lillasysterfix

Våren är verkligen här nu och det känns lika skönt varje gång man vet att man tagit sig igenom ännu en vinterperiod. Både ekonomiskt och psykiskt blir ju pressen alltid lite större då när man är säsongsanställd. 

Nu börjar snart sommarsäsongen med mer pengar i plånboken och mer fysiskt arbete. Mera ont i kroppen såklart men ändå…jag har nog hellre fysisk smärta än psykisk så länge jag får gå till ett jobb som ger mig en inkomst att kunna leva på. Livet är ju sådant för de flesta. Ganska mycket slit och släp och sen små ”luckor” av glädje och att få göra givande saker däremellan. Många har ju inte ens de villkoren i sina liv. De får slita och kämpa från första start ända fram till slut så inte har man mycket att klaga över egentligen. 

Den här säsongen har det till och med gått så bra så att jag insåg att jag kunde kosta på mig en ny ”matsäcksrygga” till säsongsjobbet på kyrkogården. 

Brukar köpa sådana på typ Erikshjälpen och loppisar men för det mesta så håller de tyvärr oftast inte så länge heller. Alltid är det något som går sönder som dragkedjor, sömmar som spricker osv. 

Så den här gången tog jag verkligen i och ”slog på stort”. Att köpa en ryggsäck för inte mindre än 685 kr är inte precis likt mig men…

Då är det också kvalité! Får se det som en investering då den förhoppningsvis ska hålla några år. Själva tyget är ju av slitstarkt canvas (tror det heter så?) och det övriga i äkta skinn så den känns åtminstone värd pengarna.

Axelremmarna känns också oerhört kraftiga men ändå mjuka, och borde inte slitas ut i första taget. 

Fick syn på den av en slump på nätet och blev förälskad från första ögonblicket. Tänkte först att den där kostar väl närmare ett par tusen  men ville ändå gå in och kolla på den bara för skojs skull. Älskar den gamla modellen, som ju påminner lite om dessa matväskor på hjul som äldre människor brukar dra omkring på. ”Dramaten” har jag hört att de kallas på skämt.

När det sen visade sig att den kostade under tusenlappen så kände jag att det fanns hopp om att våga sig på ett köp lite närmare våren, när jag kunde se hur jag låg till ekonomiskt inför säsongsstart.

Och nu, ett par månader senare insåg jag att Jo..jag kan unna mig ryggsäcken utan att få dåligt samvete över att de pengarna borde ha gått till något annat. Vardagslyx kallas det!

Men nu ska jag gå ut och hjälpa Sv på vedbacken. Årets vedlass har kommit så det är bara att ge sig ut i solen och njuta av lite vanligt hederligt kroppsarbete.
Härligt!

Britta

Ja så kan man faktiskt säga när den 200 åriga björken här i Västgärde igår togs ner. Dock med ganska mycket motstånd och krångel för dem som gjorde det. Inte så konstigt kanske? Var nog en hel del ”naturkrafter” och andar med och kämpade emot.

Så nu blir det tomt där bakom vårat uthus och härbre. Men det var nödvändigt för att undvika en katastrof om den hade blåst ner på grannens hus, eller gård med både häst, hund, kaniner, katter!

Men någon enkel match blev det inte, och ”grabbarna” som tagit åt sig jobbet insåg nog att det var mer än de trott. En så stor björk som delat sig i tre stora förgreningar..alltså som om den bestod av tre jättebjörkar spretande åt alla håll mitt inne i tät bebyggelse.

Krånglande skylift och rep som inte ville hamna där de skulle. En dikeskörning och en stor del av björken som var på väg att träffa den ena av dem som satt i hytten på maskinen som de skulle lasta allt på.

Ja det blev verkligen en kamp mot en ”jätte” som inte ville ge sig så lätt. Trots åldern och trots en påbörjad ”förruttnelse” inuti.

In i det sista ville den sträcka sina grenar mot himlen.

Men självklart blev den besegrad till slut och egentligen var det nog ganska skönt för den.

Visst tycker jag på ett sätt att det är supersorgligt! Jag älskar ju stora träd…men…man kan inte ha dem kvar om risken för djur och människors liv finns med. Och den var ändå på väg att dö, sakta men säkert.

Även eken (inte våran ek) som ni ser till vänster fick avsluta sina dagar. Stod också väldigt nära huset och var lika bra när de ändå höll på.
De blev inte klara på en dag heller som det var tänkt från början så nu när jag skriver hör jag att de är tillbaka och fortsätter att ta ner de sista kvarvarande delarna.

