lillasysterfix

Ja de här två har ju i alla fall lyckats ”snacka ihop sig” om man så säger, och det på ett sätt som vi människor nog inte riktigt kan förstå!

Men nu var det inte just den form av ”djurens språk” som jag hade i tanken när jag började det här inlägget. Jag har ju en bok som är skriven av Solöga och heter just djurens språk och den slutar nog aldrig att överraska mig.

Det kan nog tyckas löjligt och dumt att tro att en uppslagsbok av det här slaget skulle kunna ”fungera” som en vägledare men med tanke på alla träffande budskap jag fått så är det svårt att helt ignorera tanken på det.
Och hur det än är så är det i alla fall väldigt roande och spännande att använda den, vare sig man tror på den eller inte.

Boken innehåller ett uppslagsverk av en massa olika djurarter och vad de symboliserar och vill säga oss. Det lustiga med det här är att varje gång jag har känt att nu måste jag kolla upp i boken vad det här djuret står för så har situationen då djuret dykt upp varit lite ”udda” och speciell och gett en känsla av att det här måste verkligen betyda något.
Djur som dykt upp på oväntade platser, i oväntade situationer, dröjt sig kvar och verkligen tittat på mig precis som om de vill att man ska förstå att det är någon som vill säga något med dess närvaro. 

Senaste gången det hände var för några dagar sen när jag kom körande med bilen på väg hem. Jag hade just svängt av in på den lilla grusvägen sista biten fram till vårat hus och precis när jag kommer ut ur den första kurvan, där man inte ser särskilt långt fram, sitter det plötsligt två duvor mitt på vägen. Jag fick bromsa in trots att jag inte körde särskilt fort för de flög inte upp förrän jag var alldeles nära intill dem. Det var ett typiskt sånt där tillfälle då jag kände att ”det här måste verkligen betyda något” så det första jag gjorde när jag kom hem var att gå till bokhyllan och ta fram min lilla uppslagsbok.

Och ni som läser bloggen vet ju hur mycket funderingar jag haft/har över detta med hus och hem och längtan efter känslan av att verkligen veta och känna att ”här ska jag bo för resten av livet” och tro´t  om ni vill men nog är det ett lustigt sammanträffande att duvans budskap i boken då just skulle vara detta!

”Ta hand om ditt hus/hem eller din familj. Ägna dig åt konkreta saker för att få en fast grund att stå på. Din gåva är att skapa dig en trygg omgivning.”

Så ja vad säger man? Nog är det en otrolig ”slump” om man nu är en tvivlare, alltså en sådan som är övertygad om att vi bara lever här och nu och en enda gång och sen är det slut och nattsvart.    

Sen tycker jag att det är lite konstigt att dessa två duvor plötsligt satt där mitt i vägen nu på vintern. Brukar de verkligen vara här under vintrarna? I så fall är det första gången jag ser dem…på vintern alltså. 

Nåja, nu är det dags för lite eftermiddagste och en hårdmacka med skinka. Ha en fortsatt bra dag!

Britta

Har just avnjutit en arraksgroda och känner mig alldeles på gränsen till ”övermätt”!

Sv valde en bombmurkla och nog blev jag lite avundsjuk allt på den lilla chokladbiten med rosa hjärtan på som han fick. Tycker att de dagen till ära hade kunnat stoppa ner en sån i alla sina bakelser….  …nejdå…är så nöjd ändå och förresten så gav han chokladbiten till mig så inget att klaga över!

Är ju kärlekens dag idag och lyckades lura Sv till att låna ut sin hand så att vi kunde göra ett gemensamt hjärta under våran promenad i vinterskogen.

Blev mycket längre än vad jag förväntade mig eftersom jag trodde att han fortfarande kände av sin lilla förkylning. Men han överraskade mig med att vilja gå runt en ganska lång slinga istället för att vända som jag först trodde att vi skulle göra.
Var ett helt perfekt vinterväder idag med lagom temperatur, lagom med snö och som vanligt alldeles lugnt och stilla i skogen. Följde en skoterled till att börja med som går en bit längs ån och tack vare det mildväder som var så har ån börjat rinna fritt som om det var vårflod igen.
Magisk känsla att gå där i den vita vintriga skogen samtidigt som vattnet rinner och porlar bredvid. Känns lite overkligt på något vis då ån alltid brukar bestå av en tyst frusen slinga av is på vintrarna. Får väl se om den fryser till is igen innan det är dags för den riktiga vårfloden.
Man vet ju aldrig med detta överraskningsväder som är den här vintern?

