Något jag funderat ganska mycket kring på sistone är kroppen. Ja alltså inte något som har med utseende att göra eftersom det ligger väldigt långt ner på min intresselista, har aldrig varit en sån som lagt ner en massa tid, pengar och ansträngningar på att försöka hålla en ”snygg yta”…för det är ju det enda utseendet är egentligen.
Nej för mig är det viktigast att må bra på insidan, i både kropp, knopp och själ och (det här låter ju lite tokigt men) den senaste månaden ungefär har jag mått så himla bra så att jag nästan blivit lite fundersam 
Har känt mig både piggare, starkare och liksom ”yngre i kroppen” och visst har jag en del att gå på för att förstå varför, men tänker samtidigt att …kan det verkligen ha så stor inverkan på hur man mår?
Lite svårt att förklara känslan men känner mig helt enkelt helt frisk! (Ja…huruvida det verkligen gäller ”knoppen” skulle säkert en del ha lite invändningar om då min hjärnas funktion nog inte riktigt går under begreppet ”normal” 
…men men!) om vi säger så ”frisk” som man kan känna sig och vara som högkänslig och introvert då…!
I alla fall så började det med att jag efter min senaste blodgivning påbörjade en ny kur av järntabletter och gick ut ganska hårt med att ta en hel tablett istället för att dela upp den som jag gjort förut. Tänkte att jag chansar och provar så får vi se hur det går med magen?
Det är ju magen som tar stryk av att äta järntabletter och därför har det gått bättre för mig om jag delat upp en tablett i omgångar.
Men eftersom jag nu återigen åkt ner på en väldigt låg nivå för mina sk järndepåer som är något annat än järnvärdet som för övrigt var okej nu, så blev jag ordinerad en dubbel kur av järn. Så tanken med att ta hela tabletter nu var alltså att det då inte skulle behöva ta alltför lång tid att få i sig hela den dubbla kuren.
Och som vanligt så gick det ju ganska bra i början men…faktum var att jag på något vis inte känt mig helt okej i magen ändå under ganska lång tid men väl tänkt att det säkert berott på alla funderingar man haft nu på sistone med huset och dess skick, lån och pengar, avloppsgrävningen och ja de vanliga ”orosmomenten” i mitt liv helt enkelt.
Oro och funderingar har ju en tendens att ”sätta sig i magen” på de flesta och även om man vänjer sig efter ett tag och lär sig leva med det, så är det ju såklart inte roligt att ha en mage i obalans.
I alla fall så tyckte jag efter några dagars tablettanvändande att nej, nu får jag nog ta och dra ner på farten igen och ta varannan, var tredje dag vilket jag gjorde.
Och visst blev det möjligtvis (eller om det bara var jag som gärna ville inbilla mig) lite bättre men…någonstans var det något annat som låg i bakhuvudet, för om jag var helt ärlig med mig själv så var det inte enbart de vanliga symtomen av järntabletterna som var problemet.
Drog i alla fall ner på takten av tablettintaget, men insåg ändå efter en tid att det nog bara var att sluta helt som gällde, för att låta magen återhämta sig, då den ändå fungerade långt ifrån bra. Så sagt och gjort, så åkte kartorna med järntabletter in i skåpet igen.
Sen gick det väl en vecka….utan att det blev sådär jättemycket bättre….två veckor…..visst, lite bättre men ändå inte helt bra!
Satt på kvällarna och googlade på hur länge verkan av en järntablett kunde sitta i? Hur hade andra blivit påverkade?
Men vissa saker är helt enkelt väldigt svåra att hitta någon bra information om även på google så tankarna på mitt mående snurrade vidare.
Och som alltid när man funderar för mycket när det gäller kroppen och dess funktion så började tankarna på något mer allvarligt komma såklart! Någon tarmsjukdom? Tumörer…ja ni vet…sådär som de flesta av oss nog tänker när man känner något annorlunda och ovant!
Fortsatte dock att ”streta på” med min totalt opålitliga mage och började få tankar om att jag hela tiden måste se till så att jag hade en toalett i närheten, vilket är väldigt jobbiga tankar att leva med när jobb och vardag måste fungera.Men det är ju verkligheten för många, många som lever med magar som inte fungerar som de ska och tänkte väl att varför skulle det inte kunna hända mig? Hör inte till dem som går och tänker ”det händer inte mig”, utan är mycket väl medveten om hur skört livet kan vara, och är tacksam för varje dag jag får vara frisk och leva här på jorden.
