lillasysterfix

Aprilväder är ju ett känt uttryck och står för att vädret kan vara så otroligt skiftande i april från ena stunden till den andra. Maj däremot brukar väl vara lite mera stadigt och pålitligt men…? Nu vetitusan om inte maj klår april på det området i år  

I fredags gick man och svettades och hade ytterdörren öppen hela dagen. Igår var det dags att hålla dörren stängd igen och ta på sig några extra lager kläder, och idag singlar till och med snöflingor ner utanför fönstret.

Tänk vilka kontraster!

Igår tog vi ledigt från vedbacken och jag passade på att greja lite i min lilla miniträdgård i väntan på besök från Hälsingland. Miniträdgård kallar jag den för att den består av ett litet hallonland på kanske 1,5 m ? En pallkrage med jordgubbar och en liten tvåårig svartvinbärsbuske.

Och just det..! En ung liten rabarberplanta har vi ju faktiskt också!
Skulle gärna vilja ha mer av sånt som man kan äta och förhoppningsvis blir det mer tid och ork över till det nu när jag har mer ledig tid.

Tänk om man kunde odla det mesta av frukt,bär och grönt själv ? Det vore verkligen ett riktigt drömliv! Men det största problemet för oss skulle i så fall vara förvaringen och lagringen.
Det krävs ju lite speciella förutsättningar för det.
Men man kan ju alltid börja lite smått och öka ut efterhand som man tycker att man har plats för och orkar med.
Våran gård är inte särskilt stor men nog skulle man kunna göra en hel del ändå och att gräsmatteytan skulle minska gör mig inte ett endaste dugg.
Vore snarare en fördel faktiskt  :)

I år blir det nog dock inte så stora händelser eftersom det ska grävas för kommunalt vatten och avlopp här i sommar och än så länge är det ganska oklart över hur de kommer att gräva här på gården så ingen idé att göra alltför stora planer.
Men en till pallkrage för att utöka jordgubbsodlingen bestämde vi oss i alla fall för igår. Det börjar bli väldigt trångt för de stackars ”gubbarna” och det är väl något man knappast kan få för mycket av?

Nu har lupinerna börjat kika upp också och som alltid i maj så ”brakar det väl bara till” snart och är grönt och frodigt överallt utan att man hinner med att märka det  :)

Någon björksav har jag ännu inte lyckats tappa upp men idag får det lov att hända tycker jag. Är ju så enkelt så förstår inte varför jag inte bara ”gör” det liksom?
Men är nog just för att det är så enkelt som man skjuter fram det hela tiden.

Igår blev i alla fall första vitsippsbuketten inplockad under min och Lines promenad.
Äntligen!

Får väl se hur mycket det blir gjort utomhus idag? Gamla Rasmus verkar dock göra sig redo för en dag inne på kökssoffan. I fredags låg han ute och sov så gott som hela dagen men idag förstår jag att han hellre tar en ”kojdag”!

Ska åtminstone börja med en cykeltur med Line tror jag så att hon får göra av med lite energi. Sen får vi se om det blir röjning av tvättstugan inomhus  eller fortsättning på trädgårdspysslet?

Ha en skön söndag!!
Britta

Kan inte komma ihåg när jag senast i livet njöt så mycket av våren som jag gör den här gången?
Kanske är det tio år sedan, alltså tiden innan jag började på kyrkogården!?
Visst njöt man då också just för att man hade privilegiet att vara ute hela arbetsdagen men…det är ju inte samma sak som att vara hemma och ha ledig tid.
Att det skulle vara så stor skillnad på att jobba till ett och att jobba till fyra hade jag nog ändå inte trott.
Dagen känns som en evighet och man liksom bara vandrar omkring i någon slags kombinerad ”vårdvalalyckoruskoma”!

Solen värmer, fåglarna sjunger, luften vimlar av vårdofter och ja….det finns egentligen inte ord för det!

Bara det att kunna ha ytterdörren öppen.
Vilken lyx!
Som att bygga ut huset…livet …och hela tillvaron.

Idag var det återigen en sån där oförskämt perfekt dag.
Kom hem från jobbet strax efter ett. Åt lunch ute. Tog en kaffekopp med två oreokakor. Lade mig ner och slumrade till i solskenet.
Bytte om till kläder för vedbacken och gick ut dit tillsammans med äldste sonen. Mediterade där i…?…eller ja….jobbade med veden där i ca tre timmar, (jobba med ved och meditera är ungefär samma sak…själsligt alltså)    :)
Gick sen in och bytte om och tog en kort promenad med Line. Åt kvällsmat tillsammans med Sv och gick sen ut på åkern här bredvid och kastade boll med Line medan Sv testade lite fluglinor.
Och nu sitter jag här med datorn i knäet och avslutar med lite bloggande.

