lillasysterfix

…och fortfarande kvar i sängen. Trots att klockan är 10 45!

Blir såhär ibland i mitt liv. Kroppen och hjärnan bara vägrar att kliva upp och sträva vidare med livet  
Och det här är så typiskt efter en helg med mycket socialt umgänge.
Jag fungerar ju så och har äntligen efter snart 44 år insett att det bara är att acceptera det. Måste liksom ta en ”time out” efter en intensiv social tid.

Har ju varit midsommar och Svs äldsta dotter med familj har bott hos oss en natt. Har gått hur bra som helst och bara varit trevligt då de är väldigt lättsamma människor att umgås med. Man kan vara sig själv och behöver inte anstränga sig för att försöka vara någon annan eller göra sig till men…hur det än är så blir det såklart det sociala spelet som är så uttröttande för min introverta hjärna. Och det kommer jag aldrig att komma ifrån …hur mycket jag än ”tränar” på det. Finns nämligen folk som tror att detta bara är en vanesak och att man kan träna sig till att orka vara mer eller mindre social.
Men tyvärr så funkar det inte så! Kan jämföra det med att man skulle kunna ”träna på” att inte andas lika ofta under dagen ungefär???
Nej, man är den man är och det är bara att anpassa sig och acceptera. 

Kan nog säga att första gången jag riktigt insåg detta och började förstå att jag fungerade lite annorlunda än de flesta var när jag hade praktik på dagis. Trodde ju ett tag i livet att jag skulle trivas med att jobba med barn. Att det skulle passa mig och mitt ”barnsliga” sinne. Var ju de tankarna som fick mig att komma ifrån det stressiga jobbet som hotellstäderska. Såg en annons om en grundutbildning på ett år för dagispersonal, barnskötare som det heter och tänkte att ”Det här är min chans att komma ifrån stressen och slitet som ett städjobb oftast innebär”!

Gjorde en ansökan (med stor hjälp av min före detta som såg till att alla betyg och intyg som behövdes samlades in) och blev antagen. Kände mig glad och förväntansfull och tänkte att nu börjar mitt ”nya liv”…mitt nya roliga och lite mer lättsamma liv.
Sade upp mig från städjobbet och började utbildningen. Var hur kul som helst att börja plugga igen och hamnade i en bra klass, även om jag som vanligt i större grupper inte hade så mycket kontakt med de andra mer än vid grupparbeten och liknande. Men fungerade bra i alla fall och trivdes med utbildningen. Intressant var det också, särskilt psykologidelen och barns utveckling. Älskar ju att läsa och skriva så betygen blev också skapliga…men…sen kom vi till den praktiska delen. Då man skulle ut i det riktiga arbetslivet.
Vi skulle ut på några veckors praktik och fick en plats på ett dagis i Rättvik. Och när den jobbiga delen med att ringa och fråga om plats, gå dit första dagen och ”presentera sig” osv var avklarad så kände jag mig fortfarande positiv och förhoppningsfull.
Kommer inte ihåg exakt hur lång tid det tog men minns att jag var lite förvånad över hur fruktansvärt trött och slut jag var efter en heldag på dagis med många barn som hela tiden ville ha ens uppmärksamhet, och då hade jag ju inte ens ansvar över något särskilt mer än att finnas till som en extra resurs.
Kändes inte alls som efter en dag som hotellstäderska då jag mest var trött och slut i kroppen. Nu var liksom alla energidepåer tömda och hjärnan ville helst av allt bara stänga in sig i ett mörkt rum.
Tänkte till en början att det nog bara var ovanan men när det efter några veckor fortfarande kändes likadant och då jag mer eller mindre gick omkring som en Zombie efter en arbetsdag med en hjärna som knappt kunde komma ihåg hur man lagade mat eller startade tvättmaskinen så började jag nog inse att ”det här passar mig inte”!

När utbildningen sen började lida mot sitt slut dök jobbet som kyrkogårdsarbetare upp …verkligen som sänt från himlen    :)  :)   och säkert mycket tack vare att en gammal trädgårdslärare som jag haft när jag gick en grundutbildning i trädgård på 40 veckor, var förman på kyrkogården då så fick jag jobbet.
Och vilken lättnad…! Vilken skillnad att arbeta sig trött fysiskt istället för psykiskt för mig.

