lillasysterfix

Då har en vecka gått och med ens så är man inne i de gamla ”rullorna” igen. Tänk hur vi människor anpassar oss. Nu känns det knappt som om jag nyss hade all tid i världen. Ingen klocka som ringde vid kvart i fem, inga funderingar på matlåda och smörgåsar till dagen efter. Nej nu känns det mer som om det är ”som det ska va” …man går till arbetet fem dagar i veckan och sen har man ledigt två. Då uppskattar man också dessa två lediga dagar mer..så är det bara! 

Tror det var Alfons Åbergs farmor som sa ”man kan inte ha roligt jämt, man måste ha lite tråkigt ibland för annars vet man inte när det roliga kommer”!

Nu vill jag inte kalla kyrkogårdsarbetet för tråkigt. Det är ytterst få gånger på en säsong som jag känner att ”nej, gud vad det här är tråkigt” . Kan knappt komma på något av det vi gör som kan kallas tråkigt ? Skulle i så fall vara när ”pojkarna” har klippt häckar och vi ”tjejer” ska ta upp ”klippet! som ligger bland blommor, jord och ogräs. Det är ett himla pyssel att få bort alla små bitar av löv som blir efter häcksaxarna, (motordrivna sådana såklart).
Men det är bara att gå in för det och ställa in sig på att det får ta lite tid och snart är även det jobbet avklarat. Det värsta är när det regnar så att all jord och småbitar av löv kladdar fast överallt. Då känns det väl inte så jätteroligt.

Men som den ”skylt” vår förman satt upp på väggen säger…
”varje dag ovan jord är en bra dag”
...och det är väl så sant!

Annars har det varit en ganska skön fredag ändå trots att jag blev gräsänka för några timmar nu på eftermiddagen/kvällen. Sv har varit en sväng till Hälsingland och hälsat på barn, barnbarn och gjort ett besök hos en kiropraktor som förhoppningsvis kan få rätsidan på hans krånglande högerben. 

Måste dock säga att det var en otroligt märklig känsla att åka hem från jobbet idag och vara medveten om att man skulle vara precis alldeles ensam flera timmar på eftermiddagen/kvällen. Sv och Line  i Hälsingland, äldste sonen i Ljusdal på praktik och yngste sonen i Falun på träning.  Jag kände mig totalt kluven inför hur och vad jag egentligen tyckte om det.
 Innan jag träffade Sv tyckte jag att ensamhet var otroligt skönt och såg verkligen, verkligen fram emot de, visserligen få tillfällen, men de gånger det hände att jag skulle vara alldeles ensam hemma. 

Och visst uppskattar jag fortfarande en stund för mig själv ibland men ….inte känns det som förr då man njöt varje minut av de ensamma stunderna. Jag har väl inte något emot att vara ensam men det känns inte lika attraktivt längre helt enkelt.
Satt och filosoferade i bilen på hemvägen idag och föreställde mig hur det skulle kännas att leva ensam. Skulle jag verkligen vilja det så mycket som jag alltid trott ? Skulle jag trivas så bra som jag tror med att bara vara för mig själv? Satte mig in i tanken och kände bara …nej….skulle det inte bli lite väl ensamt ändå?
Men så tänkte jag att det är nog bara för att jag trivs så bra med Sv som jag känner så…så jag ändrade på tanken och försökte sätta mig in i hur det skulle vara (och kanske kommer att bli) om Sv inte fanns kvar på jorden längre.
Skulle jag i så fall kunna tänka mig att dela livet med någon annan??

Och svaret inom mig blev……Nej!…..och åter nej….absolut inte! Det är jag bara så himla stupsäker på! För en sak är säker….det kan inte finnas en människa till på denna jord som jag passar så bra ihop med..omöjligt!

Jag har helt enkelt alldeles för många ”egenheter” för att kunna hitta en till likadan att dela livet med. Att jag och Sv tänker så lika och tycker så lika trots vår stora åldersskillnad är litet av ett under bara det. Och att vi sen fick chansen att träffas är ju så otroligt så att det finns inte.
Den här typen av förhållande får man bara chansen till en gång i livet…och en del aldrig ens det. 

Men nu är det sängdags. Ögonen vill bara blunda och munnen gäspar sig snart ur led. Ha det gott så kanske vi hörs imorgon.

Britta

Tack vare att det blev en ganska lindrig start på jobbet idag då första delen av dagen bestod av mycket information för de tre nya som börjar hos oss, beställning av arbetskläder och sen en tur ner till hemköp för inköp av frukt, kaffe, te mm inför kommande vecka ( vi turas om i våra lag om två och två med att ha ansvar för kaffekokning, handling och städning och ”mitt” lag var först på listan) så känner jag mig inte alls lika trött som jag brukar efter en hel arbetsdag ute på kyrkogården.

Så nu tänkte jag ta chansen att sätta ut bilden jag har med i fotoutmaningen som jag gått med i. ”Fix photo challenge” på flickr.