Försökte leta efter tecken på hjärtan och kärlek under promenaden och det här paret är väl en bra symbol för det   tätt omslingrade varandra för  säkert en lång tid framöver.

Annars var det svårt att hitta något som liknade ett hjärta så det fick bli ett eget målat hjärta i snön.

Fast det här är ju också ett litet hjärta kan man säga! Puss på dig älskade skruttvovve!!

Inte nog med att vi unnade oss en bakelse idag. Det blev även pizza till lunch så idag har jag nog överskridit kaloribudgeten med hästlängder…men men…det måste man göra ibland för att orka vidare.
Går i alla fall visserligen väldigt sakta men ändå säkert nedåt på vågen nu och det känns väldigt skönt att ha stoppat den förut ständigt stigande siffran.
Skulle tro att den största anledningen till minskningen är att jag slutat med alla dessa mackor jag förut kunde stoppa i mig på en dag. Numer äter jag max två mjuka per dag och en hård, till skillnad från förut då jag kunde äta upp till åtta mjuksmörgåsar.
Inte konstigt att man ökade i vikt! Det är en himla massa kalorier i mjukt bröd med pålägg, även om man väljer det nyttigare mörka brödet.

Efter promenaden har vi bara slappat och tagit det lugnt och snart ska jag få hjälp med en envis huvudvärk som spökat hos mig ett par dagar nu. Är förmodligen spänning i muskler och leder efter jobbet och sen brukar jag ha en hel del låsningar i ryggkotorna också. Tack och lov att man har en alldeles egen ”medicinman” för det härhemma    ;)

Ha en fortsatt bra ”hjärtedag”!

Britta 

Nästan så att man knappt törs tro det men för ett par dagar sedan, när jag vaknade på morgonen så hade jag en ny känsla i kroppen. Ovan och nästan bortglömd.
Inte den där känslan av att ha ett oöverstigligt berg av bekymmer bakom ryggen (tyckte bilden var passande)  utan en lättare, ljusare känsla. Kommer inte ihåg när det kändes så senast!

Måste vara effekten av min taktik att försöka bryta det negativa tankemönstret och istället ha en neutral inställning till sånt som knappast förgyller tillvaron.
Nämnde nog inte senast att jag även bestämde mig för att så fort negativa tankar var på ingång så skulle jag ha något som gör mig glad inombords att ”ta fram” och tänka på istället.
Ett ”verktyg” som det väl heter på psykologiskt språk, och jäklars vilken tydlig effekt det gjorde inuti direkt.
Som ”verktyg” valde jag att tänka på mina söner eftersom de faktiskt mår riktigt bra i livet just nu. De är i alla fall där de helst vill vara och tillsammans med den/de människor de helst vill och den tanken fick mig att rent fysiskt känna mig ljus och varm inombords.
Ja det är faktiskt sant! Man kan känna sig ljus och varm inuti, för det var precis vad den tanken gjorde med mig och när man känner det så rent fysiskt så förstår man att positiva tankar måste ha en god effekt på både kropp och själ.

Är så glad över att ha kommit på den här ”strategin” och det kan jämföras med att ”öppna en grind” mot ljusare tider.
Rekommenderar verkligen alla som är tyngda av bekymmer i tillvaron att leta fram en positiv tanke och använda den som ”motpiller”.
Ta något som du antingen tycker väldigt mycket om, kanske en annan människa eller ett djur, eller en händelse/situation som du minns att du mådde extra bra  av/i, något bra du gjort för någon annan eller något du är väldigt stolt över,  och jag lovar att du riktigt känner inombords hur tanken påverkar.

Ja det är lustigt ibland det här livet på jorden men tids nog får man veta meningen med alla händelser som påverkar en, både positiva och negativa. Båda har en mening och båda är faktiskt stärkande trots att det kan kännas helt tvärtom med de negativa. Finns ju ett bra ordspråk för det där, nämligen att ...”Det som inte dödar, härdar” ….och det är så sant!

Men nu ska jag ta och äta lite mat och sen ska jag försöka göra ett provisoriskt ”yoga och avslappningsrum” av äldste sonens rum som han ändå inte ska använda på ett tag.
Har en liten idé om hur det ska gå till utan att flytta ut hans miljoner grejor och prylar ( han är tyvärr av den sorten som har väldigt svårt att göra sig av med saker) tänker försöka skärma av en del av rummet på ett vis som bara finns i mina tankar just nu och som jag kanske visar bilder av senare om jag lyckas bra. Ibland fungerar ju inte saker i praktiken på det vis som man tänkt sig i teorin.

Ha en skön helg!