Men så är det här i livet. Inget är för evigt så det är bara att vänja sig vid den nya ”utsikten”. Tomt blir det men också redan mycket ljusare här på våran gård känner jag.

Men nu kurrar magen efter lite mera frukost så det är väl bara att ge den lite te och dagens enda två mjukmackor. Siffrorna på vågen går sakta men säkert nedåt nu så nog satt det mesta av min viktökning i just alla dessa smörgåsar jag stoppade i mig på en dag. Känns så skönt att ha fått stopp på det utan en alltför stor uppoffring.

Men ha det bra nu!

Britta

Ja nog undrar man ibland när saker och ting bara blir precis som man hoppats på och gått och ”målat upp” i fantasin. Är det den där berömda tankekraften måntro?

Var ju på Erikshjälpen igår för att leta efter pärlor och ”glitter” att göra något som jag kallar ”fönstersmycken av. Först hittade jag ingenting, varken på avdelningen för ljusstakar eller lampor, jo förutom en kristallkrona för över tusen kronor, inte prismässigt vad jag hade tänkt mig precis. Så jag tittade lite på kläder istället och tänkte ge upp tanken på min pärljakt, för så är det ju på Erikshjälpen ibland. Vissa gånger hittar man mer än det man är ute efter, och vissa gånger inte alls.
Hittade i alla fall ett par tunna ”vardagströjor” som jag kände mig nöjd med och skulle gå iväg och betala dem när jag fick för mig att titta på sömnadsavdelningen. För där kan det ibland finnas små askar med kanske fina knappar eller liknande.

Och gissa om jag blev överraskad när min blick fångar upp de här två askarna. Kan ni fatta? Två stycken färdiga askar med fina pärlor i för tio kronor styck!!

Gick direkt efter det till ställningen med gamla halsband och …

…samma ”flyt” där! Flera stycken både halsband och armband med ovanligt stora pärlor…precis vad jag var ute efter!

Också de för tio kronor styck!

Och sen till det mest otroliga! När vi nästan är framme vid kassorna och rådgör med varann om vi inte är klara nu och att det är dags att betala och åka så…

…på en hylla, där det egentligen är husgeråd, typ gamla bestick, termosar burkar osv …står de här två ljusstakarna!!!!!!

Det är ta me f.. inte klokt!!

Två ljusstakar med en rad med prismor på varje ”arm” eller vad man ska kalla det…syns på bilden ovan den här att de har ”spröt” som det hängt något på.
Alltså precis den typen av ljusstake jag sett framför mig i fantasin. Av sån där gammal 80 tals modell som i alla fall inte jag skulle kunna tänka mig att ha framme som prydnad numer.

Dessutom bestod ju foten av en ”bollprisma” som jag först tänkte att ”synd att det inte gick att få loss de där” …tog tag ordentligt och vred till och vips så hade i alla fall ena delen på en av ”fötterna” släppt, vilket visade att de bara är ihoplimmade…så kanske kanske går det att få loss resten också men det har jag inte testat med än.

Ja så ni förstår nog lyckokänslan jag hade när vi gick därifrån sen. Rik och lycklig kan man säga att jag kände mig. Så nu har jag roligt pyssel att se fram emot och det ska bli så roligt att sätta ihop olika varianter av allt det fina jag hittade. Hoppas det blir mycket sol nu så att prismorna får göra solkatter när de hänger i fönstren.

Idag tror jag att det blir en förmiddagspromenad då det faktiskt känns som om att solen är nära att titta fram. Sen skulle regnet komma tillbaka och även om vi båda tycker att det är lite mysigt och äventyrligt att gå i oväder och extra mysigt att komma hem igen då, så kanske vi föredrar att inte bli riktigt lika blöta idag igen.

Ha en fin dag!

Britta

Det är väl så man får se det. Regnet som vill komma ner. Att det behövs för att allting snart ska ta fart och börja växa. Tänk att vi redan är inne i april? Vart tog den här vintern vägen? Inte blev den så lång som den brukar vara i alla fall. 

Och inte mig emot! Har alltid tyckt att vintrarna varit onödigt långa. Vet inte varför men just i år har jag inte hunnit börja längta sådär förtvivlat efter våren som jag kan göra. Är det för att vintern varit så pass mild och inte alltför snörik? 
Är det för att Sv varit så mycket sjuk så att man liksom bara gått och väntat på att han ska bli frisk som man inte märkt hur tiden gått?
Ja …jag vet inte men vi båda tycker att det varit en annorlunda ”vinterkänsla” i år.