Veckans tema var ju ”minimalism” eller ”minimalistiskt” och som jag misstänkte så verkar det hittills bara vara jag som utgått från tolkningen att det kan framställas som något som är ”enkelt” och ”simpelt”.
Jag ägnade ju så gott som hela veckan åt att titta på bilder av andra fotografer som tolkat just minimalism och i många fall var det faktiskt bilder med väldigt enkla motiv.
Alltså bilder med egentligen väldigt lite innehåll, men som ändå hade ett visst budskap.

Men vad mina ”medtävlare” egentligen var ute efter och tänkte på i första hand när de valde temat var nog just att fota det ”lilla” alltså närbilder av något som visar att även det minsta kan bli ett betydande motiv om man bara betraktar det väldigt nära.

Men nu gjorde jag alltså en annan tolkning av minimalism och då i formen av ”enkelhet”…ett enkelt och minimalistiskt leverne.
Finns ju tydligen de som försöker leva efter denna filosofi och ha så lite ”prylar” som möjligt.
Därför tyckte jag att det här paret slitna, gamla, åldrade skor kunde få representera ”ägarens” enda par skor och timmerväggen bakom passade bra ihop med dem.
Tog fotot med kameran inställd på sepia också för att förstärka känslan av något gammalt…en svunnen tid då ett par skor kanske var det enda man ägde?

Blev i alla fall nöjd med bilden och känslan den ger även om jag kanske missförstod temat lite? Vet inte om den här veckans tema är bestämt än men hoppas på något mer ”lättolkat”!  

Tänker inte ta reda på det idag heller för då blir jag väl sömnlös inatt!!    

Nåja…nu närmar sig klockan nio så det är dags att hoppa i säng. Imorgon går alarmet vid 4 45 så det är bäst att hinna få sig några timmars sömn innan.

Ha det bra och hoppas att jag orkar skriva fler kvällar den här veckan!

Britta 

Ja då var det dags igen. Imorgon ringer väckarklockan för första gången på länge och vardagarna kommer att flyta in i varandra i ett slags ”töcken”.
Man jobbar, äter och sover och däremellan brukar det inte finnas tid och ork till så mycket annat, så det täta bloggande jag haft den stora lyxen att ägna mig åt på sistone är nu ett minne blott.

Måste säga att de senaste två månaderna varit en otroligt underbar tid och är så tacksam över att ha fått uppleva den. Nu blir det nog helgbloggning som gäller och jag hoppas verkligen på att jag kommer att orka i alla fall göra ett inlägg i veckan.
Självklart önskar jag att det blir oftare än så och man vet ju aldrig om det kanske kommer även en vardag som kraften finns och räcker till och då gör jag ett försök direkt såklart.

Men vet hur jag brukar må efter en arbetsdag på kyrkogården. Tror inte att det bara är den fysiska ansträngningen heller utan lika mycket den psykiska/sociala delen som suger musten ur mig. Som högkänslig kallas det att bli ”överstimulerad”.
Det kan nästan liknas vid en bakfylla. Man blir oerhört trött, får oftast huvudvärk och kan nästan känna sig febrig och svag i kroppen.
Men det är så mitt liv är och bara att finna sig i och rätta sig efter. Är ju ganska van vid det efter 43 år också    :)

Så ha det bra och lev och njut av livet på alla sätt ni kan. Ta vara på de små ”guldstunderna” som alltid dyker upp då och då.

Britta 

Har ju gått med i äldste sonens fotoutmaning som han, en kusin och några vänner startat mest för att få inspiration och motivation till att hålla igång fotandet helt enkelt.
Den finns på flickr och heter ”Fix Photo challenge” (Fix är ett gammalt gårdsnamn som kommer från min fars sida) och en gång i veckan väljer de ett tema som ska gälla för kommande veckas utmaning.
Har bara varit med en gång än så länge och imorgon är det dags för andra omgången för mig. Förra temat var ”trust” och som jag förstått det så är det helt fritt att tolka det som man vill. 

Min bild den gången var den här …och för mig står ordet ”trust” här för tilliten den stora stenen känner för att den lilla orkar bära och hålla upp den  
Jag har ännu inte varit med på diskussionen de har kring bilderna på söndagkvällar men som jag förstod det så hade de andra gillat min bild i alla fall.
Roligt såklart att andra tycker om något man själv gjort!

Anledningen till att jag skrev ”äntligen” som överskrift var inte just att jag gått med i utmaningen…nej utan just för att jag äntligen lyckats få till en bild till den här veckans utmaning. Temat den här gången var nämligen ”minimalism eller minimalistiskt” och det har inte varit lätt vill jag lova. För det första har jag förstått att det finns många olika sätt att tolka och avbilda detta ämne och jag vet inte hur mycket jag setat och googlat och letat efter foton som hamnar inom denna kategori. 

Och som jag har grubblat…och funderat…och fantiserat fram olika motiv och sätt att se det på!!