Är ju precis så jag funkar bäst. Med ett jobb som tar mer på kroppen än på hjärnan. Hösten efter att kyrkogårdssäsongen var över tog jag kontakt med städledaren på Rättviks kommun och när de från barnomsorgen ringde och frågade om jag kunde vara vikarie så kunde jag med en lättnad som kändes enorm tala om att jag redan hade ett vikariat inom städ.
Det här låter nog konstigt för de flesta då jag förstått att många tycker att städning är det absolut tråkigaste som finns men för mig var det som att få en ”biljett till friheten”, komma ur ett fängelse som man själv satt sig i.
Jag älskar att arbeta med min kropp och ha ett jobb då jag slipper tänka så mycket på vad jag gör och därför passar städning och trädgårdsarbete så  himla bra för mig.

Puh! Nu blev det ett långt inlägg och är säkert inte många som orkar läsa igenom det när det bara består av text och inte några bilder, men jag har i alla fall fått skriva av mig lite och det är också viktigt för denna introverta hjärna. 

Men nu är det dags att kliva upp ur sängen och fortsätta med livet så som det är just nu  :)

Ha det gott så länge!

Britta 

Och utanför fönstret….

…blommar syrénen!

Ja vilken konstig vår och vilken konstig försommar det blev i år. Har säkert nämnt det förut men. Hur som helst så undrar man vart vädret är på väg? Vart våra årstider är på väg?
Är vi bara inne i en naturlig tillfällig svacka? Eller helt enkelt en naturlig cykel?
Allt går ju egentligen bara runt runt och börjar liksom om igen, och kanske är det bara så att just nu och under detta århundrade…årtusende står alla planeter i ett läge som gör att vädret på vår egen planet jorden blir lite ostadigt, ovanligt växlande och opålitligt?
Kanske är vi på väg mot en ny istid?
Ja inte vet jag… men det är då bara att hänga med i alla fall!

Och nu är det som sagt midsommar igen. Samma rutiner och traditioner som alltid. Blomplockning, majstångsklädning, dräktpåtagning, släktumgänge mm mm…!

Ibland känns det som om jag gillar det…andra stunder som om jag inte…!

Har nog blivit mer av ”gillar inte” känslan de senaste åren sedan jag började jobba på kyrkogården. Är alltid så intensivt och arbetsamt veckorna innan midsommar så när man väl är framme vid den och har fått i ordning allt så är det som om luften liksom går ur en?
Är nog faktiskt mest därför som jag tycker att midsommar är lite jobbigt.
Som introvert och högkänslig känns det som om man hellre skulle vilja krypa in i sin lilla håla och bara vila och vara i fred efter två både psykiskt och fysiskt krävande veckor …men då ska man istället ”ladda om” och göra sig redo för att umgås med släktingar och vara bland en massa folk på majstångsresning och släktfika mm.

Det går helt enkelt inte så bra ihop med min ”natur” så att säga. Med mig som person.
Ändå så gör man det. För andras skull och en liten gnutta för sin egen också.
För visst är det trevligt när man väl är där och väl är inne i själva firandet men innan är det mest gruvsamt.

Nåja..hoppar i säng strax och hämtar lite kraft inför morgondagen, den stora intensiva ”umgängesdagen”…!!
Godnatt och sov så gott!

Britta 

Och vilken dag sen. Kändes för första gången som riktig sommar. Gick ut tidigt med Line för att göra hennes ”morgontoalett” och var som att vandra omkring i paradiset.    

Varmt solljus, fågelkvitter och alla underbara dofter som finns i luften nu…mm…härligt!