Britta 

Det var ett tag sedan nu…det känns verkligen i kroppen. Hjälp vad man tappat styrka och smidighet, balans och ja…kontroll över sin kropp helt enkelt!   Lite läskigt det där att man liksom inte märker hur kroppen sakta bryts ner, stelnar till och förändras. Man går och tror att man är väl typ som förr i kroppen. Men icke…!! Inget kunde vara mer fel och det fick jag verkligen känna på idag. Fick för mig att NU IDAG ska det ske. Det där yogapasset som jag ”snackat om” i evigheter nu. Idag bestämde jag mig, och idag blev det av. 

Visst misstänkte och förväntade jag mig att det skulle gå trögt och tungt men…inte hade jag trott att det skulle vara såå illa. Det knäppte, knakade, stramade och protesterade i hela kroppen …under så gott som varenda övning. Man kan väl säga att jag klart och tydligt kände att jag faktiskt har en kropp!! Men vilken stackars bortglömd missbrukad kropp sen. Hur kan man tillåta att det blir så? Jo för som jag ju sa så märker man inte hur man sakta förändras. 

Hoppas nu bara att jag håller i och låter detta bli en vana den här gången…men som ni säkert vet så har jag ”börjat förr”!  Skulle helst vilja göra åtminstone två pass i veckan men tänkte att jag börjar lågt på åtminstone ett pass och sen får vi se om detta utökas?    Det är så bra för både kropp och själ och jag vet ju hur snabbt det ger resultat. Kom på att jag ska ta och fota en del av övningarna för att förhoppningsvis kunna se hur min förmåga förändras…ja förbättras menar jag såklart då!   En av de sorgligaste insikterna jag fick var när jag skulle göra ”båten”…ojojoj…jag orkade knappt lätta från golvet med överkroppen, och jag som förr kunde dra mig upp och sitta enbart på rumpan och balansera. Ska fota nästa pass så att ni får se vad jag menar och vilka olika övningar jag gör. 

Men det är ju inte bara det fysiska planet som får sig en omgång. Det psykiska och konsten att kunna befinna sig bara här och nu och verkligen känna efter hur man mår är det minst lika stor nytta med. I början märkte jag hur stressad jag var inombords. Hade knappt ”tid” att göra de fem eller tio djupa andetag som vissa övningar innehöll. ”Fuskandades” och hoppade över i räkningen bara för att hinna framåt i programmet. Bara det är ett starkt bevis på att man behöver göra sånt här oftare. Vet ju innerst inne vad det beror på. Har med huset, ekonomin och boendet att göra. Oro och funderingar över hur det ska bli. Detta ligger som en ständig tyngd över sinnet nuförtiden och man kan inte vara riktigt glad och förväntansfull över livet. Det är en jobbig känsla men försöker se meningen med den vilket väl är lärdomen och erfarenheten den ger.

Det går ju lite upp och ner med det här men häromdagen kom ett brev som ”rev upp” och påminde om hur läget egentligen är. Ett brev från Dala vatten och avfall som kallade till ett möte ang kommunalt vatten och avlopp. Det stod att det började närma sig nu och det är verkligen konstigt då Sv för knappt två år sedan hörde sig noga för med kommunen om hur nära det var eftersom det skulle avgöra om vi skulle satsa på nytt vattenfilter och avlopp eller inte. Då fick han höra att det var då absolut MINST fem år kvar innan det skulle bli aktuellt för oss MINST fem och förmodligen ännu mer. Hade vi vetat då att vi 2016 skulle få ett brev om att det nu närmar sig hade vi inte lånat och lagt ut närmare 70 000 på dessa nya system. Då hade vi låtit gamla trekammarbrunnen vara kvar och hellre gjort flera tömningar per år istället. Då hade vi inte satsat på ny vattenpump och filter utan låtit det vara lite krångligt med pumpen som slog ifrån stup i ett i vetskapen om att det ju bara skulle vara för en kort tid. 

Nu känner vi oss grundlurade på dessa pengar som vi hade behövt för att satsa på kommunalt vatten och avlopp istället vilket väl kommer att gå på minst 100 000…minst!!  Jaja…vi får väl se hur det blir med allt. Bodde jag i USA så skulle jag ha stämt kommunen för att ha lurat oss att investera i något som kanske bara var att ”slänga pengarna i sjön”. Men men, nu är det som det är och det blir väl att ta ännu mer lån, om banken nu går med på det…annars har jag ingen aning om hur vi gör? 

