lillasysterfix

Har åkt på en liten liten förkylning plus att det blåser rena stormen ute så idag fick det bli en eftermiddag i soffan efter jobbet. Går fortfarande omkring och är fascinerad av att man kan få så otroligt mycket högre livskvalité bara av att jobba två timmar mindre per dag.
Tänkte passa på att visa lite bilder från min och Lines skogspromenad i helgen. Var ju och hälsade på mina föräldrar i fäbodstugan i Lördags. 

Fick tips av mina föräldrar om en skogsrunda som jag inte ens visste fanns i närheten av stugan. Och det var verkligen en positiv överraskning.
Första biten fick vi gå längs den leriga bilvägen och där var det inte ens någon idé att fota. Var liksom bara en transportsträcka  ändå.
Sen vek vi av in i skogen och som alltid kom den där speciella, sköna ”skogskänslan” direkt. Ett slags lugn och ro inombords som sprider sig i hela kroppen och gör att man känner sig friskare och ”lättare” på något vis?

Är säker på att Line känner detsamma! Och dessutom finns det ju så oerhört mycket mer dofter för henne att upptäcka där.

Och en chans att få rusa ur sig lite energi såklart! Och som jag misstänkte så var det något särskilt hon hade i sikte!

Snöööön såklart! Underbar, härlig, vit, kall, ren snöööö att rulla sig i !
Det är grejer det!!!
Ja enligt Line alltså! Själv har jag väl tröttnat på det där vita nu.

Men jag tröttnar aaaldrig matte…! Ska bara rulla liiiite till….

…och liiiite där också så…!

Efter ännu en bit öppnade sig terrängen runtom oss och bjöd på utsikt åt flera håll…men det som mest fångade mitt intresse var den här mäktiga knotan!
Vilket konstverk sådär mitt i naturen. Undrar hur gammalt trädet blev? Hur länge kunde det överleva med den här formen?
Vilken livskraft!

Satte handen emot för att visa storleken bättre!

Och fick syn på dessa imponerande ”maskmönster”! Så himla fina …som små små gamla hällristningar nästan!  

Och den här som jag tycker ser ut som ett träd! Tänk om man kunde såga ut och göra tavlor av just de här delarna?  Och tänk om maskarna själva visste vilka skapelser de gör när de äter sig fram genom träet?

Sen vek vi av en stund från stigen för att ta oss upp till högsta punkten och kolla utsikten där. Men av någon okänd anledning tog jag tyvärr inte en enda bild där uppe?
Blev nog så upptagen med att filma för att jag ville visa Sv hur det såg ut där så jag glömde helt enkelt att ta någon ”stillbild”…(som det väl inte heter nuförtiden misstänker jag)    

I alla fall så hade man jättefin utsikt där och kunde till och med se sjön Svartaxen som vi brukar meta i. Ska såklart ta med Sv hit när han blir bättre i fot och knä och förhoppningsvis ta någon fin bild också.

Sen bar det av nedåt till stigen igen och vidare in i rena trollskogen. Och där var det någon som stannade tvärt.
För vad fanns där längre fram om inte en av dessa ruskiga skogsinnevånare som Line skyggar för så gott som varenda gång.

Jo…en hiskelig MONSTERROTVÄLTA såklart!!!
De e farliga grejer de!

Men eftersom matte fortsatte gå precis som om det inte var något hot alls så var det väl bara att följa med ända fram….fast BAKOM matte förstås….det är det man har hussar och mattar till ….att skicka fram dem först när fara hotar…inte tvärtom som man kanske kan tro och förvänta sig av en hund?

Och visst…den här gången var rotvältan faktiskt lite kuslig att titta under. Det kunde till och med matte hålla med om. Undras just om det inte bor ett och annat troll därunder?

Sen var det värsta äventyret över och vi framme vid bebyggelsen i stora fäboden igen. ”Våran” stuga ligger dock för sig själv en bit ifrån alla de andra …vilket ju passar mig utmärkt som ni som känner mig vet!

