lillasysterfix

Förra veckan gjorde vi en studieresa med jobbet och besökte krematoriet i Falun. Det var nog det mest intressanta och fascinerande studiebesök jag någonsin gjort tror jag.
Att få komma innanför dörrarna på denna plats som väl knappast är något man pratar om till vardags kändes väldigt speciellt och annorlunda.

Vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade byggt upp innan men att vi skulle få möjlighet att titta in i själva krematorieugnen när den var i bruk var något jag inte ens fantiserat om.
Det första vi fick se var själva kylrummet, som man kanske lite på skämt kan kalla ”väntrummet” , där kistorna förvarades i väntan på att rullas in i ugnen.
Vet inte om jag förväntat mig att vi ens skulle få titta in i detta rum men hann inte reflektera så mycket över det ändå innan vår guide helt ”hemtamt” tryckte på knappen som satte igång porten av den typ som liksom ”rullas upp” i taket och kylan kom strömmande emot oss.

Först var vi väl alla lite tveksamma inför att ta något steg närmare, men guiden som hela tiden gav oss en massa information och fakta stegade helt naturligt in i det stora kylrummet och pratade på om olika slags kistor osv och uppenbarligen hade han inget emot, eller till och med förväntade sig att vi skulle följa med honom in.
Så med lite försiktiga steg gick vi efter honom och kanske var det någon mer än jag som stannade till lite tvärt när han nämnde att det kunde finnas viss lukt där idag då de hade haft lite problem med ventilationen.
Det fick åtminstone mig att stanna till och sniffa lite extra med näsan. Och visst låg det en okänd och obehaglig lukt i den kalla luften…och visst kändes det lite surrealistiskt att tänka på vart lukten kom ifrån.
Eftersom jag är en väldigt tänkande och filosoferande människa så flöt jag här bort i mina egna tankar en stund utan att lägga märke till vad guiden pratade om för tillfället.
Stod där och såg på alla de olika kistorna som satt uppradade längs väggarna. Tänkte på hur tokigt det är att man lägger ner flera tusen på en vacker kista som sen bara ska brännas upp. Tänkte på de som låg där i och hur många olika slags människor det säkert var.

Säkert flest gamla men förmodligen också en del yngre och kanske till och med riktigt unga. Tänkte på hur skört livet ändå är och att man aldrig kan veta när det är ens egen kropps tur att ligga där i det kalla ”väntrummet”.  Och trots att man vet med hundra procents säkerhet att det en dag kommer att bli så och trots att man vet att själen då redan lämnat kroppen för längesen och att man då kommit vidare till en betydligt behagligare tillvaro så känns det lite läskigt att tänka på.
Men samtidigt så känns kremering som det enda alternativet för mig då kroppen ju trots allt bara är vårt tillfälliga ”skal” här på jorden.

Jag vill inte ha någon gravsten med plantering och så som de anhöriga ska känna sig skyldiga att besöka och sköta om. Nej enklast möjligt ska det vara vilket i dagens läge betyder att man väljer att bli strödd i minneslunden.
Det räcker för mig att det finns en plats som anhöriga kan sitta en stund vid och skicka mig en tanke, kanske sätta en bukett blommor i en vas vid kanten av dammen och se när jag i tillfälligt lånad kropp av en fjäril kommer och slår mig ner en stund på en av blommorna.

När visningen av kylrummet var klar gick vi vidare mot brännugnen och det första vi fick se där var kistan som stod på tur efter den som redan var inne.
Detta kändes också till en början lite makabert och underligt när man såg denna kista stå där på ”rullbandet” eller rälsen eller vad man ska kalla det, i väntan på att luckan till ugnen skulle öppnas.
Uppe på kistan låg lite rester av jord och blommor från begravningsceremonin och plötsligt var det som om man kunde känna sorgen och saknaden de anhöriga känt när den pågick.
Guiden fortsatte här att ge oss en massa intressant information och där och då trodde man att detta var det närmaste vi skulle komma själva processen.
Men icke….!

När guiden pratat färdigt visade han oss vidare nedför en liten trappavsats som gjorde att vi kom ner till framsidan av ugnen, och det första blicken föll på där var det runda hål i ugnen som uppenbarligen gjorde det möjligt att kika in. Först kändes det som om man var på lite förbjudet område och två känslor började kriga inombords.
En del av en tänkte ”oaoo vad spännande…tänk om vi får kika in” medan en annan del vilket man väl trodde var den mest förnuftiga av en tänkte ”nej nej, skärp till dej nu, naturligtvis får man inte det”..  fast den mindre förnuftiga, barnsliga delen av en fortsatte såklart med  ” men OM man kommer att få kika in, vad kommer man att kunna se då? Ser man verkligen att det ligger en kropp där inne?”
Och några sekunder senare fick man svaret, för nu hade de andra i gruppen redan börjat turas om att kika in i det runda lilla hålet med sitt orangea fladdrande sken som såg så lockande ut.
Nästan som att se skenet från en brasa genom fönstret på en liten stuga i skogen mitt i smällkalla vintern. Man bara känner att dit vill jag nu.
Nja…eller…menar inte att det var exakt den känslan i det här fallet eftersom tanken på att befinna sig inuti själva ugnen inte lockade, men tanken på att få kika in kändes otroligt lockande.
Och efter att en och en tagit steget fram var det min tur.
Kikhålet var inte större än att man bara kunde titta med ett öga i taget och full av spänning och förväntan knep jag igen det ena och lutade mig fram.