Nåja…nu är klockan snart halv nio och ögonlocken börjar bli alltför tunga. Ska ta och värma mig en kopp välling och försöka glömma alla bekymmer för en stund.  Det hjälper ju inte att gräva ner sig i en massa tunga tankar! Bestämde mig i morse för att försöka vara lite mer ”neutral” i tanken. Neutral måste ju vara bättre än negativ i alla fall och när man inte kan se något positivt framöver så borde det vara bättre att se till att vara neutral? Eller hur?  Hm..?? Hoppas jag tänker rätt nu!

Hörs och ses !

Britta 

Inte för att vintern är en av mina favoritårstider men….nog är det bra mycket trevligare och finare om det kan få vara vinter när det ändå ska vara det!

Har ju varit förkyld senaste veckan och hoppades lite smått på att kunna ställa mig på skidorna idag och få lite motion för första gången på länge. Men något vidare skidföre är det inte idag precis. Blött, skitigt och isigt!!
Men någonting får det bli i alla fall. Får väl helt enkelt använda ben och fötter och gå en vända istället. Om inte annat så för Lines skull.

Hon är nog inte heller så vidare glad åt det här vädret. Hon som visat sig vara värsta ”vintervovven”. Älskar att hoppa och leka i snön, rulla sig och fånga snöbollar som man kastar…och frysa…..det verkar hon inte ens veta vad det är.

Ligger  i sängen och skriver trots att klockan snart är nio. Gjorde en resa ner till Uppsala och äldste sonen igår så idag känner man sig lite extra seg.
Var i alla fall skönt att komma dit och se hur han har det, och ja….han har det så som han behöver ha det för att trivas med livet…med andra ord.
Ett rum, en säng, ett skrivbord, en klädhylla, sin dator, gitarr och kamera och…ja så mycket mer behöver han inte.
Han hyr alltså ett rum i en lägenhet tillsammans med två andra killar, varav en av dem är en gammal klasskompis som han vuxit upp med.
Det han saknade var sådant som vi körde ner igår och som han inte hann få med sig vid första flytten. Ett sängbord, en massa mat som han lämnat härhemma, lite mer kläder och praktiska småsaker…och just det…en cykel.
Man tjänar en hel del på att ha en cykel därnere istället för att betala för att åka buss. Visst är det otroligt bekvämt att ta bussen där som de går så tätt och så nära intill där han bor men eftersom cykelbanorna är välplanerade och skötta så går det minst lika fort och billigare såklart att ta cykeln.
Men…nu är det ju också så att cyklar väl är det som står högt på ”att stjäla listan” för många där så någon dyr påkostad sådan ska man inte ta med sig ner. Därför hade hans far ordnat med en gammal ”kärringsnurra” som de kallas, rostig och ful och utan handtag på styret men fullt fungerande och nyservad med däck och smörjning av ”fadern” som är proffs på cyklar.
Ska bli intressant att höra hur premiärturen till jobbet igårkväll gick?
Jobbet han hittat är som diskare och ”springpojke” på en Irländsk pub och förhoppningsvis klarar han av stressen i det så att han åtminstone kan få ihop till mat och hyra.
För större krav än så har han inte. Mat och hyra är vad han måste få ihop till för att överleva, och de enda andra behov han har här i livet är att få ägna sig åt det han mår bra av dvs att fota, teckna och spela gitarr.
Han är med andra ord en riktig ”konstnärssjäl” som behöver den friheten och stimulansen för att leva….ja kanske till och med överleva?
Att leva ett inrutat ”Svenssonliv” med jobb mån- fre…sju till fyra är något han inte skulle stå ut med i längden. Det vet jag bara.
Så drömmen är väl att kunna komma vidare med någon av sina talanger (för han är duktig på både foto, teckning och musik) och kunna få in lite pengar den vägen.
Men men…vi får se vart detta leder. Det är i alla fall lättare att få jobb där i Uppsala och sen är det såklart en stor fördel att få sköta sig själv när man närmar sig 23 års ålder.

Huvudsaken är att han mår bra och är lycklig, det är det enda som räknas när det gäller ens barn tycker jag. Att de får leva det liv de helst vill vare sig det är på månen, jorden, i storstan eller i skogen. Är de lyckliga är jag lycklig, så enkelt är det!

Ha en skön söndag!

Britta 

Igår tror jag i alla fall att jag lyckades få bort de allra sista spåren av jul och advent. Gardiner, stjärnan, ljusstakarna och Nittsjötomtarna (som stått i glasskåpet) är nu nerpackade.

Nu börjar vägen mot ljusare tider och då är det så härligt att låta en bukett tulpaner symbolisera det tycker jag. Skönt att byta ut det röda pyntet och blommorna mot lite andra färger.
Det röda är ju ganska dominerande så även om det är hur mysigt som helst i juletider så känner jag alltid att jag fått lite nog när januari gått och tulpanerna börjar dyka upp i butikerna med sina frestande pigga glada färger.

