lillasysterfix

Maj är här och idag har jag gjort första arbetsdagen för säsongen. Kändes lite som om att kliva in i ett annat liv och en annan värld när solen valde att skina på oss hela dagen. Att ha ett utejobb dagar som denna är såå mycket värt. Och såå underbart att känna hur livslusten och inspirationen till livet återvänder. Sakta men säkert känns det som om solens strålar tinar upp något som den senaste tiden legat som en liten frusen ”klump” inuti…den där delen av oss som kallas själen!

När jag var liten trodde jag att själen var en kroppsdel precis som lungorna och hjärtat men jag visste inte riktigt vad den hade för funktion och vart den satt i kroppen? Att man kunde ha ont i den hade jag också hört men visste inte namnet på den sjukdomen. Min bild av själen var att den var lite rosaröd till färgen och hade ungefär formen av en lunga fast lite mindre i storleken. Men som sagt, vart jag skulle placera den i kroppen listade jag aldrig ut. Det gick ett barnprogram på tvn då som handlade om just kroppen och dess organ och funktioner men inte ens där fick man lära sig om vart själen satt. Minns inte hur gammal jag var innan jag listade ut att själen var något osynligt och endast existerade som något känslomässigt utan fysisk form.

I alla fall så känns det som om startskottet för sommaren har gått på riktigt nu. Just idag kom den känslan för första gången och det är så skönt att äntligen lägga den grå, trista, kalla, blåsiga och färglösa årstiden vårvintern ”till handlingarna” och börja leva igen!

Allt börjar spira och växa igen och perennerna ser ut som små skrynkliga nyfödda bebisar när de tittar upp ur jorden, precis som pionerna ovan. 

Mossorna på stenar och stubbar får också nytt liv och blir grönare än någonsin. Är så häftigt med mossor i närbild tycker jag. Som en liten miniskog, en egen liten värld mitt i den stora vida världen. 

Och när det växer som på den här murkna stubben ser det nästan ut som en regnskog uppe på klippiga berg. 

Älskar det här lilla miniatyrlandskap som faktiskt finns så nära oss om vi bara öppnar ögonen och ser oss omkring. Skulle kunna ta hur många bilder som helst bara ute i trädgården och få med en massa olika ”minimiljöer”.

Men nu är det snart dags att krypa till kojs och ladda för en ny arbetsdag imorgon. Ha det bra i vårsolen!

Britta 

Är det något jag skulle vilja göra någon gång i livet så är det att göra en riktigt lång vandring. Att ta sitt ”pick och pack” (konstigt uttryck förresten?)  och ge sig iväg ut i okänd natur och terräng med bara det nödvändigaste med sig.                                                                                                          Det finns en frihetskänsla med det som lockar så in i bomben…!!  Att glömma tid och rum och bara lyssna till vad kroppen säger. Gå så länge man har ork och lust och stanna till och slå läger när man blir trött och behöver äta och sova. Vakna när man känner sig lagom utvilad, äta och sen ge sig iväg igen…oberoende av vad klockan visar. 

Såg ett program häromdagen om en tjej som vid 14 års ålder gav sig iväg på en seglats jorden runt alldeles ensam. Så jäkla underbart när folk väljer att verkligen göra något av sitt liv. Snacka om att leva till 100% !! Och det är ju så himla rätt gjort. Hon följde sin dröm och känsla och gav sig iväg. 

Sen idag så upptäckte vi att det nu går repriser på programmet ”Lars Monsen på villovägar” och det ger också samma känsla. En längtan ut i naturen och ut på äventyr med friheten som huvudingrediens. 

Det finns så otroligt mycket fin natur att upptäcka bara i Sverige och med allemansrätten har vi ju hur stora möjligheter som helst. 

En perfekt plats att sätta upp ”sommarstugan” på…om så bara för en natt  

Ett annat favoritprogram hos oss är det norska ”Där ingen skulle tro att någon kunde bo”. Ett program som handlar om människor som valt att bosätta sig på en enslig gård någonstans långt ute i den norska ”vildmarken” oftast med fjäll och fjordar i närheten.
Precis så skulle vi ha valt att leva om vi träffats tidigare och nu brukar vi skoja om att i nästa liv ….då ska vi också bo sådär. 

Livet man lever nu är ju såå inrutat och förutsägbart och egentligen har ingen av oss (jag och Sv alltså)  behov av alla de bekvämligheter man omger sig med. Skulle mycket hellre bo mer enkelt och ”primitivt” om man visste att man klarade ”brödfödan” för dagen.
Så tror jag förresten att de flesta människor fungerar innerst inne. Visst är det många som tycker om ett bekvämt liv i en stad med närheten till allt och möjlighet att göra det de vill på fritiden men…är ganska så säker på att om de bara fick prova på känslan av mindre stress och jäkt efter pengar, prylar och dyra aktiviteter så skulle nog en stor del av dem känna att ”såhär vill jag ju leva,  egentligen”!  

