lillasysterfix

Är det något jag är mästare på så är det att fundera på saker. Fundera, vrida och vända. Om…kanske…när…nja…jomen…ja…nej…varför inte…men tänk om…eller varför inte…osv osv!

Och det som tar upp det mesta av mina tankar nuförtiden är huset. Vet att jag tjatat om detta förut men eftersom jag den senaste tiden faktiskt övervägande haft just en tanke i huvudet så tyckte jag att jag kunde skriva om det igen.
Annars har det ju mestadels ”snurrat” otroligt mycket fram och tillbaka med …ska vi bo här eller inte? Var det verkligen meningen? Är det meningen att vi ska rusta och ta hand om det här huset?  Kommer jag att ångra mig om vi säljer?  Osv osv!

Men faktiskt så på sistone har en särskild tanke kommit lite oftare än allt annat snurr och när jag tänker den så känns den ändå ganska logisk och självklar….och det jag kommit fram till för tillfället är att…..jag börjar fundera på om det inte är så att vi inte ”kommer vidare” i livet, med ”vårat liv” förrän vi bestämmer oss att komma härifrån!

Ja det känns faktiskt så mer och mer. Det kanske är därför det krånglat så mycket med vatten och avlopp och fortsätter att krångla med vattenskada pga att det förmodligen under en lång tid regnat in på ett ställe under taket på brokvisten, och den ruttna takfoten som måste åtgärdas och som vi tyvärr ännu inte vet orsaken till. Vatten som hela tiden rinner till i jordkällaren under huset mm!

Vi har ju mest känt det som om det är någon/något som vill jäklas med oss men häromdagen när jag som vanligt gick och grunnade på våran livssituation så slog mig tanken att…det kanske inte alls egentligen är illa ment? Det kanske är så att denna någon/något vill se till så att vi verkligen, riktigt ordentligt ledsnar på allt och bestämmer oss för att sälja till någon ung, pigg och ekonomiskt mer trygg människa som har tid, ork, energi och pengar att lägga ner på denna egentligen underbara gård.

För det är ju vad det är om man ser förbi alla fel och skavanker. Det är en underbart vacker och mysig gård och ett otroligt charmigt gammalt hus som säkert skulle tilltala många unga människor idag. Och säkert finns det någon därute som är beredd att satsa både pengar och tid på att göra i ordning både ut och invändigt. För det är verkligen värt det!

Själv skulle jag inte tveka en sekund om jag hade pengarna för detta går att göra till ett riktigt drömboende, och det var väl det jag hade i tankarna när vi (jag och min förra sambo) köpte det för snart tjugo år sedan. Att vi skulle rusta, fixa och bygga upp en riktig drömtillvaro här men…det blev inte riktigt så av olika anledningar.

Sen när vi separerade så kände jag att det var jag som borde bo kvar här för pojkarnas skull och för att deras trygghet i möjligaste mån skulle finnas kvar….men men….såååå himla fel jag hade. Kommer att ångra detta beslut resten av livet . Med facit i hand så skulle han ha varit den som tog över. Han som kände huset utan och innan och som hade kunskapen och handlaget att renovera själv när det så behövdes (även om det kanske inte var vad han helst ägnade sig åt?) nåja..det ska vi väl låta vara osagt men om vi säger såhär så hade han större intressen än att rusta gamla hus och så är det ju här i livet, vi är alla olika. Visst gjorde han det som krävdes när det verkligen var akut men …ja…vet inte hur jag ska säga det här utan att det låter lite elakt?

Menar bara att jag har en annan syn på att äga ett hus och en gård helt enkelt. Tycker att man inte bara ska åtgärda akuta situationer utan kanske reparera, renovera och framförallt se till att förebygga problem som kan uppstå innan de uppstår???
Oj va krångligt det blev nu och tänker inte börja räkna upp exempel men tror nog att ni förstår vad och hur jag menar i alla fall!