Och skönt är väl det!

Planen för idag är att först åka ner ”på stan” en sväng då Sv ska klippa sig och jag handlar lite under tiden. Sen blir det Erikshjälpen en kort sväng i jakt på något som blänker. 
Ja det är inte så att jag plötsligt fått en längtan efter diamanter och en massa ”bling bling”…(i så fall är nog inte Erikshjälpen det rätta stället för det behovet), nej men jag har fått en kreativ idé om att tillverka ..ja hur ska jag beskriva det?? 
Fina saker som hänger i t ex fönster, eller utomhus.

Fixade till en bild nu lite snabbt, bara som ett ungefärligt exempel på vad jag menar. Man kanske kan kalla det fönstersmycke? Och det går ju att göra hur många olika varianter som helst. Har en massa pärlor från gamla halsband som jag köper på second hand och igår var vi in på myrorna i Borlänge en sväng vilket fick inspirationen att komma igång igen  

Det jag är ute efter idag är typ prismor eller vad man ska kalla det? Kan ju finnas någon gammal lampa t ex med kristalliknande ”grejor” på, eller någon ljusstake med något liknande. Var ju ganska ”poppis” ett tag det där på 80-talet med typ prismor som hängde på guldljusstakar och liknande. 
Tror att ni vet jag menar nu. 

Och hur mycket det än regnar idag så ska vi ut på långpromenad med Line. Hon hade en sån där urtråkig ”bilåkardag” igår och behöver ut och springa av sig lite.

Har hämtat in regnställen från härbret nu så vädret kan vi inte skylla på. Men nu måste jag stoppa något i magen innan det är dags att ge sig av.
Ha en mysig regndag  :)
Gäller ju att se det positiva i tillvaron!

Britta 

Ja det är ett känsligt ämne det där. I alla fall för vissa…eller många ska man nog säga, för det är nog fortfarande övervägande delen av oss människor som tror att efter döden är allt slut…då är det stopp, slut och nattsvart!!

Jag hade också den tron och inställningen en gång i tiden och då var döden så skrämmande så att man inte ens ville snudda vid den med tanken. Man ville förtränga och låtsas som om den inte fanns, som om den var något som enbart drabbade andra och aldrig någonsin skulle drabba en själv och ens egna familjemedlemmar. Jo kanske någon gång men det låg låååångt lååångt fram i tiden.

Sen har mitt liv rört sig i den riktningen att jag träffat och lärt känna människor som har förmågan att ”se” det många inte ser. Människor som kan använda det sinne som vi alla egentligen har men de flesta av oss glömt hur vi ska använda. Som barn har vi alla fortfarande förmågan kvar men så småningom ”lär” vi oss att det de vuxna säger till oss är det som är ”sant”, alltså att ”spöken finns inte”…”du bara drömde”…” det är bara din fantasi som gör att du tror att du ser det där”  osv…så till slut stänger vi av kommunikationen och kontakten vi fortfarande kan ha med dem som inte befinner sig på jorden tillsammans med oss just nu. 

De flesta av oss glömmer också de ev minnen vi har kvar från livet innan det här och när vi inte får någon förståelse för det vi pratar om som te x minnen av människor omkring oss från den livstiden, platser vi kommer ihåg, kanske som skrämmande eller något att längta tillbaka till, eller särskilda händelser som kanske satt lite djupa spår i våra sinnen, både bra och dåliga, så slutar vi att prata om dem.

Och det är ju egentligen helt okej eftersom det inte är meningen att vi ska fortsätta det nya livet med att komma ihåg vad vi upplevde och erfor innan, och man önskar ju faktiskt att detta gällde alla människor, men dessvärre så är det många som lider länge av dåliga minnen från livet innan, utan att förstå att det är det som är problemet.

Gick ett bra program på tv4 fakta om det här för en tid sen som hette just ”Mitt barns tidigare liv” och som tog upp fall med barn som slet ont pga jobbiga minnen från det förflutna.