”gårdagens morgonoutfit”

Vandrade omkring där i trädgården, med min sköna prickiga morgonrock och  med mina fynd till ”sommarskor” inköpta på Rusta för 50 spänn….
Sommarskor??? Ja..är det inte gummistövlar som gäller för det mesta på somrarna numer  :)

Och de här korta är ju helt perfekta..och så himla fina sen…är ju så att man riktigt längtar till midsommar nu när man i alla fall har skor som matchar vädret.  
Visserligen är jag väl ingen ”vädersierska” men enligt statistiken så brukar väl midsommaren vara ganska blöt nuförtiden? När hade vi senast en riktigt varm och fin midsommar?
Jo 1994 vet jag att det var väldigt varmt för då var äldste sonen knappt ett år och satt och svettades och tjurade i en sån där träskrinda, iklädd Rättviksdräkt tillsammans med sin lika hårt kämpande kusin som är två månader äldre.
Då var det riktigt varmt!
Men sen efter det?? Kommer jag inte ihåg att jag svettats särskilt mycket på en midsommar? Är få tillfällen  då jag tyckt att min lite tjockare blus till dräkten är för tjock. Oftast är jag tacksam över att jag har den kvalitén och inte det tunna tunna bomullstyg som mina systrar har. Sen har jag ju min sk ”gröntrija” (gröntröja) i varmt ylle också att dra utanpå så för mig går det bra med en temp på knappt 15 grader på midsommar. Har ju till och med sytt mig ett par ”mamelucker” också så egentligen är det traditionella midsommarvädret inga som helst problem för mig.  

Men tillbaka till gårdagen nu. Passade i alla fall på att ”ta in” och njuta av vädret som var då.

Gick runt i trädgården och tittade på ”projekt” som äntligen blivit klara som den här rabatten tex.

Såna som inte blivit klara än som tex att gräva ner den nyinköpta svartvinbärsbusken, och göra något av alla de stora härliga stenar som blev uppgrävda när nya avloppsbrunnen skulle ner i höstas.

Och halvfärdiga som det att få till en mysig grillplats och framförallt fungerande grill som äldste sonen murade som projektarbete då han gick byggutbildningen. Har lyckats få tag i ett skapligt stort grillgaller nu men ännu inte fixat så att det finns något att lägga det på. Själva ”hålet” är alltså för stort för gallret så det måste ha något att vila på för att få upp det i höjd. Men det löser sig nog. Jag har i alla fall lyckats fylla jord runt själva grillen där det bara var en djup grop förut, släpat dit stenar och ännu en bänk att sitta på och fyllt botten av grillen som är onödigt djup med tegelstenar och ”återanvänt” tvättat singel från den numera nedlagda hönsgården, så något har det ju hänt i alla fall.

Selma satt och studera mig och Line där vi knallade omkring och inspekterade våra ”ägor”..  

Line mest med nosen…och jag mest med ögonen! Att nosa omkring är verkligen liiiivet för henne. 

Sen efter frukost åkte vi till lilla sjön Salutjärn och tog en promenad runt den på vandringsleden som går där. I början är det typ myrmark och herregud så fint det var där just nu. Massor av vita små ”dunblommor” som stack upp mellan mossa och grästuvor. Vet inte vad de heter men ska ta reda på det. Sen såg vi en hel del hjortronblom också  och en massa blåbärskart så det blir nog ett bra bärår i år.
Men det som gav den absolut största naturupplevelsen var när vi kom fram till en liten bro över en smal å och jag plötsligt får syn på något under vattnet som kommer simmande mot oss. Först förstod jag inte alls vad det kunde vara då det var så himla stort och brett…fisk?..nej i så fall av en art som man inte ens känner till….nej insåg i nästa sekund att det var en bäver. 

Helt otroligt att den kom så nära innan den upptäckte oss. Tyvärr så hann inte Sv se den innan den vände och ljudlöst gled iväg åt andra hållet igen, inte ens Line märkte något men för mig sitter bilden av den kvar på näthinnan än. Är inte ofta man får syn på bävrar och att få se den så tydligt när den kommer simmande under vattnet bara knappt två meter ifrån var verkligen speciellt.

Sen blev resten av dagen väldigt lugn och skön och min kropp som jag hade hoppats skulle utföra en massa mer arbete ute på gården…sa bara NEJ och STOPP!!! Nu räcker det! Du måste vila! Så efter att ha lagt oss och sovit en stund till efter promenaden så tog jag det mest bara lugnt. Planterade lite blommor och småpysslade lite. Yngste sonen bakade en rabarberpaj och bjöd hem ena syrran och sambo så det blev en riktig semesterkänslans dag. 