Nåja…kan ju bara hoppas att man till nästa liv fått insikten om vad som är viktigast i livet. Att man ger sig själv lite mer frihet och inte binder sig så mycket med dyra huslån och allt vad ett ”normalt” Svenssonliv innebär.
Det blir lite väl ”robotaktigt” när pengarna är det som styr den största delen av vardagen och är det något jag är helt säker på så är det att denna livsstil knappast är svaret på frågan om ”meningen med livet”!

Britta

Förstår inte vad det är i luften? Eller med planeterna eller vad man nu ska skylla på? Vårtrötthet finns det ju något som heter men mig veterligt så har jag aldrig drabbats av det förut?

Det är ju nu man ska vara som mest aktiv, känna inspiration och lust att göra allt det där praktiska som hör våren till. Ljusa glada dagar med utearbete och förväntan inför sommaren i kroppen.

Men…nej!   Det vill sig liksom inte. Känns som om allt man gör, görs i värsta motvind och med sirap istället för blod i ådrorna.
Nu tror jag visserligen att vädret är en stor bov i dramat för den här veckans stora vedryck har tyvärr inte alls gått som jag förväntade mig. Visst är vi en bra bit på väg nu men igår gjorde vi ingen ved alls eftersom vi hade en hel del andra ärenden och praktiska saker att ta hand om och idag….ja….nu strilar det kära vårregnet ner igen.

Suck!

Tänkte i alla fall liva upp med lite vårbilder men kan ju erkänna att de inte är från i år. Har inte hittat någon som helst lust eller något som helst bra läge för att ge sig ut med kameran.
Om vi bara kunde få bli klara med veden snart så kanske en del av ”klistret” släpper men då har jag ju börjat jobba igen så då blir allt så begränsat vad det gäller tid och ork.

Blev nog lite gnälligt nu det här och det var faktiskt inte meningen. Vet ju att gnäll och ”gnöl” (ett ord som Sv använder, tror att det är ett hälsingeuttryck?)  inte leder någonstans. Man får väl försöka se på situationen med lite andra ögon.

Är lika bra att släppa lite på ambitionen och inse att det blir lite lugnare innedagar nu istället. Kanske till och med ska ta och unna mig någon timme vi pysselbordet…för då brukar faktiskt vädret ute genast bli bättre    .

Men först ska vi ta och lägga oss en stund och vila. Vi båda går omkring här och gäspar käkarna ur led snart så det betyder nog att kroppen helst vill göra något annat än jobba.

Vi hann i alla fall med en cykeltur med Line nu på förmiddagen så varför inte lägga sig och ta en liten ”tupplur” när regnet envisas med att falla där utanför fönstret.
Kanske hamnar i någon dröm om sommar, sol och värme?  
Tänker på yngste sonen som befinner sig i Thailand just nu. Där har de över trettio grader så där räcker nog värmen till skulle jag tro ?  

Enligt väderrapporten ska det ju bli lite varmare här också nu till helgen. Åtminstone uppåt 11/12 grader och för att vara Sverige så är ju det riktigt varmt och skönt. En varm och fin sista april vore väl inte dumt? Vi ska förresten vara hundvakter hela helgen, till mitt ex lilla blandrashund (blandning mellan toypudel och yorkshireterrier tror jag?) vid namn Chicko.
Blir en rolig liten utmaning och upplevelse det också. Line fullkomligt äääälskar honom…men det gör hon ju med alla hundar …och människor…och även om hans kärlek väl inte är direkt besvarad så gick det riktigt bra senast han var här och umgicks lite med henne.
Huvudsaken är ju att vi människor håller oss lugna för det smittar av sig på hundarna.

Men nu….dags för en liten vilostund…såhär mitt på dagen?…ja varför inte om det är det enda man känner att man har lust med och när man inte har någon tid att passa?

Man ska ju ta dagen som den kommer och njuta av livet sägs det !!

Britta

Ja det var ett tag sen sist nu men har inte haft någon som helst lust eller inspiration till att skriva. Beror nog främst på det otroligt trista vädret. Man har ju knappt lust att gå utanför dörren när vädret växlar som det gör.
Men allt rullar väl på som vanligt och i fredags gjorde jag min sista arbetsdag för kommunen för den här säsongen och torsdagen blev det träff med kyrkogårdsgänget. Fika och en massa ”snack” inför den nya säsongen. Trevligt men som vanligt lite jobbigt för mig med att sitta och vara ”social”.
Men på något vis så vet jag ju innerst inne att det är bra för mig att utsättas för jobbiga situationer och skulle jag slippa det helt så skulle jag helt gå in i min egen värld och mitt eget lilla ”skal”…  kanske har varit snigel i något tidigare liv?    :)    ;)

Nejdå…tror inte att man kan välja att leva som snigel här på jorden men…vad vet jag om det egentligen!

Känns som om tulpantiden snart går mot sitt slut nu men innan jag kastade den här fick jag lov att ta kort på den.
Visst har den en viss skönhet ändå…trots att den är i det absoluta slutstadiet av sin blomning. Tycker att den påminner om en orkidé.

