lillasysterfix

En vecka sen sist nu igen. En vecka som gått så otroligt fort, precis som de tidigare två veckorna. Har nu avklarat de tre veckorna av vikariatet som innebar att man börjar 5:30 på morgonen. Vet inte om det var det som gav känslan av att tiden gick extra fort men det gjorde den.
Dagarna bara flög iväg och jobbet flöt på i ett lagom tempo.
Hade ett bra schema som var generöst med tid på varje ställe (åkte runt på tre till fyra platser per dag) så det var heller inte så att jag stressade mig genom dagarna.
Varje morgon började med ett tvåtimmarspass på ett dagis tillsammans med en kollega och sen var jag ensam resten av dagen.
Med andra ord helt perfekt för mig. Alldeles lagom med socialt umgänge  :)

Men det som jag egentligen skulle skriva om idag med tanke på rubriken är att jag också under de här tre veckorna haft en ”dialog” med chefen på städ vilken började med ett samtal som lät ungefär såhär!
”Hej Britta…jo jag skulle vilja höra med dig hur du tänker om framtiden…!”
Varpå jag svarade!
”Jaadu…det beror nog lite på hur du tänker om den!”

Och i och med det samtalet så var ”tankemaskineriet” igång.  :)
Så efter en hel del funderingar, överväganden och ett par samtal oss emellan så har jag nu tagit beslutet att släppa min anställning på kyrkogården och gå över till städ åt kommunen istället.

Och i och med det här steget och beslutet kommer jag hädanefter att få, som rubriken säger ”mer tid att leva”.
Förklaringen på det är enkel. Jag kommer nämligen inte att jobba heltid längre och det känns så himla rätt och skönt så det nästan pirrar i kroppen när jag tänker på det.
Är så fruktansvärt trött på att alltid vara så trött pga jobbet. Att nästan aldrig ha någon ork kvar när man kommer hem. Att inte orka komma längre än till tanken på att göra allt man skulle vilja göra här i livet bara för att man håller på att slita livet ur sig för ett arbete.
Ett arbete som visserligen ger pengar men????
Är det verkligen meningen med livet det??? Att tjäna pengar som man ändå inte har någon större glädje av den största delen av tiden, just för att man så sällan känner att man orkar annat än sköta jobbet? Nu låter det som om jag skulle vara van att tjäna ”storkovan”  :) men det förstår nog vem som helst att det inte är det det handlar om som dels kyrkogårdsanställd på sommaren och timvikarie på städ på vintern.
Nej men visst har heltidsjobbet gett en ekonomi som klarat sig bra och till och med gett möjlighet att spara undan en del per månad.

Men…då kan man ju se det såhär också!
Jag jobbar heltid så gott som hela sommaren från maj till och med oktober, med ett ganska tungt jobb som gör att hela perioden blir lite som att gå i en enda lång trötthetsdimma. Sommaren rusar förbi och det är nästan bara i fantasins värld som man upplever det där man skulle vilja uppleva under en svensk sommar.
Visst gör heltidsjobbet att jag kan spara undan pengar också men till vad? Jo…till att ha en buffert att ta av när vinterperioden med stämpling och timvik på städ kommer.
Så varför då inte istället ta en tjänst på 75% på städ året om och få in lagom med pengar för att överleva. För nu är det ju så att vi inte hör till dem som strävar efter att ha gott om pengar för att kunna köpa de senaste prylarna, nya bilar och telefonmodeller. Nya kläder flera gånger i månaden mm mm.

Så nu får det vara slut med denna ständiga strävan som näst intill tar livslusten ur en och byta ut pengar mot tid istället…tid som är såå mycket mer värt.
Tid att umgås mer med människan jag älskar och vill uppleva saker tillsammans med så länge som möjligt för det är ju trots allt 20 års åldersskillnad så någon tid som ”pigga pensionärer” tillsammans kommer vi aldrig att få.

Och det allra bästa med beslutet är att nästa sommar kommer jag att kunna ha ca 7 veckors ledigt pga att jag i augusti hoppar på en sk uppehållstjänst. Visst…detta gör att det blir ännu mindre pengar i plånboken per månad men…inte är det väl själva sedlarna vi äter eller?
Vi kommer att överleva ändå och har inga problem med att dra ner på kostnader till förmån för livskvalitén.
Fram tills augusti jobbar jag som vikarie på 75% och kommer att unna mig åtminstone två veckors ledigt denna sommar även om jag inte tjänat in någon ledighet än.
Vet ännu inte när denna ledighet infaller men …om jag jämför att jobba 75% på städ med att jobba 100% på kyrkogården så blir det ju ändå lite som att ha semester hela sommaren.

Visst kommer jag att få reaktioner på detta som typ. ”Men oj..hur ska ni klara er?” och ”Tänk på pensionen…hur ska du kunna överleva på den!”
Osv…!!
Men då måste jag ställa frågan tillbaka!
Är det verkligen meningen att man ska slita livet ur sig bara för att man måste gå och tänka på framtiden? En framtid som kanske inte kommer överhuvudtaget?

Nej tack…då föredrar jag faktiskt att leva medans jag lever istället hur ”osvenskt” det än är att tänka så. Sen har jag också övertygelsen att allt ordnar sig när den tiden kommer.