Lite senare gjorde jag dock det mest ansträngande den dagen genom att klättra upp på taket och rätta till en tegelpanna som ”halkat ner” ur sitt läge och det räckte gott och väl när man är lite höjdrädd. Såklart låg den längst ut på kanten också så efter det var jag alldeles skakis i hela kroppen.     men jag gjorde det i alla fall och blev en erfarenhet rikare så att säga  :)
Höjdrädsla är något som kommit mer och mer på ”äldre dar” för mig och verkar bara bli värre värre. Tycker det är tråkigt då det begränsar en ibland och hindrar en från vissa upplevelser. Låg och funderade över det i morse och tänkte att man nog egentligen skulle ta och försöka träna upp modet att vara på höjder igen. Tvinga sig upp på det där branta taket och sitta där tills världen omkring slutat snurra …? Kan man det tro? Borde ju funka så med våran hjärna!

Under tiden som jag grejade med att försöka få pannan på plats tittade jag inte ner en enda gång på marken för då hade jag nog definitivt ramlat ner. Man blir ju liksom yr och tycker att man känner ett sug att hoppa när svindeln kommer.  Konstig reaktion!?!
Så därför tänkte jag på typ KBT mot höjdrädsla..alltså att utsätta sig för det tills hjärnan förstår att det inte är något att vara rädd för. Vet dock inte om det funkar så, men logiskt borde det göra det.
Idag måste jag nog däremot upp på en stege som når ända upp till hängrännan på baksidan av huset och rensa ur den och det får nog räcka som ”terapi” idag. Gillar inte att stå på en stege då det känns alltför opålitligt. För även om Sv såklart står nedanför och håller i så får jag för mig att den ska börja glida i sidled och tror inte att han skulle orka hålla emot i så fall? Men nu ska vi inte ”måla fan på väggen” så att säga. Det går nog bra hoppas jag.

Och om någon undrar varför inte Sv gör dessa ”höjdjobb” när jag är så feg så kan jag säga att jämfört med honom så stortrivs jag på höjder…alltså, han är mer än dubbelt så rädd för höjder än mig så det är helt uteslutet.  

Men nu går tiden och dagens uppgifter väntar. Blev ju inte så mycket till regn som de hotade med och det är man ju bara tacksam för. Skulle dock vara trevligt med några droppar på min nysådda gräsmatta men men…tror inte att jag behöver oroa mig över att det inte kommer en enda regnskur till under sommaren som återstår….  

Ha det gott !

Britta 

Har jag på mig att göra ett litet snabbt inlägg. Sitter vid frukostbordet och ska snart dra iväg till jobbet. Ville bara visa att jag fortfarande lever och det i allra högsta grad…är väl därför det blir så långt mellan inläggen nu.
Livet rusar på med jobb, äta, sova, fixa ute på gården, med huset osv osv!!
Men vilken seg vår och försommar det varit.
Känns inte som om det är någon årstid nästan även om det är väldigt väldigt fint ute nu med allt som vill växa och blomma trots kylan,blåsten och de tröttsamma störtskurarna.

Men men..ska inte klaga så länge man har huvudet upp och fötterna ner så att säga… finns så mycket att vara tacksam över ändå!
Men nu är tiden ute och det är dags att få på sig jobbarkläderna. Vi har börjat med planteringen på jobbet nu så det känns lite extra roligt att vara där.
Ca 200 gravar ska få det fint till midsommar så det är bara att köra på…!
Ha det gott och idag verkar det faktiskt bli riktigt soligt.
Ses och hörs !

Britta 

Tog mig friheten att kolla igenom Svs minneskort i kameran och tyckte att den här bilden var rolig och väldigt talande för hur det går till när vi är ute i skog och mark  

Så typiskt Line att komma ”svischande” förbi just när man sitter och försöker få till en bild. Visar verkligen vilka kontraster vi är vad gäller energi när vi är ute och njuter av naturen.
Hon njuter genom att göra rusningar över stock och sten och slänga sig hit och dit precis som om hon försöker ”finta bort” sig själv ibland. Visst tar hon det lugnare också men nog är det mest gasen i botten som gäller och man ser och känner verkligen hur roligt hon tycker att det är.

Vi går däremot i ”sakta mak” och fångar upp allt vi kan med våra sinnen. Ljud, dofter och synintryck som känns som rena healingen för hela kroppen …och själen såklart!