Även bladet som lossnat och ramlat ner på fönsterbrädan är vackert att se på. Så härlig färg!

Rasmus är för tillfället hemma igen efter att nyss ha varit borta några dagar. Även han väntar nog på att våren ska komma igång ordentligt. Tror inte att han har så mycket värme där han håller till under sina ”luffarstråk”!
Den här platsen är dock en favorit bland katterna. I trappen med utsikt över gården. Solen värmer bra när den lyser in här också.
Fick idén att fota alla fyra när de sitter eller ligger här och filosoferar och har hittills lyckats med Rasmus och Findus.

Undrar vad som rör sig i huvudet på en katt när de sitter i sina egna tankar hur länge som helst.

Ett bra kattliv måste ju vara det ideala livet att leva. De vet precis hur man ska ta livet för att få ut det bästa av det.
De håller sig alltid rena. Äter i precis lagom mängd. Sover när det är som minst intressant att vara vakna. Sträcker ordentligt på sig efter sömnen och går ut och ”motionerar” sådär alldeles lagom mycket också. Håller kroppen och klorna i trim och däremellan….kan de sitta och bara meditera i timmar om så behövs.
Ingen stress, inga större krav eller förväntningar på sig själva.

De lever helt enkelt livet på ett sätt som vi alla borde ta efter. Så om man nu inte kan bli snigel i nästa liv så …hoppas att man kan välja ett lugnt och bra kattliv med snälla ägare som ger en mat och kärlek i den mängd man behöver.
Det vore nog ett riktigt ”sabbatsliv” skulle jag tro!?!

Ja det var väl allt jag hade att komma med idag. Imorgon väntar en ny vecka och nu är det ett ordentligt ryck med veden som gäller för oss.
Vi har unnat oss lite ”baravaratid” nu när vädret varit så trist men eftersom det är sista lediga veckan för mig så  vill vi hinna så långt som möjligt med det som är kvar.
Hoppas vädergudarna väljer att vara med oss bara.

Ha det gott så länge!

Britta 

Nog har det varit en ovanligt lång,seg väntan för våren att få komma igång ordentligt med fågelkvitter, spirande grönska och soliga dagar.

Det är precis som om vi hamnat i ett stillestånd mellan två årstider. Våren knackar försiktigt på men Kung Bore håller envist porten stängd. Han står nog bara där bakom knäpptyst och kikar i nyckelhålet för att se vem det är som vill in. ”Nej nu är det där våreländet på gång igen…men än släpper jag då inte in dig…ett par veckor till får du allt hålla undan för en seglivad gamling som jag!” 
Så utan att öppna eller ens svara på vårens svaga ”hallå” där utanför smyger han så tyst han kan ifrån porten och sätter sig med en lättnadens suck bekvämt tillrätta på tronen igen. 
Ja…visserligen börjar kronan på huvudet halka lite lätt på sned men efter en snabb tillrättning av Bores hand, medan han snabbt ser sig omkring så att ingen sett förvandlingens början, sitter den återigen rak och glänsande på hans huvud.

Veden får också vänta…och varför inte…ingen kommer nog och tar det jobbet ifrån oss ändå  :)

Vi har i alla fall varit på morgonpromenad men Line i snövädret och när man får komma hem till ett nyeldat varmt hus igen så är det bara mysigt att vara ute en stund.

Fick syn på dessa söta små ”Gullpudror” och tänkte att varför inte ta in några och verkligen ta vara på det som finns nu vad det gäller gratis blomprydnad utifrån naturen.
Har nog aldrig tagit in och satt dessa i vatten förut. Det är ju bara tussilago, blåsippor och vitsippor man gör så med på våren men de här är ju minst lika fina. Som små arrangerade blombuketter ser de ut.

Tog en bild med mina fingrar med så att man ser deras rätta storlek. Man kan luras att tro att de är större än de är annars.

Här ute alldeles invid planket på våran gård växer de och i år är de ovanligt höga tycker jag. Kanske har de fått kämpa lite extra för att nå så mycket ljus som möjligt denna solfattiga vår.

Ja vi lever väl verkligen i konstrasternas land vad det gäller väderlek men det är väl en viss charm med det också. Skulle inte vilja vara utan årstidernas växlingar och alla har de sin tjusning. Idag blir det nog en ganska lugn dag och kanske till och med lite tid att sitta vid pysselbordet. Gäller att passa på nu innan våren sätter igång på riktigt och kyrkogårdssäsongen drar igång.
Då går man in i ”jobbardimman” igen och tid och ork till annat än att sköta jobbet blir det betydligt mer sparsamt med.

Ha en bra dag!

Britta

En ny dag med till och med lite solstrålar …finns absolut inget bättre att vakna till än det! Solljuset gör att man genast får en positiv känsla och positiva tankar!     Och från och med idag (eller kanske igår och förrgår till och med, ja i alla fall så är det en tanke som jag försökt hålla fast vid ett par dagar nu) så tänker jag verkligen försöka att leva lite mer ”här och nu”! 