Kan man ha det bättre?

Så… här kommer lite bilder från vårens framsteg här hemma!

Pioner som lite försiktigt börjat kika upp ovanför jordens yta.

Riddarsporrarna likaså…!

Backskärvfrö som börjat komma i mängder längs husväggen…en ätbar och riktigt god blomma faktiskt!
Lite kryddiga i smaken och saftiga!

Små ”bebisknoppar” på körsbärsträdet!

Och små ludna rönnknoppar. Har aldrig tänkt på att de är så gulligt ”pälsiga”!

Och till sist …den stora överraskningen för idag som jag fick ögonen på när vi var på väg hem från åkern.
En ensam liten tuva med vitsippor vid foten av en av björkarna bakom vårat hus.
Blev så himla glad för de har jag faktiskt väntat på.
Vitsippor går ju att ta in och sätta i vas till skillnad från blåsippor som sloknar så fort de tvingas lämna marken.
Äntligen kan man börja ”piffa upp” lite inomhus med plockade blommor.
Fast den här gången fick de stå kvar ute. Tyckte att de var för få för att röra dem.
Det enda som jag inte lyckats göra än men ”har i huvudet” varje dag är att tappa upp lite björksav.
Ska nog försöka få till det imorgon.
Björksav är ju så otroligt gott och så himla nyttigt.

Men nu ska vi snart titta på ”Räddad av änglar”! Det nya programmet i sjuan som är något av det bästa jag sett på länge.

Ha det så himla bra !

Britta

Om alla väderprognoser stämmer så ska det ju äntligen bli lite vårvärme i slutet av helgen och i början på nästa vecka. Hoppas nu att det blir så för visst har det varit en ganska kall och seg vår hittills?
Har i alla fall bytt bilderna i hallen nu så lite vårkänsla får man ändå när man går förbi där.
Finns fler som längtar efter sol och värme också…

…blev så full i skratt när Sv en dag kom ut i köket och vinkade in mig till rummet där han sover när snarkningarna blir för högljudda .
”Kom, kom du måste bara se det här!”
Det var en av de ruggiga dagar då snön hade kommit tillbaka och kan inte säga annat än att Selma måste vara en väldigt klok och förnuftig liten katt.

Hon hade insett läget och helt enkelt ”gått och dragit något gammalt över sig!”
På något vis lyckats ta sig under överkastet på den nybäddade sängen och låg där och bara kurade.
Visst kan Samus göra såhär ibland, men då kryper hon under helt och hållet. Selma däremot har vi aldrig upplevt göra det här och det gjorde det så extra komiskt.

Hon är visserligen den av katterna som är mest värmesökande, ligger ofta framför kaminen inne och är den som först lägger sig på motorhuven när bilen är varm men såhär företagsam har vi inte sett henne förut i sin jakt på värme.

Mysigt såg det ut i alla fall och ett klokt beslut en dag som den då snö och minusgrader återigen tagit över utomhus.

Nu är det ledigt tre dagar och förhoppningsvis blir det en bra helg. Har väl lite förhoppningar på att hinna med en del saker jag gått och tänkt på under veckan men man vet ju aldrig vad som händer egentligen.
På önskelistan står i alla fall!

Få undan en del av vedhögen!
Göra mer musli!
Tappa upp björksav!
Kratta och städa upp mer på och runt gården!
Motionera både mig och Line!
Och kanske till och med tvätta några fönster…men det kan vänta till lite längre fram om det är så. Skulle ju helst vilja ha lite mer värme i luften till det.

Ja vi får väl se hur det blir med allt?
Någon majbrasa tror jag i alla fall inte att det blir för vår del? I så fall enbart sedd från bilen. Kan ju vara lite mysigt att åka runt och titta på eldarna på olika ställen häromkring.
Det bästa stället är egentligen uppe på de öppna åkrarna i Söderås där man ser ut över Siljan och de eldar och fyrverkerier som finns runtom.

Men nu ska jag nog ta och inleda helgen med en kombinerad promenad/joggingtur med Line. Det vore den perfekta starten på dagen för oss bägge två.

Men först en liten kopp kaffe så att vi vaknar ordentligt!

Ha det gott!
Britta

Trodde faktiskt inte riktigt på att det skulle komma. Det där stora snöfallet som man hörde talas om redan i morse. Men….nu är det här och jag och Line passade på att gå ut på gården med kameran.

Fast nog var till och med hon lite skeptisk i början.

”Vad i hela friden är det här?”

