt tätt och hårt packade men när man väl fått upp några så rasar liksom de som är vid sidan av och då går det lätt att få loss dem. Tyvärr så blev det ibland alldeles för kallt för att hålla på med så man fick vila och värma fingrarna ibland emellanåt.

Sen smälter de ju väldigt lätt också så det gällde att vara snabb. Slängde upp en näve på en sten men den bilden blev ju alldeles för ljus.

Fick för mig att jag skulle bygga ett torn av dem efter samma princip som man timrar ett hus men de var så hala emot varann och bara halkade av hela tiden. 

Sonen kom på att man kunde ta större bitar av dem istället och bygga av och det gick ju lite bättre  

Hur som helst så hade vi i alla fall en fin dag i solskenet och än har vi inte gett upp jakten på lite färsk Regnbåge  
Idag har vi haft gårdsdag med vedklyvning, stapling, krattning av diken och lite gallring av alltför vildvuxna kvistar i syrénhäcken.
Alltså i mitt tycke den bästa dagen på länge    ;)

Men nu är vi trötta efter dagens arbete så det blir nog tidig sänggång…! 

Imorgon fortsätter nog utejobbet tror jag för i helgen har vi lite annat för oss.

Tack o hej….!

Britta 

Vet att det egentligen var igår som det var Tiburtiusdagen och hade tänkt skriva om det då men glömde bort det. Det är ju nämligen den här dagen som björnarna vaknar enligt bondepraktikan i alla fall.
Nu tror jag inte i och för sig att det är så eftersom jag tvivlar på att de har med sig almanacka och väckarklocka i idet men av någon anledning måste ju märkesdagen kommit till en gång i tiden.

Kanske var det så att man just denna dag observerat flera nyvakna björnar och kanske något liknande hände år efter varann så att detta blev märkesdagen för det en gång i tiden?

Någon särskild anledning måste det ju i alla fall ha varit till att det blev just denna dag men hur länge den funnits har jag ingen aning om.
Ett annat glädjande ”märke” för den 14 april är att det står att om denna dag är kall blir sommaren varm och igår var det väl en riktigt ruggig dag så det kanske blir till att se fram emot ännu en svettig sommar på kyrkogården.
Jag har absolut inget emot värme även om det bitvis var lite väl tufft när man jobbar i solen i 27 graders värme (i skuggan alltså) men har det ändå mycket hellre så än att behöva gå ”inplastad”i regnkläder en hel säsong.
Då blir man blöt på både in och utsidan och det är mycket värre än att gå i shorts och linne och låta svetten rinna som den vill    

Idag är det ju den 15 de och dagens utlåtande i almanackan lyder som följande…..

”Om 14-16 ”Nysommarnätter” är lika, blir det
en bra sommar”

Så vi får väl se om natten till idag och natten till imorgon följer samma mönster. Har i alla fall varit minusgrader här inatt så vi får väl hoppas att även detta märke stämmer in för i så fall borde väl chanserna till en bra sommar vara stora.    :)

Idag ska jag faktiskt ta och ge mig ut på en motionsrunda vare sig Sv vill följa med eller inte. Måste träna upp lite ”kondis” också..så är det bara.
Har känt så ett tag nu att det är dags att ge sig ut på en tur som är lite pulshöjande och just idag känns det som en bra dag för det.
Får väl bara hoppas att alla nyvakna björnar håller sig undan för annars blir det nog lite väl hög puls på detta första träningspass    :)

Senare idag ska vi åter göra ett försök till att få upp lite Regnbåge ur Siljan men hur det går får vi se då. Man hör ju hur än den ena än den andra får upp fisk efter fisk så det vore väl själva f-n om vi inte skulle lyckas med en sådan ”storfiskare” i huset      ;)
Så mycket tid som han lägger ner på att göra flugor, köpa och sälja både linor och rullar och till och med spön av alla de slag så måste han ju lyckas någon gång tycker man.

Han fick senast i morse ett tips från sonen via sms om hur dessa fiskar skulle ”tas” så idag borde det väl ge utdelning på alla dessa förberedelser.

Nåja…den som lever får se, men nu är det dags för lite motion!

Britta 

Men igår var det onda i ryggen borta…både på höger och vänster sida????
Fick en till behandling av Sv dagen efter att jag skrev senast och inte vet jag vilka krafter han hade till hjälp då, men nu är det där som gjorde så fruktansvärt ont och som jag trodde skulle bli kvar alldeles fruktansvärt länge helt borta…????

Ja jag fattar ingenting faktiskt men är väl bara att tacka och ta emot och njuta så länge det varar.