Har legat hela kvällarna och försökt få till en bra idé…provfotat en massa olika objekt..och miljöer för att få till en bild som jag känner mig nöjd med. Har letat motiv överallt och vart jag än varit och i vissa stunder har jag varit beredd att helt enkelt ge upp och lämna ”walk over” den här gången. 

Det har nog varit just själva tolkningen som ställt till det i hjärnan på mig, för ju fler bilder jag tittat på. desto fler sätt och tolkningar har jag kommit fram till att man kan göra med detta minimalistiska foto.
Min första tolkning var att det var ett väldigt enkelt foto som gällde, alltså kanske bara en himmel med en ensam fågel på, en horisont med ett enda ensamt träd eller människa, eller kanske en blå cykel vilande mot ett rött plank osv. Men ju mer jag studerade desto mer såg jag att många också tar närbild på något så att fotot bara består av max tre olika saker…ja eller färger eller vad man ska säga. I alla fall inte något ”plottrigt” om ni förstår vad jag menar?

Till slut bestämde jag mig för att inte försöka mig på någon mystisk närbild på något som betraktaren skulle behöva gissa vad den egentligen består av även om det kanske vore den roligaste formen av foto?
Nej, jag bestämde mig för att ta en bild som symboliserade ”det enkla” istället och sen får vi se om övriga medlemmar tycker att den motsvarar temat?
Bilden består i alla fall bara av två saker…om man nu säger saker? Menar att den består av en enhetlig bakgrund och ett objekt…det kanske var en bättre förklaring?
Vill ju inte visa bilden än men kan nog göra det imorgon efter att jag lagt ut den på sidan för utmaningen    

Det handlar egentligen inte om att tävla som jag förstått det eftersom de inte utser någon vinnare, utan om att man dels får motivation till att ge sig ut med kameran, och dels sen får diskutera varandras bilder med de andra.
Kan verkligen rekommendera fotointresserade att starta något sånt för det ger absolut en ”kick” och inspiration till att hålla igång intresset. Ångrar inte att jag gick med och ser redan fram emot nästa veckas tema vilket jag inte vet vad det är än. 

Annars har det känts betydligt bättre i kroppen nu igen efter att Sv hittat och ”knäckt till” samma kota som han gjorde förut då det blev en så lyckad behandling av mig. Han förstår inte nu varför han inte sett denna tidigare men det spelar ingen roll för mig så länge det ger ett så lyckat resultat den sitter strax bredvid ena skulderbladet men känns ända upp i nacken när han så att säga ”låser upp den” så den spelar nog ganska stor roll för obehaget jag haft i högersidan.
Är så tacksam för att ha tillgång till den här hjälpen hemma.

Idag har jag däremot känt av en liten förkylning som verkar vara på gång så vi har tagit det väldigt lugnt. Gått en promenad med Line så att hon fått springa av sig och kört iväg ännu en släpvagn med ris. För övrigt har jag hunnit med att sova en timme mitt på dagen också. Blev plötsligt sådär oemotståndligt trött och kunde inte annat än gå och lägga mig.

Och nu är det snart ”bedtime” igen och imorgon blir det nog ett besök hos mina föräldrar som är i fäbodstugan över helgen. Hoppas att solen vågar sig fram också!

Hörs och ses!

Britta 

Försöker ju för det mesta vara positiv och tänka framåt med bara ljusa tankar. Men idag när jag vaknade var det lite svårt att ”skaka fram” den där positiva känsla man vill börja dagen med.
Kände redan igår kväll att det var något ”på gång”!
En känsla som jag varit förskonad från de två senaste veckorna efter att Sv gjorde en så lyckad behandling av min onda högersida.
Har ju känt mig som en ny människa efter det och knappt vågat tro att jag kunde må så bra i kroppen. Inte ens arbetet med veden och trädgården på sistone gjorde att jag fick ont igen så nog började en liten förhoppning gro om att det kanske skulle vara på väg att försvinna ur kroppen, den här onda molande värken och känslan av att vara stel som en galge i nacke och axlar på morgonen, ofta med en dov huvudvärk som sällskap också.
Men efter att igår ha skottat på en stor hög med pinnar, bark, flisor och stickor efter veden på släpvagnen, och sen få av det igen vid avstjälpningsplatsen så tyckte nog kroppen att det var nog i alla fall.
Vi hjälptes båda åt med jobbet och säkert var det Sv som fick göra det tyngsta men det räckte visst ändå för att knäcka självförtroendet på min pånyttfödda kropp och känsla.

Senare på kvällen satt vi som vanligt och slappade i soffan och hade väl inga större planer på att åka och titta på någon brasa i regnvädret, och bara inom loppet av kanske tjugo minuter kom en huvudvärk och smög sig på och ökade sakta men säkert.
Sv kände sig också ovanligt trött och seg så vid halv tio bestämde vi oss helt enkelt för att krypa till kojs. 