Men inte tog det lång tid innan den första förvåningen lagt sig och hon insåg att det ju var den älskade snöööön som var tillbaka.
Äntligen kan man ta sig en grundligt rengörande rullning igen!

”Kom igen matte…vi leker lite….det här är ju kuuul”!

Och nog kan till och med jag erkänna att det är lite mysigt när det plötsligt vräker ner såhär. Man vet ju att det ändå inte blir riktig vinter igen. Och snart nog kan man sitta här och dricka en kaffekopp i solskenet många, många gånger innan höstrusk och kyla är tillbaka!

Frusna små Gulltörel.

Det blev dock ingen lång stund utomhus och till och med Line verkade nöjd med att gå in igen.

”Tror jag går in och kollar om soffan är lika skön fortfarande?”

”Jodå…här kan man nog stå ut med att ligga några timmar nu!”

Ja säga vad man vill om våra olika årstider, men nog skulle man sakna dem om man bodde i ett land där det var varmt året runt. Nej, tacka vet jag lite snöslask i april…. man känner sig helt enkelt bara lite mer ”levande” då..!!

Britta

Det var ett tag sedan nu. Minst ett par år tror jag som han gjorde ett ”besök” senast. Hade nästan glömt att han fanns och har inte på något vis saknat honom, men när han väl ”knackar på” så minns jag honom direkt. Behöver inte ens ropa ”kom in” för stiger in gör han ändå vare sig man vill eller inte.

Sen är det bara att hålla ut och genomlida besöket innan han efter några timmar tycker att det får räcka för den här gången.

Ja om det här nu handlade om ett mänskligt besök så skulle det ju vara lätt att undvika honom men…nu handlar det om en sjukdom, eller ett syndrom som det också kallas ibland och delen som drabbas är vårat inneröra.
Symptomen den ger är att man drabbas av ganska plötsliga och ofta i flera timmar ihållande yrselattacker med kräkningar som följd.

Så istället för att kunna följa med på ”eventet” som min mosters man bjudit in till med anledning av hans 60 års dag så ägnade jag lördagen åt att ligga och blunda och springa på toaletten när det behövdes…eller ja…springa var väl att ta i för man springer inte gärna när hela huvudet snurrar runt runt som om man satt i en karusell.

Är väl typiskt att nåt sånt ska hända när man skulle iväg på detta event som jag faktiskt ärligt sett fram emot. Annars är det ju väldigt sällan jag ser fram emot sånt som innefattar att umgås med många människor samtidigt men det här hade varit roligt att uppleva. För det första var det under dagtid vilket betyder att jag hade orkat vara med utan att bli så fruktansvärt trött som jag blir vid ca åtta/nio på kvällarna.
För det andra var det ju ingen ”vanlig” födelsedagsfest med en massa alkohol och berusade jobbiga människor omkring en…och inte heller med i värsta fall dansbandsmusik skrålande ut från högtalarna i en unken instängd festlokal.

Nej detta var en inbjudan till Oppigårds bryggeri där det ingick mat, provsmakning av deras olika ölsorter och sen en visning av själva bryggeriet.
Blev så himla glad när vi fick inbjudan just för att någon tänker till och går ifrån dessa oftast stimmiga och jobbiga födelsedagsfester och vill ta med en på något annorlunda. En upplevelse och något att minnas.

Sov lite oroligt natten innan men det hör ju heller inte till ovanligheterna nuförtiden så tänkte väl inte så mycket på det. Men…när jag sen slog upp ögonen på morgonen så kände jag genast att något var fel. Tittade upp på taklampan i rummet och mycket riktigt…den höll sig inte kvar på samma plats hela tiden. Den envisades med att glida iväg i sidled och sen hoppa tillbaks till utgångsläget när ögonen inte kommer längre åt ena hållet. Det går med andra ord inte att fokusera på något så att det håller  sig stilla när yrseln satt igång. Lite samma känsla som man kan få när man druckit för mycket alkohol, lägger sig ner och tycker att hela rummet snurrar.

Något som jag dock lärt mig den här gången är att en ökning av min tinnitus kan vara ett tecken på att ett anfall är på väg. Och ett par dagar innan hade jag faktiskt lagt märke till att det ”brummande” ljudet i ena örat var ovanligt högt och starkt. Likaså är den täta ”lockkänslan” på örat det gäller ett tecken samt att man blir extra (som om jag inte var känslig nog förut) ljudkänslig vilket jag i efterhand också kom på att jag var på fredagen. Minns att jag satt på kökssoffan med äldste sonen bredvid och tyckte att det var så jobbigt att lyssna på honom. Det liksom skrällde och ekade i öronen på mig för varje ord han sa och var nära att be honom prata lite tystare…men vet också att jag tänkte att ”jaja, det är väl jag som är känslig som vanligt” och ville inte avbryta honom mitt i det han höll på att berätta.