Barn med t ex en oförklarlig rädsla för eld, vatten, höga höjder osv. Barn som kunnat namnge orter och människor från sitt tidigare liv vilket vid efterundersökningar visat sig stämma. Barn som haft fruktansvärda drömmar om en ångestfylld död trots att de varit alldeles för små för att ha hunnit skaffa sig en uppfattning om att det för det första finns något som heter död, och för det andra kunnat veta något om te x flygplanskrascher, drunkningar, att bli innebrända och liknande.

Men nu ska vi inte ”snöa in” på tidigare liv för det är ju egentligen en helt annan historia. Nej det jag kände att jag främst ville skriva om nu var döden och största anledningen till det var att jag häromdagen kände en slags frustration.
Jag följer nämligen en blogg skriven av en människa som har en obotlig form av cancer men som med hjälp av dagens mediciner och metoder lyckats kämpa sig kvar vid livet. Man känner alltid en viss känsla när man läser dennes inlägg. Man tycker synd om samtidigt som man imponeras av att han/hon orkar vara så pass positiv ändå. Se det ljusa i tillvaron trots vetskapen om att det inte finns något direkt botemedel. 

Känner ofta att man vill lämna en stöttande och peppande kommentar men allt man skriver känns så ynkligt på något vis även om man får ett väldigt tacksamt svar ibland. För en sån här människa finns ju döden så gott som ständigt med i tankarna och självklart åker hoppet och humöret upp och ner, alltså positiva inlägg varvade med sådana som ger en mer hopplös och tung känsla. Vore ju också konstigt annars, och en blogg är ju till för att ”skriva av sig” både bra och dåliga dagar. Det blir ju en mer äkta känsla också när man även får läsa om dennes innersta tankar, rädslor och oro över framtiden.

Men det är här det kommer till min frustration. Önskar nämligen att man kunde trösta i den mening att man kunde tala om för den här personen att även om döden betyder ett slut på det liv man lever just här och nu, vilket såklart är skrämmande nog, så betyder den inte att man bara ”slocknar” och försvinner för evigt. ”Medvetandet” finns kvar och man kan till och med fortsätta ”vara med” dem som är kvar här på jorden. Inte på samma sätt som nu såklart för den fysiska kroppen försvinner ju, men man kan finnas omkring dem och stötta och ge dem en ”knuff i rätt riktning” när man ser att de kanske har det tungt. 

Ja suck! Önskar som sagt att detta inte sågs som sånt ”skitsnack” och ”fiffel och båg” som det gör idag. Att man fortfarande ses som lite ”knäpp” och sinnesrubbad för att man har förstått att livet inte bara är ”äta, sova, skita, dö!”
Men jag tror och märker att vetenskap, forskning och det sk ”övernaturliga” börjar närma sig varandra och snart kommer inte ens de mest framstående forskare kunna neka till att det faktiskt finns något mer än det vi kan se och ta på. Precis som vi gjorde en gång i tiden när bacillerna och smitta upptäcktes. Det kunde heller inte ses med blotta ögat men likt förb…. så insjuknade folk en efter en när de vistades på samma plats. 

Men det är väl kanske rädsla för att tro på det här som sätter ”käppar i hjulet”. Dels så kanske inte alla är så imponerade av vetskapen om att släktingar och vänner inte försvinner för evigt efter döden, särskilt inte de som kanske önskar bli av med dem av en och annan anledning, och dels så är vi nog rädda att ”lura oss själva” att tro att döden inte bara skulle vara ett nattsvart slut, för det låter helt enkelt för bra för att vara sant. 

Vi har ju i alla fall kommit så långt så att te x programmet ”Det okända” släppts fram i tv och det är ju något man kan börja med att titta på om man är nyfiken på det här. 
Jag lovar att det inte handlar om vita lakan som svävar omkring och säger ”Buuuuh” och rasslar med kedjor. Nej det är helt enkelt ”vanliga människor” precis som du och jag som efter sin död inte hittat rätt, säkert på grund av förvirringen som såklart uppstår när man är övertygad om att det inte finns något mer efter döden. Eller som inte vill lämna på grund av något de känner är ouppklarat, eller bara en plats som är så betydelsefull för dem så att de ”hänger sig kvar”.

Det är egentligen inte så himla mystiskt och konstigt som man tror och många av de medverkande har ju själva varit av den typen som har inställningen om att detta inte finns, och det som alla dessa har gemensamt är just att de nämner den där känslan av att börja tvivla på sig själva och sitt ”mentala tillstånd”. Är det jag som börjar bli galen, när saker flyttar på sig, tv och radio sätts igång av sig själva, de känner att någon vidrör dem, de till och med ser ”människor” som plötsligt bara försvinner osv.