Och faktiskt….bara kanske tre/fyra decimeter ifrån en såg man tydligt bilden av ett kranium som låg där i lågorna. Huvudet var alltså vänt åt vårat håll så man såg hjässan och näsbenet. Ungefär som om man skulle titta på en människa ovanifrån uppe i luften.
Stod där en stund och betraktade det hela. Såg delar av revbenen som fortfarande fanns kvar och tänkte på hur fascinerande det är att vi alla ser så lika ut inuti.
En stund senare fick vi kika in igen och då hade huvudet lagt sig åt sidan, näsan fallit bort och man kunde tydligt se tänderna i överkäken.
När den värsta nyfikenheten lagt sig och alla fått studera det som pågick därinne fick vi en visning av alla de ”reservdelar” som bränningarna lämnade efter sig, och vissa saker kändes helt osannolika att man skulle kunna gå omkring med inne i kroppen.
Knän och knäleder, lårben, armbågsleder, ”ställningar” för steloperation av ryggkotor som mest liknade urgamla tortyrredskap med sina långa skruvar, ännu mera skruvar och plattor som förstärkning av av leder osv osv.
Ett under att kroppen kan acceptera och ta emot dessa delar av så främmande material.
Till och med en stålhätta från en sko hade de hittat som tydligen funnits kvar efter kremeringen av en ung tjej. Förmodligen hade hon den där typen av tuffa kängor på sig när hon lades ner i kistan.

Ja det var verkligen ett annorlunda studiebesök och ett annorlunda perspektiv på livet vi fick uppleva den dagen och som lämnade många grubblerier och tankar efter sig.
Men intressant och givande var det i alla fall. Och när vi en stund senare gick ut därifrån kände man sig genast lite lättare i stegen.
Lite mera tacksam över livet man har just nu och lite mer motiverad att göra det bästa man kan av det medans man kan. Lära sig uppskatta varje dag man har tillsammans och verkligen ta tillvara tiden man fått här och nu för en dag ligger faktiskt ens egen kropp i kistan och väntar där på ”rullbandet” på väg in i lågorna.
Låter hemskt och lite skrämmande men är ju egentligen hur naturligt som helst. Inget finns ju för evigt och allt liv är bara en enda rundgång.
Man föds, lever och dör, vare sig man är människa, djur, insekt, växt,planet, solsystem osv…allt har sin egen cykel och just nu finns jag här i form av Britta Andersson och är faktiskt ganska nöjd med det.

Ha det bra och uppskatta livet medans ni kan !!
Britta

Och bra blev det trots att vi inte hann slutföra hela sträckan. Var väl kanske lite tidsoptimister också i och med att systersonen skulle med ett tåg klockan tre, men vi hade nog inte räknat med såpass otrampade stigar och bitvis svår terräng.

Det som nog räddade oss från att helt gå bort oss innan vi nådde fram till sjön Nordsjön var att jag och Sv gått just den sträckan tidigare, för nu var det tack vare att jag kom ihåg lite på ett ungefär hur vi gick då som vi lyckades hitta den orangea märkningen som på vissa ställen saknades helt.

”Äldste sonen på vårt första vätskestopp vid sjön”

Efter stoppet vandrade vi vidare mot det om jag väntat på med mest spänning. Stället som var alldeles vattenfyllt den gången jag och Sv tänkte ta oss över där.

Men…som jag hoppats på så var det just för att det var tidigt på våren då, för nu var vattennivån långt under plankorna man ska gå på. Tack och lov för det. Hade väl ingen större lust att behöva klä av oss och vada över.

Systersonen behövde dock inte fundera på om han skulle bli blöt eller inte då han gick i sina barfotaskor. Med andra ord så blev han ganska omgående blöt när han klafsade omkring på myren.

Syrrorna en bit framför mig igen. Jag måste nämligen antingen gå först när vi vandrar eller en bit efter pga att jag annars riskerar att bli ”åksjuk” om jag har ett par fötter nära framför mig som rör sig hela tiden. Så kan livet vara för en sk HSP människa…högkänslig alltså.

Något som jag ännu inte hunnit ta reda på men absolut ska göra är vad detta är för en växt? Långa revor med så friskt gröna blad som på vissa ställen sträckte sig över plankorna vi gick på över myren. En svag gissning är tranbärsris men som sagt bara en gissning.

Sista glimten av Nordsjön innan vi knatade vidare.

Som sagt så var vissa sträckor väldigt eller helt otrampade och ganska mycket både uppför och nedför så tidsplanen sprack ganska tidigt.

Å hej åhå, över stock och sten…lycklig syster som äntligen tagit sig över det stora hindret…och ännu mer lycklig..eller åtminstone väldigt road son till samma syster en bit bort.

Sen började en mer eller mindre ”bergsbestigning” igen…

..men det är ju det som gör nya vandringar så roliga och givande…det oväntade och överraskande landskapet.

Fotografering av de två första som tagit sig upp på toppen.

Sen var det dags för syster nummer två att ta sig an ännu ett hinder i form av omkullfallet träd. Hon valde dock en annan strategi.

Å hej…

..åhå….

..och Yes…gick ju bra det där med! Bra med ett gympapass i skogen!