Som jag förstått det så är det inte helt klarlagt vad det är exakt som händer i örat med denna sjukdom men den mest dominerande teorin är att det har med ett ökande vätsketryck i innerörat att göra.
Det finns också en tydlig koppling till stress, oro, sömnbrist och trötthet och är man därtill högkänslig på det så är det nog inte så konstigt att anfallen triggas igång ibland.
Har man mycket omkring sig, mycket att tänka på och oroa sig för och dessutom sover fruktansvärt dåligt så är det nästan som att skriva på en beställning på ett anfall.
Men som sagt så vet jag nu att högre tinnitus och ökad ljudkänslighet kan vara ett tidigt tecken så nästa gång hoppas jag i alla fall kunna göra ett försök att förhindra att det bryter ut.

Då är det nog lite ”själviskhet” som gäller. Att försöka släppa tankar och funderingar, kanske meditera eller göra något avkopplande eller helt enkelt gå och lägga mig och sova, för onaturligt trött har jag varit de senaste dagarna vilket också hör till tecknen innan.
Ett anfall pågår i allt från 4/5 timmar till betydligt längre och efterdyningarna kan sitta i upp till ett dygn.
Själva anfallen är ju inte farliga så länge man ser till att vara på ett säkert ställen när yrseln sätter igång men skadan de kan göra på sikt är att man till slut får nedsatt eller helt förlorad hörsel på örat det gäller. Ju fler anfall desto större skada så än så länge är jag ju ändå ”lyckligt lottad” som har haft år mellan mina.
De som drabbas värst får tätt återkommande anfall vilket ju blir väldigt handikappande då det är omöjligt att t ex sköta ett jobb i det tillståndet.

Men nu är det söndag och gårdagen går till historien så det är väl bara att knalla vidare på livets stig. Ingen idé att låta tankar och funderingar på om och när ett nytt anfall kommer, ta någon plats för då framkallas det nog lättare också.
Eller….det VET jag ju att det gör. Allt som man INTE vill ha i sitt liv ska man inte heller ägna en enda tanke åt och Herr Meniére hör inte till dem jag vill ha omkring mig dagligen.

Ha det gott så länge!

Britta

Hela veckan har jag tänkt att göra ett inlägg om min och Lines påskdagspromenad men…dels har jag varit ganska trött, förmodligen pga att vi inte sover särskilt bra nuförtiden, och dels så har jag känt av min högra arm en hel del efter storstädningen på jobbet så det har bara inte blivit av.
Inspiration har jag haft och lust har jag haft men nu är det tyvärr så att när armen är dålig så blir jag ännu sämre av att sitta och hålla på med bilder på datorn vilket såklart gör att jag undviker det.
Jag måste ju hålla på och förminska varenda bild, flytta över dem till fotoprogrammet, exportera dem till bloggmappen och sen gå in på bloggen och hämta hem dem hit innan jag kan lägga upp dem så det krävs både tid och arbete med just den där ”fina” rörelsen med fingrarna som gör att musklerna i armen som krånglar bara blir mer och mer spända.
Låter nog konstigt att en så liten rörelse med fingrarna kan göra att jag får ont men så är det tyvärr.
Men…idag är jag ledig tack vare att jag jobbat in lite tid under veckan så NU ska det ske har jag lovat mig själv.

Tänkte att det får bli mer bilder än text den här gången.

Var en ganska kall morgon när vi packade ryggsäcken med kaffe, en messmörstuttul och ett kokt ägg.Och vilken underbar känsla det är att få knalla iväg ut i solskenet och fågelsången med den friska luften och känna friheten och förväntan över att hitta något mysigt ställe att stanna och fika på.

Första stoppet nere vid ån. Rinnande vatten, liv, förväntan inför sommaren, lugn inombords och ja…finns många ord och känslor som kommer upp när man står på en plats som denna.

Fler som ser ut att njuta av stunden…  

Nästa anhalt. Också vid samma å men vid det ställe där vi förlovade oss för ca fyra och ett halvt år sedan . Vart tar tiden vägen?

Isformation  gjord av min favoritkonstnär….
….naturen!

Alltid lika trevligt och spännande att gå på dessa ”vernissage” där ”arrangören” fått till en så naturtrogen miljö…  

Namnen på konstverken får man dessutom komma på själv. ”Iskulans strävan mot strömmen” kanske?

 Samma verk fast lite mer i närbild.
Tyvärr så gick det inte att få den skarp pga att den lilla pinnen iskulan satt på hela tiden vibrerade fram och tillbaka.