Är så innerligt trött på att gå och hela tiden tänka framåt…att då när det är så i livet, då ska vi göra det och det och ….tänk när vi har det si och så, tänk va bra det blir då och …det där ”sen” som man alltid har i huvudet…det är jag så förbenat trött på!! Och är precis lika, om inte ännu mer trött på att gå och ”måla fan på väggen” som det heter när det gäller händelser och situationer som inte ens inträffat än…usch blir nästan förbannad nu men håll med om att det är idiotiskt att slösa tid på det.

Och varför det då?

Jo …för att det är så otroligt dumt och värdelöst att liksom gå och vänta på att ”livet ska börja”…att livet ska bli precis sådär som man föreställer sig i sin egen lilla drömvärld, eller att  gå och föreställa sig olika ”skräckscenarier” som KAN komma att uppstå om det blir ”si och så”!
För livet är det som är HÄR OCH NU och det där SEN och DÅ ….ja …tänk om det aldrig ens kommer? Vad vet man om det egentligen? Ingenting!!  Varken det positiva eller negativa!!

Man…eller ja… jag i alla fall, eller vi ska jag väl säga…måste lära oss att ta vara på varje ny dag som vi får här i livet. Det är så himla otacksamt och nonchalant att gå och vänta sig en ännu bättre och ännu lite bättre situation när man faktiskt …faktiskt redan lever såå många andra människors dröm!!!

Därför har jag bestämt mig…från och med nu…att börja leva livet lite mer ”för dagen”! För det är ju så rätt och riktigt det där numera ganska utslitna uttrycket ”carpe diem”…det är egentligen det enda vi människor borde leva efter och fokusera på!

FÅNGA DAGEN….och ta vara på det du har…för det är det enda du vet just nu och idag!

”Rasmus 88 år…i människoår räknat alltså!”

Vi har ingen aning om hur morgondagen ser ut. Kanske vaknar man upp utan en av sina älskade vänner? 

”Findus…också 88 år i år”

Eller så är det en själv som inte vaknar upp till ännu en ny ”vanlig” dag här på jorden. Vad vet man om det egentligen! Vi måste sluta ta så mycket för givet och istället se till att njuta av det vi är i just nu. Kanske inte är lätt om man är mitt inne i en svår och tung period men…sånt är ju livet…och oftast så är det faktiskt så att….efter regn kommer sol…och dessutom är man då lite lite starkare och lite lite klokare som människa. Man har blivit en erfarenhet rikare och även om det är sånt som kanske gjort hemskt ont, förändrat ens liv till det sämre, och satt djupa själsliga spår i en så kommer man ganska säkert att kunna se meningen med det så småningom och inse att ”jamen det där…det gjorde faktiskt att jag växte som människa”…för alltid lär man sig något av tråkigheter.

Finns till och med många, som i efterhand och när de fått perspektiv på negativa händelser säger att  ”Ja, men ändå så skulle jag inte ha velat varit utan den där perioden, för den gjorde faktiskt si och så med mig, den gjorde att jag lärde mig det och det, och att jag vaknade upp och började tänka lite annorlunda!”

Ja…som ni förstår så var det här inlägget en liten ”uppläxning” till mig själv (och kanske även andra i min närhet som behöver ta till sig av det?) och jag är så glad att jag gjort en liten påminnelse till mig själv om det här. Har också den senaste tiden blivit lite bättre på att börja dagen med att tänka på vad jag ska göra IDAG och inte i sommar, om ett år eller ännu längre fram i tiden..har också börjat ta vara mer på tiden som jag har kvar med både Rasmus och Findus för ingen finns ju för evigt, även om det känns så med dessa två ”gamla gubbar”! De har alltid funnits här i gården känns det som. Sedan pojkarna var 4 och 6 år gamla. Tror inte att de kan minnas tiden innan Rasmus och Findus fanns med i deras liv? Möjligen den äldsta? 

Så nu uppmärksammar jag dem mer….pratar mycket med dem…bär omkring på Findus lite extra (vilket är det bästa han vet, att sitta på axeln och spinna och dregla så det droppar nedför hela ryggen)  tar liksom ett långsamt farväl och tack för alla år de funnits här för oss.

Findus är den som åldern märks mest på…han har börjat gå omkring här ibland och bara jama…ser liksom lite sliten och ”skruttig” ut i pälsen och går långsammare än vanligt. Jag har i alla fall talat om för dem båda att det är okej att lämna när de känner att de inte har någon glädje av livet här mer. När kroppen gör för ont och lusten att leka, smyga och jaga tagit slut.
Då kan de med gott samvete ”knalla över till andra sidan” med vetskapen om att de gjort en stor insats genom sitt sällskap, sitt utdelande av kärlek, som ”vardagspsykologer”och som trygga fasta punkter i tillvaron för både oss vuxna och barn.

För vi ses ju igen en dag…men tills dess…har vi alla som är kvar här ett liv att leva!!