Sonen min valde den där lite mer ”ungdomliga” tekniken…om man så säger.

Den som kräver lite mer styrka men går betydligt snabbare…alltså ett litet böj på rygg och knän bara…men det är inte så bara för oss ”tanter” som närmar oss 50!  

Uppe från den här toppen hade vi utsikt över en liten ”pöl” som enligt kartan heter Södersjön. Här kunde man gärna ha haft en liten stuga!

Sen följde ännu en ”förvirrad” sträcka med avsaknad av markering innan vi till slut lyckades komma på rätt spår igen. Då insåg vi dock att det gått åt alldeles för mycket tid och bestämde oss för att endast gå upp till det som på kartan heter Nissabodarna och äta där innan vi gick tillbaka samma stig igen för att sen återvända till startpunkten genom att följa den bilväg vi precis korsat.

Och aldrig smakar väl maten så gott som ute i det fria efter lite ”skogsgympa! Potatissallad och skinka…mums!

Och vilken mysig stuga det låg där mitt ute i skogen sen…skulle gärna tillbringa en vecka eller två där.

Det lilla dasset låg också fint därute på den lilla bergknallen med vitmossa och tallar!

Och nog var det tur att vi tog oss tid att äta ordentligt för sen väntade en ca fem/sex km lång  vandring i väldigt rask takt, längs knagglig grusväg, så nog visste man att man levde när vi till slut kom tillbaka till mina föräldrars stuga där vi startade.

Skönt att slänga upp sina trötta ben och fötter på en fotpall efteråt. Men blöt blev jag inte…trots flera djupa tramp rakt ner i myrvattnet…mina meindlkängor tillsammans med de vattentäta damaskerna som man sätter utanpå är helt otroligt suveränt när man ska vandra i sån här terräng. Tror att mina fötter hade fått utmärkelsen ”torrast” om vi hade haft någon sån. Sonen som gick i korta gummistövlar klarade sig nog också bra men då blir man ju liksom ”blöt” från insidan istället…med andra ord genomblöt av svett.

Start och mål på dagens vandring…klittastugan som funnits i min mors släkt under många år. Finns få ställen på jorden som ger en sån känsla av lugn och ro som man får när man vistas där och om det går som planerat den här gången så ska jag och Sv tillbringa nästa helg där.
Ser fram emot det redan nu!!

Ha det gott så länge!

Britta

Idag ska vi ut på en lite spännande vandring, syrrorna och jag…äldste sonen och ena syrrans mellanson följer med också! Sv och Line stannar hemma pga att de får besök från Hälsingland så visst blir det lite tomt utan dem men det hindrar ju inte att vi två (tre) gör samma vandring tillsammans lite senare i höst kanske?

Det som gör den lite spännande är att vi inte vet om det går att ta sig över på ett ställe där det faktiskt var alldeles för högt vatten när jag och Sv gick dit en gång tidigt på våren. Nu hoppas vi dock på att det var just vårfloden som då som gjorde att de brädor man skulle gå på låg helt under vatten. Vi får se…roligt blir det i alla fall och i värsta fall får vi klä av oss, ta ryggsäckarna på huvudet och vada över. Ett äventyr bara det. Har förvarnat övriga deltagare om att ta med sig extra underkläder ifall att det blir så.

Kanske ska tala om att bilden ovan inte visar det ställe jag skriver om. Då skulle det nog vara ganska omöjligt att ta sig över utan att simma  :)   nej men tyckte bara att bilden var en bra symbol för situationen.

Tar naturligtvis kameran med…fast bara den lilla vattentäta den här gången, så hoppas jag på att kanske orka skriva lite om hur det gick ikväll? Men nu måste jag fortsätta packa. Klockan nio startar vi och stället vi går ifrån ligger ca tre mil hemifrån så ha det så bra så länge!

Britta

Vet inte om det är så mycket att fira egentligen men vi tog det som en bra ursäkt för att kosta på oss en weekend i fjällen. Jag har alltså fyllt 45 nu och inte vet jag om det känns så stort skillnad mot 44?  ;)
Men men…nu är det ju åtminstone ”bara” 20 år kvar till pension..och det kan väl i alla fall vara något att fira!

Den här gången höll vi oss kvar i Dalarna för att se vad vårt eget landskap har att erbjuda vad det gäller fjällnatur och besvikna är vi inte. Vi fick tag i en stuga i Hemfjällstangen (Transtrandsfjällen) och även om själva stugan mest var omgiven av skog så var det nära till den vandringsled som tog oss ut i den fria härliga naturen. Så med ryggsäckarna packade gav vi oss av vid klockan åtta på morgonen på min födelsedag.

Och Line som till en början hade alldeles för mycket energi inom sig började med lite förbjuden kviströjning. Ajabaja!!

Sten finns det gott om i den här miljön och denna typ av stentorn dök upp lite här och var.

Antingen är det uttråkade barn eller någon vuxen som är lika barnslig som jag (eftersom jag också skulle kunna få för mig att bygga något liknande) som skapat dem.

Efter en dryg timmes vandring kom vi fram till den första raststugan vid namn Mellanfjällsstugan. Där blev det lite ”varma koppen” och en macka innan vi knatade vidare.

Ut på fjället igen och nu var det slut på den lyxiga spångade leden. Men vad gör det när man njuter av varje steg i denna tysta och ljuvligt avslappnande miljö!!