Men, tillbaka till tanken som börjat dyka upp och gro allt oftare i mitt lilla huvud…vi kanske måste komma härifrån för att kunna leva ett riktigt bra liv? Detta är en tanke som nog suttit väldigt långt inne i mig och varit väldigt svår att erkänna men kanske är det just det som måste till för att vi ska komma ur en massa tankar, oro och grubbel som hela hela tiden ligger och gror i bakhuvudet på oss båda. Visst är det en underbar gård och ett vackert hus och visst har Sv gjort det otroligt fint här inne med att måla, tapetsera och byggt ett jättefint skafferi men…är det verkligen värt det i slutändan? Vill man inte ha ut annat av livet än att så gott som dagligen gå och oroa sig och fundera över vilket problem med huset som ska komma härnäst? För hur fint man än har och hur rotad man än är på ett ställe och i en by så kan det inte vara meningen att man ska ha ett ständigt orosmoln över sig. 

Önskar att de på ”andra sidan” kunde ge lite mer tecken och riktlinjer för hur vi borde göra och har också bett innerligt om det…och kanske…kanske är det just det de håller på med så mycket de orkar när det ena problemet efter det andra dyker upp. Kanske står de där på andra sidan och sliter sitt hår och ropar…men snälla ni ge upp någon gång…vi försöker bara att få er att inse att ni inte ska bo kvar där….tvinga oss inte till att ställa till ännu mer problem för att ni ska förstå det….hallåååå bryt upp och börja om på nytt tillsammans….annars kommer ni att gå runt i samma cirkel  och fundera för resten av eran tid tillsammans därnere på jorden och det blir inget roligt liv. Ta vara på chansen ni fått att leva med eran själsfrände och gör något fint av den istället för att gå och grubbla på ekonomi och bekymmer!!!!

Ja..typ så kanske det faktiskt är? Borde kanske gå till ett medium och försöka få lite mer klarhet i detta …denna gåta om varför det skulle behöva bli som det blivit nu när vi äntligen hittat varann ..en varsin själsfrände som vi är helt övertygade om att vi vill dela all den tid vi har tillsammans med. 

Suck! Ja ni förstår nog hur tankarna snurrar dag efter dag medan man kämpar på och försöker vara så positiv man bara kan…måtte vi få någon vägledning inom en snar framtid.
Och sen är det ju en tanke till som på sistone funnits i mitt huvud, att om vi skulle ta beslutet att sälja så skulle allt bara ”rulla på” och vi skulle ha hur mycket stöd som helst från ”universum” i frågan om att hitta en perfekt köpare och ett nytt boende…men …det gäller bara att våga ta det där första steget. Jag har ju gjort det en gång i livet redan och då gick ju allt som på räls när jag väl vågade släppa taget om det gamla som inte längre gav mig någonting utan bara sög en massa energi så varför inte ”ta steget” igen…det finns ju hjälp att få när man bara vågar. 

Eller som jag hört sägas…när man stänger en dörr så öppnas alltid en annan…och det är nog så sant!

Ha det bra och var rädda om varandra!

Britta

På att fota såpbubblor….!

För de är verkligen tacksamma fotomodeller. Visserligen lite svårfångade men är väl också det som är tjusningen med det.
Att man får jobba lite för att få med dem på bild. Det är mycket som ska ”klaffa” för att få den där speciella känslan i bilderna. Men hur bilderna än blir så är känslan man får av dem alltid ett övervägande…lugn….stillhet,lugn, eftertänksamhet och ja…lite meditativ känsla helt enkelt.

Skulle mycket väl kunna tänka mig att förstora och sätta upp bubbelbilder på väggen.

Ja, lugn och stillhet är nog vad den här helgen mest kommer att innehålla. En sån där skön helg då man inte har några bestämda planer utan bara slappar, pysslar, promenerar lite med Line och ja…bara gör vad som faller en in.
Har just kommit hem ifrån en tur upp på ”vidderna” av Söderås åkrar. Klar hög höstluft, solsken och en härlig utsikt över Siljan.
Line har fått rusa av sig och till och med fått den stora lyckan att träffa en kompis i form av äldre Labradorhane på 11 år. Han var visserligen inte så pigg på att hänga med i hennes tokryck, hopp och rullningar men för henne var ändå lyckan total.

