lillasysterfix

I förrgårkväll satt jag uppe ända till halv tio och slog in alla julklappar….jaha? och?…tänker nog de flesta   :) ….men för mig som kan gå och lägga mig mellan åtta och halv nio så var det ju en riktig ”nattvaka”  …   ;)   ….dessutom skulle jag ju upp och jobba dagen efter så ojojoj….kämpigt det här med julstök!

Men nu ligger de i alla fall där under skåpet i rummet och väntar på ”dopparedan”!
Ja en del av dem får vänta ända tills annandagen då vi åker till Hälsingland och träffar Svs barn och barnbarn.
Annars går det ganska bra för oss när det gäller allt som ska göras innan julafton, även om man varje år inser att en del kunde man ha gjort lite tidigare.
Idag går hela dagen bort då vi åker till Uppsala och hämtar hem yngste sonen och sen ja…sen är det ju bara dan före dan kvar!

Men men…jul blir det ändå vare sig man är färdigt med allt eller inte.

Granen hämtades i mörkret igår av mig Line och äldste sonen. Supermysigt att ge sig iväg ut med pannlampor i det kalla, stjärnklara mörkret. Är så himla glad för att det får vara riktig vinter just nu. Förra julen var ju varm och grön och blåsig och vilken skillnad det blir på hela ”julkänslan” då.
Känslan i skogen igår var riktigt magisk. Tyst, kallt, lugnt…och det bästa av allt var att de höga stråna av torrt gräs som vi gick igenom som var alldeles fulla av glitter.
Skenet från pannlamporna lyste upp det och det glittrade och glimmade något alldeles otroligt.

Vi stannade till ibland för att fota…eller ja…sonen skulle fota såklart….och eftersom man kör på lång tid när man fotar i mörker så fick vi lov att stå många stunder med släckta pannlampor så det var bara att passa på att titta upp och studera stjärnhimlen.
Alltid lika fascinerande med den tycker jag och även lite läskigt på något vis? Vet inte riktigt varför men har alltid fått nästan en liten känsla av svindel när jag tittar upp på en stjärnklar himmel.
Line undrade nog vad vi höll på med men stod som förstelnad och väntade medan lamporna var släckta.

Men nu har jag inte tid att skriva mer. Ska ta en liten prommis med vovven innan vi åker. Sv håller på med griljering av skinkan och igår hjälptes vi åt att göra årets Janssons.

Den här gången testade vi Leif Mannerströms recept och den blev både vacker att se på och av det lilla smakprov vi tog att döma krämig och god också!

Ha det gott så länge!

Britta

Tredje advent och tiden rusar vidare. Hade faktiskt glömt att det var dags att tända tredje ljuset idag ! Tusan vad tiden går fort! Fast det säger man ju varje år när det närmar sig jul. 
Eller förresten…det säger man väl lite då och då under hela året egentligen, att tiden går så fort!
Undrar om det är så? Att tiden liksom går fortare och fortare?
Känns så ibland!

Idag sov jag ända till kvart i sex…och ja det är länge jämfört med igår då jag vaknade halv fem och inte kunde somna om. 
Men jag gillar tidiga morgnar så inte mig emot. Särskilt nu vid den här mysiga tiden på året.

Line däremot har inga svårigheter att somna om och lägger sig gärna på soffan efter att ha varit ut och gjort sina ”morgonbestyr”…och gärna i sällskap av sin trogne livskamrat Gnutten!  

Idag var jag extra nyfiken på att kolla hur det gått med mina islyktor som jag satte ut på frysning igårkväll….

…och det visade sig att det blev riktigt lyckat.

Så nu står en av dem på stenen utanför brokvisten och sprider lite julstämning.

Och den andra på marken vid ljusslingan i granriset. Sparade lite lingon innan jag kokade sylt av dem och ”tjuvade” några små kvistar från enarna i köksfönstret. Passade bra att låta det frysa in i isen. 
Sen får vi se hur länge temperaturen tillåter att de finns kvar men materialet är ju gratis och alltid tillgängligt så det spelar ändå ingen roll. Har redan ställt en till på frysning idag.