Sen efter lite korvgrillning och avkoppling i solen åkte vi hem och inväntade hockeymatchen på tv.

Passade på att klippa klorna medan vi väntade. Bad Sv ta en bild att ha som minne av hur avslappnande Line tycker att det är när jag fixar ”naglarna” på henne. Ingen bråk och ”stret emot” här inte. Tack och lov för det säger jag när jag hör hur en del andra hundägare får kämpa med kloklippningen.
Men det handlar väl mest om tur för att jag aldrig gjort illa henne någon gång. Är väl därför hon törs slappna av så totalt. Skulle jag klippa henne illa så misstänker jag att det är slut på den friden? Det ska nog dock inte behöva hända så länge jag tar till mina försiktighetsåtgärder dvs genom att jag har en liten väldigt stark lampa som jag kan lysa igenom klon med och därmed se exakt vart pulpan börjar. Sen klipper jag bara inom ett säkert avstånd innan jag tar filen till den sista biten.

En fin dag hade vi i alla fall som avslutades i tv soffan med gamla Wilma på väggen som vakade över oss i skenet av solens sista timmar.
Undrar just vad hon har för sig nuförtiden?
Håller nog koll på husse lite då och då skulle jag tro. Han som var den viktigaste människan i hennes liv!

Britta

Och här är beviset!  :)
Hittade den igår på min och Lines långpromenad. 

Den första tussilagon är lika med startskottet för våren tycker jag.

Lördag idag och första april…alltså får man vara beredd på att bli lurad.
Tyvärr så är det en gråmulen regnig dag så vi får väl se vad vi ska använda den till? Hade tänkt att åka och hälsa på min mor och far som skulle bo i fäbodstugan i helgen….om de nu är där med tanke på vädret? Skulle nog klarna upp på eftermiddagen så förhoppningsvis blir det en sväng dit lite senare. Sv har ju fortfarande ont i både knä och bägge hälar så för hans del skulle det betyda mycket att bara få lite miljöombyte.
Annars knallar livet på med det ”nya” livet som 75% arbetare och har nog inte riktigt fattat än att man kan ha det såhär bra?
Att komma hem från jobbet och fortfarande ha ork och tid kvar att göra sånt man verkligen vill. Det är så lyxigt så man storknar!

Hittade ett recept på hemgjord musli som jag testade häromdagen. Men tyvärr så gjorde jag misstaget att tillsätta hela hasselnötter innan rostningen vilket gjorde att de delvis blev brända trots att jag rörde om var 5:e minut som det stod i receptet. 

Detta gjorde ju att hela blandningen blev lite ”smittad” av de brända skalen som lossnade från nötterna men har plockat bort de flesta nu och tycker att det går att äta i alla fall. Och självklart kommer jag att göra ett nytt försök när den här omgången är slut.

I receptet ska det vara rapsolja men jag tog kokosolja istället. Var bara att ställa en skål med den fasta oljan bredvid vedspisen och vänta en stund.

Och inte tog det lång tid innan allt hade smält till en klar och fin ljuvligt doftande olja.

En som tålmodigt låg och väntade på att matte skulle bli färdig i köket någon gång? Hon har ju lärt sig nu att med husse blir det inga promenader när han har ont så det är alltid en lite extra glad och förväntansfull vovve som möter mig när jag kommer hem från jobbet.

Ibland kan det kännas drygt och jobbigt att känna hennes förväntan men samtidigt så vet jag ju att det faktiskt även för mig är nyttigt att gå en sväng varje dag. Har verkligen Line att tacka för den fina kondition jag byggt upp de senaste snart tre åren. Fick ju bevis på det genom hälsotesterna vi fick göra genom jobbet på kyrkan. En klar och tydlig förbättring av min kondition visade det, och då har jag ju inte gjort någon större förändring mer än att skaffa henne.
Så läkarna kanske borde börja skriva ut ”hund på recept”    :)
Skulle få många människor att må bättre och bli lite friskare tror jag.