Ibland blir man dock ordlös. Hur fint kan det bli?

……

Är det två små istomtar som just hoppat i vattnet?
Min fantasi upplever det så i alla fall!  

Och vad är det för ”varelsers ögon” som kikar upp genom ytan?

Försökte få till en bild av mig och Line sittande vid vattnet men, svårt att hinna på plats när man har tio sekunder på sig och bara hittat en enda bra plats för kameran alldeles för långt ifrån.
Hihi!  Men roligt har vi i alla fall varenda gång ”startskottet” går.

Lyckades inte en enda gång, och den här bilden syns vi inte ens vilket jag funderat en del på. Vart var vi när den knäpptes tro?

Efter ”konstutställningen” och det misslyckade ”modellandet” gick vi vidare över både gamla och nya kalhyggen. Den här vintern har det avverkats något alldeles otroligt i markerna runtom oss. Man känner knappt igen sig och på vissa ställen känns det så sorgligt att den trolska skogen försvunnit. Men det är bara att acceptera. Hör ju till ”livets gång” i den odlade skogen.

En glad överraskning blev i alla fall den här frusna lilla tuvan med blåsippor. Första för i år för mig.

Dagens skogsmaskiner. Plötsligt går det en väg rakt igenom skogen där man gått så många gånger och trängt sig fram genom sly och snår.
På ett vis är det sorgligt, samtidigt som det ger en känsla av en ny värld som öppnar sig.

Frusen björksavsstubbe!

Efter ännu en stunds promenerande hittade vi till slut en lämplig ”fikastubbe” …

….med tillhörande avställningsplats för fikat  

Och visst hade jag kunnat hoppa över den här bilden och bara visat den ”romantiserade” varianten av friluftslivet men…det är ju sånt här som gör en del upplevelser så komiska.
För just när jag hade hittat den perfekta stubben för både mig och kameran, ställt upp fikat och liksom fixat till allt för en bild så bryts tystnaden av ett högt skällande ljud alldeles i närheten.
Både jag och Line reagerar samtidigt och för min del for hjärtat upp i halsgropen.
Trodde först att det var en räv och började spana omkring oss utan att se något. Sen kom tanken på lodjur och hur de låter? Men sen, i samma stund som tanken på rådjursbock dyker upp så ser jag honom stå där ute på en öppen yta mellan träden alldeles i närheten av oss.

Känner hur pulsen går ner igen efter det överraskande höga ljudet och famlar efter kameran för att hinna filma honom innan han försvinner. Men precis när jag börjat filma bestämmer han sig för att vi är något han borde fly ifrån och skuttar ljudlöst iväg in bland träden.
Så det var alltså mitt i upphetsningen och förvirringen över den plötsliga ”naturupplevelsen” som jag lyckades kliva på en av pinnarna under ”fikabordet” och…vips…så låg både termos och kaffemugg i mossan.
Men som tur var så hade jag så att jag kunde fylla på och till slut fick vi våran stilla fikastund.

Och man märker verkligen på Line att hon börjar bli vuxen nu, för nu kan hon till och med lägga sig och koppla av en stund när man är ute såhär.
Förr var det ju full fart mest hela tiden och långa stopp och fikastunder hörde väl inte till favoriterna. Då märktes det att det kröp i kroppen av energi och upptäckarvilja hos henne.

Hon blir ju tre år i juli så den där sk unghundstiden är väl snart förbi antar jag?
Själv har jag ju aldrig varit hundägare förut så jag har ingen erfarenhet av det men nog måste jag säga att det bara blir roligare och roligare ju mer man liksom ”växer ihop” och lär sig hur man funkar tillsammans.
För nog är det ett otroligt sällskap man har av dessa djur.

Ha en fin helg !

Britta

Ja påsken rivstartade igår med ett intensivt besök i Hälsingland. Först till Voxna kyrkogård för att ta bort ris och lykta på Svs föräldrars grav. Sen vidare till hans ena syster som bor i Edsbyn. Efter det en snabb lunch innan vi åkte vidare mot Bollnäs och Svs äldsta dotter med familj. Stannade där i ca tre timmar innan det var dags att åka tillbaka till Edsbyn igen och besöka yngsta dottern med familj som var sista anhalten på vår ”påhälsardag”.