Hon äääälskar andra hundar och vet inte hur snabbt hon ska visa hur underlägsen hon är genom att antingen lägga sig så platt hon kan på mage eller vända upp magen och spreta med benen som om hon vill säga…”här har du mig, gör vad du vill”   typ??    :)
Nåja…nu var han väl bara sådär måttligt intresserad och efter en snabb genomgång med nosen över Lines kropp så nöjde han sig med att lufsa omkring med nosen i marken istället medan hon hysteriskt hoppade omkring framför, bakom, över och gärna också under honom i hopp om att få ”igång den gamla gubben lite”.

Men…utan större resultat.

Tålamod hade han i alla fall och sa inte ifrån en enda gång. Enligt ägaren så skulle inte det komma att ske heller då han var en totalt genomsnäll gammal gubbe som aldrig någonsin sagt ifrån till någon…inte ens deras katter så…där hade Line en jämlike i alla fall    :)

Men nu ligger vi mätta och nöjda i sängen och Line i soffan och bara myser. Det är precis den här typen av helger man behöver ibland.
Ta en liten paus från alla sysslor och arbete.
Brukar ha lite svårt för det men då och då kommer helger som jag känner att det inte finns några alternativ. Kroppen verkar liksom sköta det där själv med att säga ”stopp, nu räcker det, nu är det vila som gäller”!
Känner mig både stel, trött och orkeslös och har inte ens någon idé om att göra något större projekt eller nytta så då är det bara att lyssna och lyda.

Nåja. Som jag sa häromdagen när armen gjorde lite extra ont efter en arbetsdag att den dagen jag står inför Sankte Per och ska tala om vad jag gjorde med mitt liv här på jorden så kan jag i alla fall säga att jag åtminstone använde min kropp.  

Ha det gött!

Britta 

Känns som att hösten går mot sitt slut nu. Färgerna bleknar mer och mer och några få kvardröjande ”överlevare” kämpar för att fortfarande visa upp sitt ”bästa jag”!
Vi människor kämpar väl också vidare på vårt sätt trots att vi vet vad som närmar sig nu. Den mörka kalla årstiden som får våra själar att krypa in och slå sig till ro i väntan på att ljuset och värmen åter kommer tillbaka.   

Visst finns det de som också ser fram emot vintern…till och med gillar den, men tror ändå att de flesta, om de var tvungna att välja skulle föredra vår, sommar och höst, framför vintern.               Vintern är egentligen ingen ”naturlig” årstid för oss, för våra kroppar, sinnen och själar för från allra första början så levde vi nog endast där det var varmt året runt. Vi hade inte kunnat utvecklas till det vi är idag om hela jorden hade befunnit sig i en enda lång vinter. 

Vi behöver värme, vi behöver ljus och framförallt behöver vi drömmar, mål, framtidstro och inspiration för att leva och blomstra och allt detta är väl knappast det vi ägnar oss åt som mest under vintern? Nog går vi också i ide lite på samma sätt som björnarna gör. Och vem vet? Vi kanske till och med behöver den här vintervilan i våra sinnen? Kanske måste ta en paus från drömmande, planer och funderingar på framtida projekt? Vad vet jag?

För mig betyder vintern en paus i dubbel bemärkelse. Paus från både ljus och värme men också från det intensiva arbetslivet. Paus från det intensiva ”sociala livet” framförallt och på ett sätt gör det också väldigt ”gott” i själen. Jag märker nämligen stor skillnad på de dagar då jag jobbat ensam jämfört med de dagar då vi som vanligt jobbar två och två, vilket ju är de flesta dagar under hela säsongen förutom när min kollega har semester eller är hemma pga sjukdom. De dagar jag jobbat ensam på vårt område har jag betydligt mer energi kvar när jag kommer hem och allra bäst är det när vädret och temperaturen tillåter att jag kan sitta ute under rasterna då det för det mesta bara är jag som sitter ute. 