Så igår kunde vi börja med veden….så här står han nu, ”mirakelmannen” min…! Kanske var för att han ville ha sällskap på vedbacken som han kallade in lite ”högre makter” och healade mig    

Ja…inte vet jag, men är väl heller ingen idé att fundera på vad som var så galet med ryggen. Det är ju borta nu så nu gäller det bara att ta vara på chansen man fått och se till att träna upp kroppen igen. Började faktisk lite smått igårkväll med att knåpa ihop ett eget enkelt träningsprogram som jag tror kan räcka med till en början.
Blev någon blandning mellan styrketränings, stretch och yogaövningar och hittade på allteftersom jag utförde dem. Rullade ut yogamattan på golvet och började med att stå i plankan några sekunder, sen blev det armhävningar, stretching, yogaövningen Kobran, Kaninen, stretching igen sen Båten, stretching av nacke, rygg osv osv.
Det roliga var att jag efter varje övning kände efter….hur känns det nu i kroppen och vad borde nästan övning vara? Om det stramade någonstans stretchade jag det, och om det kändes som om armarna tex fått nog så tränade jag ben eller magmuskler istället osv. Programmet fick alltså växa fram under tiden som jag höll på och tror att jag fick med det mesta av vad jag behöver till att börja med.

Sen blir det ju lite extraträning i och med arbetet med veden men det är ju bara en bonus i så fall. Det här är ju nästan mer berikande för själen än för kroppen. Att få jobba utomhus i solsken och fågelkvitter räknas väl mer som friskvård än arbete.

Trodde aldrig när jag låg i sängen på värmedynan senast att jag skulle kunna stå här och stapla ved ett par dagar senare. Är så himla glad och tacksam för det då det ju finns en hel del jobb att göra på en gård såhär i vårtider. Äldste sonen började med att riva hönsgården igår så där finns det också en del som ska göras med att städa upp runt och frakta iväg gamla ruttna brädor osv. Ska ju skura och snygga upp hönshuset också så att vi kan sätta ut det till försäljning.

Men vi tar en sak i taget och lite då och då och tids nog så blir det väl klart.
Vill ju helst hinna så mycket som möjligt innan säsongen för kyrkogården börjar eftersom jag vet hur trött man blir och hur det tar på kroppen till en början.

Idag har jag äntligen beställt en tid åt Rasmus för att få hjälp med hans toviga päls. Han blir ju 16 år i år och hittills har jag alltid klarat av dessa eländiga ”vårtovor” själv men ….nu har han nog blivit lite gammal och ”gubbgrinig” så det är bara att inse att den här gången fixar jag det inte ensam utan att bli riven eller i värsta fall biten?
Han har visserligen aldrig skadat mig särskilt mycket förutom för några dagar sen då han fick in en fullträff med klorna på handen. Men för det mesta så kommer han bara med varningar i form av ”morrgnäll” alltså en blandning mellan morrning och jamande och slutar jag inte då så får jag skylla mig själv för nästa varning brukar vara en tass som snabbt som en huggorm kommer farande.   Bitit har han dock aldrig gjort men vad vet man? Vill inte chansa och kanske nästan tvinga honom till det när han är så pass tålmodig och låter mig klippa millimeter för millimeter ibland när han är på det humöret.
Problemet nu är att hela halsen på framsidan..alltså under hakan och nedför hela bröstet är som en enda stor tova och de försök jag gjort har inte varit särskilt lyckade.
Så nu får det bli ett veterinärbesök, kosta vad det kosta vill!!
Pengar får såklart inte styra när det gäller att befria ett djur från lidande, för det är såklart ett lidande då det måste luggas och strama ordentligt i huden under.
Räknar med minst ett par tusen  och kanske mer om de måste söva honom? Vi får väl se, men måndagen den 20 har jag fått en tid i alla fall.

Ska bli så skönt att släppa detta problem ur tankarna och samvetet. Varje vår har varit en plåga med dessa tovor som jag vet att jag måste göra något åt och det är många timmar som har ägnats åt detta arbete med att millimeter för millimeter klippa bort tovor utan att klippa i huden, och den gränsen handlar bara om just millimeter så det är 100 % koncentration som gäller.
Man måste först utrusta sig med glasögon, pannlampa, liten vass sax, tålamod, lugn och framförallt vara beredd på att snabbt ta undan händerna när första varningen kommer  
Så att betala en slant för att slippa detta som man ständigt har i tankarna under våren kommer att vara såå värt det.

Men nu kurrar det i magen och det betyder dags för lite mellanmål.

Ha det bra!