Hade turen att hitta en bukett med en ovanligt fin blandning också. Rosa, lila och en varm fin gul. Brukar annars undvika gula blommor eftersom det inte är någon favoritfärg hos mig men tänkte att jag skulle göra något annorlunda och våga mig på lite inslag av gult den här gången och det var riktigt överraskande när de väl slog ut.
Inte alls den där lite kalla illgula som tulpaner kan ha annars.

Februari…kärleksmånaden ….. blev så glad när jag hittade den här brödskivan med ett hål med formen av ett hjärta. Hur gulligt som helst!

Tyvärr så inledde jag månaden med en förkylning men det var väl kanske ändå väntat. Typiskt när man börjar städa på skolor och dagis där förkylningarna går runt runt vid den här tiden på året.
Jobbar ändå eftersom jag klarat mig från feber men visst går det lite extra tungt. Ligger faktiskt i sängen och skriver just nu och har inte tänkt att göra någon större nytta resten av dagen heller.

Det är ju ganska tomt här i huset nu när yngste sonen stuckit iväg till England ett par veckor igen och äldste flyttat till Uppsala. Märklig känsla av både lättnad, saknad och tomhet på något vis, men den är i alla fall övervägande positiv.
För visst blir det mesta lite lättare när man bara är två istället för fyra i hushållet.

Mindre tvätt, mindre planering och handling av mat, inte lika snabbt dammigt och smutsigt ..osv…! Man behöver helt enkelt inte ligga ”steget före” i vardagsplaneringen på samma sätt. Ingen som ska ha skjuts eller hämtning någonstans heller så …ja …visst är det mest fördelar med barn som växer upp och blir vuxna.

Känns ändå inte så himla längesen som de låg där med sina vällingflaskor på kvällen och efter en sagostund somnade sött vid sju/åttatiden.
Den tiden hade också sin charm såklart!

Undrar just om man får något sånt här kort i år???      nej…det var många år sen nu, men är glad att jag sparat det.

Men nu tar batteriet snart slut så ….på återseende!

Britta 

Så typiskt när jag börjar jobba…alltså lika med dålig uppdatering av bloggen. Men så blir det när orken inte riktigt räcker till. Tänker dock så gott som varenda dag att NU ska jag ta och skriva om det och det …osv ….men …det blir ju nästan aldrig så.
Har varit ganska trött på sistone då vi börjar klockan sex på morgonen (vilket betyder att klockan ringer halv fem) och sen är det full rulle från start.
Vi har fullt upp med att hinna med det vi ska och det får inte krångla eller dyka upp några hinder för rutinerna eftersom hela planen då spricker.

Är på en skola och jobbar vilket betyder att man måste pricka in tiden innan eleverna börjar och sen raster för att kunna komma åt alla utrymmen, och sen är det alla andra allmänna utrymmen däremellan som ska hinnas med som typ lärarrum, fritidslokaler, 8 entreér med 15 toaletter …nej förresten, 17 toaletter plus en allergiavdelning som kräver dammtorkning på alla ytor varje dag.
Så det går i ett och när jag kommer hem är oftast arm, axel och huvudvärk det som tar lusten (och orken) att skriva ur mig.

Men, ska inte klaga …det är ju ett jobb i alla fall och det betyder lite mer pengar i plånboken. Välkommet med tanke på de 8 000 jag får ut som arbetslös..eller snarare 7 900 i månaden. Vore det inte för de pengar jag lyckas spara under sommarsäsongen på kyrkogården så skulle det inte funka, så tack och lov för att jag kan lägga undan en del då.
En ”hamstring” för vintersäsongen kan man säga.
Nåja, än så länge har vi i alla fall mat på bordet  :)

Och vad händer annars i livet då? Ja om man ska gå  till ”det lilla” så är jag faktiskt i full färd med att sy nya gardiner till köket. Börjar bli redigt trött på de rödrutiga julgardinerna nu och känner att det är dags för en uppfräschning inför siktet på våren som ju till slut kommer, vare sig man tror på den eller inte  :)
Även adventsljusstakar och julstjärnor har väl gjort sitt för säsongen nu och förhoppningsvis blir jag färdig med gardinerna i helgen så att februari får ses som en ”nystart”!