Så idag när jag vaknade kändes det som om att tiden hade dragits tillbaka och att det var februari/mars någonting med snöslask och den gamla, stela, tunga känslan i kropp och själ igen.
 ….  surt!

Nåja…är i alla fall oerhört tacksam över den senaste tiden då jag fick känna mig som mitt gamla, friska, starka jag igen och hoppas att det kanske kan gå att komma tillbaka snart. Ska i så fall vårda det lite bättre (så gott det går nu då när kyrkogårdsarbetet börjar på måndag) och vara mer snäll mot kroppen om den vill börja samarbeta igen.

Det är bara det att det är såå svårt att inte rusa iväg och vilja göra så mycket som möjligt när man plötsligt känner sig som ”superwoman”  efter år av känslan av att vara typ  åttio/nittio i kroppen. 

Men…den som lever får se…ska nog be lite snällt om ett nytt försök till behandling och se om den värsta känslan kanske lättar lite. 

Ha en bra helg! Snart är våren tillbaka!

Britta 

 Det började med den fina träfisken ”Harren” som Sv köpte av sin son, och som jag tyckte var så himla fin så att den borde sättas upp på väggen i köket. Den var inte bara ett fint hantverk, utan färgerna på den harmonierade och stämde så bra in med våra färger  i köket så jag kände direkt att den här måste vi ha synlig.

Sv är väl fortfarande lite smått chockad över det (och kanske jag också) och säger ofta att ”jag trodde väl aldrig att du skulle vilja ha den på väggen i köket ”…och nej,  det trodde väl inte jag heller!!   Inte min stil på något vis som annars är så rädd för att det ska komma upp något på väggarna eller på golvet för den delen, som liksom ska ”sticka ut” och bli ett slags irritationsmoment. Något som stör min högkänsliga hjärna. Men fisken var så ”lugn” i färgerna och kändes så äkta och ren på något vis, säkert mycket också för att den var gjord i trä så det blev ”kärlek vid första ögonkastet” och snart satt den där på panelen i köket ….och störde inte ett dugg! Snarare lyfte och utgjorde ett skönt blickfång.

Lite samma känsla gav mig det gamla fina fiskespöet som Sv visade mig en dag i vintras tror jag att det var? Gillar verkligen sånt här som ser gammalt och äkta ut. Nästan allt är ju gjort av plast eller andra onaturliga material nuförtiden och massproducerat för att vi ska köpa, köpa och köpa .
Sen var ju färgkombinationen på spöet också så fin med det gröna till träfärgen och silverringarna    

Jag sa nog redan då när han visade mig spöet, (långt innan fisken kom in i vårat hus) att det här skulle man ju kunna ha som prydnad för att det är så fint. Sätta upp det på väggen kanske?

Men som så mycket annat så glömdes det bort igen…packades ner i sin tub och blev stående i ett hörn. 

Sen var det den här supersöta gamla väskan som Sv fick av sin syster senast vi var där och hälsade på. Hon menade att den varit hans en gång i tiden även om han inte riktigt kunde minnas det, men eftersom vi båda gillar den här ”gamla” stilen på saker så tog vi mer än gärna med oss den hem. 

Sen kommer jag inte riktigt ihåg när och hur jag fick idén att sätta upp allt detta tillsammans på väggen i köket men hade en bild av det i huvudet och tyckte att det skulle passa så himla bra ihop. Men spöet saknade rulle och det tyckte Sv att det skulle ha så för att se lite mer komplett ut och….tro´t eller ej men när han började leta på tradera så hittade han den här rullen och …kunde ju inte ha passat bättre. Den är precis som gjord för att höra ihop med de andra sakerna och dessutom var den grön vilket passar väldigt bra i vårat kök. 

Så nu sitter de där tillsammans på väggen och ger nästan känslan av ett gammalt kök i en stuga ute i skärgården…
Så mysigt och personligt på något vis!

Och ”Gulnalle” som numer lever ett stillsamt pensionärsliv och sitter och myser med sin fästmö i hörnet av lillsoffan efter lång och trogen tjänst som min stora tröst och trygghet under hela barndomen, har till och med fått en matchande rosett till linan på fiskespöet.
   en rolig och avbrytande färgklick mitt i allt det milt gröna.

Så jag är jättenöjd med våran lilla ”fiskarhörna” och störs inte alls av att låta blicken vila på den en stund då och då.

Ja och idag är det Valborg och tyvärr jättetråkigt väder här. Grått och kallt och inte alls motiverande för att ge sig ut och titta på någon brasa.
Men det hade jag väl egentligen inte tänkt mig att göra heller. Är inget som lockar mig särskilt ändå. Att betala inträde för att trängas bland en massa folk och lyssna på tal och högt smällande fyrverkerier är inte något jag ser fram emot.
Hade dock tänkt mig att premimärelda i utegrillen som äldste sonen murade för säkert fyra  år sedan nu och som ännu inte tagits i bruk (helt otroligt) men då tänkte jag mig ju såklart trevligare väder och att ha hunnit skaffa ett grillgaller till den vilket inte är gjort än…men nu blev det ju varken väder eller galler tills idag så det får nog vara?
Om det mot förmodan skulle klarna upp och bli lite bättre till kvällen så kanske vi sätter igång en egen liten brasa ändå. Räcker för mig i alla fall! Och fyrverkerier brukar man ändå inte kunna undgå utan att behöva köpa dem själv.
Värst är det för grannens hästar här i hagen bredvid. Hoppas att det blir lindrigare än vad det var på nyår för dem i alla fall.