Britta

Vi har ju satt upp två tavelhyllor i hallen där vi använder våra egna bilder som motiv och som vi byter efter årstid kan man säga.
Alltid lika skön känsla när man tröttnat på de som sitter uppe och det är dags att byta ut dem. Nu kändes det extra bra då vinterbilderna fick ersättas av vårbilder med blå och vitsippor  :)

Meningen från början var att det skulle vara både mina och Svs bilder såklart men eftersom han inte är riktigt lika intresserad av foto som jag just nu ( han är nog periodare på det) så fick det bli enbart mina bilder den här gången. Två blåsippsbilder och…

…en vitsippsbild tagen strax innan solen är på väg ner. Ingen av bilderna är självklart från i år då det väl åtminstone inte kommit några vitsippor än? Inte här där jag bor i alla fall.
Blåsippor har vi däremot sett en del när vi varit ute och knallat runt i skog och mark.

Vill verkligen tipsa fler om att göra såhär med sina bilder som man ju annars så sällan tittar på eller gör något med nuförtiden. De bara sparas i en mapp på datorn och ligger där till ingen nytta egentligen. Vi pratade faktiskt om just det häromdagen och hur det var ”förr” innan digitalkamerornas tid då nyframkallade kort var en av livets höjdpunkter.
Minns hur glad man blev när de låg där  postlådan en dag och hur mycket man såg fram emot att titta på dem. Lite som när det kommer en ny tidning som man har prenumeration på nu.

Då var det ju nästan en anledning till att åka och hälsa på varann om någon hade fått nya kort. Eller det var i alla fall en viktig händelse när man hälsade på släktingar.
Då var det ju också ännu mer spännande eftersom man aldrig visste hur korten blivit eller om man ens kom ihåg vad man hade fotat!?  :)

När jag nu skickar bilderna på framkallning så har jag ju suttit innan och noga valt ut de jag vill ha så den spänningen är ju helt borta även om det alltid är lite överraskande att se hur de verkligen ser ut i större format och som ett riktigt foto.
Bilderna vi skickar efter är förstorade till 20×30 vilket är lagom för ramarna och kostar bara 9 kr styck vilket känns väldigt billigt tycker jag. Man får mycket för de pengarna faktiskt.
Jag är kund hos Fujidirekt och är nöjd med bildkvalitén de har, men å andra sidan har jag inte provat något annat heller så egentligen kan jag inte uttala mig om hur bra de är eller inte.

Nåja…nu till det utlovade ”gnället”….  
Igår vaknade jag och hade lite ovanligt ont under höger skulderblad, alltså det ställe som jag brukar ha mer eller mindre ont på och sen under dagen kom kroppen på att den skulle hitta på ett nytt ställe att flytta smärtan till…ja tyvärr så innebar inte det att det gamla vanliga stället smärtade mindre utan tvärtom….de samarbetade de j..l..na… (:   (OBS, vet att man inte får svära i en blogg men är ganska sugen just nu)   i alla fall så började det liksom mola och dra och hugga i nedre delen av ryggen på vänster sida så till slut kunde jag knappt röra mig normalt på något sätt.
Än stramade det uppe i högersidan och än högg det nere i vänstersidan så jag gick här och muttrade och stönade lite för mig själv mest hela dagen.
Fick för mig att det berodde på alldeles för lite rörelse och motion och gav mig ut på en skogspromenad med Line men…..när vi väl tagit oss över åkrarna och ner i skogen så hör vi ett välbekant litet försiktigt jamande.