Britta

Ja nog är det frustrerande när detta gråväder håller i sig i en tid som denna då man helst av allt vill vara utomhus och fixa. Igår var det helt okej för då hade vi besök av Svs barn och ett barnbarn hela dagen, men idag när jag vaknade hade jag andra förväntningar på vädret än det som visade sig vara.
Eller ja…jag behövde inte ens titta ut först eftersom det första ljud som nådde mina öron var regnets smattrande mot rutan.
Först innan jag var riktigt vaken trodde jag att det var en katt som satt och skrapade lite försiktigt på sovrumsdörren men insåg snart att det var något annat.

Men även om våren inte riktigt ”vill sig” därute så har jag i alla fall lyckats byta vinterbilderna till vårbilder i hallen. Tog de från förra året då jag inte hunnit ta några fina vårbilder än i år. Men lite blåsippor och vitsippor i kvällssol är väl bra symboler för våren.

Ser ut som om det blir ganska mycket tid inomhus idag och då passar det bra att sätta sig vid pysselbordet en stund. Har hunnit göra i alla fall två av dessa ”fönstersmycken” som jag försökte förklara i ett tidigare inlägg, men att fota dem och få en bra helhetsbild visade sig svårare än jag trodde. Kan ju tyvärr inte av någon anledning lägga upp sk ”stående” bilder här på bloggen och det är vad som krävs för att få med hela långa ”smycket”så….

…jag tog helt enkelt och fotade bit för bit på  ett av dem istället. Det här hänger i vardagsrummet och längst ner har jag satt några av prismorna som jag fyndade på Erikshjälpen.Blir så fint när solens strålar träffar dem och gör solkatter i rummet. Nu har det dessvärre inte varit någon kvällssol än sedan jag hängde upp den men, det är väl bara att vänta.

Ja det var väl det närmaste jag kunde komma för en visning av det men i verkligheten är det ju så mycket vackrare att vila ögonen på ibland.

Och så himla roligt och avkopplande att göra. Rekommenderar alla att köpa lite gamla halsband och annat och sätta sig ner och låta fantasin flöda. Finns ju så mycket annat billigt material man kan använda också och har redan idéer om kottar, pinnar, snäckor och annat från naturen.
Köpte också några fina glaskulor på myrorna som man säkert kan fästa vid något med superlim så att de går att hänga upp, och har några små guldfärgade teskedar som jag köpt på en loppis någon gång, som nog också skulle göra sig fina på det här viset.
Ja det finns hur mycket som helst att jobba med och hur billigt som helst är det också så pengar behöver man inte oroa sig över.

Lite lustigt att just nu när jag sitter och skriver så ser det nästan ut att ljusna lite utomhus. Kanske inte blir någon innedag ändå? Kanske blir vedklyvning istället för pyssel?
Nåja…trivs lika bra med bägge så det blir väl som det blir!

Ha en bra söndag!

Britta 

Idag var det verkligen en konstig morgon. Vet inte var jag fick det ifrån och kommer inte ihåg någon dröm som kunde ha fått mig att börja fundera som jag gjorde direkt på morgonen.
Hann inte ens slå upp ögonen utan började redan innan jag knappt var vaken att tänka på människans ursprung och utveckling??
Ja…inte vad man brukar börja dagen med kanske?

Tänkte på hur fascinerande det egentligen är med våran utveckling och hur synd det är att den gått åt det håll den gjorde.
Det är ju absolut i första hand pengarnas ”fel”.
Hade vi inte börjat med pengar utan stannat kvar vid typ byteshandel och liknande så hade nog utvecklingen aldrig blivit så tokig som den blev.
I dagens läge är det ju pengarna som styr hela vårt leverne och tankesätt. ALLT  går ut på att ”göra stora pengar” åt sig själv.
Roffa åt sig, luras, fuska, utnyttja, missbruka, muta, hota, skövla, förstöra, arma ut, till och med mörda … ja inget sätt verkar för ”lågt” eller fult att använda så länge det resulterar i att vi får mer PENGAR på kontot!!!
Det har ju blivit helt hysteriskt detta att tjäna och spara pengar i samhället.

Men nu var det egentligen inte det jag skulle skriva om…nej det var ju våran utveckling som människor som i första hand upptog mina tankar vi halv sju på morgonen.

När började vi t ex använda kläder? Hur kom vi på det? Skulle tro att det kanske började med att vi upptäckte att vi t ex kunde gå längre och lättare om vi skyddade fotsulorna med något?
Kanske kraftiga blad från någon växt som vi ”surrade fast” vid fötterna?
Och hur kom vi på att börja använda djurhudar som något att kanske vira runt höften eller hänga över axlarna…eller det kanske var växter vi använde även till det från allra första början?
Vi utvecklades väl i alla fall först där det var varmt såklart så att vi inte behövde skydda oss från kyla. Men sen spred vi ju faktiskt ut oss över planeten och till slut kunde vi även bo där det var vinter en del av året. Men då måste vi ju redan ha börjat klä oss i typ djurhudar?