När vi så småningom kom fram till nästa raststuga som jag av utrymmesskäl inte tagit med någon bild av fick jag för mig att jag absolut skulle upp på toppen av det fjäll som låg framför oss. Tänkte att när jag nu för en gångs skull är ute på en äventyr som detta på min födelsedag så bara måste jag upp på toppen och uppleva utsikten.

Så med Line som sällskap och medan husse passade på att vila sina (några år äldre) ben vid raststugan så påbörjade vi den branta promenaden upp.
Och det var det verkligen värt. Utsikten där uppe var helt fantastisk.

Fick för mig att vi skulle ta en bild av oss båda där uppe och satte igång med att experimentera med självutlösaren och det blev ett himla spring fram och tillbaka innan vi blev nöjda med bilden. Började med att sätta oss med ryggen till men kom sen på att en bild framifrån för en gångs skull borde tas. Jag gillar egentligen inte att vara med på foton där ansiktet är med men tänkte att nu när jag väl är här och firar en ganska jämn födelsedag så kan jag väl ”bjuda” på det.
För hur eländig man än tycker att man ser ut på bild så visar det ju bara sanningen och kan ju vara roligt att ha kvar längre fram i livet.

Den här blev i alla fall den mest lyckade bakifrån tyckte vi. Det var riktigt svårt att hinna fram och få Line att sitta bredvid mig på de tio sekunder vi hade på oss men roligt var det och det blev en hel del skratt och svansviftning innan vi var färdiga med detta projekt. Line bestämde ganska snabbt att det var en rolig lek och väntade ivrigt på mitt kommando om att snabbt komma fram och sätta sig bredvid mig när kameran började nedräkningen av sekunder.

Sen blev det både ett…

…två…

…tre …

…och fyra försök innan vi blev nöjda med ”framifrånbilden”…men den här fick till slut duga.

Sen stod vi där en stund och bara njöt av vyerna…kikade i kikaren och ringde upp husse för en pratstund där nerifrån innan vi gav oss av ner igen.

Om man tittar nere i vänstra hörnet i denna bild så ser man stugan som Sv väntade vid. En ganska stor raststuga som under högsäsongerna har öppet som café och våffelstuga. Nu var det däremot stängt då sista dagen för sommarsäsongen var den sista augusti.

Sen vandrade vi tillbaka samma led till den första raststugan och intog dagens lunch. Chili con carne uppvärmd i spritköket. God och lyxig födelsedagslunch.

Även en tvåårig ungdom måste rasta lite ibland.

Mot slutet av vandringen märktes det att till och med Line började få nog och bli trött.

Meditationsvandring!!!

Sagolikt vackert är det i alla fall!!

Har blivit lite av en tradition att ta en sån här bild när vi är ute på vandringar. Mina kära Meindlkängor som tar mig fram så bekvämt i både vått och torrt!

Line har ju däremot inga vandringskängor att förlita sig på men har blivit en mästare på att använda sina fyra tassar när det gäller att ta sig över spångar och läskiga små broar. Var med stor försiktighet hon tog sig över den här trallen vilket är förståeligt då ett litet felsteg skulle kunna leda till att hon halkade emellan med benen.

Så utan att ljuga kan jag säga att det här var den bästa födelsedagen på länge. Dagen började såklart med frukost på säng och en jättefin present som jag dessvärre inte tagit någon bild av än men det kommer senare, fortsatte sedan med den härliga vandringen och avslutades med pizza och öl i stugan så inte fanns det mycket att klaga på över den födelsedagen inte.
Återkommer nog med lite mer bilder från våran lilla semestertripp. Men nu får ni ha det så bra så länge så får vi se när jag lyckas ta mig tid med bloggandet igen.

Britta

Ja här bodde vi alltså. I stugan som var mycket mindre än vi trodde, lite dåligt utrustad, med obekväma sängar och en högt brummande typ hydrofor..eller vad det heter ?…inne på golvet på den redan trånga toaletten.
Ojoj…vilken ”gnällsvensson” hon är tänker ni men om jag/vi inte redan innan hade byggt upp såna förväntningar på stugan som vi gjorde den här gången så hade jag inte klagat så mycket tror jag. Visst klarar vi av att bo enkelt båda två och varken behöver eller vill ha det hypermodernt i ett hem, men när man har en uppfattning och bild i huvudet av hur det ska bli och man har lagt ner flera tusenlappar på något så kan det ändå bli en liten besvikelse när verkligheten är något helt annat.

Nåja…nu ska vi inte älta om det utan låt oss ta fram det positiva istället  

För även om stugan inte låg så precis intill den lilla sjön som jag trodde så var det ändå vackra vyer runtom, åtminstone på ena sidan  

Och nere vid sjön som man kom till bara genom att gå en kort bit på en stig så var det helt magiskt vackert. Båten hörde till stugan men tyvärr så blev det bara en tur ut i den för oss. Fisket visade sig även här vara helt dött så vi valde att se båtturen som en fin förmiddag på sjön istället.

Vi kom ju hit på lördagen och det här var på tisdagen därefter då solen sken för första gången och vi väntade besök av mina föräldrar. Vi tyckte väl att vi bara måste ha varit ut och provat båten innan de skulle komma så när vi till och med fick vakna till solsken så passade vi på.