För nog är människan av naturen lat som man säger? Hela utvecklingen strävar ju hela tiden mot att vi ska få det så bekvämt som möjligt. Och nog är det många dagar jag hellre hade stannat hemma efter jobbet och bara gått här och pysslat lite istället för att ge mig ut på en timmes promenad.
Nåja!
Nu är det dags för lite gröt och sen blir det nog lite gardinsömnad för mig i väntan på att vädret blir bättre.
Ha en bra vårhelg!

Britta

Tänk om bilder ändå kunde förmedla doft, ljud och känselintryck också? Sitter just nu ute på bron och bara förundras över vilken morgon vi har. Termometern visar på 9 plusgrader, fågelkvitter från alla håll, solen som sakta börjar värma, ljudet av trumpetande tranor nere på åkrarna och doften av jord, mark och ja…?
Vad är det egentligen som gör att det doftar så friskt och gott utomhus? Vad är det som avger själva doften?
Är det marken, träden, fuktigheten i luften?

Vet inte? Men är i alla fall glad att jag är en av de som har förmågan att uppskatta det!

Tog ett foto från tre vinklar här på min plats ute på brokvisten. Här sitter jag ofta med en kopp te eller kaffe och bara lyssnar och känner.

Igår var vi till Hälsingland och hälsade på en sväng och idag ska jag försöka hinna med lite utesysslor innan vi ska till min  mor på soppa och våfflor.
Behöver göra plats på baksidan av uthuset för veden som kommer snart. Plocka undan presenningen och SJ pallarna som ligger kvar efter förra årets ved som nu är uppeldad.
Ska klättra upp och ta loss sotarens stege som är fastsurrad vid takstegen med spännband, städa undan de små utegranarna och riset på rabatten här bredvid brokvisten. Kanske till och med ställa undan snöskyfflarna? Åtminstone den stora …eller ja i alla fall ställa den borta vid uthuset så att den inte behöver stå här, lutad mot eken som en mindre vacker prydnad?
Lilla skyffeln får nog vara kvar i väntan på de sista snöfallen. För kommer gör de ju helt klart.
Är ju inte ens april än.
Idag har vi ju tappat en timme och nog märks det tycker jag. Klockan är redan alldeles för mycket så det är bara att slita sig från datorn och sätta igång.

Tänk vilken tur man har som har en frisk kropp som man kan använda till att leva livet med. Göra och uppleva saker. Och dessutom i dessa tider då vi har hela härliga våren, sommaren och hösten framför oss.
Kan det bli bättre?

Britta

Nu har den äntligen kommit. Boken jag beställt från min bokklubb. Den kom faktiskt redan förra veckan men eftersom helgen helt dominerades av vår sovrumsflytt så har jag inte hunnit läsa så mycket i den än. 

Några sidor har jag dock hunnit och är redan djupt fascinerad av kunskapen den kommer med. Sånt som man inte hade en aning om innan. Som t ex att paraplyakaciorna på savannen inom några minuter efter att girafferna börjat beta på dem utsöndrar ett ämne i bladen som smakar illa. Och inte nog med det. De sänder dessutom ut denna signal till de träd runtom av samma art som i sin tur också börjar utsöndra ämnet.
Detta har girafferna lärt sig så därför måste de gå längre bort än bara till intilliggande träd för att hitta ett nytt ”offer” att beta av. 

Är inte det fascinerande? Att träden liksom verkligen kommunicerar med varandra? Jag tycker det är jättehäftigt och egentligen kanske inte så otroligt förvånande för nog känner man att det är något speciellt med träd? Nog känns de äldre som riktigt gamla kloka gubbar och gummor och nog känner man något när man kramar om deras stammar? 

Vi har ju gamla Herr ek härute på gården som man kan gå och ta sig en ”styrkekram” av ibland. Och då känner man hur det riktigt ”rusar” i ens egen kropp av hans energi.
Häftigt!