Till slut kom det dock en kväll då jag som vanligt låg och mådde lite illa,lite huvudvärk, hade magknip, kände mig trött och ja…sjuk helt enkelt och plötsligt känner att …nej nu måste jag väldigt akut på toaletten…ja ni fattar utan att jag behöver göra någon mer ingående (mindre trevlig) förklaring !
Och nu var det som…om man vill försöka förfina det hela lite….”att vrida på en kran” när jag väl kom dit och satte mig.
Och det var nog det som var droppen som gjorde att jag verkligen insåg att det var dags att på allvar fundera på, och ta tag i problemet. Kanske till och med vara tvungen att fixa ett läkarbesök hur ogärna jag än ville och hur gärna jag än ville fortsätta låtsas som om det var järntabletterna som fortfarande (två/tre veckor senare) ”spökade” i kroppen!
Sen vet jag inte vart tanken kom ifrån men plötsligt började jag tänka lite djupare på hur jag egentligen ätit på senare tid? Hade jag gjort någon större förändring?
Och ja…det hade jag faktiskt om man jämförde med större delen av mitt liv men…skulle det kunna påverka såå mycket?
För det jag kunde komma på var då att jag under ganska lång tid tagit för vana att äta fil på jobbet varje dag då jag ändå slutar så tidigt och hellre åker hem och äter riktig lunch.
När jag sen funderade lite mer så hade jag även faktiskt börjat dricka ett glas mjölk till maten lite då och då …och dessutom ätit grädde till pannkakorna ett par gånger under den senaste veckan.
Och vad gör man då om man är en funderande, grubblande människa? Jo sätter igång att läsa om mjölkintolerans på google såklart!
Men…nu hör också till saken att det inte var första gången jag gjort det i livet heller. För om jag tänker tillbaka på, ja säkert hela mitt liv så har jag alltid haft perioder då magen inte funkat som den ska.
Dessutom har jag faktiskt aldrig varit särskilt förtjust i att äta fil varje dag som så många ändå gör, och heller inte varit någon ”glass och gräddefantast” just för att jag tyckt att jag fått lite magknip och inte mått så bra av det såklart!
Tror att kroppen då undermedvetet försöker undvika sånt även om man själv ”glömmer” hur man mådde efteråt eftersom det ändå är ganska sällan man äter just glass och grädde!
Har heller aldrig tyckt att tårtor och bakelser med för mycket grädde varit frestande och alltid skrapat av mer än hälften av den på t ex en bit prinsesstårta (som för övrigt består mest av grädde).
Själv har jag ju tänkt att det är för att jag helt enkelt inte tycker om det men….kanske har det också varit ett sätt för hjärnan att få mig att undvika sånt som kroppen inte mår så bra av?
Jag är ju en sån som tror att saker och ting med kropp och själ fungerar på ett mycket mer komplicerat sätt än vad forskare tror och tänker.
Kroppen och själen är en helhet och mår inte själen bra, så sätter det sig som olika sjukdomar i kroppen till slut, vilket i sin tur beror på att ”chakrahjulen” i vår ”energikropp” inte snurrar som de ska och då uppstår en obalans i hela systemet!
Hur som helst, så bestämde jag den kvällen då magen pajade ihop totalt att nu ska jag sluta med fil, mjölk och grädde och se vad som händer och…ja, om den senaste tidens mående är ett resultat av det så kan jag inte se det som annat än att jag helt enkelt inte tål alltför mycket laktos?
Visst har jag vid fler andra tillfällen funderat på det här med laktosintolerans men oftast uteslutit det då jag ju alltid ätit te x ost och messmör utan några större bekymmer och just det har ”satt sig på hjärnan” då jag minns att min ena syster en gång sa att ”du kan inte vara laktosintolerant eftersom du äter messmör som innehåller så mycket av det” så …jaha, okej , har jag tänkt…då kan det inte vara det i alla fall !