Så visst var det en intensiv dag och nog blev vi trötta men det var det värt för allt flöt på väldigt bra. Mycket tack vare att Line kunde stanna hemma med mina söner och yngste sonens flickvän. Så skönt att vara ”barnledig”  :)  och kunna lägga upp dagen utan att behöva planera in rastningar och må lite dåligt över att Line faktiskt avskyr att åka bil.
Man liksom ”vet” ju att hon sitter där bak i buren och skakar och flåsar så även om hon är tyst och man inte märker av henne så finns det med undermedvetet.
Vet inte helt säkert om hon både darrar och flåsar hela tiden men så fort vi stannar och öppnar bak så gör hon det i alla fall. Som tur är så lägger hon sig åtminstone ner så att hon inte kämpar med att sitta hela vägen. Har sagt att vi borde sätta upp en kamera och kolla någon gång hur hon verkar ha det där bak? Slappnar hon av och sover överhuvudtaget eller är hela resan en enda plåga?

Hur som helst så var hon supernöjd med att få ligga kvar i soffan igår när vi åkte och visade tydligt att ”åk ni…jag stannar här” med hela kroppen. Hon har lärt sig, eller om hon bara ”vet” vad som är på gång? Att när vi har de lite finare kläderna så är det inte värt att följa med. Om skogskläderna däremot åker på DÅ kan det vara värt att åka bil en liten stund och då håller hon sig med i hallen under hela påklädningen.
Men nu låg hon i soffan med hela hakan mot dynan och visade tydligt hur bra hon hade det där.
Ja inte är de dumma i huvudet dessa hundar inte!

I torsdags kunde jag ägna mig åt att ”göra påsk” då vi slutade extra tidigt på jobbet. Så skönt att ha ork och lust kvar. Så jag och Line tog och knallade ner till gamla järnvägen där de fällt en massa sälg med jättefina videkissar. Ni vet såna där lite ”småknotiga” kvistar som oftast sitter så högt upp så att de är svåra att få tag i.

Sen gjorde vi lite fint utomhus…

……

Innan det var dags att gå in och pynta vidare. I år fick det bli enbart vita fjädrar i riset.

Det känns alltid så lättsamt och roligt att ta fram lådan med påskpynt för det är ju bara en endaste liten låda…inte mycket större än en skokartong. Och det känns alldeles lagom tycker jag.
Julpyntet däremot består ju av ett flertal betydligt större kartonger, plus en massa påsar och till och med lösa ”föremål” som inte får plats i någon kartong eller påse, så där krävs det lite större ”arbetsinsats”  ( men naturligtvis gör jag även det bara för att det är roligt, annars hade jag låtit det vara).
Det sötaste påskpyntet är nog den här lilla kycklingen i cernitlera som jag tror att äldste sonen gjort en gång i tiden?

Men idag är det påskafton och det blir också en intensiv dag. Först ska jag och Line ta en långpromenad så att hon får ur sig lite energi. Sen blir det tillagning av två ”kalla påskpajer” som vi ska ha med oss till släktmiddagen hos min syster i eftermiddag.
Så det är ”fullt program” även idag och tack och lov så har ”sirapskänslan” hittills hållit sig borta.
Imorgon däremot är det nog lite risk att den kommer då det nu blir två ”socialliseringsdagar” efter varann.
Men men…sånt är livet för mig och naturligtvis överväger det positiva med det. Men nu har jag inte tid med datoriserandet med utan önskar er en glad påsk och fortsätter vidare på ”livets stig”!

Ha det gott!
Britta

Jodå! Som jag misstänkte så kändes måndagen som en helt annan dag i kroppen. Sirapen var försvunnen och humöret på topp.
Måste verkligen börja ”föra lite bok” om de här underliga sirapsdagarna och deras mönster…om de nu har något mönster?
När de kommer. Vad har jag gjort innan? Ätit något speciellt? Utsatt ”hjärnan” för något speciellt?
Ja nog är det underligt allt att de aldrig verkar komma under arbetsveckan?

I alla fall så hade jag hur mycket energi som helst kvar efter jobbet på måndagen och tog genast itu med att plantera om lite blommor. Kändes enbart roligt och lättsamt och inte alls på det sätt som bara tanken på det gjorde under ”sirapshelgen” .

Det är ju precis sånt här jag vill ägna min lediga tid åt…och inte ligga på soffan helt utslagen i kroppen och trög i hjärnan.
Nu kan det visserligen ha berott på den envisa lilla förkylning som fortfarande sitter kvar i kroppen den här gången men…tycker att jag känner igen känslan alltför väl, och såå ofta är jag inte förkyld i alla fall.
Som jag nämnt förut så VET jag att sirapsdagarna kommer efter att det har varit för mycket socialt umgänge men den här gången fanns verkligen inte den orsaken.

Måste också visa dessa fantastiska små Livsbladsväxter. Kanske är lite tjatig nu men blir så fascinerad varje gång jag lyckas få en växt att trivas och ta sig. Det betyder att växten hör till de allra tåligaste så vill man ha lättskötta växter så ska man skaffa sådana som jag har.