Kan nog låta märkligt för en icke introvert, eller rättare sagt extrovert som får sin energi från att just umgås och socialisera sig med andra men faktum är att som introvert ”lakas man ur” på energi med många människor och mycket umgänge omkring sig.
Det är förresten ett väldigt bra ord för hela känslan man har efter en dags intensivt socialt spel…lakas ur…eller urlakas…urlakad på energi…som en batteriindikator som börjar visa rött. Man känner bara Stopp och time out…nu måste jag bara få vara ”i mig själv” i mina egna tankar och funderingar och i min egen energi annars orkar jag inte med morgondagen.                 Kanske kan låta väldigt jobbigt också för en extrovert men faktum är att ….man vänjer sig. Man har ju haft den här känslan och egenskapen med sig hela livet och man lär sig leva med det.          Förstår ju nu varför jag hade så mycket huvudvärk som liten under skoltiden men sällan eller aldrig på loven och helgerna. Det var helt enkelt för mycket socialt spel och umgänge omkring en då. Så gott som dagligen under hela skoltiden hade jag huvudvärk på bussen hem, det minns jag så väl.

Men nu får jag inte sjunka iväg alltför långt i dessa tankar och funderingar för det är dags att hoppa i säng. Vet att jag inte skrivit på väldigt länge nu men har inte haft den minsta lust eller inspiration och då har jag bestämt mig för att inte heller försöka skriva. Det blir sällan bra då och bloggen ska ju vara min ”ventil” och ”terapeut” när jag behöver skriva av mig lite. Lusten till det här inlägget kom bara helt hastigt och lustigt så då passade jag på medan den höll i sig. Nu får vi väl se när det infaller nästa gång  

Ha det så bra ni kan!

Britta

Godmorgon! Har tagit en semesterdag idag och sitter som vanligt vid mitt köksbord och äter frukost och ”datoriserar” lite. Har sovit sisådär eftersom Line som annars numer alltid sover i soffan, fick för sig att komma och lägga sig vid mina fötter mitt i natten någon gång.                       Jag försöker ändå att göra plats för mina fötter så gott det går genom att liksom ”fösa” undan henne tills det känns bekvämt men det är inte så lätt med över 20 kg hund.                                          Sen var det lite tråkigt väder när jag vaknade…blåst och lite mulet istället för det klara vackra höstväder jag förväntade mig, men men…igårkväll var det i alla fall den mest fantastiska solnedgång hittills. Tog flera bilder men ingen blev särskilt bra.                                                              Blev bara den här kvar till slut och visst ser det ut som en oljemålning.                                                  I helgen är det marknad här och blir nog idag som vi gör en sväng ner dit. Fredag eller söndag är bäst om man vill undvika den värsta trängseln. 

Men först ska jag ta ut Line på lite motion så att hon känner mer ro att ligga i bilen och vänta sen. Tänker inte ta med henne ut på marknaden i folkvimlet. Har alltid haft svårt att förstå folk som gör så och skulle väl vara konstigt om jag själv plötsligt kom med hunden där då.                     Tror det blir en ganska stor stress för hunden att gå där och trängas bland allt folk och  inte tror jag att den har någon behållning av det heller precis. Då är det bättre att ligga på sin plats i bilen med bakluckan öppen och spana på folk och hundar därifrån istället.                                          Har man däremot en hund i storlek ”bärbar” så kan jag förstå att man vill ta med den.                                                                                                                                                                                                            Men nu har jag inte tid att sitta här längre. Frukosten har nog sjunkit nog i magen nu på både mig och Line nu så det är bara att klä på sig och ge sig ut i höststormen.                                     Ha en bra dag!

Britta

Det här trodde vi väl aldrig att vi skulle få uppleva…lilla nervösa och rädda Selma tryggt sovande intill en hund…  :)  ja nu är det ju inte precis världens farligaste hund men ändå.

Har märkt på sistone att det liksom hänt något mellan Line och katterna. De verkar ha nått en punkt där de i tyst samförstånd insett att de kan komma överens och inte behöver vara avvaktande och misstänksamma mot varandra, främst då katterna gentemot henne.
De kan vara väldigt nära varann utan att katterna känner att de måste försvara sig och man känner att det inte längre finns samma ”spänning” i luften när de umgås.
Känns så himla skönt och är precis så vi önskade och hoppades att det skulle bli dem emellan.