Nej, det här är inte något galenskap. Det är helt enkelt så att vi alla är olika känsliga för att kunna uppfatta detta och sen är också de som inte längre befinner sig i en mänsklig kropp olika ”bra på” eller olika starka i sin förmåga att kunna påverka den miljö som vi befinner oss i.
Det är inte konstigare än så och när dessa stackars ”vilsna själar” som vi kan kalla dem, äntligen får chansen att ledas till rätt ställe av ett medium så tar ju de flesta tacksamt emot hjälpen och ”går vidare”. Jag skriver de flesta bara för att en del av dem faktiskt är ganska envisa och vill stanna kvar och i något program har det hänt att de till och med lyckats hålla sig undan för mediet vilket då ger resultatet att det ändå inte blir lugnt i huset såklart. Men …då åker de medverkande i programmet tillbaka och vad jag har sett så har det alltid fixat sig till slut. 
Men som sagt så händer det här väldigt sällan då de flesta med hjälp av mediet, inser att det finns en mycket bättre plats att vara på. Många ber också om ursäkt för att de ställt till det för och skrämt de som finns kvar.

Så jag rekommenderar verkligen att titta på åtminstone ett avsnitt av det okända, läsa lite böcker om det här med te x ”Nära döden upplevelser”, ”Tidigare liv och regressioner”, ”Mediala personer som kommunicerar med de som befinner sig i den andra dimensionen, som kan berätta hur det är där och hur ”livet” där kan se ut” , ja det finns hur mycket som helst att läsa om det här. Själv har jag nog hunnit läsa minst ett femtiotal böcker och ju mer man vet om detta, desto mindre skrämmande blir det.
I början när ”Det okända” började sändas (är väl snart tio år sedan nu?) hade jag alltid en läskig känsla efteråt när jag tittat på det. Vågade knappt gå på toa själv och tyckte att det lurade ”spöken” i varenda hörn     men nu har jag förstått att det som programmet handlar om ju inte gäller just mitt hus och min omgivning, så den känslan är helt borta nu. 

Hihi! Känns lustigt att tänka på det nu. Att jag faktiskt var rädd för att jag själv skulle få uppleva det som de som  programmet handlade om gjorde….det är nog i alla fall lite galenskap.

Men nu ska jag fortsätta med mitt liv ”här och nu” och idag är det en riktigt grå dag med regntunga skyar. Får se vad vi hittar på en dag som denna. Förmodligen mest lite hemmafix, med städning och tvätt och byte av sängkläder osv. 

Ha en bra dag…och förresten…kolla i garderoben en gång extra, för man vet aldrig vad som lurar därinne….    ;)   !

Britta 

Ja ganska precis en vecka blev det den här gången. Alltså bara en snabbvisit i ”luffarskogen”! Var nog de kalla nätterna som fick honom att styra kosan hemåt igen. Så nu misstänker jag att jag har en hel del tovor att ta hand om (har inte orkat/vågat känna efter ordentligt än) som vanligt vid den här årstiden.
Från feb/mars och fram till maj/juni får vi kämpa (Rasmus och jag) med dessa tovor som bildas i den otroligt tjocka pälsen. Om han vore absolut genomsnäll och accepterande till mitt kammande och klippande så skulle det väl inte vara några som helst problem. Men nu är det så att Rasmus är en katt med stor integritet och det är helt på hans villkor när det gäller att bekämpa tovor. Vill han inte …så blir det inget av med det…och nu på äldre dar har han blivit mer och mer kinkig med när det passar sig och inte.

Förra året gjorde jag för första gången det som jag tänkt i alla dessa snart 17 år på vårvintern. Att helt enkelt beställa en tid hos veterinär och få hjälp med att raka bort tovorna. Vips! På ett par minuter skulle det jobb som tar mig timmar/dagar/ veckor att genomföra vara som borttrollat.

Men något har hindrat mig. Främst tanken på att han förmodligen skulle göra starkt motstånd och göra sitt bästa för att fly. Använda alla sina vapen mot den stackars veterinär eller vårdare som skulle utföra uppgiften. Sen också tanken på vad det skulle kosta. Alla som har djur vet ju att det bara genom att sätta foten innanför dörren på en veterinärklinik kostar minst 500 kr.