Men om vi ska se det positiva i detta väder så är det väl en trygghet för alla våra brandmän att veta att det inte är både torrt, varmt och blåsigt en kväll som denna.

Men nu är det hämtning av yngste sonen som gäller. Ha det gott och hoppas att ni får en mysig kväll !

Britta 

Kände att jag hade lust att skriva men kom faktiskt inte på något särskilt att skriva om, därav överskriften.
Dagarna rullar på och sysslorna ute avklaras en efter en. Idag ägnade vi dock halva dagen åt att fixa med räkningarna, sortera papper i pärmar, planera mat, handla och äta innan vi kom ut på gården men sånt måste ju också göras även om det hör till de tråkigaste sysslorna tycker jag.

Väl ute så städade jag upp på baksidan av uthuset efter vedhanteringen, tog vara på så mycket ”tändpinnar” och björknäver som möjligt innan jag krattade ihop resten av ”böset” till en stor hög som förhoppningsvis också ska försvinna den här veckan.

Sv ägnade sig åt däckbyte så nu har vi kommit lite längre på ”att göra” listan inför våren och sommaren. 

Imorgon ska vi försöka köra undan lite högar med ris och löv som jag krattat ihop och sen är det några vändor till sopstationen som gäller. Har ju rivit hönsgården och ska även riva sandlådan som börjat ruttna ordentligt så det finns lite gammalt virke att göra sig av med.
Sen när det blivit varmare ute ska jag skura ur hönshuset och sätta ut det till försäljning. Känns bara rätt och inte alls så sorgligt som jag trodde att lägga ner ”hönseriet”. Det har nog haft sin tid i mitt liv tror jag även om det inte är omöjligt att jag sätter igång med det igen någon gång i framtiden? Men inte på den här gården i så fall. För hur lättskött det än är med höns så kräver det ju ändå en del tid och engagemang dagligen och nu behöver jag tiden till annat känns det som. 

Har fått en annan idé också om att göra gården mer lättskött. För visst är det fint och trivsamt med rabatter med blommor och så men sedan jag började som säsongsarbetare på kyrkogården så har jag varken ork eller tid nog för att sköta om en massa perennrabatter hemma. Har fullt upp med att orka med det på jobbet    

Skulle vilja satsa på att plantera lite mer lättskötta växter som typ rosor av de gamla tåliga vilda sorterna eller kanske andra buskar av olika slag. Växter som fyller ut och gärna blommar en tid under sommaren ändå. Rosenbuskar, ormbunkar och andra växter som nästan sköter sig själva skulle passa oss bra tror jag. Har ju fått en massa stenar över från grävningen av den nya avloppsbrunnen i höstas också så det går ju att bygga och greja och göra fint med dem också.
Nåja…vi får se hur det går med den drömmen och projektet. Än är det bara i planeringsstadiet i alla fall men har som sagt god lust att bara gräva upp och börja om med rabatterna som ogräset härjar vilt i  just nu. Skulle vara väldigt skönt att komma hem till en trädgård att bara sätta sig och njuta av efter en dags tungt trädgårdsarbete på jobbet och inte en som man bara ser ännu mer arbete i.    :)

Men nu ska jag ägna mig åt lite kloklippning på en liten ”dam” som ligger och slappar i soffan efter en lång dag ute på gården. Och ”dam” skriver jag bara för att hon börjat sitt första löp nu. 

Våran ”bäbis” har blivit tonåring nu…..  

Och förresten så kom Rasmus hem idag. Har ju varit lite orolig över honom då han försvann samma dag som vi kom hem från veterinären med honom. Var ju in på en rakning av de värsta tovorna och sköterskan råkade slita upp två sår med trimmern så oron över att det inte skulle ha läkt ordentligt och blivit infektion när han var borta har hängt över mig sen dess. Men såret såg hur fint som helst ut. Nästan som om någon skulle ha sytt igen det åt honom.

Katter har ett otroligt läkkött..men det visste jag ju egentligen sen förut. 

Ha det gott nu och var rädda om varann!!!

Britta 

Tog en morgonpromenad med Line idag och kände direkt att det var något ovanligt i luften.
Det finns nämligen en speciell doft som dyker upp lite då och då när man är ute i skogen och även om det är väldigt sällan det händer så är den så stark och påtaglig så att man genast minns när man kände den senast.
Hoppas att någon läsare vet vad jag menar och känner igen den på beskrivningen för jag skulle gärna vilja ha svar på vad det är!?!