För ibland måste man våga se livet med lite ”nya ögon” och ta sig ur mönster som gör att man bara går på ”halvfart” dag efter dag tills hela livet bara ”runnit ifrån en”!

Ibland är det dags att inse att det man egentligen behöver …
är tid att leva!!!!!

Nu är i alla fall precis all jul bortstädad. Ljusstakar, julstjärnan och alla slags ”tomteliknande” figurer…ja inte mjukistomten som jag bestämt mig för att låta vara kvar i köket hela året då förstås (ska bli intressant att se om jag får några kommentarer om honom) men allt annat är nu borta och ny frisk energi och framåtblickande mot våren kan få ta plats.
Själv tycker jag att det bara känns skönt medan Sv såklart protesterade lite smått när han insåg att jag var på gång att plocka bort all julstämning.

Och visst blir det lite tomt på fönsterbrädor och så när ljusstakarna är borta men…nu kan man ju börja glädjas åt ljuset som faktiskt ökar där utanför för varje dag som går.

Katterna är kloka dom….och har lyckan att kunna sova bort det mesta av den mörka kalla tiden på året.

Men…tack vare skidåkningen och att vi anmälde oss till stafettvasan (i ett kanske inte alltför genomtänkt ögonblick för ca ett år sedan) så har vi faktiskt något att glädjas över vinter och snö åt.
Vårat lag som består av mina två äldre systrar, en yngre kusin till oss, jag och Sv  hör väl knappast till det mest vältränade laget  :)   men…tror att vi kommer ganska långt på våran positiva inställning till det hela alla fall.

Två gemensamma träningstillfällen har vi lyckats få till och då faktiskt åkt en mil per gång och nu känns det inte lika skrämmande och ouppnåeligt att klara av sin sträcka.

Vi har inte riktigt bestämt vem som tar vilken sträcka än eftersom det beror lite på form och lämplighet för varje person, men den preliminära ordningen är att kusinen tar första sträckan som tydligen är så jobbig i början med den långa uppförsbacken innan man kommer upp på myrarna. Vi tycker att han med sina 29 år och en del både konditionsträning och styrketräning i kroppen är mest lämplig för den. Visserligen har han inte tränat just skidåkning mer än någon annan av oss men med tanke på hans unga ålder så kommer han nog att klara sträckan bäst av oss ändå.

Sträcka nummer två som är lika lång som första sträckan typ 2,4 mil får äldsta syrran ta då vi tänker att hon dels tränar mer regelbundet än te x mig och är den som har mest ”tävlingsdjävul” i sig av hon och syrra nr 2. Hon har ju också åkt Engelbrektsloppet som är 3 mil (för något år sedan) så hon vet ju lite vad det handlar om att åka en längre sträcka. Sen måste jag nog erkänna att hon också är den absolut mest positiva av oss tre. Eller hon är i alla fall den som liksom ”bara gör” utan att tänka alltför mycket ”om” och ”hur ska det gå”!

Sträcka nummer tre som är på 1,4 mil är det tänkt att Sv ska ta men…som sagt så vet vi inte riktigt hur formen hos honom kommer att vara än. Han har ju fortfarande en hel del övervikt att dra runt på plus att han har ett knä som krånglar och gör ordentligt ont emellanåt….sen är han ju något äldre än oss andra också vilket åtminstone vi nog tycker är något att ta hänsyn till.

Fjärde sträckan som är på 9 km är det än så länge tänkt att syrra nr 2 ska ta då hon själv tycker att det räcker bra nog för henne. Hon är den av oss som knappt har någon ”tävlingsdjävul” alls i sig även om hon tränar en hel del tar detta med tävling och träning på minst allvar.
Säger också själv att sträckan passar henne för att hon är så långsam på skidorna.
Men som sagt så får vi se om det blir hon eller Sv som tar den kortaste sträckan för hur än det är med farten hos henne så är hon ju fysiskt sett i bättre form än Sv. Hon har bara inte riktigt den där riktiga tävlingsviljan men blir hon tvungen så tar hon såklart den längre sträckan.

Om vi säger såhär att om vi ska jämföra måttet på hur mycket ”tävlingsdjävul” det finns i henne jämfört med i Sv så är det väl typ 100% i honom jämfört med 1% i henne och just därför blir man ju lite orolig för hans skull om han ska ta den längre sträckan. Senast igår sa han nämligen efter träningen att ”Knäet får göra hur ont det vill, men åka stafetten ska jag göra!”
(Och om någon tycker och tror att Dalmasar är envisa och vrånga…så lovar jag att det inte är någonting jämfört med en Hälsing som ”gett sig fan” på något..tro mig …jag har levt med en i snart fem år nu).
Femte och sista sträckan är det meningen att jag ska ta då den sägs vara en av de lättaste även om den också är nästan 2 mil (1,9 för att vara exakt) och det är med hänsyn till min högerarm och axel som efter alltför många års städning inte alltid vill ”vara med” när det gäller alltför stora ansträngningar.
Tycker dock att jag på den senaste tiden känt mig lite lite starkare och bättre i den men sen kommer det dagar då och då som det gör sådär förbaskat ont och molar och värker och hela armen känns svullen så hur ogärna jag än vill erkänna det så är det nog bäst att jag tar en lindrigare sträcka.
Nu är det dessvärre så att jag är den av oss syrror som har absolut mest ”tävlingsdjävul” i mig och bara vet att jag kommer att gå in för det här loppet till hundra procent vare sig armen sitter kvar eller inte. Men som tur är så har jag börjat få så pass till insikt så att jag någonstans inom mig förstår att jag måste ta hänsyn till kroppen också.
Den måste ju rent arbetsmässigt funka många år till och då måste den där lilla ”tävlingsdjävulen” faktiskt ge vika och ta ett litet steg tillbaka ….även om det sitter långt inne att erkänna det.
Jag har ju alltid varit ganska så fysiskt aktiv och orkat en hel del men på senare tid har jag insett att åldern faktiskt börjar sätta sina spår även om jag hade lite svårt att acceptera det ett tag.