Tog på oss regnställen idag på förmiddagen och gav oss ut och nog är det en vädertålig hund vi skaffat oss måste jag säga. Hon verkar inte bry sig det minsta om att det regnar utan hoppar, skuttar och rusar på som vanligt. Blir genomblöt och alldeles svart under magen och på benen ibland men….vem bryr sig? Inte Line själv i alla fall.
Ibland slutar det med en dusch hemma men oftast går det bra att bara gnugga henne med en handduk.

Ja hon är verkligen ett härligt sällskap och jag hoppas att vi får många år tillsammans. Hon blir mer och mer lydig och vill numer heller vara tillags än att smita och hitta på bus…fast nog händer det fortfarande att hon passar på att göra en egen liten ”utflykt” när vi är ute på gården och hon märker att vi tappar uppmärksamheten, men för det mesta kommer hon tillbaka ganska snabbt när vi kallar på henne.

Helgen är snart slut och den har varit väldigt lugn tack vare regnvädret. Ville ju göra en massa utomhus förstås men så blev det ju inte. Inte blev det något besök på medeltidsmarknaden i Leksand heller trots att vi ser den som en av de större och roligare händelserna på året. Men nej…inte i regnväder…då tappar det hela all sin charm.

Hoppas på bättre väder nästa år då Svs båda döttrar ville komma hit och uppleva marknaden vilket blir roligt. Men nu tittar till och med solen fram så jag och Line passar nog på att gå ut en stund innan det är läggdags inför ännu en arbetsvecka. Kan inte fatta att det bara är tre veckor kvar till midsommar nu???
Vart tar tiden vägen?
Nåja…bara att hänga med såklart  :)

Ha det gott och förmodligen hörs vi inte förrän nästa helg? Om jag nu inte skulle få ett oväntat energipåslag som gör att jag tar mig för med lite bloggande mitt i veckan…

Britta

Känns som en månad sedan jag bloggade sist men riktigt så illa är det ju inte. Har inte haft ork och inspiration nog vilket jag ju misstänkte skulle ske när jag började jobba.
Egentligen är det väldigt synd eftersom det är nu vid den här tiden på året man skulle vilja ha som mest ork för det då det är den mest händelserika, underbart vackra och inspirerande tiden.

Men men…är tacksam ändå över att ha just ett händelserikt liv och ett jobb som jag trivs med och ja….helt enkelt förmågan och möjligheten att uppleva och ”verka” i denna tid på denna planet…hihi…lät lite väl djupt det där kanske men.
Den senaste veckan har jag varit nästan euforisk över hur jäkla fint det kan vara på våran planet jorden under vår och försommar och går liksom bara omkring och ”tar in” och suger åt mig av allt det vackra jag ser. När jag har ork på fritiden går vi ut  i skogen med Line och herregud vad trolskt det är att gå där bland vitsippor, mossiga stenar, omkullfallna vackert vridna trädstammar, spirande ormbunkar och unga löv i alla möjliga gröna nyanser…och doften sen…och ja…hela atmosfären…!

Suck!

Tänk om man kunde skapa lite av det där i sin egna trädgård? Vilket paradis det skulle vara!

Annars rullar väl livet på som vanligt med att jobba, sova, äta…osv! 

Line har verkligen blivit ”stora damen” och ligger lika gärna kvar i sängen och drar sig lite som att gå upp tidigt och busa som valpar väl mest gör? 

”måste vi redan gå upp?”

Och för övrigt så fortsätter hon att utvecklas till precis den ”drömhund” vi haft i våra tankar när vi fantiserat om en ny hund efter Wilma.

Och tankar förresten…är återigen inne på detta med hur stor kraft tanken har i våra liv och för några dagar sen damp det ner en ny bok i ämnet i postlådan.
Den heter ”förverkliga dina önskningar” och handlar om just detta med att våga tro på att det är våra egna tankar som skapar våra liv och jag börjar faktiskt mer och mer tro på det. Knepet är bara att inte bara tänka …utan att också samtidigt känna känslan av hur det skulle vara att vara just i den situation som man önskar sig. Tanken är det sk ”bränslet” men känslan är det som ”tuttar på” så att säga. Man kan inte bara tänka sig till det man önskar utan måste också kunna känna inombords hur det skulle kännas och hur man skulle må om man levde med sina högsta önskningar uppfyllda. 