Men kanske har också ett visst mått av skam varit med och styrt. För visst är det lite ”skämsigt” att komma med en tovig katt som man alltså uppenbarligen inte lyckats sköta som man ska.
Men problemet är ju dels att han har förmågan att försvinna hemifrån just när tovorna börjar bildas och dels att när det väl börjar så går det i en rasande takt.
Egentligen skulle han behöva kammas minst två gånger om dagen den här perioden och ärligt talat så  har jag aldrig lyckats hålla den disciplinen.

Men som sagt! Det spelar ingen roll om jag så kammar två eller tre gånger om dagen när han sticker iväg och är borta i flera dagar.

Nåja…nu är han i alla fall hemma igen så det är väl bara att ta fram kammen, saxen, starka glasögon och pannlampan. För när de fåtal tillfällen som han är med på det erbjuds så är det millimeterprecision som gäller. Utmaningen är ju att inte klippa i huden och det är det som är det svåraste när tovorna sitter fast så nära.
Men nu vet jag i alla fall att möjligheten till hjälp hos veterinär finns för när jag väl beställt en tid förra året och åkte dit med honom så gick det hur bra som helst.
Han satt absolut still och bara lät dem raka!!
Ja det var helt otroligt! Jag som väntat mig att han skulle behöva sövas. Men nejdå…där satt han som om han vore den mest rutinerade veterinärbesökare och bara tillät hela behandlingen trots att de till och med råkade göra ett hack i huden med trimmern.

Ja det var näst intill chockerande, överraskande och helt otippat…precis lika otroligt som att Leksand nu är med i elitserien igen….    :)    men det är ju en helt annan historia!!

Ha en bra helg!

Britta

Jag trodde att han hade ”lagt det livet på hyllan”, tagit pension eller bestämt sig för att sluta med sina vår och sommarexpeditioner såhär på ”ålderns höst”!

Men tydligen inte. Han försvann igår morse och sen dess har vi inte sett till honom, vilket är ovanligt länge med tanke på att han tillbringat så gott som hela vintern         ( som alltid de senaste 17 åren) på kökssoffan mellan måltider och toabesök. 

Visst är han fortfarande ganska pigg i kroppen för sin ålder men hörseln verkar han ha förlorat helt så nog blir man lite orolig med tanke på att han varken hör ev fiender i skogen, vilket säkert te x en räv skulle uppmärksamma, eller bilar på  vägarna. Tycker att han själv borde känna sig så pass otrygg med att inte höra så att han skulle hålla sig hemma. 

Samtidigt är man ju glad för hans skull. Att han fortfarande kan ge sig ut på sina älskade luffarstråk. Det är nog då han trivs som bäst med livet. När han får ge sig iväg hemifrån, från de andra katterna som han ändå inte kommer så bra överens med (även om det aldrig blir direkt slagsmål mellan dem) ge sig iväg ut i friheten och komma tillbaka hem när han har lust.

Första gången han drog iväg, vet inte hur många år sedan nu, blev han borta i sex veckor och den sommaren var rena mardrömmen. Han var det enda man tänkte på när man vaknade och den man tänkte på när man somnade. Vart var han? Levde han? Låg han skadad någonstans? Hade han hittat ett annat hem? Hade han blivit instängd i något uthus, garage el liknande?
Ja det var en hemsk tid. Men plötsligt en kväll, när jag var ute på ett restaurangbesök med mina systrar och ett gäng ”tjejer”, ringer kin dåvarande sambo och meddelar att Rasmus kommit hem igen. 

Vilken lycka!

Åkte därifrån på en gång, från efterrätt och allt (kommer ihåg den sköna känslan av att bara få lämna och åka hem, vilket jag ju helst av allt ville ändå, var på den tiden då jag fortfarande kunde gå med på såna här saker bara för att jag tyckte att man väl borde göra det, vara trevlig för andras skull trots att jag helst av allt ville vara hemma i mitt eget hem med min egen familj) och därhemma väntade en väldigt varmt välkomnande Rasmus. Lite magrare men annars i fin form och såå kärleksfull. Precis som om han också längtat efter oss  

Sen följde fler luffarperioder av olika längd, ibland bara några dagar, en annan gång någon vecka och till och med över en månad. Varje vår och sommar sedan dess har han gjort sina utflykter och nu har man vant sig vid det. Ingen idé att gå och oroa sig. Vet att han förmodligen mår som bäst vid den här tiden när värmen och ljuset kommer tillbaka och han får vara bara för sig själv någonstans, vart han nu är? Och leva lite vilt rovdjursliv och bara vara. 