Passade på att fota lite mer ute när jag ändå var där. För finaste stämningen skapar ju naturen själv egentligen. 

Rimfrost och granris….vad mer kan behövas för lite julkänsla   ;)

Blev en häftig speglingseffekt av att fota genom de ”rimfrostade” rutorna också! Lyktan som egentligen sitter bakom mig på brokvisten ser ut att sticka ut från trappfönstret….likaså klockan som syns en bit längre bort. 

Samma bild fast med mer fokus på rimfrosten istället. 
Mysigt!   :)

Sen har jag äntligen kommit mig för med att göra något av Svs  gamla fina degtråg i trä. Är ju synd att så fina saker bara ska stå och samla damm i uthuset. 

Tanken är att det ska stå lite tomtar i riset också men har inte kommit så långt som att börja ta fram alla julsaker än. Är ju några kartonger att gå igenom 

Fast en kartong har jag faktiskt redan plockat upp och det är den med mina kära Nittsjötomtar som numer har sin självklara plats i glasskåpet. 

Tror att de trivs där med utsikt över vardagsrummet…ser så ut på dem alla fall!! 

Men nu ska jag koka lite gröt och sen ta en prommis med Line innan vi åker på en liten julshoppingrunda. Börjar i Sågmyra och sen vidare till Insjön. 

Blir roligt och mysigt! Särskilt i det helt otroligt vackra vinterväder som är idag. Ingen sol…jag vet….men för mig är det lika vackert med rimfrostklädda träd mot den vita disiga himlen!

Britta

Tänk att den kom tillbaka igen….snön och vintern! Känns nästan för bra för att vara sant!

Tog en tur igår jag och Line …mitt i ett sånt där riktigt ”julsnöfall”! Stora flingor som sakta singlade ner och landade på oss.

”Vintervovvepäls”

Vi passade på att njuta av lite ”innanjulkänsla” genom att plocka hem lite mer granris att pynta utomhus med. Blev inte riktigt färdigt sist då det fattades en del i lådor och krukor som det fortfarande satt ljung kvar i.

Hoppas att vintern får stanna ett tag nu!

Både första och andra advent har nu visats sig från sin allra bästa sida och det där tråkiga slaskiga ”mellanspelet” är så gott som glömt 

Idag blev det till och med en liten tur på våra ”riktiga” skidor…

 …breda gamla träskidor som går tryggt och lugnt fram och verkligen tvingar en att röra kroppen ordentligt för att man ska komma någonvart.

Den bästa starten på träningen inför skidsäsongen tror jag   :)

Och sen känns det alltid lite ”högtidligt” att få sätta på sig sina äkta ”finpjäxor”!  Känns så riktigt och rejält på något vis! 

Britta

Ja vad sorgligt det känns nu när den vackra vintern försvann…!!   

Varför kunde den inte ha fått stanna kvar som den var?
Visst hade ett par plusgrader varit bra så att snötäcket fått sjunka ihop och ”satt” sig lite mer säkert men inte fem plus, regn och helt galen blåst…..!!!!!

Vet att jag låter som en riktig ”gnällsvensson” nu men önskar bara att det kunde få vara vinter när det ändå ska vara vinter! 

Men men…vädrets makter rår vi ju inte på och det är väl bara att ”gilla läget”! Och som det ser ut nu så kommer vintern tillbaka i slutet av nästa vecka så….det är väl bara att vänta och hoppas att också skidföret gör det. 

Annars och för övrigt så sitter jag just nu här vid datorn och känner mig riktigt nöjd faktiskt! Har precis varit ute och lyckats få loss en ispropp i slangen till pumpen i jordkällaren och jösses vilket ”hallelujamoment” det blev när jag för sjuttioelfte gången stoppade i kontakten  till pumpen och äntligen hörde ett porlande….!!!