Och de här vyerna kan man ju inte klaga på…(det här är dock taget en annan dag nere vid sjön då molnen och regnskurarna återigen var tillbaka, faktiskt så var det så att det var mina föräldrar som kom med solen kan man säga …och dessvärre tog den med sig när de åkte vidare mot Norge dagen efter  :)  )

En märklig sak med sjön var att sjögräs och näckrosor liksom växte i ”ringar”. Något som varken jag eller Sv sett förut. Man ser lite av det om man tittar till höger på den här bilden.

Här syns det lite bättre…nästan lite UFO-känsla över det  

Den här gården låg så underbart vi sjön så att jag bara var tvungen att ta kort på den…där skulle man lätt kunna bo    

Två andra bilder från en kväll då åskan och regnet dragit förbi. Nästan onödigt vackert!  

Så det blev i alla fall en båttur under veckan. Sen fick den ligga där och vila i vassen igen.

Stigen ner till sjön gick till Lines stora lycka i utkanten av en oslagen äng. Hur kul som helst att springa ett ”race” i det höga gräset. Det blev några vändor ner på ängen innan bonden samma dag som vi var ute i båten, kom och slog ner och tog upp gräset. Men det gjorde inte heller saken sämre då vi fick en hel ”fotbollsplan” att vara ute och busa på. Jaga boll och rulla sig är heller inte fel.  

Line hade väl också en skaplig vecka, även om hon inte heller kunde slappna av riktigt i stugan. Ute i naturen kunde hon dock koppla av och vara sig själv så någonting fick hon väl ut av semestern ändå. Men nog märker man väldigt väl hur hemkär hon är för nog mår hon som bäst när hon får vara hemma i tryggheten på gården. Dessutom åt hon så gott som ingenting under hela veckan så nog är det en riktig hemmahund det här.

Men hon var i alla fall med och satte sina ”tassavtryck” lite här och var där i Långå.

Det varierande vädret gjorde att det blev en massa häftiga moln på himlen. Gillar det här med kontrasten mellan det ljusa och mörka.

Och det här som ser ut som ett stort spöke som sträcker upp sina armar och säger Buuhh…!!
Tycker till och med att man kan se ett ansikte där i mitten.  

Något mer som fascinerade var all denna ljung som växte och blommade så gott som överallt där vi åkte.  Så himla fint! Påminde faktiskt om naturen på Irland många gånger.

Något mer som vi knappt sett här hemma var dessa rödorangefärgade stenar som dök upp lite här och var i skogarna.

Är väl någon speciell lav eller mossa som skapar det? Nästan onaturligt och konstgjort såg det ut på vissa ställen.

Samma med det här gröna som växte på de miljoner med stenar vi såg. Här och var i skogarna låg det stora rösen med stenar utspridda. Har inte sett det heller förut och vet inte hur de uppkommit? Vi tycker att om de legat där i tusentals år så borde de ha vuxit över för längesen?

Vackra mönster och färger bildade de i alla fall! Hade kunnat studera dem hur länge som helst….men tror inte Svs tålamod hade räckt till för det    ;)

Och så mycket mjölkört (rallarros) som vi såg har jag nog aldrig sett samtidigt. Stora stora hyggen fulla med dessa vackra blommor. Tyvärr så blev det aldrig av att fota det och det är ju ändå så svårt att få med hela vidden av det och känslan i det på bild så det får vara bevarat i minnet istället.

Och även om den här bilden lika gärna kunde ha varit tagen härhemma så är det min favorit. Älskar ljuset och känslan i den!

Ännu en mossa som jag inte sett förut. Som liksom slingrade sig fram på marken.

Och den här stenen har så gott som blivit helt inbäddad i mossa och lavar i alla möjliga färger. Den passade så himla bra in där i havet av ljung och vitmossa.

Lyckades få upp Line på den men hallå….fick lov att säga åt henne att ”skärpa till sig” och sträcka lite på sig ! Kunde ju inte stå och se sådär totalt uttråkad ut!

Sådärja…mycket bättre!! Lite stolthet och självförtroende tack  

Det får avsluta inlägget för idag denna lördag. Den här helgen kommer att gå åt till att flytta yngste sonen till Uppsala. Idag är det packning och organisering som gäller och imorgon bär det av. Blir en lång dag med först ett besök på IKEA för inköp av ”bohag” och sen en massa skruvande och möblerande innan vi åker hem igen. Känns roligt även om man nog får gå som en zombie på jobbet på måndagen sen…men men…det går det med. Får vila och ta igen oss helgen därpå istället. Ha det gott!

Britta

Är vad jag provat på de senaste tre/fyra veckorna och även om det då och då känts som om jag saknat just skrivandet här så är jag ändå förvånad över hur avkopplande och skönt det faktiskt varit. För visst blir det en slags stress ändå att känna det där att man bör och vill gå in på datorn och kolla lite vad som händer där ute i ”cyberspace”!
Nu blev vi ju utan internet både under våran semestervecka i Långå och sen när vi kom hem då det blivit något stort avbrott för Telia som inte kunde leverera några tjänster till någon av oss här i byn.Till Svs stora lättnad dock så kunde vi ändå fortsätta se på tv eftersom vi har våran genom Boxer och inte Telia. Det räddade nog honom från att ”gå i taket” då jag märkte att han blev betydligt mer rastlös och stressad än mig över att inte ha internet.
Jag blev faktiskt inte stressad alls utan kunde lugnt gå in i min ”egen lilla värld” och läsa desto mer böcker vid frukostbordet istället.
Men nu i början på veckan tror jag det var…???? ….kom internet tillbaka och idag är det första dagen som jag känner att jag har tid och ork att skriva.