Men än är det nästan en månad kvar och i dagsläget vet man ju egentligen ingenting om hur det ser ut när det är dags. Spännande blir det i alla fall och bra att ha något att se fram emot och sikta på. Hoppas bara att det kommer lite mer snö snart så att vi får fina spår att åka i. Som det är nu så är det lite för mycket is så förutsättningarna är ju inte de bästa.
Nåja…vi får se hur det går med allt.

Nu måste jag hoppa i säng efter en ganska social dag med besök av både Svs ena syster på dagen och hans son nu på kvällen. Trevligt och roligt såklart men som alla introverta vet så går det en hel del extra energi såna dagar och imorgon ringer väckarklockan vid 4.15 igen och när jag kommer hem från jobbet kommer Svs bror med fru att vara här på besök så det gäller att försöka hålla energin uppe tills dess.
Misstänker att det blir tidig kväll imorgon  

Ha det gott!
Britta

För cirka en vecka sedan kunde man läsa på Aftonbladets sida på nätet att Arla nu varnar för brist på grädde och smör i vår!
Enligt Arlas vd kan det nu för första gången på hundra år bli så att vi har för lite mjölk för att kunna få fram grädde i Sverige.

?????
Hm…??

Ja….hur kunde det bli så måntro????

Kan väl aldrig ha med de gång på gång sänkta mjölkpriserna att göra??????????????
Nääääeeee……!!!!
Vad skulle det spela för roll??

Vaddå?????
Är det många mjölkbönder som lagt ner sin verksamhet pga det?????
Måste de ha skäligt betalt för sina mjölklitrar också??????
Måste de kunna leva och överleva på sin mjölkproduktion???
Har bönder verkligen såna krav och behov ???

Suck!!!!

Ja …det kanske är så Arla! !
Att man inte kan hålla på och sänka betalningen till de som jobbar och sliter hela dagarna från tidig morgon till sen kväll för att få fram svensk mjölk från svenska kor.
De kanske måste få lite pengar över till det egna ”levernet” också?

Jag säger bara….hur i hela friden kan man ens gå ut i tidningen med uttalanden som det här?
För första gången på hundra år säger han, Arlas vd!
Ja…men så är det väl också för första gången på hundra år som bönderna fått så lite betalt för mjölken? Har väl aldrig varit så låg lönsamhet på att producera mjölk som nu!?

Och inte nog med det. Om man läser vidare i artikeln kommer sen nästa uttalande.
”Om vi inte får igång mer mjölkproduktion i Sverige kommer man att på sikt få vänja sig vid att en större del av konsumtionen kommer att vara av utländsk grädde och utländskt smör”

Jooni…där var det 100% rätt i alla fall!!!
Vad sägs om den????? Det är slutledningsförmåga det!!!

Vidare står det sen såhär!!
Det Arla vill uppnå genom att gå ut och varna är att öka mjölkproduktionen i Sverige…för det är nämligen det som är lösningen på hela problemet.
Nähä…!!!
Kan det vara så?
Är det det som är lösningen på problemet?
Ahaaaa….!!!

Jaha….och hur ska vi lösa det då Arla???
Jo..(och nu kommer det som är det näst intill komiska i den här artikeln…man tror nästan inte att det är på riktigt men det är det)….
Jopp…för lösningen förstår ni…den är att ge våra svenska mjölkbönder självförtroende att våga satsa och investera i utökad mjölkproduktion…..OCH….känna säkerhet i att det är en långsiktig vettig investering för dem. Punkt!!

Jahaaa….

….så det var självförtroendet som svek dem när de började lägga ner sina verksamheter en efter en?
Och jag… (mitt dumma nöt)…som trodde att det hade med lönsamheten att göra!!

Vilken tur att inte alla tänker lika galet som jag…..!!!
Hur skulle världen då se ut om typ.. sådär.. hundra år kanske????

Britta

Har precis ”landat” i soffan efter ett besök på blodcentralen i Mora. Var längesen jag lämnade blod nu och ger mig tusan på att det är därför jag lyckats bli förkyld två gånger inom loppet av en månad. För ända sen jag började lämna blod (vet inte riktigt hur länge det är nu? 10-15 år kanske?) så har mina förkylningar och sjukdomar överhuvudtaget varit lätträknade och sällsynta.
Tror definitivt att detta med att skänka blod och därmed låta kroppen bilda nytt är något som bara är nyttigt och hälsosamt för oss människor. 