Boken jag läser nu ger en lite annan syn på det hela och andra ”verktyg” att jobba med. I det stora hela kan jag väl säga att vi först och främst måste känna och förstå att allt och alla här på planeten hänger ihop och att vi alla har en liten liten del av universum inom oss. En liten liten gnista som glöder och lyser upp inom varje människa och som är odödlig….hm?…hur lät det där nu då? Ja…kan tyvärr inte beskriva det på något annat sätt just nu. Men i alla fall så styrs våra liv av en universell lag som består av tanke, tro och kärlek och när vi inser att vi har fria händer att skapa våra liv genom att fantisera, känna och agera som om vi redan lever våran dröm så sätts en enorm kraft igång och gör så att våra liv rör sig just emot detta. Och jag är tokig nog att tro på detta. Men sen är det ju upp till var och en men vad har man att förlora på att testa? 

Men nu börjar tröttheten ta över så det är väl bara att krypa till kojs för idag. Så ha det bra och träna på att tänka er in i och känna hur det skulle kännas om era liv var exakt så som ni önskar att de vore.
Tänk, fantisera, känn och tro!

Ha det bra !

Britta 

Sitter här och blinkar och gäspar och ska nog snart krypa till kojs. Men det är ju så himla fint väder ute och kom att tänka på vad världen vi lever i ändå är vacker.
Fick lust att lägga in någon fin bild men hade inga i kameran och ingen ork att sitta och leta i mina mappar och förminska…så jag tog helt enkelt och letade upp en sida med gratisbilder, tog kort på dem direkt och förminskade i kameran…  

För visst är det väl så att det finns såå mycket fint omkring oss om vi bara ser till att få ögonen på det. På jobbet idag var det helt magiskt på morgonen och förmiddagen då Siljan låg absolut helt spegelblank. Var som att stå och njuta av ett enda stort panoramafoto när man lät blicken glida från ena sidan av sjön till den andra. Önskar att jag hade haft kameran då och lite fritid förstås. Men får njuta av att fortfarande ha bilden på näthinnan och kunna se den så fort jag tänker på den. Spegelblank sjö med moln som speglar sig i vattnet och den ljusgröna grönskan som börjat komma på träd och buskar, var som att befinna sig i paradiset….och då är man på jobbet …..hur många har det så???

Och till sist en bild på en ängel som jag fastnade för…vet inte varför men änglar är väl alltid lika härliga  

Dem kan man aldrig få för många av….!

Ha det gott …så hoppas jag att jag orkar skriva lite mer och lite roligare inlägg i helgen.

Britta

Ja då har även denna helg gått och i det stora hela så är jag nöjd med ”resultatet”. För även om jag inte på långa vägar hann med så mycket som jag ville så blev det i alla fall någonting gjort.
Måste ju också säga att det är lite svårt att komma igång och få den där riktiga ”vårfixarkicken” när det fortfarande är så kallt ute.
Tittade i min 10-årskalender igår och då låg temperaturen runt 18/20 grader vid den här tiden både under 2013 och 2014 och även om det nog är lite ovanligt varmt för årstiden så får man väl säga att den temperatur vi har nu är ovanligt kall istället.

Nåja…blev i alla fall nöjd med vad jag lyckades åstadkomma ute på brokvisten.

Tog några ”före” och ”efter” bilder…!

Och visst är det kul att se vad man kan åstadkomma
om man bara lägger ner lite tid och engagemang…

Och nog syns det att det var på tiden med en uppfräschning.

Än så länge är det inte varmt nog att utnyttja det lilla ”extrarum” som blir när man rensar upp och fixar till det lite …men

några som verkligen uppskattade det och som inte bryr sig så mycket om temperaturen är katterna såklart!
”Helt okej ställe att ligga och chilla på tycker Findus!”
Och Selma tyckte att kommentarer var överflödiga…och förresten så skulle man ändå inte kunna höra vad hon sa med munnen rakt ner i filten  

Ja så det är var jag åstadkom den här helgen förutom att städa ur ”gammelvolvon” ordentligt och fixa ”ben” i form av stora stenar till en av bänkarna vid utegrillen samt att skotta på ett lass av komposthögen på släpkärran.
Nåja…man får ta en sak i taget. Tror att jag ibland har lite väl stora förväntningar på vad jag ska hinna. Får ju tänka på att jag fortfarande har två ”barn” att planera och handla mat åt samt en hund som kräver sitt i form av motion och aktivitet… så som sagt.
I det stora hela är jag ändå nöjd med helgen.