Största orsaken till att jag inte var lika orolig nästa gång var att jag vid första försvinnandet till slut ringde ett medium för att få reda på om han levde eller var död. Han fick kontakt ganska direkt och såg att Rasmus helt enkelt bara var på ”semester”. Att han befann sig  på en plats faktiskt inte så långt hemifrån, där det fanns tallar, en gammal lada eller liknande och vatten i närheten. Han kunde inte se eller känna att han var skadad eller sjuk på något sätt eller att han hade kontakt med några andra människor.
Nej han hade helt enkelt bara hittat en plats där han kunde koppla av, få skydd under eller inuti den gamla ladan, jaga sorkar och möss där omkring och dricka vatten i det lilla dike eller källa som fanns i närheten. Ja så han hade alltså det han behövde men skulle snart bestämma sig för att gå hem igen. Och det stämde ju för det gick inte så lång tid efter det samtalet så gjorde han ju just det…bestämde sig för att komma hem igen alltså. 

”Japp..då var man On the road igen då!”

Det är väl det som är charmen med katter också. Att de är så självständiga och gör det de har lust till. Sköter sig väldigt bra själva men ändå gärna kommer och ger och får lite kärlek ibland. 

Ha en bra dag!

Britta

Önskar jag och hoppas att vi får lite sol idag på påskafton!

Påskharen fick sitta på fotohyllan i hallen!

Påsktupp gjord av yngste sonen för ca 15 år sen  

”Nya” (inköpt på Erikshjälpen) ”remsan” med kycklingar fick stå i köksfönstret!

Och remsorna med påskkärringar på hyllorna vid skafferiet! (Usel bild, jag vet)

Lite närmare!

Egenhändigt gjord ”påskkrans” eller vad man ska kalla det?

Liknar faktiskt mer en drömfångare…nåja…den är i alla fall gjord av ihopvridet björkris, själva kransen alltså, mattslarvsremsor och lite fjädrar…med andra ord…så gott som gratis  

Ha en bra påsk !

Britta

Att städa på ett äldreboende är alltid lika nyttigt. När arbetsdagen är slut går man därifrån med en förhöjd vetskap om att man ska vara rädd om, och verkligen ta vara på det liv man har och lever just nu.

Kan ju erkänna att jag den här gången nästan hade lite ”vill inte jobba ångest” innan. Dels så blev jag ju så lämpligt förkyld dagen innan och dels så bara visste jag att det skulle bli oerhört stressigt. Men vet ni…jag fixade det ….trots huvudvärk, halsont, och såna där otäcka ilningar i benen. Första stället (sporthallen) var det värst, för där såg jag bara mer och mer som skulle behöva göras medan tiden tickade på alltför fort, och ju mer jag stressade upp mig desto fortare gick tiden …såklart!

Till slut lyckades jag dock ”stanna upp” och intala mig själv att jag inte kunde hinna allt som skulle vilja. Så jag gjorde bara det allra viktigaste och det andra får jag ta itu med på tisdag. Jag trivs som ni vet med att städa och mår så bra när jag lämnar en lokal i det skick som jag vill att den ska vara. Det känns liksom bra och skönt i hela kroppen, kanske en slags yrkesstolthet ?…vet inte vad man ska kalla det men just den känslan är i alla fall det jag eftersträvar när jag jobbar.
Tyvärr så kan man i dessa tider inte vara lika noga. Ekonomiska besparingar märks även i städbranschen såklart och numer förväntas man ensam göra det som två gjorde tillsammans för 10/15 år sedan.  Det är konstiga tider i lever i. Hela samhället går mer åt ett ”gamsamhälle” där det enda som snart räknas är hur många kronor och ören cheferna lyckas spara in.

Människans fysiska begränsningar och psykiska välmående kommer snart i sista hand. Hörde att någon för ett tag sedan, (då den pratade med någon myndighetsperson eller i alla fall en lite mer ”högt uppsatt” person i samhället) om sin nedbrytande arbetssituation fick ett helt kallt ”Ja idag får man räkna med att må lite dåligt på jobbet” till svar.
Tragisk utveckling!

I alla fall så åkte jag därifrån utan den där sköna känslan av att ha gjort ett bra jobb och istället med stressen pyrande i hela kroppen. Hur skulle det gå på nästa ställe ? Hur mycket var det jag förväntades göra ? Skulle jag komma in på alla rum i tid? Skulle jag hinna göra det extra som behövdes eftersom två dagar nu går bort då det är långhelg?