Och där mellan träden kommer våran lilla Selma försiktigt smygande. Hon hade alltså följt efter oss hela tiden utan att vare sig jag eller Line märkt något.
Att jag inte märkt något var väl inte så konstigt men att Line som brukar vara så uppmärksam med alla sina sinnen inte sett henne kändes lite konstigt.
Däremot blev hon överlycklig när hon insåg att det kom en kompis som hon förhoppningsvis kunde få leka med i skogen, men de drömmarna satte matte stopp för direkt.
Lines lek är lite för häftig för katterna och vi har alltid varit noga med att göra klart för henne att jaga dem inte är okej. Hon lyssnade faktisk och lydde mig trots att hon nog var rejält sugen på att få lite fart på katten…
Men nöjde sig med att få låna min handske som hon kunde hoppa omkring och slänga med hit och dit…fast nog var det med hopp i blicken som hon studerade Selma ibland när hon kom småspringande efter oss på väg hem igen.
Hade tänkt gå längre men ville inte riskera att få med oss Selma ännu längre in i skogen så det var bara att vända och gå hem igen.
Hur som helst så blev ryggen inte ett dugg bättre av det och framåt kvällen var det svårt att ens sitta utan att det högg och gjorde ont.
Nu kan man kanske tycka att jag som har en sambo som fixar ryggar, knän, armar och ja det mesta på andra som har ont , inte skulle behöva ha det såhär men. Han gjorde såklart så gott han kunde för att hjälpa mig men att få bort det helt gick inte och det hade jag inte väntat mig heller.
Det lättade i alla fall något efter hans behandling men kom tillbaka nästan lika starkt senare under kvällen.
Jag har aldrig i mitt liv upplevt denna smärta och kan tänka mig att det är i alla fall i närheten av det man känner när man har ryggskott.
Tittade precis på övningar på youtube för just den här typen av smärta och ska prova dem sen när jag tagit mig ur sängen.
Ligger faktiskt i sängen än på min underbart sköna värmedyna och med tanke på vädret som består av regn och blåst idag så känns det inte helt fel att göra det.
Men nu är det nog dags att röra på sig lite och få igång lite cirkulation.
Sen när det här är över är det nog bara att inse att det är dags att börja träna lite mer seriöst. Att min kropp fungerar som den ska är ju väldigt viktigt eftersom min försörjning kommer av att jag arbetar fysiskt och om det hade varit så att jag hade haft jobb nu vare sig det handlar om städning eller kyrkogårdsarbete så hade jag faktiskt inte kunnat jobba.
Högerarmen och högersidan kan jag för det mesta klara av att stå ut med smärtan ifrån men det här hindrar ju en från att röra sig normalt. Man är livrädd för att det ska hugga till när som helst och att man sen ligger där man ligger.
Nej så nu får det bli lite ordning på rörelse och motion för om tre veckor är det dags att dra på sig kyrkogårdskläderna igen och jag vet faktiskt inte om rullator ingår i grundutrustningen för personalen ….

Ha en skön söndag…vädret till trots!

Britta

Ja det pratas ju väldigt mycket om det nuförtiden…att man ska leva i ”nuet”, ”fånga dagen” och ägna sig åt sk ”mindfulness”…men…hur gärna man än vill, och trots att man bara vet hur bra det är för ens inre så…är det ju såå himla svåååårt att ta sig dit och sen helst försöka stanna där en stund också. 
Att hitta själslig ro och få tyst på alla tankar som mal runt i huvudet är verkligen inte lätt alla gånger, och för mig har det nog aldrig varit så svårt som det är just nu…i mitt liv alltså…eller ?…hur lät det där nu då?? 
Menar inte att mitt liv är så himla svårt just nu, utan bara det att jag nog aldrig haft så många ”orosmoln” och funderingar och oklarheter i mitt liv som i dessa dagar.
Det är så många ”kanske”, ”om”, ”när” , ”förhoppningsvis”…osv osv som livet består av nu så det är oerhört svårt att försöka koppla av, bara vara, och gå in i sig själv på något djupare plan.
Jag känner mig mer som en fjäril som är och fladdrar uppe på ytan någonstans, och som inte vet vart den ska landa och när det bästa tillfället är, än som en lugn och avslappnad snigel som i sakta mak ”sniglar” sig fram med ett stadigt grepp om jorden under sig, med inställningen att ”kommer jag inte fram idag…så kommer jag nog fram imorgon”…!!

Men i alla fall så lyckades jag åtminstone ”snudda vid” känslan av att vara i nuet under våran dag vid Dalälvens strand och ett av de bästa sätt att göra det på är faktiskt att försöka sig på att bygga dessa ”stenbalanser” som Jonna Jinton är så skicklig på och inspirerat mig att prova. Den här skulle nog inte precis imponera på henne, men med tanke på mitt förvirrade inre just nu så blev jag riktigt nöjd med den.
När man gör det här så har man verkligen inget annat val än att bara vara precis där man är och vara där precis just då, för om tankarna bär iväg och vill ha en att ”fundra” på annat och lösa en massa problem så vips …så rasar alltihop och det är bara att börja om igen.
Rekommenderar verkligen att prova det när man känner att man behöver ”landa” i tankarna. Att vara stressad…funkar inte!
Att vara förbannad…funkar inte!
Att tänka på sånt som oroar en under tiden….funkar inte!
Utan man kan faktiskt säga att man tvingar hjärnan att bara vara här och nu och det är nog inte så dumt att göra det ibland.

Sen kan den ju rasa av andra anledningar också som tex att….en snäll liten hund liksom slinker förbi och råkar bli lite nyfiken, vilket ofta av en hund brukar lösas på det sättet att den sträcker fram sin lilla nos och sniffar på (i det här fallet) stenbalansen och då säger det också…vips…så rasar den…    :)
Men men,  är man bara tillräckligt avslappnad och närvarande i nuet så tar man det med ro och bara skrattar åt det och säger…”tur att jag hann fota den där nu innan du rasade den” till hunden och sen är det hela glömt    

Men även om jag kanske inte var så avslappnad som jag ser ut på bilderna så fick jag åtminstone några minuters ro då jag låg där och lyssnade på ljudet från det rinnande vattnet och med solen som värmde så skönt i ansiktet. 