Den här veckans fotoutmaning hade ämnet ”motljus” och igår lyckades jag äntligen ta mig tid till en liten promenix med kameran. Känner mig inte lika nöjd den här gången med bilden som med förra men det blev i alla fall en sk motljusbild, åtminstone enligt min tolkning och det är ju den som räknas. Vi får ju tolka veckans tema precis som vi vill och så länge man har en förklaring till hur man tänkte med bilden

Tänker ofta att det är bra att den här fotoutmaningen finns för den gör verkligen att man dels får inspiration dels att man tar sig tid med lite fotande. Ett ämne i veckan är också alldeles lagom då man ju har lite tid på sig och ändå blir det inte ett långdraget väntade på nästa.

För övrigt har jag idag nog gjort århundradets snabbaste bilaffär. Satte ut annons på bilen 09 20 och ca 10 45 var den såld och borta från gården…  :)
Härligt när det går så snabbt och smärtfritt. Som jag gått och gruvat mig och dragit ut på att sätta ut annonsen bara för att jag inte känt att jag haft kraft och energi till diskussioner, engagemang och det som krävs i möte med nya människor.
I bilaffärer är man ju alltid beredd på tusen frågor och prutningar men den här köparen var rena drömmen. En snabb provtur, koll under motorhuven och konstaterande av de småfel som ju alltid finns på äldre bilar, en titt på vinterdäckens skick och innan vi knappt hunnit fatta att han bestämt sig för att köpa så började han rulla fram vinterdäcken och lasta in dem i sin bil ….vilket alltså betydde affär.
Så nu är vi av med åtminstone ett litet bekymmer. Nu återstår bara det stora stora bekymret som börjat ”torna upp sig” inom mig igen på sistone.
Huset!
Sälja ? När? Hur? Till vem? Vem skulle vilja köpa? Vart tar vi vägen? Hur blir det med sönerna? Katterna? Kommunalt vatten och avlopp är tydligen på gång trots att när vi för ca ett år sedan frågade hur lång tid det skulle ta fick till svar, räkna med minst fem år. Detta gör att det känns som om våra satsade pengar på ny trekammarbrunn, vattenpump och reningsverk känns ganska bortkastade plus att vi ju nu måste låna mer pengar, kanske 100 till 150 tusen till.
Nej…det känns inte så roligt just nu…men vem har sagt att det ska vara roligt jämt? Och någon lösning blir det väl till slut.
Såhär i efterhand känner jag att det hade varit mycket enklare om jag låtit min före detta ta över huset men men…den chansen är förbi nu och det är lätt att vara efterklok.
Ville för sönernas skull bo kvar här eftersom jag trodde att förändringen skulle bli lindrigare för dem men vet inte ens om det pga det var det bästa beslutet?

Men det är bara att försöka se framåt och hoppas på en bra lösning. Huvudet upp och fötterna ner säger man ju…och så länge så är fallet så rullar ju tiden vidare.
Hörs och ses!

Britta

Ja äntligen har fotoutmaningen eller ska jag säga ”gruppen” jag är med i som heter ”Fix photo challenge” på flickr kommit igång igen efter ett långt sommaruppehåll, och den här gången fick jag vara med och bestämma veckans ämne!

Jag valde ämnet kontraster med inspiration av höstens färger och även om bilden inte blev som jag tänkt mig och hoppats på, så kom jag i alla fall i närheten med den här.
Hade helst velat ha enbart blå himmel som bakgrund men den enda dagen då solen fick en chans att titta fram, alltså som himlen visade sig i sin härligt blå färg, och då jag hade tid och möjlighet att fota så räckte det blåa inte till helt enkelt.
Vart jag än riktade kameran så var det ändå några envisa moln i bakgrunden.

Men kontrasten fick jag väl fram skapligt i alla fall och inget kan väl vara mer tacksamt än höstlöv. Dessa löv är från min ek och visst är det häftigt att samma träd kan ha så olika färger samtidigt.

Har inte sett något av de andras foton än men väntar med spänning. Jag lyckades nämligen vara först med uppladdningen den här gången, men har en känsla av att fler kanske använt höstfärgerna till sin bild?
Får väl se när de laddat upp sina. Hoppas att de flesta har tagit sig tid nu när det varit ett så långt uppehåll. Alltid kul ju fler som deltar såklart!