Tänk att de här två gått från att vara så små så att de knappt syntes  när jag planterade dem i en ljuslykta.

Till dessa två präktiga exemplar som växer så det knakar och nu har fått ny kruka för tredje gången.

Och inte nog med det. Nu har de dessutom börjat producera de ”bebisar” av den typen de själva var när jag tog hem dem i fingret på en engångshandske. Så nu kan jag visa upp en bild på deras förökningssätt som jag försökte beskriva i det första inlägget om dem  :)

Man blir ju faktiskt lite stolt måste jag säga!
Så nu kan jag få hur många plantor som helst om jag skulle vilja det för det är bara att låta de små få lite fuktig jord under fötterna så sätter de igång att växa.
De gör verkligen själ för namnet ”Livsblad” för livskraft har de gott om.

Precis som jag själv känner att jag har just nu. Våren är på gång även om det är lite kyligt för tillfället, påsken är här vilken dag som helst och ute på brokvisten står några frusna små penseér och väntar på att bli planterade.
Igår kom jag mig dessutom för med att städa gästrummet viket jag ju också hade tänkt göra under helgen som var.
Ja, tänk vad mycket man kan få gjort bara genom att gå ner i arbetstid…om nu kroppen och hjärnan också är med på det vill säga

Ha det!

Britta

 Tror att jag haft den här rubriken förr men är ett så bra ord för hur jag känner mig i kroppen idag så jag använder den än en gång.
För det är inte första (och dessvärre säkerligen inte heller sista) gången som jag får den här känslan i kroppen.

Fattar inte vad det beror på och börjar bli ganska trött på det då jag tycker att det kommit ganska ofta på sistone…och …det som är det mest irriterande med det är att det aldrig kommer när jag jobbar, alltså under vardagarna.
Det är tydligen någon förbaskad ”helgsjuka” som slår till så fort jag är ledig och äntligen vill göra allt det där man inte hinner med annars.
Och varje gång den ”slår till” så börjar man såklart leta anledningar och den här gången har jag kommit på typ två som skulle kunna vara orsaken.

Ett- att det är den lilla envisa förkylningen som fortfarande sitter kvar någonstans i kroppen?
Två- att jag/vi fortfarande sover ganska illa på nätterna. Sover lätt och oroligt, drömmer mycket och vaknar för minsta lilla, ibland utan någon orsak alls verkar det som? Och det här gäller oss alla tre som bor i huset.
Ändå tycker jag att sömnen blivit något bättre nu när jag ligger i sovrummet som vi nu flyttat till övervåningen och Sv ligger nere i ”gamla” sovrummet i en nyinköpt säng.

Just det…en till möjlig orsak jag funderat på den här gången är att jag helt enkelt äter för mycket socker på helgerna. Nästan som om man blir lite ”förgiftad”? Socker är ju egentligen som ett gift för oss människor och en ”överdos” kan säkert göra oss slöa i så att säga ”hela systemet” både fysiskt och psykiskt.

En anledning som jag i alla fall  vet orsakar det här tillståndet är när jag umgåtts för mycket med folk. Då kallar jag det för ”socialbaksmälla” vilket ter sig ganska exakt som den här ”sirapskänslan” jag har nu.
Men…den här helgen kan jag då verkligen inte skylla på det heller? Var och träffade Svs syster och systerdotter en kort stund i lördags men det var endast utomhus och inte ens sittande runt ett bord som oftast är den mest jobbiga situationen för mig. Just det där att alla sitter runt ett bord och pratar och jag riskerar att hamna i ”fokus” så att säga.
Så det kan jag verkligen inte kalla överdos av socialiserande den här gången.

Men vad är det då som är fel i kroppen?
Är det fysiskt eller psykiskt ? Eller en kombination på något vis?
Är det någon slags ”minidepression” som slår till ibland? Men i så fall skulle det väl även hända någon gång under vardagarna?
Ja…jag blir inte klok på det och det mest frustrerande är väl att man inte förstår orsaken.
Dessa dagar går jag lite som i en dimma kan man säga. Kroppen känns tung och seg och hjärnan är bara trött, trött, trött.
En del av mig försöker hela tiden komma igång och få något gjort medan en annan kämpar emot och bara vill lägga sig och slappa.
Ingenting känns roligt och lockande att göra  utan enbart drygt och arbetsamt trots att det är saker som jag vet att jag tycker är jätteroliga och givande annars.