Hade ägnat säkert över en timme åt att hälla kokt vatten i slangen och ”klämt mig fram” och ”veckat” slangen bit för bit….stoppat i kontakten och hoppats….men nej….inget resultat…! In och koka mer vatten…..hälla i …..klämma, klämma…..vicka, vecka ….stoppa i kontakten…..gå ner i källaren till pumpen….lyssna?…känna om den verkade fungera?….mmmja?…kanske att det surrade lite men…..inget rinnande vatten ur slangen däruppe….in och hämta mer vatten…hälla i ….jobba sig framåt centimeter för centimeter genom att klämma, vecka, klämma, vecka….puh…vila fingrarna en stund som får mjölksyra av allt klämmande….och till slut…när jag faktiskt börjat fundera på att ge upp och fortsätta imorgon ….går och stoppar i kontakten till pumpen för sista gången…bara för att liksom …DÅ plötsligt händer det….!!!

Proppen släpper och vattnet börjar forsa ut ur slangen….TJOHO….och halleluja!!!
Går och plockar upp slangen där den ligger och spolar ur sig vattnet…riktar den mot syrénhäcken och ut i diket och står där och hör hur en kör stämmer upp i huvudet på mig…ni vet den där sången….HALLELUJA…halleluja…halleluja….HALLELUJA…ha..le..e…lu…ja….!

Ja..tror ni vet vilken sång jag menar? Och så kändes det verkligen!
Blir så glad för varje liten grej jag kan göra själv för att ta hand om mitt fina gamla hus så bra som möjligt! Och nu lyckades jag åtminstone tömma den stackars jordkällaren på det smältvatten som såklart samlats där under de senaste dygnen…:)

Ja ni….ibland tycker jag att det är konstigt att jag fått ”äran” att äga och  bo i ett så fint gammalt hus när jag egentligen inte har möjlighet att sköta det som man borde?
Men vissa stunder känns det till och med som att det är det som är meningen med att jag är här på jorden. Låter kanske fånigt men de som har en ”lite större” syn på allt det här med livets mening och som vet att det finns mer än det vi kan ”se och ta på” förstår nog vad jag menar.
Ett medium som var här på besök fick förresten kontakt med han som byggt huset och meddelade att han tyckte väldigt bra om mig och att jag och Sv skötte oss bra, så det är väl bara att försöka tro på honom, även om jag ofta känner att alltför mycket är alltför eftersatt.

Han talade också om att det var ett rejält bygge han gjort och det kan jag förstå med tanke på att skorstenen fortfarande är godkänd och klarar sotarens provtryckning efter typ hundra år, så det tvivlar jag inte på.
Men ändå…så kan jag inte riktigt förstå och tro på det när han säger att han tycker att vi sköter det bra…!
Men men…det känns i alla fall bra att veta att man har hans stöd och flera gånger har jag bett om hjälp när det gällt skötseln av huset och gården…som när vi hade så mycket krångel med både vatten och avlopp och allt…och faktiskt så har jag också fått hjälp i de flesta situationer.

Så det är väl bara att fortsätta kämpa för att huset ska må bra och göra det så gott man kan.
För som så många säger som kommer och hälsar på så har vi en otroligt skön atmosfär här och trivseln är det inget fel på för min del.
Känner mig faktiskt aldrig rädd här även om jag så går omkring i totalt mörker, och det är väl något att vara rädd om det…en plats i livet där man känner sig trygg och hemma och kan koppla av totalt på!

Ha en bra helg nu…!
Britta

I söndags gav vi oss ut på jakt efter granris och en liten utegran, jag Line och äldste sonen. För ovanlighetens skull hade jag ingen kamera med men…då jag har turen att ha en fotointresserad son så kommer här lite lånade bilder som jag fick skickade till mig på mailen.