Man behöver det där tänket ibland tror jag…lite nystart och förändringstänk.
Och om man ska gå till ”det stora”…eller i alla fall större händelserna i livet så är det äldste sonens flytt till Uppsala nu på söndag som står högst.
Äntligen någon förändring och nystart i hans liv. Med tanke på att han fyller 23 i höst så är det väl hög tid också. Fast jag vet ju att det inte är något ovanligt idag, att ungdomar blir ”mambosar” (ungdom som bor hemma hos mamma) länge pga den dåliga både arbets och bostadsmarknaden.
Han har ju önskat att flytta till Uppsala under en lång tid nu då han har många kompisar som studerar där och helt plötsligt så dök möjligheten upp tack vare att en av vännerna ska åka utomlands i några månader som utbytesstudent och därmed hade ett ledigt rum att hyra ut. Och som genom ett under fick sonen i samma veva chansen till ett jobb som diskare på en Irländsk pub så på söndag bär det av för honom för att äntligen påbörja ett mera självständigt och därmed såklart mer utvecklande liv.
För mig känns det mest som en lättnad men visst känns det lite konstigt också. Kom på en tanke häromdagen om att man kan likna sina barn vid maskrosfrön. 

Först växer de upp och sitter då stadigt fast vid ”moderplantan” , sen mognar de och börjar så småningom frigöra sig. Sen kommer tiden då de ”är ute och flyger” alltså tiden mellan barndom och vuxenliv. Tiden då de ska ”sväva omkring” och försöka hitta sin egen väg och sin egen mark att rota sig vid och det är väl där mina söner befinner sig just nu. Den yngste går ju fortfarande i gymnasiet och siktar på högskola i höst och den äldste är som sagt på väg att göra sin första ”provlandning”. Så på något vis så är det som om man själv går på lite ”sparlåga” just nu. Man går liksom och väntar på att de ska ”landa” innan man själv riktigt kan ta itu med sitt eget liv och sina egna drömmar. 

Men det är väl precis som det ska vara och nu börjar man faktiskt ”ana” den lite större friheten för egen del. Ska väl erkänna att det varit ganska tufft ett tag med tanke på äldste sonens arbetslöshet och funderingar inför framtiden. Det är inte kul när ungdomar ”fastnar” i livet och inte verkar komma vidare. För även om vi kommer väldigt bra överens och trivs i varandras sällskap så känner man på något vis att tiden då man var ”mamma och barn” är förbi och att det är dags att gå vidare och få förändring. Det är dags för en mer ”vuxen” relation och det är svårt att få till helt och hållet så länge man bor under samma tak….så är det bara!
Tror jag vet hur en älgko börjar känna när kalven vuxit till sig och bli för stor för att hänga henne i hasorna….    :) ….(inte för att någon av mina söner har lust att följa mig vart jag går men ni förstår nog liknelsen)….det är alltså bara en helt naturlig instinkt och cykel i livet som man känner av när ”barnen” har varit ”barn” länge nog.

För övrigt är det ett otroligt tråkigt väder vi har just nu. Slask och is varvat med storm och riktig blötsnö…varför kan inte vintern få vara vinter?

Typiskt nu när vi äntligen hade kommit igång med årets skidkarriär. Men men, det kommer väl mera vinter såklart!

Planerna för helgen är att jag ska sy färdigt gardinerna och så ska vi försöka motionera lite, för hur tråkigt väder det än är så har vi ju en liten vovve som måste ut och röra på sig för att må riktigt bra…och tur är väl det för annars blev man väl sittande inne.

Någon skidåkning blir det nog tyvärr inte men vi har ju fortfarande ben att gå med så..lite klafsande i snöslask får det väl bli.

Ha en bra helg!

Britta 

Träffade Axel nere på åkern häromdagen och lyckan var total för Line. Visst är människor så gott som det bästa hon vet men…andra hundar….det är liiiiiiiivet.

Särskilt någon som Axel som vill leka precis som hon vill, har samma energi och någorlunda lika i storlek. Känns skönt att veta att man inte behöver vara rädd för att Line ska skada den andra pga sin iver och storlek. Hon vill ju leka med precis alla hundar, även chihuahuor och det funkar ju inte alltid så bra då Lines långa ben med sina stora tassar kan skada en så liten hund trots att det inte finns någon som helst elak baktanke i henne.

Ett….två …

….kör.!!

Ånej…underläge på en gång!

Men vänta du bara Axel….

…för här….KOMMER JAAAG!!

Ojdå…det gillade han inte…nu kom ”onda ögat” fram.

Men en liten puss funkar alltid som förmildrande.

Kompisar igen..kom igen, nu brottas vi.

Starkare är du kanske…men jag är allt lite längre, börjar luta åt ”tjejpisk” det här.

Tungmätning….

Oj…tror du klår mig där.