Och Line då? Vad pysslade hon med när matte slappade på stranden och husse väntade på att fisken skulle nappa? Jo hon hade också en slags mental träning helt på eget initiativ genom att träna sig att gå över den lilla bron alldeles själv. Första gången gick vi båda (jag och husse) över precis som om det var den naturligaste sak i världen och väntade på henne på andra sidan. Och fy tusan så synd det var om henne som blev lämnad kvar alldeles själv,( i alla fall enligt henne själv förstås) utan vare sig husse eller matte som ville bära över henne. Hon gnällde och gnydde och ville så gärna men..vågade inte till att börja med. Men när hon insåg att det inte kom någon till hennes undsättning, hur ynklig hon än lät så tog hon ett par första smygande lååångsamma steg upp på bron. Sen tog hon steg för steg för steg tills hon till slut och peppad av vårat beröm och ”glada tillrop” tog sig över och lyckligt kunde springa vidare på den trygga sidan hos husse och matte. Tillbaka igen var det nästan minst lika läskigt men inte riktigt så tvekande som första gången och sen dröjde det inte länge förrän hon ( när hon insåg att husse efter en stund gått över bron igen för att fiska)  tog saken i egna händer (eller tassar) och började smyga över trots att ingen av oss var med henne. Och jag passade såklart på att  fota henne på avstånd. Hade som tur var zoomobjektivet på.

”Det måste bara gå…jag ska klara det!”

”Om jag smyger riktigt försiktigt och ligger lågt så..!”

” Huvaligen….!”

”Snart framme…!”

”Snart, snart framme…!”

”Åh…fy fasiken va skönt..klarade det!”

”Okej, gick ju bra men..på`t igen bara, måste träna!”

”Måste fixa det här hållet också..!”

”Håller man bara styr på tungan så…!”

”…är man snart framme igen…puh!” 

”Äsch..det där var väl ingenting..se upp alla farliga broar för här kommer jag, Line den orädda brobestigaren…!”    ;)

Måste säga att det var imponerande att se hur hon helt på eget initiativ fick för sig att våga sig över bron som var såå himla läskig till en början. Hon må verka mesig och lite ”bräcklig” ibland våran gumma som visar sig så undergiven och tillgiven alla varelser vare sig det är människor, mycket mindre hundar eller får, men någonstans inom henne finns en vilja och ett mod som visar sig när hon utsätts för lite prövningar. Hon har en grundtrygghet och ett självförtroende som kombinerat med ett starkt och stabilt psyke gör att hon till slut vågar trotsa sina rädslor och vill prova på lite utmaningar. Och det behövs egentligen inte mycket innan hon lär sig att om det inte hände något läskigt så är det heller inget att vara rädd för. 

Idag har det varit ännu en spännande och uttröttande dag för henne då vi varit till Hälsingland och hälsat på släkten där det på ena stället fanns en liten pudeltik att umgås med och på det andra en stor blandrashane (inte så olik henne själv faktiskt) som det gällde att hålla sig på lagom avstånd ifrån så att hans koppel bara knappt tillät honom att nå fram. Runt, runt, runt sprang de och hoppade hit och dit men inte så nära så att han kom åt att göra det han såklart helst av allt hade önskat… …hon räknade ut precis hur långt han nådde så att hon befann sig i en sk ”säker zon”.
Sen när han var inomhus var det dags att vara ute med småbarnen och springa tillsammans med dem och även då var hon otrolig. Bara hänsynsfull och försiktig och inget hopp eller ens tendens att springa omkull vare sig 7 åringen, 3 åringen eller ens 1 1/2 åringen. Inte konstigt om man känner sig lite stolt när hon visar hur pass lugn och balanserad hon ändå är trots sin unga ålder. (snart nio månader).

Men det kostar på att tänka och uppleva så mycket så nu ligger hon helt utslagen på golvet bakom mig och väntar nog bara på att vi ska gå ut på sista ”kvällskissningen” innan hon får hoppa upp i sängen och sova för natten. Misstänker att det blir en hel del snarkande nu  :)

Hörs och ses snart igen!

Britta 

Sticker till Mora och Dalälven idag….

…kameran är med….såpbubblorna är med såklart….

hoppas att vi får lite fisk med oss hem också    :)

Hörs och ses!

Britta