Först hade jag tänkt hoppa över att göra ett inlägg om semestern då jag ibland känner att jag omedvetet ”styr” mig själv lite väl mycket här på bloggen. Gillar inte att tänka ”fyrkantigt” som jag gör ibland då jag tycker och tror att varje inlägg liksom måste vara en fortsättning på det förra. Varför skulle det behöva vara det? Jag har ju säkert inte fler läsare än vad som kan räknas på en hand, behöver inte skriva för att få pengar i plånboken och har väl aldrig bestämt att detta ska vara en typ dagboksblogg .
Ibland kommer ju inspiration till att skriva om någon tanke, fundering och ämne som kommit upp under dagen och då vill jag känna mig fri att filosofera och fundera vidare över det i skrivform här på bloggen.
Men så satt jag och fixade med bilderna från resan och kände att ”Jo men nog ska jag väl skriva lite om semestern ändå? ” Så det får väl bli ett helt vanligt dagboksinlägg idag också då…

För att sammanfatta veckan i Långå innan jag börjar så kan jag säga att …Nja…den blev väl lite sisådär kan man säga. Mestadels dåligt väder, en stuga som inte alls var så bra som vi trodde med obekväma sängar (vilket vi dock lyckades få till det bättre genom madrassbyte med de andra sängarna ) en hyrdrofor eller vad det heter, inne på toaletten som satte igång att bullra och låta så fort man använde vattnet , vilket alltid fick mig att ”hoppa till” trots att jag visste att den skulle starta, dåligt fiske för Sv då vattnet i Ljusnan gick väldigt mycket upp och ner och ja…veckan blev inte riktigt som väntat men överlag hade vi väl  det bra ändå. Vi fick i alla fall se väldigt mycket fint vad gäller djur och natur och bara det plus avkopplingen från att slippa alla måsten hemma gjorde ju vistelsen ganska bra ändå.
Men nu inser jag att det här inlägget kommer att bli alldeles för långt om jag ska både visa bilder och skriva lite om resan nu så det får nog bli så att jag delar av här och gör ett eget semesterinlägg istället. Så avslutar här och börjar på ett nytt på en gång!

Britta

Ja så gott som i alla fall! Har nu ägnat hela eftermiddagen/kvällen åt packning och förberedelser inför avresan imorgon. Ska jobba till halv tolv först men sen försöker vi komma iväg så snart som möjligt!
Vi är förväntansfulla som barn inför julafton ungefär och längtar lika mycket båda två efter att komma iväg ett tag. Annars brukar det vara Sv som längtar bort mer än mig men i år känner till och med jag att jag faktiskt inte hellre skulle vilja vara hemma,
Är nog mycket den här ständigt bakomliggande känslan av att hemma inte är riktigt ”hemma” som gör att jag gärna åker bort.

Självklart blir det norrut som vanligt. Först upp till Sveg ungefär för en övernattning där och sen vidare till stugan i Långå i Härjedalen där vi stannar en vecka.
Men nu måste jag hoppa i säng och hinna få lite sömn också. Imorgon blir en lång och händelserik dag…men också väldigt rolig förstås!
Hoppas att vi lyckas få till ett internet där vi är men är inte säkert så i så fall dröjer det till nästa inlägg.
Ha det bra så länge!!

Britta

Ja inuti huvudet finns i alla fall tanken varenda dag. Att göra ett blogginlägg alltså! Men det verkar ska mycket till innan tanke blir till handling? Ja dagarna går och nu är vi ju redan inne på den sista veckan inför våran semesterresa. Den här gången åker vi till Långå i Härjedalen där vi hyrt en stuga en vecka…..och som jag längtar!!!
Tänkte häromdagen att det här är nog första gången som jag verkligen längtar bort riktigt ordentligt. Vet inte exakt vad det beror på men vet i alla fall att den här jobbsäsongen har varit ovanligt slitig på något vis. Eller att jag själv känt mig mera sliten än vanligt. Så nu ska det bli skönt att komma iväg ett tag. Och det bästa är! Vi slipper hela classic car week!  Slippa se all fylla, nedskräpning och svineri mm. Slippa läsa om våldtäkter och knivbråk under veckan och framförallt…slippa stå och köa i en evighet för att ta sig de sju åtta kilometrarna hem.

Nej, vi åker till lugnet och stillheten längre norrut istället. Kopplar av och kopplar bort vardagen och alla jobbiga tankar och funderingar ett tag. Släpper lite ansvar och plikter och ”bara är”!! Tror tyvärr inte att jag kommer att kunna blogga den här gången för vi har sagt upp vårat mobila bredband och vad jag vet så går det väl inte att skaffa bara ett tillfälligt sådant till datorn? Lite synd är det eftersom det känts riktigt roligt att göra några semesterinlägg, och hur ska man kunna sammanfatta en hel vecka när man kommer hem igen? Nåja, vi får se hur det blir? På fredag åker vi i alla fall, så fort jag slutat jobbet. Första stopp blir på en bondgård någonstans utanför Sveg där vi hyrt en stuga för en natt bara och sen på lördag åker vi vidare till Långå och stugan vi spenderar resten av veckan i. Men nu är det läggdags. 