Först när den slog emot mig hade vi bara hunnit en bit ner över åkrarna som vi passerar innan vi kommer ner i skogen, men då låg den endast som en svag ”strimma” i luften och kunde bara fångas upp av näsan lite ”stötvis” medan jag gick. Stannade till och vädrade och försökte lokalisera vart den kom ifrån men fick inget grepp om det.
Det lustiga med den här doften är att man genast känner sig lite ”hotad” på något vis, på ett sätt som är svårt att förklara om man inte känner till den. Den känns liksom obehaglig även om det inte luktar direkt illa.

Doften försvann så småningom igen och vi gick vidare ned mot skogen som vi tycker så mycket om och brukar trivas så bra med att vistas i. När vi närmade oss skogsbrynet kom doften igen och redan då blev jag lite tveksam till att fortsätta.

Fick syn på några vitsippor som jag var nära att kliva på och stannade för att fota dem innan vi tänkte gå vidare. Tog som vanligt en stund att greja med kameran och testa olika inställningar och när jag till slut kände mig nöjd hade doften försvunnit så vi knallade vidare utan att jag tänkte så mycket på det. Men nu i efterhand vet jag att jag redan här faktiskt hade en lite obehaglig känsla i kroppen vilket inte är likt mig när det gäller det här stället, för vi pratar ofta om hur skönt det är att vara just där, och vilka goda uppiggande energier det finns i atmosfären omkring . Har till och med pratat om att vi borde tälta där någon natt lite längre fram i vår.

Men gick i alla fall vidare och letade efter fler fotoobjekt. Kom en bit in i skogen och stannade till vid ett stort träd och plötsligt kom Line rusande tillbaka mot mig, trots att hon bara någon sekund innan sprungit framför mig och djupare in i skogen med en väldans fart. Det är ju ett ställe som även hon är van vid att vara på och känner sig trygg med, så någon tvekan hos henne brukar det aldrig finnas att springa före och nosa på än det ena och än det andra.

I samma stund som hon kommer rusande och liksom ser sig om bakåt i flykten  med raggen rest och ger ifrån sig ett dovt kort skall vilket hon gör när hon är väldigt osäker på något och lite rädd, så känner jag den starka doften igen och eftersom vi är ensamma hon och jag så blir jag faktiskt lite skrämd och känner hur adrenalinet liksom rusar till i kroppen.
Får först lust att springa jag också, men intalar mig att då är jag väl lite väl feg och löjlig, och om det skulle vara ett rovdjur så är det ju det sista man ska göra.

Försöker alltså att hålla mig lugn. Spanar in emot den täta skogen och lyssnar för att se om jag kan upptäcka något men beslutar mig snabbt för att gå därifrån istället. Hela kroppen (och sinnet) säger att det är precis vad jag borde göra, så med långa bestämda steg avlägsnar jag mig så fort det är möjligt utan att verka alltför panikslagen.
Men nog fanns hela tiden känslan av att vilja springa istället    :)

Vet ju inte om detta som Line reagerade på hade något som helst med doften att göra, och hon kan ju faktiskt också vara lite väl löjlig ibland och bli rädd för rotvältor och liknande men lusten att fortsätta in i skogen hade i alla fall försvunnit, så vi promenerade över de öppna åkrarna istället och gjorde bara en liten vända in i en mindre skogsdunge som man har bra överblick över. 

Men hur jag än försökte att skaka av mig obehagskänslan så fanns den med litegrann resten av tiden. Tog en bild på den gamla ladan som står därnere och tyckte att gammaldags sepia passade väldigt bra till stämningen omkring oss ….  

Önskar att jag hade en bra beskrivning av doften men det bästa jag kan komma på är att den doftar ”vilda djur”???  Ja jag vet att det är en underlig beskrivning men en stark doft av djur av något slag är det i alla fall. Nästan lite som det kunde lukta från minkfarmen som låg nere vid Rättviksparken när man var liten, fast mycket starkare och ”grövre” på något vis.
Kan tänka mig att både varg och björn nog kan ha en  liknande doft men vet ju inte alls, så det låter jag vara osagt. Har aldrig varit på ”luktavstånd” från dem. Eller har ju aldrig sett dem ute i det fria överhuvudtaget….!!
Intressant är det i alla fall hur man reagerar på denna doft, och om det är av till exempel björn så måste det ju vara någon inbyggd genetisk reflex som gör att man känner sig lite hotad av den. Något urgammalt primitivt ”minne” som finns kvar i våra kroppar efter tiden då vi levde närmare djuren och naturen och hörde till de största rovdjurens byten?

Ja inte vet jag, men hoppas i alla fall att det bara var något tillfälligt för varken jag, Sv eller Line vill nog sluta gå promenader nere i de skogarna. 

Men nu gäspar jag snart käkarna ur led. Vi har äntligen blivit färdiga med veden idag och det känns i både kropp och själ.    