Nu är det söndagkväll och en ny arbetsvecka väntar. Tur att man har ett jobb som man stortrivs med i alla fall. Känns inte det minsta gruvsamt att tänka på måndag morgon.
Det enda jag gärna hade velat hinna med och som grämer mig lite nu är att få till ett nytt foto till utmaningen jag är med i men gör nog inget om man är lite sen med att lägga ut bilden.
Temat den här gången var ”Vårtecken” och man kan ju inte skylla på att det fanns för få motiv precis. Vårtecken finns ju överallt och fler och fler kommer för varje dag. Snarare svårt att välja vilket man ska ta men har en liten idé i alla fall.

Något som är lite pinsamt är att jag inte hade förstått reglerna helt och hållet så min bild från föregående vecka då temat var ”Fridfullt” räknas nog inte eftersom den var tagen i november 2014. Det fanns tydligen en regel om att bilden man deltar med måste vara tagen under den vecka som temat är utsett, och det hade jag inte förstått, då ingen heller talat om det för mig.
Men eftersom vitsen med hela fotoutmaningen var att man skulle ta sig för och komma ut och fota lite, få inspiration och vara lite kreativ så förstår jag att bilden såklart måste vara tagen i ”nutid” så att säga. Annars kan man ju sitta och bläddra och titta i sina mappar och bara välja ut en bild man tycker passar till veckans tema…vilket var precis vad jag gjorde…  ;) …hihi!
Men nu vet jag vad som gäller så det är bara att försöka ta sig ut med kameran imorgon efter jobbet.  
Ha det bra så länge!

Britta 

Jag brukar använda den här bilden när det känns såhär snurrigt i huvudet som det gör just nu. Tycker den uttrycker ”tankesnurret” på ett alldeles utmärkt sätt  

Den här gången är det dock inte något negativt med tankarna men ändå….man känner sig inte riktigt ”förankrad” vid jorden när det är såhär. Är nämligen så att jag är inne i en sån där period då jag har tusen tankar om tusen saker jag vill göra och det blir så mycket så att jag nästan inte tar mig för med någonting. 

Vet inte om det är riktigt ”friskt” och anses som normalt men får väl vara hur det vill med det för sånt är livet för mig i alla fall. En expert på området kanske skulle se mig som typ manodepressiv eller något men i så fall borde nog ”dalarna” vara djupare än de är. Menar de dagar då jag knappt känner lust att göra något alls. Eller så är det bara så det är för de flesta människor ?
Ja inte vet jag? Men just nu har jag i alla fall ett stort antal projekt i huvudet och det gäller att få lite struktur helt enkelt. Tänkte att jag som vanligt när det blir såhär tar och skriver en lista över vad det är jag vill ha gjort. Sen gör jag en prioriteringsordning av den och tittar på när var och hur jag ska få tid till det.

• Städa bilarna och sätta ut en av dem till försäljning (håller på med en liten omändring av vårat bilägande just nu men det är en helt egen historia)
• Städa ute på brokvisten och få till en annan slags ”organisation” där, ( vill så gärna ha det mysigt och trivsamt där och kunna sitta och bara njuta av något att äta eller dricka men vill också samtidigt ha utrymme för den sopsortering vi har där nu i form av några kartonger i en sk dynbox, men detta är också en historia för sig)
• köra till soptippen med diverse ”skrot och skräp” som vi samlat på oss under vintern, samt det ruttna virket från rivningen av hönsgården.
• Skura och fixa till hönshuset så att det kan säljas.
• göra något av platsen där hönsgården varit , alltså någon form av odling kanske eller…?
• gräva upp mina sk rabatter som mest består av ogräs med en och annan perenn inblandad?
• plantera lättskötta växter istället såsom buskar (gärna typ vildrosor) och ormbunkar eller något annat som breder ut sig och bara växer utan större krav  
• fixa gräsmattan efter avloppsbrunnsbytet i höstas
• måla om planket som börjar se lite slitet och fult ut.
• göra fint runt den fina murade utegrillen som vi inte använt än trots att den stått där i flera år
• tvätta fönster och sätta upp sommargardinerna
• köra bort den onödigt stora komposthögen som växer och växer på baksidan av härbret