Ja fattar ni vilka djupa fascinerande tankar? Som tur är så är Sv lika intresserad och imponerad som jag av det här så när jag vaknat ordentligt ”tassade jag ut” till honom som redan var vaken och satt i tv soffan och började prata om det här!
Visst tyckte han att jag var lite tokig som hade sådana funderingar direkt jag vaknade men…han har vant sig vid mitt lite annorlunda tankesätt och på ett sätt så vet jag att han gillar det. För han är egentligen likadan.
Han kom då in på det här med hur man från början kunde lära sig vad man kunde äta och inte. Hur man tillagade saker och vad man kunde använda som t ex läkande mediciner?
Ja och det är ju minst lika fascinerande. Hur kunde vi lära oss allt det där??
Jag förstår att det i stressade nutidsmänniskors öron kan låta väldigt märkligt med sådana funderingar men sätt er ner och tänk er in i det en stund.
Dels så finns det inget stopp på hur långt tanken på det kan bära iväg och dels så blir det nästan som en liten meditationsstund.
Kan vara skönt att släppa dagens funderingar och bekymmer och bara ägna tankarna åt detta.

Nåja…nu till något kanske inte lika stort men faktiskt också rätt fascinerande   i alla fall ur min synvinkel. Nämligen mina ”Lyckliga Lottor” som tydligen har bestämt sig för att blomma så fint och outtröttligt.
Ja för mig är det ganska så fantastiskt eftersom jag inte direkt är någon hejare på att sköta om krukväxter.
Vet inte varför men jag är bara så usel på att se till att vattna regelbundet, byta jord och duscha och allt vad man helst ska göra för att få krukväxter att trivas.
Är precis som om jag har så fullt upp med att få annat viktigt att fungera i vardagen så att blommorna kommer allra sist. Tiden, intresset och orken räcker inte till.

Hur som helst så är det i alla fall ett mindre under att de lever och blommar som de gör. Grejen är att det inte är helt nyinköpta heller. När jag köpte dem hade de inte alls lika många blommor och visste ju att de förmodligen inte skulle leva så länge hemma hos mig, men ville ha lite färg i fönstret efter att de minirosor jag köpte efter att julstjärnorna gjort sitt naturligtvis också gett upp och dött. Oj…blev en krånglig mening det där.
I alla fall så köpte jag dessa Lottor på hemköp med vetskapen om att de inte skulle bli långvariga men tyckte att de var så söta så att det var värt att lägga en slant på dem…så länge de varade alltså.
Att det dessutom stod vattnas jämnt och rikligt var ju något som borde ha fått mig att lägga ner tanken så fort den kom på att köpa dem men…nej…jag ville i alla fall testa.

I början gick det åt precis det håll jag förväntat mig. De blommor som fanns började sakta vissna ner och försvinna och så småningom var det knappt ens några knoppar kvar. Tänkte ändå att de ju åtminstone hade fint mörkgrönt bladverk så de får vara kvar ett tag till.
Tiden gick och faktiskt lyckades jag hålla vattningen riklig om än kanske inte så jämn som den skulle men i alla fall. För törstiga är de kan jag lova.
Man måste absolut vattna dem varje dag och ibland till och med två gånger men det som är så bra är att de visar tydligt när det är dags genom att börja hänga och nu har jag ju verkligen gått in för uppgiften att hålla dem vid liv.

Och det lönade sig ju! För det tog inte alltför lång tid innan nya små knoppar började visa sig och när de sen satte igång att slå ut så kom det bara fler och fler.
Kanske är det mormor som är här och hjälper till och påminner mig om vattningen för hon kunde verkligen sköta krukväxter, men hur som helst så slutar jag aldrig att imponeras av deras blomning. Och det är bara att njuta så länge det varar!
Men nu måste jag sluta med skrivandet. Dels så får vi besök från Hälsingland om ca en timme och dels så måste jag vattna mina törstiga Lottor.

Ha det gott så länge!

Britta

Ja igår blev det verkligen en spännande dag…precis som jag avslutade förra inlägget med. Visste ju vad som väntade och var just därför jag avslutade med att imorgon är en ny spännande dag!
För att göra en lång historia kort så var det så att en kollega till mig på kyrkogården ringde för någon vecka sedan och undrade om hon kunde få lite hjälp med ryggen av Sv och när hon sen någon dag senare var här så kände hon ganska direkt  (hon har alltid varit medial men är först nu på senare tid som hon börjat använda och ta vara på sin förmåga för att hjälpa människor) att Svs mamma fanns omkring honom.
Hon valde dock att inte säga något om det då vid det tillfället, men hur som helst så bestämde vi en dag då hon skulle komma hit igen för att testa och se om någon från andra sidan ville säga oss något.
Igår kom hon och inte helt oväntat så var Svs mamma den första som ville fram. Mediet började direkt med att säga att ”Ja nu kommer din mamma här. Oj, vilken varm och fin människa. Jag har aldrig stött på någon med så mycket kärlek och omtanke om andra, och det är som om hon är ”överallt” på samma gång…nästan flyger omkring och bara sprider kärlek över hela rummet, ja i hela luften liksom. Hon är som en liten ängel, en typisk sån som också var en ängel på jorden.”
Och ja…det stämde ju mitt i prick, för det som jag hört om Svs mamma och det lilla jag hann träffa henne och trots att hon då redan var dement så bara vet man att hon var en sk ”ängel på jorden”. Den känslan går inte att ta fel på när man möter vissa människor vare sig de är unga, gamla eller sjuka. Man bara känner hur genomgoda de är.
Hur som helst så var det ingen tvekan om att det var just hon då hon sen förmedlade andra kännetecken på hur hon var när hon fanns här på jorden. Hon talade bl a om att hon mot slutet blev ”förvirrad” alltså dement och hade svårt med minnet vilket stämmer, sen hade hon lite annat att säga Sv men det får vara mellan dem två  
Och naturligtvis ville hon meddela att hon mår så bra nu och finns med honom. Hon hade också försökt att kontakta honom men han har inte uppmärksammat det…bl a genom att busa lite och dragit honom i mössan när han var ute och flugfiskade, men han hade såklart inte reagerat som det var menat. Säkert bara ”viftat bort det”och tänkt att det väl var något annat. (Han är ganska djupt inne i sin fiskevärld när han väl är där så det förvånar mig inte att han inte märkt något).