Men nu måste jag skynda iväg till jobbet. Återkommer om boken när jag läst lite mer i den. Borde nog sätta mig ute i skogen i helgen och läsa den  :)

Ha det bra!
Britta

Ja som vanligt så hamnar bloggandet längst ner på priolistan trots att det är så roligt och givande. Men helgen har verkligen varit intensiv pga att vi genomfört projektet att flytta upp sovrummet…eller ja…inte hela rummet såklart men sängen i alla fall  :)

Men eftersom jag naturligtvis nu bloggar alldeles för sent och snart ska titta på mästarnas mästare så hinner jag inte förklara hela anledningen till varför vi nu bestämt oss för att göra det..byta sovrum alltså…!
Inlägget heter ju snabbgenomgång av helgen så därför ska jag försöka få till en sådan.

Startade i alla fall lördagen med en helt underbar morgonprommis med Line.

Kisspaus!

Vacker morgonsol och skare där snön låg kvar. Fåglar som kvittrade och ja….fast ett och annat monster i skogen fanns det ju också såklart. I alla fall i Lines värld!

Bäst att resa lite ragg,  morra och visa hur ”farlig” man är.

Visst kan det kännas lite obehagligt ibland när man är ute ensam med henne och hon plötsligt verkar få syn på något hotfullt. Men som sagt …har börjat lära mig att i Lines värld finns det massor av faror …som t ex rotvältor och opålitliga läskigt formade gamla stubbar vilket det visade sig vara i det här fallet.

Men så fort vi konstaterat att våra liv inte var i fara så fortsatte vi den energigivande upplevelsen bland mossiga stenar och snälla granar.

”Morgondusch”!

Tog en sväng förbi Nisses grav och rätade upp plåthjärtat som oftast brukar vara nedtrampat av någon/något? Vet inte riktigt hur det går till eftersom det krävs ganska mycket kraft att få det upprätt igen men får väl vara glad så länge det står kvar överhuvudtaget?

Sen var det så småningom dags att påbörja flyttprojektet. Och tänk vad mycket prylar som ska förflyttas bara för ett enda rum? Man blir inte precis inspirerad att flytta till ett nytt boende efter en helg som denna.
Varför har man så mycket saker?

Och varför har man så mycket dammråttor under sängen????

(Jo för att man fuskar med att dammsuga där varenda gång såklart!! Något som orsakas av latmask vilket det i sin tur tyvärr inte verkar finnas något säkert bot mot.)

Hit upp gick i alla fall flytten till slut….efter oräkneliga vändor upp och nedför trappen. Berättar mer om upplevelsen av det ”nya” sovrummet lite senare.

Så nu vet ni vad vi haft för oss i helgen …och än är det inte helt klart förstås. Men nu är det fyra minuter kvar tills mästarnas mästare börjar så det är bara att sluta skriva.
Äldste sonen har förresten landat i Barcelona idag och har det förmodligen hur bra som helst där i 20 plusgrader och solsken….  :)

Men snart är våren här på riktigt också.
Såg faktiskt nio svanar på morgonprommisen …plus att hackspettarna börjat trumma på lyktstolparna omkring…så nu kan vi nog börja se vintern som besegrad…även om det i år varit en väldigt mild och snäll sådan.

Ha det bra nu så hörs vi förhoppningsvis snart igen!

Britta

Nog är väl mars en ganska tråkig månad egentligen?
Det är varken vår eller vinter! Varken särskilt varmt eller kallt! Naturen verkar ha en paus på något vis och står bara och väntar på att något ska hända.
Det kan liksom inte bestämma sig. Ska det fortsätta vara vinter ett tag till eller ska det få bli vår?

En grå dag i mars är väl då naturen och landskapet runtomkring en ser som allra tråkigast ut?
Blöt, tung smutsig snö. Slask och is. Grus, sand och eller lerig naken jord som sticker fram lite här och där.