Hörs och ses förhoppningsvis snart…om jag lyckas få till det där inlägget som jag alltid går och planerar i huvudet förstås!  

Britta

Använder en bild från Hovtjärn bara för att symbolisera en av våra miljoner….eller ja…kanske inte miljoner men hundratals borde det väl i alla fall vara?….av våra små skogstjärnar här i våra trakter.
Tror det är i ca två år nu som Sv pratat om denna Täxtjärn som han och Wilma en gång i tiden gav sig av till och som han sagt att han och jag bara måste gå och se någon gång.
Så idag ska det ske…

Vädret är underbart, jag är ledig och vi vaknade riktigt tidigt så läget är perfekt!

Blir spännande att se denna lilla tjärn som Sv pratat så varmt om. Påstår att den nästan ska ligga finare än Hovtjärn, men det återstår att se.
Spelar ingen roll hur det ser ut där förresten, huvudsaken är att vi kommer ut i naturen.
Längesen nu känns det som…och välbehövligt!

Vi räknar med att vara borta länge och tar mat med såklart. Om nu inte knott och mygg blir alldeles outhärdliga?

Just det…sen är det en till viktig dag idag också…Line fyller nämligen två år!!!
Grattis gosegumman!!!!

Längesen du var såhär liten nu….

…och ändå inte!!

Tiden går lite för fort ibland.

Men nu är det påklädning och packning som gäller…måste ta vara på tiden nu när vi var uppe i tid för en gångs skull. Klockan är just nu fem över sex och frukosten är redan avklarad.
Härligt!

Hörs och ses!

Britta

Trots att jag är lite extra trött efter jobbet idag så har jag den där känslan av rastlöshet i kroppen. Ni vet den där känslan av att livet liksom ”står och stampar” och att man inte kommer någonvart.
Att dagarna bara går och går och samma mönster upprepar sig om och om igen…sova, jobba, äta, handla mat, sova osv osv!!

Som att man befann sig i ett hamsterhjul där det varken är särskilt roligt eller tråkigt, man bara går där utan att vare sig tänka eller känna något speciellt alls!

Fast egentligen är det nog mest inuti mitt huvud som detta pågår för visst gör jag/vi väl en del saker på dagarna men…ja?…hur ska jag förklara känslan inuti?
Jo …..!!!!
…som att trots att man gör en del roliga och givande saker så finns det en ”grundkänsla” som liksom ligger över en på ett negativt sätt hela tiden. En grundkänsla som ligger där och gömmer sig och pyr under den trevliga, ljusa ytan som livet trots allt för det mesta är ändå. Föreställ er att ni tittar på den här bilden i dess verkliga form.

Alltså att ni befinner er där vid den lugna lilla sjön en fin stilla sommarkväll. Fåglar som sjunger lite här och där, flugor, humlor och bin som surrar, doften från sjö och skog omkring dig, ett plask då och då från småfisk som vakar. Sländan som fladdrar omkring på ytan redo att pröva sina vingar för första gången och ge sig iväg. Allt känns lugnt och idylliskt….så länge man håller sig ovanför ytan. 
Men trots att ytan är så vacker så vet man att därunder ser det annorlunda ut!

Att beskriva kontrasten därunder i ord är onödig. Det räcker att bara tänka sig att man plötsligt hamnar där så vet alla att det är en helt annan känsla.
Och det är den känslan jag menar med min underliggande ”grundkänsla”, och jag börjar bli oerhört, innerligt trött på den.
Man har väl en gräns för allt egentligen även om det tar olika lång tid för olika människor att nå den. Jag närmar mig med stormsteg nu känns det som.
Fullkomligt hatar den här känslan av att gå och vänta på någonting som jag ju inte ens vet vad det är? Man hålls tillbaka och vill och kan inte planera några ”större projekt” när man någonstans vet att det först måste till en stor förändring.

En förändring som man dessutom både vill och inte vill samtidigt…ja det är faktiskt helt sant, och det är det som är det allra allra jobbigaste. Jag vill faktiskt lika gärna stanna kvar här som att flytta härifrån. Så är det!

Vissa dagar känner jag….”tänk va skönt att flytta härifrån. Få huset sålt till någon som är fullt införstådd med dess skick så att det inte kommer något surt efter som man säger, flytta till något mindre och mer lättskött för oss båda. Kanske till och med bara hyra någonstans och satsa på att köpa ett sommarställe istället. Tänk vad praktiskt att bo bekvämt och tryggt under vintern och sen så gott som flytta ut i sommarstugan fr om typ april/maj t om oktober. Eller bara hitta något mindre hus med mindre trädgård att sköta och i endast enplan så att t om Sv törs klättra upp på en stege om så behövs  ;)   ett ställe där jag även har råd att bo kvar den dagen jag blir ensam, (hatar egentligen den tanken och får ont i magen varje gång men ska man se verkligheten som den är, vilket man ju måste ibland så blir jag väl troligast kvar ensam ett antal år efter Sv. Det är inte själva ensamheten som skrämmer mig eftersom jag egentligen trivs väldigt bra med ensamhet…nej det är tanken på att han inte finns kvar här på jorden med mig, den tanken är så skrämmande och lämnar ett stort svart hål inuti när jag tänker den….världen, livet och vardagen utan honom? ? ? Vem ska jag då dela alla mina tokiga tankar med?)