Ja det var många tankar som strömmade igenom hjärnan och gjorde att jag knappt kände hungern som brukar vara så tydlig efter samma tid vid jobbet på kyrkogården. Precis som om kroppen stänger av för att den inser att det faktiskt inte finns tid att äta. Men det gjorde jag i alla fall…för är det något jag lärt mig genom åren och efter stressen på hotellet då man kanske bara åt ett par mackor under en hel arbetsdag…så är det att …äta….det bara måste man ta sig tid med. Man är skyldig sin kropp det tycker jag.

När jag väl sen fått i mig två smörgåsar, en hel del vatten och en tablett så satte jag igång med nästa arbete.

Och som vanligt när man städar på äldreboenden så glömde jag ganska snabbt bort mina egna ”krämpor” och inre stress. Det händer alltid något inombords när man kommer nära människorna som bor där. Man får större tankar …om livet…döden…livsöden. Man känner en slags respekt för dem och börjar fundera på hur de levt sina liv? Känner de sig nöjda och färdiga? Ångrar de massor eller fick de sina tidiga drömmar krossade?

 Sen går man därifrån med insikten om att det gäller att ta vara på och använda sin friska kropp så länge man har den. Göra sånt man vill göra och vara sån man vill vara mot andra. Inse att man helt har ansvaret för sitt eget liv och att ingen annan kan skapa det åt en. 

Britta

Ja igår umgicks jag inte med en enda kotte…förutom Line då förstås men hon hör ju liksom till ”inventarierna”    :)
Hon finns ju med hela tiden, nästan som en kroppsdel av en själv.

Husse tillbringade dagen med en av sina döttrar i Edsbyn och vi valde att stanna hemma och ”bara vara”.  Dels för att passa på att just vara det…i ”baravaratillståndet” alltså, men också för att jag tror att det kan vara bra för hans barn att få umgås med pappa ensamma någon gång utan att jag är med. För hur bra vi än kommer överens och trots att jag kände mig välkommen och accepterad direkt i deras sällskap, så är det såklart så att de kan vara mer helt sig själva med pappa när jag inte är med. Så är det ju bara! Bra för han också att få vara ”bara” (inte så bara förstås) pappa ibland .

Jag och Line hade en riktig ”flumdag” och gick omkring här i våra egna tankar. En promenad blev det såklart men sen var vi bara hemma och grejade i tystnaden.
Nyttigt att sakna ibland också. Att få lite avstånd till den man lever med och känna ännu mer hur viktigt personen är för en.

Idag när vi vaknade var hela världen vit igen…

…och sådär förbaskat vacker!!!

Förr om åren blev jag ju näst intill deprimerad för varje bakslag som våren fick…

Vilket otroligt onödigt litet problem att lägga energi på.

Bättre att njuta av fördelarna med det istället.Och förresten så blir det ju alldeles snart vår ändå. Vad trodde jag då egentligen? Att våren inte skulle komma bara för att det var vitt på morgonen?

Nåja…det är tur att man utvecklas som människa. Ändrar sina värderingar och sin inställning till saker så att livet blir mer positivt.

Idag ska jag ägna mig åt att ”göra påsk”…vilket betyder städa och påskpynta lite.

Ska jobba heldag imorgon så då lär det inte finnas så mycket krafter kvar för ”pyntinspirationen”. Vet att det är ganska stressigt och tungt det jobbet jag ska på men har ju klarat det förut så…gäller även här att se till att ha rätt inställning till det. Som så mycket annat i livet.

Nu är vi anmälda och klara för vasastafetten nästa år….Fix o Co  heter laget som består av mig, mina systrar (vi har alla tre namnet Fix som gårdsnamn)  en kusin till oss och så Sv såklart. Just nu känns det roligt och inspirerande att bli tvungen att ta tag i lite konditionsträning. Det enda som oroar mig lite kanske är om min arm kommer att vara som sämst? Beror på hur mycket städjobb jag har kring den tiden också. Men men, det är ett senare problem och förhoppningsvis lyckas jag träna upp armen innan och bygga upp lite stöttande extramuskler omkring.

Men nu är det påskhandling som gäller innan det blir alltför mycket folk i rörelse. Lyxigt och skönt att kunna handla på ”pensionärstid”.    :)

Ha en vintervacker dag därute!

Britta