Igår kväll var vi ju till Arlanda och hämtade yngste sonen och jag säger bara….fy tusan för storstäder och stooora otäcka platser    :)
Var inte det lättaste för oss två ”skogsmullar” att hitta rätt på denna stora flygplats och särskilt inte i mörkret. Nåja…till slut lyckades vi ta oss till ett parkeringshus för terminal 5 som den hette och med en viss hjälp från ”ovan” skulle jag tro så hade vi sån himla tur så att just vid terminal 5 kom han spatserande ut ifrån en dörr inte långt från bänken som vi satt och väntade på….snacka om ”bonntur”    :)

Han hade lika gärna kunnat komma ut vid t ex terminal 2 vilken vi var en bra bit ifrån men just när Sv sa till mig att ”vi ska ha en j…la tur om han kommer ut just här” så fick jag syn på en bekant gestalt i folkmängden som kom ut genom dörren ca 25 m från där vi satt och väntade.
Man ska ha lite tur ibland också. Resan hem gick bra även om det var mörkt och tröttheten gjorde sig påmind. Var inte hemma förrän framåt ett på natten och det är ovant för oss två som är vana att gå och lägga oss innan 22 vare sig det är helg eller vardag.

Men hem kom vi och allt gick bra vilket är huvudsaken, men nog lär det dröja nu innan vi ger oss iväg till någon större stad. Sv är inte lika ”jollig” som jag men inte är det något han längtar efter heller precis. Stress, brådska och alldeles för mycket människor på en gång.

Men nu är det sängdags. Jobb imorgon som vanligt!

Britta

Kan ha gjort ett liknande inlägg förut men…det är värt att upprepas!  

Det finns nämligen en stund på dagen som är i det närmaste helig för mig. Frukosten!                         Vare sig jag är ledig eller jobbar så är den här stunden i köket, sittande som en skräddare på soffan, med frukosten färdiggjord och datorn framför mig eller en bra tidning om jag har det och i bästa fall med morgonsolen värmande på ryggen, den absolut bästa stunden på hela dagen!                                                                                                                                                                    

  Att sitta där för sig själv och bara tänka och fundera, titta på intressanta sidor på internet och det enda som hörs är köksklockans tickande är näst intill meditativt för min hjärna.                         Är nog just det här som rökare upplever med sin ”cigarettstund” och tror att det är en stor anledning till att det är så svårt att sluta. Nästan lika stor som suget efter nikotin skulle jag tro?  För vi är ju riktiga vanedjur vi människor och mår nog bäst när vi får ha våra egna dagliga rutiner så det gäller nog att ersätta den där stunden med ciggen med något annat.                           Tänk om jag plötsligt inte skulle få sitta här med min frukoststund varje morgon? Tvingas sitta vid tv:n och titta på skräniga amerikanska humorserier….snacka om svårt att bryta en vana som man mår så bra psykiskt av.                                                                                                                                                                                                                                                                                                            Såna här stunder är nog jätteviktiga för oss människor för att orka med allt som händer omkring oss under dagen, och tror till och med att det är ännu mer värt när jag ska iväg till jobbet. Lyxigast är när jag lyckats gå upp i tid utan att ha tryckt på snooze hundra gånger (eller ja, fyra fem i alla fall) har hunnit få klar frukosten till halv sex och har en hel halvtimme på mig att sitta där och bara äta och njuta av stillheten.                                                                                           Det är verkligen min ”uppladdningsstund” och skulle aldrig kunna göra som en del andra som går upp ur sängen i sista minuten, slänger i sig en kopp kaffe, hoppar i kläderna och sticker till jobbet. Omöjligt för mig och min introverta hjärna…skulle liksom inte komma ikapp på hela dagen då, typ som en youtubefilm som inte hunnit ”buffra”!!                                                                                                                                                                                                                                                       Men nu är den lilla guldstunden över för idag och nu ska jag förhoppningsvis få med mig husse på en morgonpromenad med vovven. Hon behöver ut och röra på sig innan vi ska sätta oss i bilen och åka ner till Arlanda och möta yngste sonen när han kommer med sitt plan från London 20 20 tror jag det var?  Ha en härlig helg och hoppas den mest kommer att bestå av solsken, har varit lite dåligt med det på sistone vilket är synd med tanke på hur fint det är med solljus mot alla de fina höstfärgerna som kommer nu!