Gick ut med Line en sväng idag när jag kom hem från jobbet. Har väl aldrig känt mig så oinspirerad till att ta en promenad?
Inte ens hon verkade uppskatta det vilket är väldigt ovanligt. Till en början gick hon långsamt bredvid mig och verkade mest se sig för över vart hon skulle sätta tassarna.
Precis som om inte ens hon hade lust att ge sig ut i slasket. Hon som annars är så ivrig till en början och har svårt att låta bli att dra i kopplet. Nosar intensivt och småspringer ifatt mig när hon stannat en stund.
Nej…usch! Idag var det faktiskt inte ens roligt att vara utomhus. Något som jag sällan känner annars.

Nej…måtte resten av månaden gå fort nu så att man får lite ny livslust och energi.
Ikväll tänker vi dock roa oss med att gå på bio. Perfekt för en så gråmulen dag.
Ja eller roa oss kanske är lite fel uttryckt eftersom filmen nog kommer att ge allt annat än lättsam underhållning. Den heter Sameblod och handlar om tiden då våra samer hade det extra tufft ifråga om rasdiskriminering.
Intressant blir det alla fall och en viktig lärdom och insikt.
Men nu måste vi äta innan det är dags att åka.
Ha det bra så länge!

Britta

Ja på fredag är det dags! Det där som jag nog inte riktigt ”tagit in” i huvudet än. Att han nu, ca 22 år efter att det här fotot togs ska ge sig av ut i Europa på en tågluff alldeles ensam.
 Så fantastiskt och utvecklande för honom…men också ….så stort och ”nervpirrande” för hans mamma.  För visst är det så att även om jag innerst inne bara vet att allt kommer att gå bra så nog är det svårt att helt låta bli att oroa sig.
Det sitter ju liksom i generna det där på en mamma…att oroa sig över sina barn. Hur stora de än blir tror jag?
Men som sagt! Det kommer att gå bra och är precis vad han behöver göra i sitt liv just nu. De är ju så totalt olika mina söner. Den yngsta verkar inte oroa sig över något, tar dagen som den kommer och satsar just nu på studier i Uppsala. Helt inställd på att läsa sig till ett bra och förhoppningsvis välbetalt jobb.
Den äldsta (som reser på fredag) är motsatsen. Han är den som tänker, funderar och filosoferar. Avskyr allt vad studier och inrutade jobb heter och skulle helst av allt vilja kunna leva på det konstnärliga. Sitt fotograferande eller gitarrspelande. Han har provat många olika arbeten hittills men inte hittat ett enda som han kunnat tänka sig att fortsätta med. Helt enkelt därför att han inte står ut med dem.
Han har en själ med ett enormt frihetsbehov och känner sig instängd och kvävd så fort han måste anpassa sig efter andra och annat. Många tycker nog att ”jamen det måste man bara göra i dagens samhälle, man måste ha ett ”vanligt” arbete så att man får ihop till brödfödan”
Och ja…så är det kanske. Och ja…många klarar av att anpassa sig. Kväva rösten och känslan inom dem som säger att ”det är inte såhär livet ska behöva levas”.
Men jag bara vet att han inte gör det. Ett tag skulle det säkert gå men..det skulle helt garanterat sluta med utbrändhet eller depression. 

Så den här resan är verkligen nödvändig på många sätt. Dels att han kommer iväg hemifrån ett tag. Får lite nya perspektiv på livet. Ny inspiration, nya ideér, nya vänner och kontakter, nya dörrar som öppnas och ger en liten ”vägvisare”  om vad han ska satsa på i framtiden. Det är vad jag hoppas att resan ska ge.
Det den garanterat kommer att ge är ju i alla fall personlig utveckling och mer självförtroende. För hur det än är så kommer han inte att komma hem som exakt den person han var när han åkte. Alla erfarenheter i livet, av vilket slag de än må vara gör ju att vi förändras litegrann som människor. Vi kanske inte märker det på direkten men någonstans inom oss sätter det spår.