Utrustad med en sekatör och en ihopvikt sopsäck (i ett par av mina många fickor på vinteroverallen) stegade vi ut på mitt, Lines och Svs ”favoritpromenadställe”.  Ut på de öppna åkrarna inte alls långt hemifrån där vi nu hunnit göra både skidspår och promenadspår. Vilken lyx det är egentligen att ha vår allemansrätt!
Att ha friheten att bara ge sig ut sådär vart som helst när som helst i naturen.

Skidspår eller promenadspår….bara att välja   :)

Vädret var ju också helt fantastiskt och när vi kommit en bit ner mot skogen stannade vi båda till då det plötsligt syntes som en dimma över marken. En tunn dimma som sakta svävade iväg och snart avlöstes av en ny ”dust”!
Dessutom sken den lågt stående solen emot oss vilket gjorde effekten av den stillsamt vandrande dimman ännu mera magisk.

Vi blev stående där en stund under tystnad medan sonen fotade och fotade….ska fråga om jag kan få låna någon av de bilderna också!

En ”dimvandrande mamma”!   :)

Påminner lite om en ”yeti” som blivit fotad!   Hihi!
Kände mig förresten som en sådan också där jag stegade fram i all denna härliga lössnö och med den stora bylsiga vinteroverallen.

Och här kommer fler som njöt av snön och vädret! Ser snarare ut som en vit schäfer än en ”goldenblandis” såhär med öronen ”på spets” av farten.

Hittade i alla fall lite ris och en gran efter noga utvalda ställen. Riset klippte jag från flera olika granar för att göra skadan så liten som möjligt, och tog det som ändå hängde väldigt långt ner och som hamnat nästan under snön.
Den lilla granen hittade jag till slut efter lite letande tätt ihop med andra smågranar på ett väldigt stenigt ställe där de nog ändå inte kommer att få växa sig stora.
Så man kan (om inte annat så för att lätta sitt dåliga samvete) säga att det snarare handlade om att ”gallra” och vårda skogen lite än om stöld….!

Till sist kände jag mig nöjd och vi återvände hemåt släpandes på riset i säcken. Den lilla granen fick åka ovanpå då den kändes för skör för att pressa in tillsammans med riset.

När vi gick genom byn mötte vi en granngubbe som fick syn på ”bytet” jag kom släpandes på och frågade ”Jaha, har ni varit ut och hämtat en gran?”
”Nja…jag har väl ärligt talat stulit den!” Svarade jag, för ärlighet varar ju längst sägs det 
I alla fall så känns det bäst inuti om man säger som det är…och med tanke på hans lite tysta fnissande till svar så dömde han nog oss inte särskilt hårt!

Tur att vissa av oss verkligen har förmågan att se oskyldig ut……

Britta

Aldrig hade man väl för bara några dagar sen trott att det skulle se ut såhär vid första advent. Är nästan för bra för att vara sant. Kan lugnt säga att min förhoppning i slutet av det senaste inlägget blev besvarad alla fall
Då skrev jag ju att vi hoppades på lite snö och några minusgrader och ja….det är väl ganska precis vad vi fick det! Hihi!

Just nu är det enligt mig den perfekta vintern och hoppas hoppas att det nu får hålla i sig ett tag! 

Jag och Line tog en promenad en eftermiddag strax innan det blev mörkt och pulsade rakt ut i den djupa snön. 

Ut i det där tysta, vita, vinterlandsmagiska. En sån där promenad som man inte vill avsluta ni vet!

Allt var så tyst och stilla så att man fick känslan av att vara det två sista individerna på jorden. Fick lov att stanna till ibland då mjölksyran i låren kom och gick i den nästan knähöga snön. Bra träning inför skidsäsongen   

Ett litet vattenhål som inte hade hunnit med att frysa innan snötäcket kom. Tur att vi var på kända marker och förstod att det kunde vara lite blött just där. 