Britta 

Har länge funderat på det här men aldrig kommit ihåg att fråga någon. Det händer nämligen ibland att jag får väldigt underliga kommentarer. Kanske är något väldigt vanligt och som ungdomar känner väl till osv men måste skicka ut en fråga och hoppas att jag får ett svar!

Oftast så är dessa kommentarer på engelska och kan gälla inlägg som jag gjort för flera år sedan. Jag brukar slänga dem direkt i papperskorgen då de känns ”skumma” och liksom saknar innehåll och mening  så att säga!
Eller nej…de saknar inte innehåll utan består ju av några eller någon mening men det känns inte som om de riktigt har med ämnet i inlägget att göra.

Är det någon som vet om detta handlar om något slumpmässigt som en del sitter och skickar ut eller om det är något som kan vara farligt att öppna typ virus eller sånt?
Är ju inte vidare ”haj” på denna datavärld så ett tips eller råd från någon mer kunnig skulle vara uppskattat.
Kan hända att jag de första gångerna det hände för säkert flera flera år sedan, rent pliktskyldigt och blåögt försökte svara på denna typ av kommentar men tror inte att jag gjort det.

Så om någon förnuftig människa som läser det här vet vad det handlar om skriv gärna en kommentar om det. Kanske någon som själv bloggar och brukar råka ut för det. Kan liksom inte tänka mig att någon engelskspråkig människa någonstans i världen sitter och läser gamla inlägg på min blogg??
Tror inte att jag har särskilt många läsare överhuvudtaget så det verkar otroligt att få seriösa kommentarer av det här slaget.

Ja det var vad jag kände att jag ville skriva om ikväll…även om jag såklart önskat att göra ett roligare inlägg med vackra höstbilder osv men orken och tiden har tyvärr inte funnits till det den här veckan.
Hoppas att den infinner sig i helgen istället. Imorgon åker vi dock till Arlanda och hämtar hem yngste sonen som varit en vecka i England igen men på söndag kanske kanske det finns hopp om att få lite tid över till egentid, fantasi och kreativitet.
Men det vet man aldrig hur det blir med det.
Ibland känner man väl att livet mest går ut på att jobba och  få in pengar till driftskostnader och såna stunder undrar man….vad är egentligen meningen med detta?

Nåja….livets mening är väl något som vi alla någon gång funderar över och en sak är säker …någon gång får vi också svar…hoppas bara att svaret inte kommer alldeles försent.

Hörs!
Britta 

Japp…då var man där igen!!
Resultatet och konsekvensen av att ha umgåtts med och vistats bland alltför mycket människor med alltför många intryck låter sällan vänta på sig.
Introverta, högkänsliga personer vet precis vad jag pratar om.
Man vaknar och känner sig ungefär lika pigg och fräsch som ….?…ja…en smutsig gammal urvriden disktrasa !
Eller rättare sagt! Man vaknar aldrig riktigt heller. Det enda man känner när man ”vaknar” på morgonen är att…nu måste jag somna om en stund!
Och en gång till …och en gång till!
Sen kanske man har sån tur så att man lever med en människa som kommer med frukost på säng åt en (vilket jag fick i morse) och då kan man efter ett snabbt toabesök gå och krypa ner i sängen ytterligare någon timme..vilket jag också gjorde men vad hjälpte det?
Det är det som är grejen. Det hjälper inte hur mycket man än sover och vilar , batterilampan fortsätter ändå att blinka tom.