Men det är bara min egen teori som jag såklart inte har några som helst vetenskapliga belägg för. Något som jag däremot kan intyga med 100% säkerhet är att för själen gör det bara gott att veta att man skänker bort några droppar (ca 3,5 dl) som man själv klarar sig lika bra utan men som faktiskt för en annan människa kan betyda skillnaden mellan liv och död.
Skulle vilja rekommendera alla att prova på att bli blodgivare. Är man bara över 18 år och väger över 50 kg så finns det i stort sett inga hinder. Viss medicinering kan tyvärr också hindra men det är i alla fall värt att kontakta en blodcentral och ge det ett försök.

Gamla tiders åderlåtning var nog inte så fel i alla fall  …  ;)

Ha det gott!

Britta

 Ja någon riktig ”blomtant” är jag ju tyvärr inte även om jag verkligen skulle vilja vara det. Intresset finns och har alltid funnits men….det är tiden och orken som aldrig, aldrig räcker till. Som högkänslig och introvert går det tyvärr åt alldeles för mycket energi bara på att genomföra en vanlig arbetsdag i livet så när man äntligen är hemma och har gjort alla måsten finns det inte mycket kvar att ”ge” av. Kan nog vara svårt att förstå för normalt fungerande personer som säkert tänker att ja men att sköta blommor är väl en skön avkoppling och ja…det är det…även för mig…men ….efter en dag med kroppsarbete, social samvaro och vetskapen om att nästa dag kommer att kräva lika mycket  kan till och med ”en sväng runt med vattenkannan” kännas som ännu ett krav från en omvärld som ständigt skriker på uppmärksamhet.

För så tror jag att de flesta av oss introverta upplever livet. En enda evig förväntan på saker som måste utföras innan vi får tillåtelse att krypa in i vår egen lilla ”bubbla” och bara vara oss själva. I ”tankebubblan” och ”visualiseringsvärlden” där vi hämtar vår kraft och energi. I vårt eget lilla ”universum” dvs vår egen hjärna som oftast räcker så gott åt oss som ”stimulanscenter”. Finns inget som är så återuppbyggande och återhämtningskraftfullt som att få vara bara med sig själv och i sig själv för en introvert. Det är faktiskt ett måste för att vi ska kunna fungera i dagens samhälle överhuvudtaget.
Men nu var det inte meningen att jag skulle fastna totalt i den filosofin (också typiskt för oss att bara ”flumma iväg” sådär när det gäller sånt som vi tycker är intressant) nej egentligen skulle jag skriva lite om dessa små kämpande plantor jag ändå lyckats hålla vid liv.

Ska försöka att göra deras historia så kort som möjligt. Städade ju på ett äldreboende några veckor innan jul och blev så himla glad en dag när jag fick syn på ett par blommor som jag inte sett sen jag var liten och bodde hemma. Vet att de heter livsblad och hade sådana på mitt rum. Det roliga med dem är dels att de måste vara väldigt tåliga som överlevde hos mig och dels att de har ett väldigt speciellt sätt att föröka sig på. 

När plantan vuxit sig stor börjar det komma ut små små skott längs sidorna på bladen. De sitter där liksom på rad och får till och med små rottrådar innan de faller av och börjar växa upp till egna små plantor om de lyckas landa på jorden (blomjorden alltså! hihi!)  Till min stora glädje såg jag att en av plantorna där på äldreboendet var alldeles full av små ”bebisar” på bladen och tänkte direkt att jag skulle se till att plocka med mig några hem. Veckorna gick och varje dag tänkte jag lika men varje dag kände jag mig lika stressad över att fortsätta jobba och sköt fram beslutet dag efter dag. När det sen efter en tid så gott som knappt fanns några skott kvar längre lyckades jag till sist ”skrapa ihop” och få med mig två av dem som legat på fönsterbrädan ett tag och stoppa dem i fingrarna på en av mina engångshandskar.
Första dagen glömde jag såklart kvar handsken på städvagnen, så där låg de två små liven och riskerade att torka ut i väntan på att få komma i jorden eller åtminstone vatten. Dagen efter lyckades jag i alla fall få med mig handsken hem men sen blev den liggande även hemma säkert ett par dagar innan jag ens kom ihåg och orkade ta mig för att ge de stackars två små lite vatten. Trodde faktiskt inte att det fanns något liv kvar i dem när jag försiktigt skakade ur dem ur handsken och två små till synes torra oigenkännliga ”saker” ramlade ner på bänken framför mig. Men ville ändå ge dem en chans och lade dem i en äggkopp med vatten. Där fortsatte deras nya hårda liv genom att vattnet i äggkoppen hann dunsta helt två gånger innan jag äntligen tog mig för att ta fram påsen med blomjord och försiktigt plantera dem i en ljuslykta för värmeljus.

Ja nu förstår ni nog hur riskfyllt det är att leva hos mig som blomma! Bara detta att ta mig för med planteringen kan kännas som ett stort måste efter en uttröttande dag här på jorden.