Och sen är det bara för en mamma att inse att den lilla pojken på första bilden nu blivit stor och faktiskt kan klara sig utmärkt ute i ”den stora världen” alldeles ensam.
Jag har ju redan till viss del upplevt det här med yngste sonen. När han för ett par år sedan gav sig iväg till London alldeles ensam. Det kan jag säga var en fruktansvärd känsla i början. Innan jag visste hur det gått och om han kommit fram som han skulle. Väntan på att han skulle höra av sig och sen inte precis bli mindre orolig när han ringer mitt i natten och har kommit fram. Bara för att tala om att han gick omkring där i utkanten av London någonstans och letade efter stället där han skulle bo. Att veta att ens yngste son gick omkring där i mörkret, ensam i ett främmande land mitt i natten var en riktigt jobbig känsla av total maktlöshet. 

Men som en mamma alltid gör, så förstorade jag upp det och oroade mig helt i onödan. För det gick ju hur bra som helst och var faktiskt ett slags ”startskott” även för honom till att verkligen börja leva sitt liv. För det var i och med den resan som allting ”lossnade” för honom och den ena positiva händelsen efter den andra gjorde att han fick klart för sig i vilken riktning han skulle gå i livet.
Och kanske är det en resa som behövs även för den äldste sonen så att han kan börja leva lite mer på sina egna villkor? Så det är bara att släppa alla tankar på oro och vad som ev kan hända och önska honom all lycka till på färden.

Blir nog en härlig erfarenhet och många fina fototillfällen och i och med det kanske fler följare på hans instagramsida. emildahlander heter han förresten där om man är nyfiken på att titta på hans bilder.
Men nu är det dags för matlagning och fortsättning på den här lugna sköna söndagen i mars!

Britta

Ledig dag, nystädat hus, solsken och en bukett tulpaner som förgyller tillvaron. Kan det bli bättre ?  

Var ett tag sen jag skrev nu men fick lite annat att tänka på under veckan. På måndag kväll knackade det nämligen på dörren och en granne kommer instörtande. ”Det kommer jättemycket glöd ur eran skorsten, det kan inte vara riktigt, kom ut får du se!”
Så efter att vi slutat elda fortsatte den kvällen med att vi gick ut och tittade till skorstenen då och då. Skickade upp äldste sonen på vinden för att kolla så att det verkade lugnt där med ev rökutveckling. Kände på muren så att värmen där minskade och inte ökade. Och ja…sen var det bara att ringa sotaren dagen efter. Dessvärre så hade de så fullt upp så det blev en lite kylig inomhusvecka tills sotaren dök upp på torsdagen. Men skulle tro att vårat elbolag i alla fall jublar nu nästa gång vi betalar elräkningen.
En stor nackdel med vårt hus är ju att den enda uppvärmningen vi har är att elda i kamin och vedspis och alternativet är direktverkande el.
Det går ju bra så länge man kan och får elda men…skulle det ha varit ca 20 minus nu och dessutom blivit strömavbrott de här dagarna så  vill man inte ens tänka på hur det hade gått med typ vattenledningar och allt.
Men…nu är skorstenen sotad, provtryckt och godkänd så förhoppningsvis ska vi slippa det här bekymret i framtiden.

Är så härligt med tulpantiden som är nu tycker jag. Känns lite som en försmak av våren som är på gång.

Och bara det att kunna gå ut på gården och plocka in något känns ju verkligen som ett startskott på den varmare årstiden.

Ska försöka ta vara på den här soliga dagen och kanske passa på att sitta mot en husvägg en stund och få lite färg i ansiktet? Om inte annat så får man väl åtminstone en svag dos D vitamin.

Sen behöver jag fylla på lingonsyltsförrådet så ett syltkok får det bli också.

Men först är det nr 1 på priolistan som gäller, vilket betyder att ge den här lilla ”typen” en riktig promenad. Man märker verkligen på henne när hon fått sitt promenadbehov tillgodosett. Då slappnar hon av ordentligt och verkar allmänt nöjd med tillvaron. Innan riktigt ”känner” man hur hon går och förväntar sig att något ska hända  och den känslan kan vara ganska stressande för en högkänslig person.
Så först är det hundpromenad som gäller och sen lite annat både nyttigt och onyttigt  :)

Härligt med såna här dagar då man har sådär lagom mycket att tänka på och göra. Precis som livet ska vara när det är som bäst!