För mig blir det inte bara en mördande trötthet som dominerar dagen utan hela kroppen blir liksom utslagen. Kraftlös, fantasilös och ont i leder och muskler med extra känning där man redan är svag och har lite ont förut.
Att ta itu med något som helst ”projekt” är dessa dagar helt uteslutet.
Det finns förresten inte i tanken heller så. Men vad jag däremot lyckades med när jag väl framåt förmiddagen tog mig upp ur sängen var att städa ur kylskåpet och laga till lite mat av det jag hittade, mest för att få en överblick av ”röran” därinne med buttar, skålar, plastpåsar och dess innehåll.
Det var en lagom syssla att i min ensamhet gå där och greja och dona och bara låta hjärnan vila.
När allt efter ett par timmar var klart så var det dags att aktivera Line en sväng med sikte på att vi efter det skulle gå och lägga oss och vila igen (Sv har också känt sig ovanligt trött idag, han börjar fundera på om han ”fångar upp” och tar in min känsla och det är väl inte omöjligt så nära varann som vi står) så sagt och gjort så blev det en vända med Line och sen raka vägen i säng …igen….!

Och nu sitter vi här i tv soffan och jag skriver medan han tittar på finnkampen. Så småningom ska vi åka ner och handla lite inför kommande vecka men gärna så sent som möjligt för mig för att undvika människor.

Det måste låta konstigt för dem som inte förstår hur detta känns, konstigt, underligt och väldigt onormalt men tror faktiskt inte att det är såå himla ovanligt, det är bara det att man inte pratar om det i första taget. Kan också vara så att många har det så här utan att vara riktigt medvetna om det. Alla kanske inte sätter mycket socialt umgänge och denna typ av baksmälla som kommer efter i samband.
En del tror att man kan ”träna bort” detta och vänja sig vid det men tyvärr…för mig verkar det dessutom vara tvärtom, ju äldre jag blir desto värre verkar det ta och desto lägre blir tröskeln för vad man orkar med.

Nåja…tids nog blir man väl pensionär och då kommer man att kunna hantera det här på ett annat sätt. Då när man inte måste ut i arbetslivet och bränna slut på batterierna där varje dag. Då kan man nog ladda mer inför kommande stora sociala aktiviteter, hålla sig för sig själv dagarna innan och låta hjärnan bara vara. Ser fram emot det och hoppas att jag får uppleva även den tiden i det här livet.
Vilken lyx att få styra sina dagar precis som man vill!

Ha det bra!

Britta 

Av bilden att döma kan man ju tro att vi ska ut i bärskogen men så är inte fallet. Däremot ska vi åka till Lobonäs och senare Homna i Hälsingland för att gå på de två stora loppisar som ordnas där andra helgen i september varje år.
Den i Lobonäs kallas även vetaranbilsmarknad men det är minst lika mycket andra roliga ”prylar” där som bilgrejor.

Fast det där med veteran stämmer bra för där kan man hitta fina riktigt gamla saker till ett vettigt pris. Vi har inget särskilt i sikte utan ska bara gå och titta och njuta och sen får vi se om något dyker upp?
Marknaden i Homna är mer som en traditionell loppis fast en av de största jag någonsin varit på i alla fall så där finns det också chans till att göra riktiga fynd.
Bilden ovan tog jag igårkväll då vi tog bilen längs gamla järnvägen som går härnere i skogen och stannade vid en skogsväg som vi var och gick i våras.

Det är så himla fint där med kuperad terräng som varvas med mossig barrskog och stora stora stråk av en massa olika sorters gräs. Har tyvärr ingen bra bild på hur högt och mäktigt gräset var på vissa ställen men ska säkert dit igen innan det vissnat ner för vintern.

Line njöt i alla fall av att sträcka ut och ta sina ”intervallpass” i springning  
Hon håller på att bli en riktig atlet den lilla damen.

En del tror vid första anblicken att hon är en vit labbe men jag har då aldrig sett en så smidig labrador  
En kille uppe i Långå däremot gissade faktiskt rätt direkt då han undrade om hon hade stövare i sig. Imponerande tycker jag men så var han också en typiskt jakthundskännare.

Så nog är det mer stövare än labrador allt…ja enligt stamtavlan finns det inte labrador överhuvudtaget men både golden och flatcoat retriever så det klart att det finns likheter.

Nåja…nu får det här bli ett kort inlägg för nu är det dags att göra sig i ordning. Klockan är nu halv sju och vi vill komma iväg i tid för vi ska ju även hinna med att besöka barn och barnbarn på resan.

Ha det bra!

Britta