Sååå himla skönt att vara färdiga med den för i år!!!!

Goodbye and goodnight ….!!!

Britta

Om man bara genom att studera bilden utan att veta ett dugg om den, skulle berätta vad man ser så skulle väl de flesta säga något i stil med…”en hund som ser lite ledsen ut”…eller…” en uttråkad hund som kanske väntar på något”…eller …” en hund som är sur eller besviken över något” osv.

För ingen skulle väl säga …”en glad och nöjd hund”…eller …”en hund som bara  ligger och vilar efter en lekstund”…eller liknande…för detta ansiktsuttryck kan väl ingen misstolka.
Sättet att ligga med nosen tungt på golvet, snegla lite med en blick som säger…”såhär tycker jag om den här situationen, se vad synd det är om mig och hur uttråkad jag är över att ligga här och vänta” .

För det är precis vad hon ville förmedla igår när hon till en början ivrigt väntade på att jag skulle bli klar inför våran motionsrunda. Hon ser eller känner eller vad det är?…direkt vilka kläder man tar fram, och vad som är på gång och då följer hon en som en skugga.
Ställer sig mitt i hallen innanför dörren så att man inte ska missa att hon finns och vill följa med.
Och om man avbryter påklädningen för att gå och hämta något i köket eller måste göra något annat innan man kommer iväg så följer hon efter. Tätt intill och med full fokus.

Jag som aldrig haft hund förut (förutom de åren med Wilma förstås) har nog aldrig riktigt förstått hur kloka och nästan läskigt ”mänskliga” de kan vara ibland.
Men för varje dag som går med Line så förstår jag mer och mer varför man blir ”hundmänniska”!

Visst…man ska inte förmänskliga sin hund, för den är fortfarande en hund och inte människa eller ens barn eller så, och självklart ska de lära sig att hund och människa har olika ”regler” att rätta sig efter. Vad som är okej och inte osv…men !
Hade aldrig kunnat tänka mig att en hund skulle vara så uppmärksam, snabb med att lära sig saker och så tydligt visa vad de tycker är okej och inte!

Att de fattar att de måste kommunicera med oss på ett sätt som gör att vi förstår vad de menar anpassat till hur vi uppfattar saker. Menar att jag är ganska övertygad om att hundar har ett sätt att kommunicera med varandra på och ett sätt att kommunicera med människor på.
Med varandra tror jag att de till 90% använder sina tankar och energier…alltså detta sk ”sjätte sinne” som vi människor också egentligen har men glömt hur vi ska använda..och resten av delen genom kroppsspråk och ljud.
Såg ett tydligt exempel på det för en tid sedan då Line fick syn på en hund på promenad med sin husse ute på vägen. Vi får jobba ganska mycket med att lära henne att det inte är okej att rusa ut till alla som kommer förbi eftersom hon är så social,kärleksfull, tillgiven och nyfiken på allt och alla.
Hon vill hälsa på alla och är helt övertygad om att hennes kärlek är besvarad…! Inte så att hon rusar fram och hoppar tack och lov ..nej hon tar snarare en ”underlägsen” position och nästan kryper fram…lägger sig på rygg och viftar på svansen så mycket hon bara orkar som för att säga. ”Hälsa på mig, älska mig, ja gör vad du vill bara du tycker om mig!!”

Och hur gulligt det än kan tyckas och hur genomsnäll hon än är så måste vi ju lära henne att man inte gör så. För en hundrädd människa spelar det ingen roll hur snäll den är och sen finns det ju människor som helt enkelt inte gillar hundar och inte är intresserade av att hälsa på dem.
Eller så kan man vara superallergisk och kanske knappt tåla att en hund snuddar vid en.
Ja det finns många anledningar till att man såklart inte ska låta sin hund bara rusa fram till folk hur som helst och att man lär den att så gör man inte.
Men i alla fall så när denna hund gick förbi ute på vägen och Line som vanligt blev överlycklig och var på väg att springa fram till den så blev jag nästan själv förvånad över att hon lyssnade så bra på mitt ”Nej, stanna!” men insåg snabbt att det nog inte var mig hon i första hand lyssnade på, för om man är det minsta för sen med att tillrättavisa henne så att hon redan hunnit hetsa upp sig för mycket av glädje att få träffa någon ny så är det inte alltid hon klarar av att lyda…hon kan bara helt enkelt inte stå emot lusten att springa dit.
Men denna gång stannade hon genast upp och bara viftade sakta och lite osäkert på svansen.
Och varför det nu då?
Jo därför att den andra hunden så tydligt visade och förmedlade..”kom inte hit för jag gillar dig inte”!
Den skällde på ett tydligt aggressivt hetsigt sätt och drog i kopplet emot henne och någon svansviftning såg man inte heller till.
Och direkt fattade Line att den där går man inte fram till.
En så tydlig ”hundkonversation” har jag nog aldrig sett och just att till och med hon som är såå kärleksfull och tokig i både hundar och människor genast förstod budskapet imponerade på mig.