Den här helgen hade jag stora planer för och under veckan kändes det roligt att tänka på att få tid att göra det. Jag skulle gå långa promenader med Line, plocka lite ris och göra påskfint i hinkarna ute, kratta utsidan av häcken, städa av brokvisten, städa i ”gästrummet” uppe, plantera om blommor och ge dem lite ny jord, kanske börja lite smått med veden, städa bilen och dessutom göra mysiga vårblogginlägg. Göra mer musli och ja…bara leva helt enkelt och känna att våren och sommaren är på väg tillbaka.
Men…som sagt så blev det inget av med det!

Det enda jag lyckats med hittills klockan 18:22 på söndagkväll är att jag i lördags i alla fall tog en ganska lång promenad med Line från Dalhalla upp till Svs syster i Östbjörka. Efter det lyckades jag kratta lite på gården i kanske en halvtimme innan jag gav upp och återigen, för andra gången den dagen gick in och lade mig på soffan .  Idag har vi tillsammans städat bilen och bara det säger ju en hel del. Att jag som annars tycker det är roligt att städa bilen, dammsuga, putsa och feja på insidan, nu kände att det var jätteskönt att vi båda hjälptes åt med det visar helt klart att jag inte är som jag ska.
Jo just det, lyckades faktiskt också krypa ner i pannrummet och fylla på salt i vattenfiltret igår…helt otroligt faktiskt.
Sen fick jag också till en lite kortare promenad med Line idag i sällskap av äldste sonen tack och lov, är alltid lite roligare när man får någon mer med sig på promenaderna nu när Sv inte kan följa med oss. Och nu är det som sagt söndag kväll och snart är även den här helgen över.
Och imorgon en ny arbetsdag och då jäklar …..då ska ni se att allt vad ”sirap” heter har lämnat kroppen.
Så ironiskt så att man smäller av!!!

Avslutar med en bild på två små älsklingar som också verkar ha fått en släng av ”helgsjukan”!
Men dessa två har nog heller inte så mycket emot det som jag. Djur lever ju verkligen i nuet och såna här gånger önskar jag att jag själv kunde vara lite bättre på det.

Att bara ge efter och lyssna på kroppen när den signalerar att den helst vill vila…men vad gör man när hjärnan vill sååå mycket mer och kommer med tusen idéer??
Nu blev det här ett väldigt gnälligt inlägg men kände att jag bara var tvungen att skriva av mig lite frustration.
Men men…det kommer nya dagar och så fort ”sirapen” lämnat kroppen så har man glömt hur irriterande det var.
Hoppas nu bara att påskhelgen blir mer positiv. Och med tanke på att den blir dubbelt så lång som en vanlig helg så ska jag väl lyckas använda min kropp till det jag vill i alla fall någon av dagarna?

Håhåjaja, ha det bra så länge!!!

Britta

Så kom den hit till Sverige till slut. Den där verkligheten som så många världen över lever i. Och egentligen var väl aldrig frågan om det skulle hända, utan snarare när?
Och varför skulle just vi klara oss? Tror vi på allvar att vårat land är vaccinerat mot sånt här? Man undrar, när man ser hur det dras ner och sparas in på allt vad trygghet står för i ett samhälle.
Kanske behövdes det också? För att få våra högsta politiker och styrande i landet att börja tänka om?
Neddragningarna fortsätter ju på alla de områden som behövs extra mycket när sånt här händer. 
Vårt militära försvar finns knappt längre, inte om man jämför med andra länder. Sjukvården är i kris och de som arbetar där går in i väggen en efter en. Poliserna blir färre och färre, både pga neddragningar och för att yrket inte lockar lika många längre.
Låga löner och omorganisationer gör att den (som i själ och hjärta faktiskt vill arbeta som polis och för det som polisyrket en gång stod för, alltså att finnas ute i samhället och jobba för att människor ska få känna sig trygga) känner att det inte finns resurser nog för att kunna få utföra det arbetet helhjärtat.
Brandförsvaret är också på väg in i en kris nu när arbetsvillkoren för deltidsbrandmännen ska försämras.

Man undrar bara. Hur tänker vi? Eller hur tänker de som sitter och tar dessa beslut?
Är det verkligen värt de där extra hundralapparna på banken om vi går mot ett mer och mer otryggt och illa fungerande samhälle?
Är det inte dags att någon politiker våga säga att vi måste höja skatten för att få tillbaka det Sverige vi en gång levde i ? 
Landet som prioriterade alla människors hälsa och välbefinnande framför jakten på mer pengar för ”höjdarna” i samhället och ökande samhällsklyftor.

Sänder en tanke till de som betalade med sina liv och till deras anhöriga och önskar tyst för mig själv att förnuft och medkänsla är det som i framtiden kommer att öka istället för att minska i vårat samhälle…och över hela jorden!

Britta