Ha det gott!
Britta

Vinter och skidåkning i all ära…men nu har vasaloppet varit så nu får det bli vååååår!!!

Blir en väldigt annorlunda vår i år. Kanske inte vädermässigt? Jag är ingen siare…nej men för mig som är van vid att gå och börja ”ladda” för att börja på kyrkogården i april. För jag är ju en sån som måste ladda lite inför nya saker i livet. För varje start av säsongen har känts som ny även om jag nu skulle ha gått in på min tionde.

Under vintern går jag in lite som i min egen bubbla och umgås inte med många förutom de jag har omkring mig på de tillfälliga arbetsplatser jag hamnar som vikarie. Så visst är det en typ av ”social laddning” jag måste göra när man plötsligt blir ca 15 personer som ska dela fika och omklädningsrum 40 timmar i veckan under ett halvår.

Och sen bara det här med att släppa alla tankar på arbetsförmedlingen och a kassan som man ständigt har i bakhuvudet som arbetslös.
Har jag fyllt i allting rätt? Lämnat in rapporten? Skickat in kassakorten? Skickat in arbetsgivarintyg?  Varit nog ”aktiv” dvs sökt nog många jobb ?  Osv..osv..!
Det är snudd på en halvtids kontorstjänst att sitta vid datorn och telefonen och göra allt detta prickfritt för att få ut sin futtiga a kassepeng!
Att inte behöva ha detta i huvudet under höst/vinter och vår är något som jag knappt kan föreställa mig hur det kommer att vara?
Vilken lyx? Som att ha semester ju! Att känna sig fri, ledig och bara ägna alla lediga timmar åt att vara just …ledig…!!

Och inte nog med det! Jobbar bara 75% nu också så de lediga timmarna blir ju ännu fler! 

Vissa stunder känns det totalt overkligt. Får man ha det såhär bra i livet ?
Ja faktiskt…och det gäller att ta vara på och njuta av det ordentligt! Och det lovar jag att jag ska göra!

Britta

Nu är det gjort! Och aldrig mer att jag ställer upp i en stafett!

Jag hoppas det i alla fall…men å andra sidan så sa man så efter att ha fött sitt första barn också så…???
Men det är såå skönt att det är över nu.
Nu kan man äntligen släppa alla miljoners miljarders tankar på det och börja leva igen.
Känns som att bli utsläppt från fängelset.

Förstår nu att den största orsaken till att man oroat sig så mycket är att man varit rädd att förstöra för laget. Om jag hade åkt ett lopp bara för egen del så hade nog läget varit ett helt annat.

Eller ..så är det bara så att jag inte längre har ”nerver” åt sånt här?
Har ju ställt upp i motionstävlingar förut i mitt liv på orientering, cykling och springning men aldrig har jag väl varit så nervös och spänd inför något som den här gången?
Är det åldern tro?

Ja…inte vet jag ?…men något jag vet helt säkert nu är att den bästa uppladdningen inför ett lopp INTE är  att vara så nervös under dagen så att man knappt får i sig en matbit. Springa på dass typ hundra gånger och verkligen tömma kroppen på allt vad den ändå lyckats få i sig. Ungefär som att ställa upp i ett lopp strax efter att ha haft magsjuka under några timmar innan.

Nej…vet ni vad! Då ska man egentligen inte ställa sig på ett par skidor och åka 19 km överhuvudtaget! Och hade det inte varit för laget så hade jag nog ställt in med tanke på den ”uppladdningen”!