Ja, som ni ser så är det en hel del grejor på gång och blir så frustrerad över att det enda jag åstadkommit hittills under denna fyra dagars långa ledighet är att städa en bil och blev inte riktigt klar med den igår heller  
Är ju nämligen så att det jag inte tar med i beräkningen nuförtiden, eftersom jag ännu inte insett och accepterat det riktigt är att min kropp inte vill lika mycket som hjärnan och då blir det en konflikt förstår ni.
Förr var det inga problem att hålla på från morgon till kväll även under lediga dagar men…! I morse vaknade jag med den där otäcka huvudvärken som bara känns på ena sidan, från nacken och upp bakom ögat kan man säga. Och nu har jag lärt mig att det betyder att jag hållit på för mycket med något.
Har så jäkla svårt att inse att jag måste vila lite ta det lugnt emellanåt. Jag är ju för tusan bara tre år över 40…!!!! Vad är det för fel på mig???
Hur i hela friden ska jag må när jag blir pensionär? Kommer jag att orka ta mig ur sängen överhuvudtaget?
Suck….!!! Överdriver kanske men nog funderar jag lite extra på det här ibland. Eller är 43 en ålder då man måste börja acceptera den här typen av ”krämpor”? Nej…borde inte vara det. 

Men …nog med gnäll och klagan nu. Ska få något gjort idag också …så är det bara. 

Funderar på att börja med en prommis med Line för att få igång kroppen lite och för att få henne lugn och tillfreds med tillvaron. Sen kanske jag börjar med brokvisten…..ja…när jag städat klart bilen jag började med igår förstås…!!!

Håhåjaja…säger då det!
Har man inte bekymmer …så skaffar man sig!!!

Ses och hörs!

Britta 

Har inget bättre ord för det, detta fenomen som inträffar ibland. Eller fenomen och fenomen? Vet inte om det är rätt ord precis?
Nåja…ska förklara vad det är jag svamlar om. Något som jag börjat fundera på mer och mer på sistone. Vad är det som gör att man vissa dagar känner sig som om man vore gjord av bly i kroppen? Vet inte om detta är något som folk i allmänhet drabbas av ibland eller om det är något med just min kropp som gör det?
Någon brist eller ”störning” i hela systemet på något vis? Hoppas att någon känner igen sig och vet vad jag menar. Dessa dagar känner jag redan när jag vaknar på morgonen att något inte står rätt till. Huvudet känns tungt, kroppen stel och som om man fortfarande befann sig halvt i sömn. Som om man vore i en slags dvala. Jag som normalt inte har några problem med att komma upp på morgnarna blir liggande i sängen och somnar om och somnar om tills jag känner att ”Nej nu kan jag bara inte ligga längre”!
Tänker ju varje gång innan jag somnar om att , ska bara sova lite till så är jag nog piggare när jag vaknar men…..det blir ju precis tvärtom!!

Sen är det som om jag inte riktigt vaknar på hela dagen. Kroppen känns blytung och hur gärna jag än vill göra något nyttigt så går det bara inte.
Idag är det precis en sån dag och jag har just kommit in ifrån ett halvhjärtat försök till att kratta upp i gamla hönsgården. 

Inte nog med att alla rörelser går tungt..det känns som om man inte har något som helst ”flås” också. Som om allt man gör är hur ansträngande som helst. Hemsk känsla och kan tänka mig att det är så väldigt överviktiga personer har det.

Jag känner mig också nästan yr och frusen och med en dov huvudvärk och har för övrigt ingen som helst lust och inspiration till något. Det märkliga är att igår var det precis tvärtom. Då kände jag mig glad, upprymd och hur stark som helst.
Ja nog är det konstigt att vara människa ibland. 

Ska försöka forska (googla med andra ord) lite i det här och se om jag kan hitta något/någon att känna igen sig i. Fick just en idé pga ett samtal med en person som har det väldigt jobbigt vid väderomslag. Kanske är det något sånt jag påverkas av? Lufttryck mm???

Nåja..ha det bra tills vidare i alla fall!

Britta