Men…när jag nu började läsa lite mer ingående om det så hittade jag ett stycke där det står att man faktiskt kan ha olika grader av tolerans, alltså att varje intolerant tål olika mycket och det kan ju stämma på mig.
Jag kanske klarar av just messmör och ost så länge jag enbart håller mig till det. Men när jag också börjar äta fil regelbundet och dessutom lägger till både mjölk och grädde så kanske magen till slut var tvungen att ”säga ifrån”!
Att ”Stopp!!! Nu räcker det…nu kan jag inte ta hand om mer laktos på ett tag och du bara fyller på och fyller på!!!”
Så min teori nu är att kroppen hela tiden gått på mer eller mindre ”sparlåga” för att hantera all laktos som kommit in och kanske är det en del av förklaringen till att jag ofta haft huvudvärk (ända sedan jag var liten faktiskt) varit trött och ibland känt mig ”sjuk och ruggig” i kroppen utan att ha varit det.
Men än är jag inte färdig med mitt detektivarbete och nu har jag så smått börjat med järntabletterna igen, dock uppdelade i fyra delar, bara för att se vad som händer nu?
Fil, mjölk och grädde törs jag dock inte prova så länge jag har ett jobb som måste skötas så den ”utredningen” får vara tills vidare.
Sen skrev jag ju i början att jag även känner mig så stark och yngre i kroppen på något vis och en del av det måste ha att göra med att jag på sistone blivit duktig på att ta för vana att stretcha lite varje dag.
Trodde dock aldrig att det skulle kännas såå stor skillnad i kroppen.
Så stor skillnad på så lite tid och ansträngning det tar är ju helt fantastiskt egentligen.
Sen kom jag faktiskt nu i skrivandets stund på en till sak som jag till stor del undvikit på sistone och det är ….socker…..som godis och fikabröd i alla fall.
Har även slutat med socker i kaffet på jobbet på dagarna och unnar mig det när jag kommer hem istället så ja….är kanske inte så mystiskt ändå det här med att jag mått så bra den senaste tiden? För socker är ju egentligen också en typ av ”gift” för kroppen även om olika kroppar säkert också har olika stor tolerans för det!
Är ju ganska tydligt när vissa människor kan äta godis så gott som varje dag utan att ens gå upp i vikt ,och vissa (som jag te x) börjar gå upp direkt när intaget blivit lite för stort!
Så kanske är det så enkelt som att jag dragit ner på sockret…laktosintaget….börjat stretcha och även träna lite mer som gjort att jag känt mig så frisk och stark en tid nu?
I så fall är det ju nästan skrämmande vad lite det behövs för att man ska kunna må såå mycket bättre i det stora hela!
Ja kroppen är verkligen ett mysterium och nog är det lite ironiskt att man ska behöva leva halva sitt liv innan man kommer på hur man ska hantera den för att må så bra som möjligt men….bättre sent än aldrig säger man ju!
Men för att sammanfatta det hela nu innan vi ger oss ut på en skön och uppiggande promenad så skulle jag önska att alla som kanske går och mår lite ”sådär” mest hela tiden utan att ens bry sig om att ta reda på orsaken kanske tänker till lite extra på hur de lever och vad de ”stoppar in i maskineriet”. Och sist men inte minst, att man bara genom att göra en så otroligt liten ansträngning och uppoffring vad det gäller tid, får så mycket tillbaka av att ge kroppen en stunds stretch varje dag.
För jag lovar att det känns och ”betalar sig” i hela kroppen.
Effekten som jag fått av att göra just det i kanske 15 min per dag är att…jag inte är lika morgonstel längre….inte har haft problem med min onda arm och skuldra på länge…kunnat jobba med både mitt vanliga jobb (lokalvårdare) och fortsätta hemma med tungt trädgårdsarbete utan att få särskilt ont i kroppen…. sluppit min ”falska ischias” som kommer och går lite ibland…och inte haft minsta tendens till huvudvärk av vare sig den ”hela” varianten alltså vanlig huvudvärk, eller den ”halva” varianten då det gör mest ont på ena sidan av huvudet och som nästan går över i illamående och migrän pga muskelspänningar i kroppen.
Ha en skön helg nu och njut av de solstrålar vi får!
Britta