Ja det blev ganska känslosamt under den här stunden och varken mediet eller Sv kunde hålla tårarna borta. Ett medium blir ju också påverkat av alla känslor som de från andra sidan vill förmedla och den här lilla ”kärleksbomben” till mamma lämnade såklart ingen oberörd.
När hon sen kände sig färdig med sitt ”framträdande” tackade hon för sig och drog sig tillbaka.
Då kom ”själ nr 2″ fram och nu blev det lite knepigare.
Ja nu kommer det en man här fortsatte mediet. Han framstår som en ”farfarsfigur” och vänder sig mest till dig, (alltså mig). Och det är väl lite typiskt att jag knappt har något minne alls av min farfar. Tror att han gick bort när jag var två/tre år ..eller lite mer kanske och var väl den jag minst förväntat mig skulle komma.

I alla fall så blev både jag och mediet mer och mer tveksamma när hon fortsatte att beskriva den här mannen. Det hon fick fram om honom var bl a. Att han visade sig som att han satt i en gungstol och rökte pipa och vad jag vet så rökte inte min farfar men däremot gjorde ju min morfar det..rökte pipa alltså, men det stämde inte med gungstolen för något minne av att min morfar haft en sådan som han suttit i ibland har jag inte. Han talade också om att han under sin tid på jorden var ganska fåordig och det stämmer med min uppfattning om min morfar som inte var den som ”pratade ihjäl folk” om man så säger, och hur min farfar var som personlighet vet jag ju inte.
När mediet sen försökte att ”luska vidare” på vem den här herren var så sa hon plötsligt.
”Undrar om han inte har med det här huset att göra jag”!
”Han säger att han brukar finnas här omkring er och gillar att sitta i eran gungstol och titta på när ni ”jobbar”, för det har han själv redan gjort så mycket så. Och han tycker att ni gör det bra, det här med huset.”!
Jaha…så nu var vi mer inne på att det kanske var en tidigare ägare av huset…kanske till och med han som byggde det? Och att han vände sig till mig var ju i så fall inte konstigt eftersom jag bott här sedan -96.
Tyvärr så stannade han inte så länge så att vi kunde forska vidare och idag är jag full med tankar på vem han kunde ha varit?

Mediet trodde nog också att vi känt av att det funnits någon här men inte haft obehag av det och det stämmer. Jag har aldrig känt mig mörkrädd eller otrygg i det här huset överhuvudtaget, och sen Sv flyttade hit har det blivit en så lugn och skön atmosfär i hela huset, vilket många som besöker oss påpekar och pratar om.  Mediet undrade såklart om det var okej att han tittade till och hälsade på oss ibland och det kändes det tveklöst som om att det var. Om det är någon som har lite historia i huset och dessutom tycker att vi gör det bra nu när vi bor här så får han mer än gärna vara kvar.

Så idag går tankarna bakåt i tiden för mig…och på morgonen kom jag på att min äldste son , när han var i kanske åtta/tio årsåldern såg en man som stod i dörröppningen till vardagsrummet och vinkade åt honom. Skulle ju kunna vara den här mannen faktiskt.
Ja de är fascinerande det här med andevärlden som finns omkring oss hela tiden medan vi går på här som robotar och varken hör eller ser och är så upptagna med ”det jordiska”  
Ja som tur är har ju vissa förmågan att kommunicera och vilket jobb de gör för andra människor.
Ingen högutbildad psykolog i hela världen kan hjälpa en människa lika mycket som ett medium som kommer med ett tröstande, igenkännande  meddelande från de nära och kära som gått bort.
Det lustiga med våran gungstol, vilken är Svs från början och inte alls har stått i det här huset förr, är att jag alltid varit väldigt förtjust i den. Älskar att ta min tekopp och bara gå och sätta mig och filosofera lite en stund medan jag gungar sakta fram och tillbaka.
I gungstolen kan jag fokusera och samla mina tankar och liksom ”betrakta” livet från en annan vinkel, och kanske är det våran lilla ”husgubbe” som får mig att göra det.
Och något som är ännu mer lustigt är att jag på senare år fått en tanke om och talat om för Sv att ”När jag blir 70 år, ska jag sitta i en gungstol och röka pipa, med en spinnande katt i knäet!”
Och man kan ju ”fundra” på vart den tanken kommit ifrån. Den känns i alla fall väldigt lockande och helt rätt för mig…att bara sitta där och gunga och spekulera över hur livet blev till slut.