Ibland tänker jag också att …nej nu tar vi och gör något drastiskt i livet. Säljer gården och flyttar långt härifrån. Långt för mig är typ till ett annat landskap, inte en annan världsdel eller så. Har ju i princip bara flyttat en gång och det var ca 300 m längre upp i byn ifrån mitt barndomshem.
Allra första gången jag lämnade mitt trygga ”flickrum” var det bara ut i en lägenhet på samma gård som mina föräldrar  
Tänker ibland att det nog skulle vara väldigt nyttigt för mig att prova på att bo någon helt annanstans? Och säkert väldigt roligt och spännande också.

Men sen har vi den där andra sidan av bekymret. Den där hemtama, invanda, introverta människan med sin lilla ”nalle Puh hjärna” som blir väldigt trött väldigt lätt av nya intryck och upplevelser. Den där människan inom mig vars hjärta gråter när hon tänker på att lämna det här. Det vackra gamla huset och gården med en historia och själ som jag förmodligen aldrig kommer att komma i närheten av igen om vi köper något annat tillsammans.
Dessa gamla hus och gårdar har ju stigit i värde något enormt de senaste åren och med våra inkomster blir det ju inte aktuellt att kunna låna så pass mycket pengar.
Men…den här typen av gård och hus kräver ju också en hel del i underhåll och skötsel så…ja?…är det värt att försöka bo kvar?….är det klokt när vi kanske vill ha tid över till att uppleva annat också?…är det verkligen så viktigt var och hur man bor?

Och till sist kommer vi till något annat som envist gnager lite inom mig.
Jag lovade en gång i tiden detta hus och denna gård att jag skulle ta hand om den. Ta hand om och vårda den och sätta en egen prägel på den. Men…det blev aldrig riktigt så och nu är frågan?…är det då inte bättre att lämna över det till någon annan? Någon som verkligen sköter om det som det behöver och som tycker det är värt att satsa en hel del på? Någon som har ekonomi åt det och gör det till sin livsuppgift vilket jag en gång trodde att jag skulle göra?!?
Det här huset går att göra hur fint och trivsamt som helst om bara viljan, engagemanget och pengarna finns. Jag har massor med planer och idéer om förbättringar och ”fix” som skulle göra det till ett hus man aldrig vill lämna. Altan, balkong (kanske t om inglasad?), ta bort en vägg och göra ett enda stort kök med matplats av halva undervåningen,  :)  …en matplats med kakelugn och stort fönster med mycket ljusinsläpp.
Ja det finns en del idéer… men.

Egentligen och helt ärligt så vet jag att vi inte kan bo kvar här. Jag vet att det varken är ekonomiskt eller ”fysiskt” (alltså arbetsmässigt) möjligt i längden för ingen av oss verkar föryngras?? Konstigt det där, eller hur?  

Jag vet att jag måste släppa och lämna över det till yngre människor som är beredda att satsa för framtiden på det här. Och visst vore väl också det en underbar känsla. Att veta att man lämnar över till någon som tar hand om det väl.
Livet blir inte alltid som man tänkt och jag brukar tänka att jag faktiskt en gång i livet fick uppleva känslan av att köpa mitt drömhus…det här huset alltså…det var en nervös väntan innan vi fick reda på om just vi (min före detta alltså) skulle få köpa det. Men när det blev bestämt minns jag hur man liksom gick och svävade på moln i några dagar och genast började fantisera och planera för hur man skulle ha det.
Och det är inte alla som får uppleva det. Många har inte ens råd att köpa något eget utan får stanna hela sitt liv i en lägenhet trots att de kanske som jag har en längtan ut i naturen och friheten. Att kunna få rå sig själv och ha landsbygd och skog omkring sig.
Det är en lyx…jag vet…och jag uppskattar varje dag jag får leva såhär.

Nåja…nog om det här nu, men nu vet ni vad den där ”grundkänslan” jag skrev om i början handlar om. Längtan efter att få rota sig ordentligt och ”komma hem”!
Veta att här ska jag bo så länge jag bara orkar med, och sen kunna ge sig riktigt hän åt planering, inredning, möblering, målning, trädgården…ja allt som man vill göra till sitt och genom det visa vem man är som person och hur man ser på livet.

Det är den känslan jag längtar så sablars mycket efter….få ro i själen och vakna på morgonen med känslan, vad ska jag hitta på och göra härhemma idag, en ledig morgon. Istället för känslan av…jaha, ännu en dag i livet som måste avverkas i väntan på detta när var hur vi ska bo. Ännu en dag med rastlöshetskänlsan som kommer när man tänker att det skulle vara roligt att fixa med det och det…göra si där och så där…sätta upp en sån där där borta och kanske investera i den där fina jag såg på internet igår och skulle passa så bra där…fast nej….just det…det är väl igen större idé om man ändå inte ska bo kvar ?
Det är den mest tärande känsla jag någonsin levt med i mitt liv och jag riktigt känner hur den äter upp mig inifrån. Den fullkomligt lever på bekostnad av min livslust och inspiration så snart finns det väl knappt någon drivkraft kvar, till något i livet?

Och det värsta är…den finns med varje dag, vare sig vi gör något roligt eller inte så finns den med varje dag där under ytan!!!

Britta