Men mot alla odds och förmodligen beroende på att de fått just namnet ”livsblad” så har de överlevt ända tills nu. Så nu står de där och sträcker sig så mycket de kan efter det lilla ljus som finns och jag hoppas hoppas verkligen att jag lyckas hålla dem vid liv. Men jag vet ju också att risken finns att jag glömmer av dem mitt i ”surret” av allt som hör livet till. Ska i alla fall göra mitt bästa!

Sen var det ju det här med tomtar som lyckas bli kvarglömda efter julutstädningen och i år dröjde det faktiskt säkert ett par veckor innan min blick föll på den här lilla rackaren.

Trodde faktiskt att jag detta år hade lyckats med det till synes omöjliga att få bort alla tomtar samtidigt ända tills jag fick syn på den här som stod där inne i ljuslyktan i hallen och verkade helnöjd med att lyckats lura mig.

Men man kan nog nästan säga att det börjar bli tradition av att glömma någon tomte så sådär jätteförvånad blev jag väl inte.  :)

Sen har vi den här lilla ”gullisen” som jag faktiskt helt och fullt medvetet inte städade undan. Han passar så bra där i vårat kök och känslan när jag skulle plocka bort honom hindrade mig från att göra det. Det var som om han bad om att få vara kvar och varför inte ?
En liten hustomte är nog inte så dumt att ha ändå. Så nu tar jag och bryter mot traditionerna och låter honom vara kvar ända fram till jul tror jag  :) Kan bli intressant att se om man får några kommentarer från någon av oss, fyrkantiga,  traditionsbundna och ”detskavarasomdetalltidharvaritsträvande” svenskar!
Hihi!

En tomte i köket mitt i sommaren….HUR kan man ha det så????

Tja…??? Vi får väl se om vi överlever det???

Ha det gott så länge!
Britta

 Lyssnar till Koppången spelad av Kalle Moraeus och tänkte ladda upp lite bilder från idag. Behöver nog inte skriva så mycket…bilderna får tala för sig själv!
Vintern när den är som allra vackrast…..liksom musiken….!

Insåg när jag tog den här bilden hur otroligt stor tallen är egentligen. Kronan ser lika stor ut som hela huset. Önskar att den kunde tala om hur länge den stått där…?

Och mitt i det vackra vinterlandskapet blir jag påmind om de som just på grund av allt det fina måste kämpa hårt för sin överlevnad…

…medan andra kan njuta av att bara få ut det bästa av årstiden….

…ja vem har sagt att livet är rättvist?

Den stackars stympade utkastade granen….för första gången i mitt liv kan jag känna saknad efter julgranen som var så ovanligt fin i år. 

Den gamla telegrafstationen, vårat hem, inbäddad i vinterns finaste silverkostym…!

Tack för idag världen…!

Britta ….och Line såklart    :)

Städar på ett högstadium nu och idag hände en sån där grej som gör att man blir glad , får en liten tankeställare och blir påmind om att inte generalisera.

För även om jag tycker att jag hör till dem som inte har så mycket fördomar och ganska väl vet om, och tänker på att varje människa är en individ som inte kan ”klumpas ihop” i grupper så kommer ändå såna tankar ibland.

För nog är också jag en av dem som då och då håller med om och har en åsikt om hur te x ungdomar är idag (men så har det väl egentligen varit i alla tider) t ex att de inte har respekt för vuxna längre, beter sig omoget jämfört med vad man själv gjorde i deras ålder, är mer stökiga och högljudda än förr osv!
Och visst finns det nog en liten sanning i det dels pga att lärare ju knappt har några rättigheter att tillrättavisa och sätta upp regler längre och dels så är det ju faktiskt så att olika former av diagnoser ökar men….egentligen har man ingen rätt att döma på det viset.
För man kan såklart inte skylla på ungdomarna i sig…det är ju själva miljön och klimatet omkring dem som formar dem.
Reagerade idag när jag passerade genom en korridor där det sitter flera av dem, både tjejer och killar och ingen…menar verkligen ingen av dem pratar med varandra.
Alla sitter med nedböjda huvuden och även om det är en skola vi befinner oss på så kan jag ju säga att det inte är sina studieböcker de är så upptagna av. (behöver inte ens nämna vad det är istället tror jag?)
Visst…kan ju erkänna att det var ganska tyst och lugnt i hela korridoren men samtidigt fick jag nästan en lite kuslig känsla medan jag gick där skramlande förbi med min städvagn.

Vad håller det på att bli av oss människor? Hur kommer vi att utvecklas när vi snart lever mer i den ”visuella” data, mobil och sociala medievärlden än i verkligheten?
Men det är som sagt inte ungdomarna idag vi kan skylla på….för hade utvecklingen kommit lika långt när jag var ung så hade jag förmodligen också varit en av dem som suttit där på bänken, fullt upptagen med vad som hände på facebook, instagram osv istället för att ”socialisera” med mina kompisar.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om egentligen. Det var ju vad som gjorde mig glad idag. Den där lilla lilla händelsen som gjorde att jag fick en påminnelse om att vi alla är individer. Befann mig mitt i en ganska rörig situation då jag med en massa folk omkring mig och på ett rätt trångt utrymme försökte ta mig in i hissen med städvagnen.
Helt plötsligt ser jag i ögonvrån en kille i högstadieåldern som närmar sig mig, tar tag i handtaget på hissdörren och håller upp den åt mig!!!
Alltså…man blir bara så himla glad då!
Jag tackar såklart så hemskt mycket och får anstränga mig för att inte låta alltför överraskad, varpå han glatt svarar ”ja alla kan väl behöva lite hjälp ibland!”
Det är såna människor som får en att känna tron på mänskligheten igen!
En ung kille i tonåren som redan nu är så uppmärksam och hjälpsam mot sina medmänniskor.
Det värmde något enormt i hjärtat och blir lika glad nu när jag tänker på det.