I början av loppet gick det fruktansvärt tungt och segt och förstod såklart att det var ”bränslet” som saknades. Hade ändå tänk att jag skulle försöka få i mig en korv när jag kommit till min växlingsstation och förhoppningsvis få behålla den men…när jag väl hittade fram till korvkiosken där så visade det sig att korven var slutsåld och ”korvtanten” var i full färd med att städa kiosken efter att ha stängt för dagen.
Hon hade dörren öppen på baksidan så jag knatade runt dit och ropade lite försiktigt ”Hallå”!
”Ja hallå, ville du nåt?” Svarade hon frågande och gjorde ett uppehåll i sin golvmoppning.
”Ja, har du stängt?”
”Ja, vad tänkte du på?”
”Nej jag tänkte bara köpa en korv men..?!”
”Nej det har jag sålt slut för längesen!”
Hon skakar på huvudet som om jag var lite dum som ens trodde att det fanns något kvar.
”Okej, tack, då vet jag!” Svarar jag och skyndar mig snabbt därifrån igen. Tänker dock att lite dåligt är det väl att det är slut eftersom det åtminstone måste vara typ 500 lag kvar som ska växla.
Nåja…det var bara att inse att något ätbart för mig skulle det inte bli förrän i Eldris om ca en mil och en timmes skidåkning?

Stoppade i alla fall i mig en bit mörk choklad (hade läst innan att just mörk choklad minst 70% kan fungera som prestationshöjande) och en dextrosol som var det jag hade med mig i midjeväskan. Och en klunk saft såklart.
Och gissa om den släta bullen i Eldris var något av det godaste jag ätit på länge! Ungefär som den där smörgåsen man får efter en förlossning.

Himmelskt!

Passade också på att ta både en mugg blåbärssoppa och en med sportdryck medan jag pratade en stund med den trevliga personalen och ett par andra skidåkare.
Efter Eldris och bullen kändes det dock något lättare i kroppen men vågade ändå inte ta i särskilt mycket om bränslet skulle ta slut igen. Så det var bara att försöka tänka på annat än att titta efter kilometerskyltarna medan jag åkte de sista 9 som var kvar till mål.

Men i mål kom jag i alla fall till slut och visst var det en härlig känsla att få staka sig fram de sista 300 metrarna mot porten med texten.
”I fäders spår – för framtids segrar”

Dessutom fick jag två extra positiva upplevelser där under den sista biten då jag först plötsligt hör ett hejarop från andra sidan staketet och får syn på en av mina svågrar som står där och filmar med sin mobil med ett stort leende på läpparna. Och sen överraskning nr 2 när jag kommer ännu en bit närmare mål och ser Sv som står där med en jättefin krans som det var meningen att man skulle hänga om halsen i snöret. Det hann jag dock inte fatta utan tog den runt ena armen istället innan jag skyndade vidare mot målet. Såg ju på långt håll att den där kransen kommer jag aldrig att få över mitt stora huvud och tanken var nog inte den heller.  :)

Så nu är det klart och får vara ganska nöjd ändå med att åtminstone klara det på under två timmar 1.51 tror jag det blev? För med tanke på utgångsläget så trodde jag ju först inte att jag skulle ta mig ända till mål överhuvudtaget.

Men nu är det gjort och målet vi hade från första början är nått..alltså att genomföra hela loppet och inte jaga snabba tider. Övriga medlemmar gjorde i alla fall jättebra ifrån sig på sina sträckor och faktiskt så kom vi ju inte sist  :)
Plats 1790 någonting tror jag det blev så åtminstone ca 500 lag hade vi efter oss.
Men det ska väl erkännas att om vi inte ”toppat” laget och behövt byta ut två av våra åkare mot två betydligt yngre och snabbare så hade nog placeringen blivit en helt annan.
Men det är en helt annan historia  ;)

Så nu kan jag äntligen börja leva mitt liv igen, se fram emot våren som är så nära, sommaren som förhoppningsvis ska kunna upplevas lite mer nu när jag jobbar 75% istället, och se fram emot många härliga upplevelser i naturen med sällskap av Sv och Line.

Det är något man uppskattar ännu mer nu när man klarat av något som man haft som en lite ”oroande” klump i magen så länge.

Nu styr jag själv över min tid igen och det känns så underbart och befriande.

Hörs och ses!

Britta