Förstår inte varför det ska vara så spännande att hålla på och lukta där bak? Är killar alltid såna?

Nej nu får det vara nog med luktande…

Kan du inte vara lite mer romantisk istället, en vanlig puss kanske?

Äntligen…tack för den!

Får man stiga på??

Nåja…kan ju alltid passa på att vila mig lite medan han fortsätter undersökningen.

Filmade också såklart när de sprang tillsammans men har inte lärt mig att lägga upp filmer än tyvärr. Ska ta tag i det och försöka lära mig, för filmer är ju trots allt mycket roligare att titta på. Särskilt när det är lite fart i dem.

Ha det gott så länge!

Britta  

Har för första gången i mitt liv lyckats stoppa ett par strumpor. Ja inte för att jag provat någon gång förut så det kanske inte är så konstigt.
Säga vad man vill om datavärlden men youtube kan faktiskt vara bra till mycket.

Var så ledsen över att det gått hål på mina sköna absoluta favoritstrumpor även om det väl var väntat. Köpte dem i oktober av en kollega på jobbet vars mor stickat dem och har nog i princip gått i dem varje dag härinne sen dess. Gick in på youtube och skrev ”stoppa strumpor” och självklart fanns det en tydlig och enkel beskrivning där. Och svårt var det inte heller vilket jag alltid inbillat mig. Ja precis snyggt blev det ju inte men hur många ska titta under mina fotsulor?????

Vi har ju riktigt kalla golv vintertid och något annat än raggsockor eller sandaler är inte att tänka på om man inte ska få värk i fötterna. Är nog inte många plusgrader på golvet här och särskilt inte nu när det ska hålla i sig och vara så förbaskat kallt ute.

Vattnet på övervåningen frös igår….men egentligen var det väl väntat och är så arg på mig själv som inte isolerade i tid. Det är i trappen upp någonstans som vattenledningen kan frysa om det blir för kallt för länge och trots att jag ju är medveten om det så hade jag inte tänkt på att göra så mycket jag kunde för att undvika det innan det blev så kallt.

Anledningen till att jag fått för mig att det kanske inte skulle hända nu, är att under de senaste snart fyra åren som Sv bott här så har det inte hänt en enda gång.
Trodde (naiv som jag var) att det kanske var så att eftersom vi eldar hela dagarna nu (tack vare att Sv är hemma som lycklig pensionär)  till skillnad från förr när både jag och min f d kunde vara borta på jobb hela dagen och sen elda när vi kom hem på kvällen, att anledningen till att vattnet aldrig frusit för oss (mig och Sv)  var att murstocken som är varm så gott som dygnet runt nu skulle hålla minusgraderna borta från vattenledningen men…! Så var icke fallet.

Tittade sen i dagboken som jag skrivit sedan 2013 och insåg att det helt enkelt inte varit denna hårda kyla de senaste vintrarna. Hittade två dagar i januari 2013 som var 19 och 20 minus men sen efter det max – 15 alla de kommande åren så det är nog snarare det som är orsaken.
Det har helt enkelt inte varit såna vintrar som den här verkar bli.

Nåja, efter att ha ringt min f d och frågat om exakt var man ska placera värmefläkten för att lösa upp isproppen så dröjde det inte länge förrän den öppna kallvattenkranen började rinna igen.
Sen gav vi oss ut och hämtade stora frigolitskivor på vinden i uthuset, upp med en stege och mig på taket  (Sv får i princip svindel av att ha skor med för hög klack, hihi, nej kanske inte så illa men nästan) …och sen var det bara att ställa skivorna längsmed hela väggen och skotta upp en sjuhelsikes till snödriva emot dem  

Kändes bra att få det gjort men var fortfarande lite arg på mig själv som inte gjort det tidigare.
Men men, inatt har kranen fått stå lite smått droppande och nu håller jag på med ett försök att låta den vara helt stängd för att se om den fryser igen.
Hoppas och tror att den inte kommer att göra det nu efter isoleringen!!!! Håller tummarna!!!

Ja usch ja…detta hus som jag både älskar och hatar på samma gång. Charmigt och fint vid första anblicken och på ytan men….därunder är det mycket som lurar och på något vis så går man väl alltid med det i bakhuvudet.

Försöker verkligen att bara tänka positivt för att inte dra till mig mer bekymmer men fy sjutton va svårt det är….man går liksom med ett försvar inombords hela tiden precis som om man tror att om man skulle släppa oron och bara försöka njuta av livet som det är just nu istället, så skulle plötsligt allt som kan gå fel med ett hus drabba oss.