Något mer att ”fundra” över är hur Svs dator plötsligt kunde gå igång vid tjugo över fyra inatt? Jag vaknade av det där typiska ljudet då man slår igång den och det följande susande ljudet av fläkten i den. Vet att jag tänkte att , å nej, ska den där stå där och låta nu, och tänkte gå upp och slå av den igen, men hann inte ens kliva upp innan den åter stängde av sig.
Först då började jag fundera på hur den kunde göra det av sig själv? Dels så var skarvkontakten som den sitter i avslagen och den har ju aldrig någonsin startar av sig själv förut.

Sen kom tanken på gårdagen och ja just ja…inte så konstigt kanske eftersom andeväsen ofta och gärna vill försöka förmedla sig igenom just elektriska prylar.
Verkar som om de har lätt att påverka sådant med sin energi. Så kanske var det ”husgubben” som ville skoja lite med oss…och inte mig emot för någon som helst rädsla eller obehag kände jag inte och Sv han märket inte ett dugg, utan sov så gott vidare.

Något mer som var givande och som jag fick bekräftat från min kollega var att jag är en känslig person som har lätt att ”ta in” andras energier vilket förklarar dels varför jag blir så trött av att umgås med andra människor, och det var skönt för mig att höra.
Hon sa att jag hör till gruppen ”HSP” av oss människor vilket jag redan konstaterat själv men aldrig riktigt tänkt på att även andra människors känslor och sinnesstämningar påverkar mig.
Du är öppen och måste försöka lära dig att sätta upp ett ”skydd”..föreställa dig en bubbla omkring dig när du ska ut bland en massa folk för att inte riskera att bli helt uttröttad och få huvudvärk osv. Och det är ju just det jag blir. Helt färdig och uttömt på energi dagen efter umgänge med många. Precis som under hela skoltiden då jag så gott som dagligen kom hem med huvudvärk.

Så nu har vi lite mer att leva efter och använda som ”verktyg” i vardagen med alla våra funderingar och vår strävan att få livet såsom vi tänkt oss. Skönt att få lite stöttning från ”andra sidan” såklart!

Men nu tar batteriet strax slut så det är dags att avsluta.
Ha det bäst!

Britta

Börjar med en oredigerad och ganska tråkig bild men var äldste sonen som bad mig att visa skillnaden på den här ”vyn” mellan när björken fortfarande fanns kvar och inte och ja såhär tomt är det alltså nu jämfört med…

..det här som tyvärr var den bästa bild jag kunde jämföra med, men men, var ju bara för att han skulle få se skillnaden, men nu till lite andra bilder!

På vårpromenad med Line i skogen idag!

Rotvältor är alltid lika läskiga…vare sig man sett dem typ hundra gånger eller aldrig…man kan aldrig så noga veta vad de kan hitta på!!

Det händer en hel del ute i skogarna nu..fast sådär lite tyst och i smyg så att man måste vara uppmärksam för att upptäcka det.

Underbar mossa i närbild. En av tre bilder vilka jag inte kunde välja vilken jag skulle ta med så det får bli alla tre.

Det jag mest gillar med den var de små dropparna som jag inte såg just när jag fotade.

Vi var borta vid sjön en dag..och även här har våren tagit över såklart!

Snart dags för årets badsäsong…

Eller ja…om lite drygt två månader kanske??

Och till sist två bilder på våran lilla ”marsianvovve”…ja helt plötsligt medan sv höll på och klyva ved och jag var i full fart med krattan så upptäckte vi att hon såg ut såhär …

Det tog ett tag innan vi räknade ut hur denna plötsliga sminkning, kamouflering eller vad vi ska kalla det kom till, men vi tror att vi till slut hittade stället som hon lyckats gnugga öronen knallgröna mot. Förmodligen en stock som är angripen av gröna alger och som ligger i alldeles lagom ”klihöjd” för henne.
Kul överraskning var det i alla fall att plötsligt ha en grön vovve. Hon såg rätt cool ut och skulle nog platsa i en Rambofilm eller liknande.    :)
Skulle nästan kunna tro att vi tagit henne till en hundsalong för pälsfärgning vilket man tydligen gör i USA  tex… och det är väl kanske inte så förvånande.

Men som tur är så bleknade färgen ganska snabbt för även om det var lite gulligt med de grönrandiga öronen så vill vi nog helst ha henne som hon är…

våran kära lilla ”skruttvovve”!

Men nu är det läggdags och imorgon en ny spännande dag!

Goodnight!

Britta