Ville bara dela med mig av det och kanske genom det göra någon mer glad också  :)

Ha det bra!
Britta

Ja det är ju faktiskt så att det är meningen att vi ska åka vasastafetten i år jag, Sv, mina två systrar och en kusin till oss. Och då gäller det att man tränat lite innan också kanske?
Jag gjorde ju några försök redan i somras att börja träna lite mer seriöst men av olika anledningar så fick jag aldrig till någon regelbunden rutin på det. Dels så har jag nog blivit lite bekväm av mig och dels så har jag alltid haft arbeten som tagit det mesta av min kraft och energi så att det har varit svårt att orka ge sig ut och träna när man kommit hem efter jobbet.

Sen har ju Sv haft problem med kroppen och nu på sistone förkylningar för oss båda så tyvärr har vi inte kunnat motionera så mycket tillsammans vilket ju också gör att man tappar sugen för det.
Men…nu har vi faktiskt kommit fram till den punkt då det inte längre så att säga ”finns någon återvändo”. För om vi nu ska klara av det här loppet så gäller det att få så många km…eller ja helst mil förstås … i benen som möjligt.

Så nu har vi äntligen mjukstartat träningen genom att själva köra upp ett spår nere på åkrarna där vi brukar gå promenader med Line så att hon ska få springa ur sig ordentligt och först nu känns det faktiskt möjligt att genomföra stafetten ändå.

Att jag kommer att fixa det är det inte någon större tvekan om så länge jag får vara frisk och kan träna regelbundet (och så länge min lite utslitna högra axel och arm håller för träningen)  men om Sv fixar det eller inte återstår att se.
Dels så känner han fortfarande av benet som han fick så ont i efter en väldigt lång asfaltspromenad i somras/höstas och dels så har han dessvärre ökat en hel del i vikt sen han slutade jobba och blev pensionär på heltid, så vi får väl se hur det ser ut med ”formen” för honom om lite drygt en månad?

Loppet är ju i början av mars så än så länge finns det väl en chans att han ska klara åtminstone en av de kortare sträckorna om han håller i träningen?
Det jag oroar mig för är väl hjärtat med tanke på att han ju faktiskt fick en liten infarkt för fyra år sedan och nu tyvärr väger mer än när det hände, och det vet ju alla vilka riskfaktorerna är för hjärtinfarkt.

Men nu hör till saken att han tränat en hel del under sitt liv och faktiskt har åkt flera hela vasalopp också, även om det var ca tjugo år sen sist , så  i grund och botten har han en sk atletisk kropp och om han bara verkligen ger sig f-n på att klara det och börja träna ordentligt så finns det stor chans att han kan genomföra stafetten.

Men vi får väl se! Själv låter han åtminstone överraskande positiv till att han ska klara det och en sån inställning kommer man ju långt på, och jag vill verkligen inte vara den som sätter en massa tvivel i huvudet på honom även om jag kan erkänna att jag nog undrar lite tyst för mig själv ibland hur han ska hinna på den korta tid som är kvar?

Vi har i alla fall frågat hans son om att vara reserv om det skulle visa sig vara alltför farligt för honom att delta när det närmar sig, och förhoppningsvis har vi samma åsikt om, och han den självinsikt som behövs för att inse när det är dags att inse att utmaningen blir för stor och riskfylld.
Vi är ju inte 25 längre…någon av oss förresten!!

Men från och med nu ska vi i alla fall utgå från att det kommer att gå bra med träningen och se framåt med tillförsikt. Förutsättningarna finns ju faktiskt nu i form av både snö, tillgång till ett spår där Line kan vara med och all utrustning som krävs så det som gäller nu är bara att göra sitt allra bästa och se hur lång vi kommer med det.
En ganska rolig del i utmaningen och träningen är att vi än så länge bara åkt på våra gamla träskidor. Tänkte att om vi börjar med att köra på dem i ett par/tre veckor så måste det ju kännas betydligt lättare och roligare sen när man byter till de ”nya” skidorna och pjäxorna.

Imorgon börjar jag jobba igen och som tur är blir det till en början bara på 75% vilket ökar chansen till att orka med lite skidträning efter jobbet ännu mer.
I alla fall de två första veckorna, men sen kommer en treveckorsperiod på förmodligen heltid vilket oroar mig lite med tanke på hur slut jag var i kroppen efter den senaste heltidsperioden. Men vi får väl se? Kanske har man vid det laget hunnit få upp lite mer kondition och energi så att det liksom ”går av sig självt”då med träningen. För hur än det är så ökar faktiskt ens totala energi ju mer och bättre kondition man får. Det har jag upplevt förr och så gammal är jag inte än så att det kommer att ha ändrat sig…hoppas jag  ;)……!!