Tokigt och så onödigt att lägga ner energi på det …och det vet jag ju egentligen …innerst inne!!!  Jag som ständigt tjatar om detta positiva tänkande!!!!
Lever knappast som jag lär i alla fall och vad blir effekten av det???
Jo just precis den här typen av bekymmer som t ex vattenledningar som fryser. En person som lever bekymmerslöst och aldrig ägnar en tanke åt sådant slipper också såna problem…punkt slut….enkelt!

Line har verkligen haft trista dagar nu i kylan med bara små korta kiss och bajspauser ute. Måste säga att hon ändå varit otroligt lugn och tålmodig. Gör inte mycket väsen av sig trots att hon mest får ligga och sova på dagarna. Men nog längtar hon ut allt!
Och vem gör inte det!

Sagovärlden där utanför

Som är så förbaskat kall…

…och ändå så förbaskat vacker!

Men nu är det faktiskt ”bara” 15,9 ute så efter lunch ska vi försöka oss på en åtminstone liten promenad.

Ha en fin helg!

Britta

Ja det är inte varje dag ett rådjur bestämmer sig för att övernatta inne på ens gårdsplan. Igår kväll ringde telefonen och det var min systers sambo som bad mig att komma ut med kameran.
”Kom ut ensam och så tar du kameran med!” Sa han och menade alltså att jag inte skulle ta Line med mig. Han och en vän som var ute för att rasta sina hundar hade upptäckt rådjuret när de passerade våran gård. Underligt nog låg det kvar trots att de också stannat för att fota det.

Vi vet inte varför det valde en plats som denna men det är nämligen så att jag har haft ett par påsar med äpplen ståendes utanför uthuset, och på sistone har jag ju sett att någon varit där och ”rotat runt”.  Så förmodligen är det just det här rådjuret som upptäckt äpplena och kanske t om övernattat där förut efter att ha mumsat i sig av dem?
Vi sa att vi skulle avvakta tills imorgon för att se om det låg kvar. Både systerns sambo och hans kompis är jägare så hade det visat sig att det var skadat eller så sjukt så att det inte tänkt gå därifrån så hade de väl kunnat ”hjälpa till” med att göra lidandet kort antar jag?
Om man nu får göra så? Ingen aning, men så borde det ju vara om man ska se till djurets bästa.

Hur som helst så lämnade vi rådjuret ifred och nästa morgon när yngste sonen gick ut för att titta så hade det flyttat på sig. Hoppas verkligen att det inte var sjukt eller skadat på något vis men det såg i alla fall väldigt välmående och friskt ut. Får väl se om det dyker upp igen?

Skulle försöka få med Line och Samus på bild när de ”gosar” med varann men det var som om de kände på sig att ”paparazzi” var i närheten för så fort jag började greja med kameran fick jag dessa blickar….

…hörru…lägg av med det där va…vårat förhållande får inte avslöjas !!!!

Dom är så himla gulliga med varann ibland och Line slickar och slickar Samus på huvudet medan Samus går fram och tillbaka och stryker sig emot henne. Hon går både mellan hennes framben och under henne och Line bara står och njuter av att ha en kompis som uppmärksammar henne.
Men ibland blir Line lite väl uppjagad och tvättningen blir alldeles för intensiv och det spritter i kroppen på henne som om hon försöker få Samus att börja leka. Men då är det slut på gullegullandet och Samus säger ifrån med en höjd tass och ett gnälligt mjau vilket alltid får Line att sluta omedelbart.
Finns nog ingen annan i den här familjen som hon lyssnar så direkt på som när katterna säger ifrån.
Kul att se spelet emellan dem och att de faktiskt kan kommunicera trots sina olika språk.

Line har ju lärt sig hur katter fungerar eftersom hon vuxit upp med våra fyra. Det första mötet med Findus sitter nog djupt i henne då det första han gjorde när hon som pytteliten valp (inte större än honom i kroppen) glatt kom trippande emot honom för att hälsa, varpå han utan några som helst funderingar höjer tassen och klappar till henne rakt över nosen.
Det språket förstod hon direkt och rusade gnyendes därifrån och ut i köket där hon hade sin bädd.
Nu har de ju lärt sig att komma överens och till och med Findus kan njuta av att få en ”hundtvätt” av huvudet ibland.

Men nu ska jag ta och stoppa i lite mer ved, har ju börjat bli riktigt kyligt ute igen tyvärr. Och ännu kallare blir det de kommande dagarna enligt prognosen.

Men men….det kommer ju alltid en ny vår igen. Förresten så tänkte jag igår på att det ju var väldigt ljust ute trots att klockan närmade sig fyra så …vi går mot ljusare tider!

Britta