Så hundar emellan har sitt eget språk och hund/människa sitt.
Line har numer klart och tydligt börjat visa när hon vill följa med oss och inte. Hon har räknat ut att när vi tar på oss jeans och ”finjackorna” (alltså de vanliga vardagsjackorna och inte skogskläderna) så ska vi åka och handla vilket betyder att hon bara får sitta i bilen och vänta och då …nix…då passar det inte!
Då kan ni lika gärna åka själva så stannar jag hemma jag…visar hon såå tydligt så att det inte kan misstolkas.
Ligger kvar i soffan eller på golvet med ett nonchalant uttryck och önskar helst att man inte pratar med henne överhuvudtaget.
Sen när vi går ut till bilen så står hon lugnt och betraktar oss i fönstret medan vi åker. Inget skällande eller gnällande om att ”åk inte ifrån mig…jag vill ut till er!”
Nej hon bara lugnt konstaterar att vi åker och att hon slapp följa den här gången.
Kanske låter löjligt och som ett önsketänkande att hon skulle kunna förmedla det men det är såå tydligt så det kan inte bara vara en slump.
Det tydligaste exemplet var då hon visserligen följde med oss ut trots att vi hade ”finkläderna” och sa att vi skulle åka bil, men skyndade sig att kissa istället och när jag efter att vi ropat några gånger på att hon skulle komma till bilen, gick för att se vart hon var, står uppe på bron, så nära ytterdörren hon kan och liksom nästan kurar ihop sig .
Snacka om att säga ”Snälla matte, släpp in mig istället, jag stannar heller hemma än åker bil med er just nu!”
Så  j…a tydligt så att man vore en idiot om man skulle misstolka det.

Bilden här ovan är också ett tydligt exempel, för den visar hur hon vill förmedla. ”Blir du aldrig klar någon gång!” till mig när jag gjorde mig i ordning för promenaden.
Så efter att ha följt mig som en hök en stund när hon insåg vad som var på gång men då jag hela tiden kom på saker jag måste ha med mig eller göra innan vi kunde komma iväg , lade hon sig (med en suck dessutom) på mattan och bara väntade.
Precis som ett otåligt barn som väntar på en vuxen som alltid ska vara så krånglig.

Men till slut kom vi iväg och då är ju allt som ”bortblåst”. All otålighet och besvikelse över att behöva vänta är försvunnen…så långsint är hon inte!

”Äntligen får man springa av sig lite energi…jippie…!!!”

Vi gör en ”motionsrunda” två gånger i veckan nu jag och Line då jag till och med joggar vissa bitar. Inte fort och inte länge så det är ingen fara för att det skulle bli för mycket för henne, utan bara det jag känner att jag orkar…och det är inte mycket kan jag säga…!!!

Meningen är att Sv också ska följa med på våra motionsrundor men pga ischias i höger ben som han får tillbaka lite då och då så har han inte kunnat göra det än.
Den åttonde maj har han dock fått tid hos en kiropraktor i Edsbyn som ska vara väldigt bra så vi hoppas på att det ger bra resultat så att han också kan komma igång med lite konditionsträning.
Är ju alltid roligare om man kan göra det tillsammans.

Men nu väntar ”finvädret” därute så det är väl bara att ta på sig ”jobbarkläderna” och ge sig ut. Håller ju med Line om att det alltid blir mycket roligare när man tar fram de kläderna än att behöva åka till ”civilisationen” och handla eller uträtta andra ärenden.

Britta 

Var till sjön (Salutjärn) igårkväll för att Sv ville testa lite fluglinor. Passade på att ta lite bilder på Line för att kunna jämföra med första gången vi var där med henne.

Då för ca fem månader sedan fick husse böja sig för att nå ner till henne.

Nu är det bara att sätta ut handen om man vill ge en godis eller leka lite  

Då var ”knuten” som vi kallar den…enorm och ganska tung att hålla i…

Nu kan hon nästan glömma bort att hon ens har den i munnen.

Då var bryggorna alldeles för höga för att ta sig upp på…men å andra sidan kunde man då gå under istället….

Nu bemödar hon sig inte ens med att försöka ta sig upp på dem…även om hon skulle kunna. Men under kommer hon aldrig mer.

Och visst får hon enorma ”busryck” även idag men..det går att bara ta det lugnt och gå och bära också….!

Ja det är något otroligt hon vuxit på detta halvår och känns redan som en vuxen hund både i kropp och psyke. Första löpet har vi dock inte sett till än men kommer nog när som helst.

Hon är nu nio månader och är väl som jag förstått det kring den åldern det brukar komma. Eller mellan nio månader och ett år som jag läst i alla fall.

Men nu har jag inte ro att sitta här mer. Ved och krattning väntar utomhus och sen den vanliga ”fredagsstädningen” inomhus inför helgen.

Ha en bra helg!

Britta