Men nu är det snart dags att hoppa i säng. Börjar klockan sex imorgon så alarmet ljuder väl vid strax före halv fem så det gäller att hinna få några timmars sömn innan dess.
Ha det bra så länge och gör det bästa av vintern som är här nu.

Britta

Vilken effekt den har när den slår till. Den där kylan som liksom lamslår hela tillvaron. Det blir ett slags allvar i luften och allt blir tyst och stilla men å andra sidan också väldigt vackert. Luften blir så klar och färgen på himlen så intensiv…så blå så att den ser ut att vara efterskapad i ett fotoprogram.
Bara att gå ut är en upplevelse i sig. Kylan som biter i huden…tystnaden som är så tryckande och intensiv, åtminstone när man står stilla. Så fort man tar ett steg så bryts den bestämt av knarrandet under skosulorna. Fåglarna hörs inte alls men syns däremot mer än vanligt när de flyger intensivt mellan fågelbordet, talgbollarna och en gren att sätta sig på för att picka i sig maten de lyckats erövra. Konstaterar att med fåglar på vintern är det tvärtom jämfört med fåglar på sommaren. På vintern syns de men hörs inte…på sommaren hörs de men syns inte.

Inför kylan kan man inte känna annat än respekt. Den har makten helt på sin sida och om vi inte hade våra ”vapen” i form av värme och skydd så skulle den ganska snabbt göra slut på oss. Den bestämmer om vi ska få igång våra bilar så att vi kan åka och skaffa mat. Den bestämmer om vårat vatten ska få fortsätta rinna i ledningarna eller frysa till odrickbar förstörande is.

Men så länge man har sitt skydd, sitt hus, ved och eldstäder att värma sig vid så är den ändå ganska mysig när den slår till. Åtminstone när den inte blir så långvarig…som den här gången då den varade i ett par dygn. Det räcker med ett par dygn i taget, någon gång då och då under vintern tycker jag.
Tänkte på hur lycklig man är som har möjlighet att hålla kylan ifrån sig när den är som starkast. Att man har ved, en kamin och en vedspis. Tänkte på det igårkväll när jag krupit ner under täcket . Tänk att här ligger jag varm och trygg, och bara ca två decimeter ifrån mitt huvud är det minus 21 grader. Vilken tacksamhet man känner då!  Också en effekt av den starka kylan…att man blir påmind om hur bra man har det och hur mycket man har att vara tacksam över. Så visst är det nyttigt också att den kommer och slår sina klor i oss ibland. Man blir liksom lite mer ödmjuk och insiktsfull och det är en nyttig erfarenhet för en människa. 

Britta

Egentligen har jag slutat ge nyårslöften för längesen men en idé jag fick nu alldeles strax innan nyår var att ta ett år då jag försöker att spara så mycket pengar jag kan.
Ett år då jag bara köper sånt som jag absolut måste ha och ser vad det får för effekt på sparkontot.

Som en kul grej bara och inte för att jag är i någon slags ekonomisk kris. Och det roliga är att jag redan nu idag när vi var tvungna att åka och skaffa lite delar till bilen som måste lagas, märkte av en annan effekt av det här beslutet som var helt oväntad och inte något jag tänkt på överhuvudtaget.

Nämligen den att jag faktiskt kände en slags frihetskänsla inombords av tanken på att jag inte skulle låta mig lockas att köpa någonting när vi gick igenom ett par butiker.
Och då är jag inte ens någon ”shoppingmänniska” på något vis i vanliga fall. Kläder köper jag så gott som bara på second hand, och likadant med ev inredningsprylar som någon fin tavla, matta, ljuslykta o dyl. Så någon jättestor ekonomisk vinst kommer det nog inte att bli men nog var det ändå ett par saker jag vid första anblicken av dem och på gammal vana tänkte att ”ja men en sån där ska jag nog köpa!” Kommer inte ens ihåg vad det var nu men det var bl a inne på Biltema och IKEA som tanken kom. Men istället för att känna ”å va synd att jag inte får köpa det där nu” så kände jag bara ”vad skönt att inte ens behöva fundera över om jag verkligen behöver den saken, vilken ursäkt jag har  för att köpa den osv”

Så nu ser jag ännu mer fram emot att testa ett shoppingfritt år för den här typen av utmaningar gillar jag och  är också ett sätt att lära känna sig själv lite bättre. Hur tänker och känner jag i den här situationen och kommer jag att tänka annorlunda sen när året är över?

För visst är det egentligen helt galet vad med prylar och saker det finns att handla nuförtiden. Stora butiker med massvis av ”bra att ha saker” till väldigt låga priser. Och nog blir det alltid någon grej extra när man vandrar omkring bland hyllorna och ser det ena bra erbjudandet efter det andra. Tänker särskilt på såna människor som nästan har shopping som en tröst och drog. Som känner att de måste visa vem de är och att de är något genom att ha de senaste inredningsprylarna och kläderna.
Vilken utmaning de möter varje gång de besöker dessa varuhus och några hundralappar i månaden blir ju så småningom tusenlappar på ett år.

Sv blev däremot inte lika förtjust i den här idén när jag berättade om den för honom och började genast nästan bedjande säga ”nej men hur ska du då kunna gå på Erikshjälpen och loppisar när vi är ute och reser om du inte får köpa något….det är ju något av det roligaste vi vet och varför ska du ta bort den glädjen i livet…nej du kommer ju nästan att bli deprimerad om du bestämmer dig för det” …osv!
Så till slut och efter en del ”förhandlingar” (mer för hans skull än min tror jag, eftersom han verkade tycka så fruktansvärt synd om mig) bestämde vi att för 100 kr i månaden får jag köpa något  om det är så att jag råkar hitta en sak eller ett klädesplagg som jag väldigt gärna skulle vilja ha. Och är det så att jag under en månad inte köper något så flyttas ”potten” över till nästa månad. 

Så det känns som en rolig start på det nya året och något att se fram emot. 

Något mer jag ser fram emot är att få städa undan julen. Förr om åren har jag varit mycket snabbare med det men sedan Sv kom in i mitt liv har jag fått ändra på den saken. Han älskar att ha julsakerna framme och kan gå och mysa på det hur länge som helst tror jag, medan jag får ganska nog av det så fort julen är över och känner att jag vill städa ut det gamla året och få in  ny ren luft och ”space” omkring mig.
Men självklart respekterar jag hans uppfattning och håller mig till tåls tills det står Knut i almanackan. Tjugondedagknut  dansas julgranen ut, säger man ju så nästa fredag blir det en hejdundrande fredagsstädning. 

Men som alltid så kommer det väl att vara någon liten tomte som blir kvar. Konstigt det där att trots att man tycker att man tittat flera gånger och gått igenom varenda vrå av huset så är det alltid någon tomte som kurar och gömmer sig i något hörn. 

Annars så rullar väl livet på och inatt fick jag en annorlunda upplevelse. Har ju sovit på soffan i rummet någon gång ibland på senaste tiden då Sv snarkat extra mycket pga förkylningen. Att jag vaknar då och då på nätterna är inget ovanligt och för det mesta vet jag inte vad som väckt mig och om inte före så är det alltid vid klockan tre som jag väcks.
Inatt fick jag dock åtminstone veta orsaken till det. Minns att jag till en början lite svagt hörde ett knäppande rytmiskt ljud och hann fundera på en massa anledningar till det medan jag långsamt gled ur sömnen. Första tanken var droppande vatten men kunde inte på något vis förstå hur det skulle kunna låta så mitt i natten i tv rummet. Men när jag så småningom kom till medvetande och alldeles innan jag slog upp ögonen så uppfattade jag ett fladdrande orangerött sken. Och nog blev jag ganska rejält klarvaken och lite fundersam även om det såklart fanns en naturligt förklaring till det , när jag ser att det som väckt mig är knäppandet från röret i kaminen i vilken det brinner för fullt.

Sv hade som vanligt innan vi lägger oss lagt in ved i glöden som fanns kvar men den här gången var det en ovanligt lång fördröjning på återantändningen.
Så nog kändes det lite spökligt och underligt att det fyra/fem timmar senare började brinna för fullt. Men samtidigt kändes det lite mysigt och omtänksamt att elden kom igång just när det brukar vara som mest utkallt efter kvällens eldning.

Min första tanke var att det var tidig morgon och att det var konstigt att jag inte vaknat av att Sv gått upp och gjort eld…jag som är så otroligt lättväckt annars. Men när jag tittade på klockan som då visade 0305 blev jag egentligen inte särskilt förvånad. ”Jaha, det klart att klockan är tre!” mumlade jag för mig själv och kröp ner under täcket igen för att försöka somna om. Så typiskt att jag skulle väckas just klockan tre av elden som brann då det klockslaget är min standardvaknartid annars om nätterna.  :)

Funderade en kort stund på om jag skulle passa på att gå på toa och samtidigt stoppa in mer ved men är man högkänslig så är man och då är det svårt att sova även till en mysig brasa tyvärr. Så jag bestämde mig för att låta det brinna ut istället så att det kunde få bli tyst och mörkt igen.

Ja just det. Snön kom ju tillbaka igen med besked och idag tog Line och jag en promenad ner på åkrarna för att trampa upp en sträcka där vi tänkte köra upp ett skidspår. Och nu tycker till och med jag att det är mysigt med snö och att den gärna får stanna resten av vintern. Imorgon ska vi försöka ta oss ner dit med skidorna så att vi kan komma igång med lite träning inför vasastafetten  som vi faktiskt är anmälda till.
Det praktiska är nämligen att genom att hålla till nere på åkrarna vid skogen så kan Line vara med och springa lös medan vi får våran träning så att man slipper ta hundmotion och egen motion var för sig. I anordnade spår får man såklart inte ha lösspringande hundar med vilket jag har full förståelse för men i och med det här så kan vi få någon mil i benen ändå. Sen blir det väl säkert någon vända i ett riktigt spår också men då får lilla vovven stanna hemma.

Ha det bra så länge!

Britta