Line hade en hel del energi så fördelen med den djupa snön var ju att hon fick ur sig den ganska snabbt. Skönt att veta att risken för att hon skulle få för sig att jaga efter någon hare var ganska liten då hon hela tiden var tvungen att skutta fram.
Vissa stunder höll hon sig bakom mig för att spara på krafterna lite. Smart hund!

Knappt så hennes långa ben räckte till för snödjupet.

Efter att ha pulsat oss fram över åkrarna gick vi in en sväng i skogen. Trodde att det skulle vara mycket mindre snö där de stora granarna skyddat men….till och med där var det snötäckt och mysigt.

Blev glad för den här annars ”barrlösa” granens skull, då den nu fått på sig en vacker vit vinterkappa    

Måste kännas skönt att slippa stå där naken bland de andra stora fina gröna. 

Här skulle det ha passat perfekt med en tomte i dörröppningen och lite ljus i granen utanför. 

Gillar stämningen runt den här övergivna ladan. Och förmodligen bor det lite ”småfolk” och tomtar där även om vi inte kan se dem. 

Sen var vi tvungna att knalla hemåt igen då mörkret kommer så snabbt. Och en tanke som slog mig när vi kom hem efter vår vinterpromenad var att NU är det åtminstone ogräsfritt på grusgången ett tag framöver    

Ha en skön adventshelg!

Britta

Det bästa med den här mörka tiden är väl när man får vara inne och ”mysa” och göra något positivt av ”vinterdvalan” vi ska ta oss igenom nu.

Igår kom jag mig äntligen för med att göra det jag haft en idé om en tid nu. Det började nog med att jag köpte en stor glasburk på erikshjälpen bara för att den var av precis samma sort som de jag redan har härhemma och förvarar typ havregryn, musli och kaffe i.
Sånt där som man använder så gott som varje dag och som är väldigt praktiskt att ha stående framme.
Men sen blev den stående tom ett tag i väntan på att jag skulle komma på vad jag ville ha i den.

Hade också en fundering om jag skulle ha den som förvaringsburk i skafferiet men tyvärr så visade det sig att den var för stor för att få plats på hyllorna där så där sprack den idén.

Sen en dag kom leveransen av det vi beställt från jultidningsförsäljerskan och bland annat då  den lilla batteridrivna ljusslingan och tror det var då ”kugghjulen” i hjärnan började snurra om att göra något speciellt med hjälp av den.

Gick väl och klurade och filurade på det där ett tag och hade lite olika alternativ i huvudet innan det slog mig att jag ju kunde använda den stora glasburken som ändå bara stod tom.

En ljusslinga i en glasbehållare blir ju väldigt effektfullt och är något som jag haft i tankarna kring jultiden i flera år men inte tagit mig för med då det bl a känts lite krångligt med sladd och kontakt som det oftast är på ljusslingor.

Men lösningen på det kruxet har ju kommit nu i och med en batteridriven slinga och äntligen hade jag till och med lyckats införskaffa en sån.
Har som sagt flera andra ideér om vad man kan göra med den och skulle gärna köpa fler om jag hittar i någon affär.
Fullkomligt älskar den där myskänslan skenet från en slinga ger och skulle gärna ha fler utplacerade lite här och var i huset nu under den mörkaste tiden på året.

Plockade med mig lite från skogspromenaden igår så  nu har jag stoppat ner lite bomull på botten för att dölja batteridosan, lagt i fina stenar och kottar och stuckit ner lite blåbärs och lingonris och hjälp vad nöjd jag blev.

Så nu står burken där på köksbordet och sprider ett mysigt stämningsfullt sken och tanken är att jag ska testa hur länge batterierna räcker bara för att liksom…så den får lysa dygnet runt nu så länge den orkar.
Ska bli spännande att se hur länge! 

Annars finns det till och med timerfunktion på slingan som gör att den lyser 6 timmar och är släckt i 18 så när testet är färdigt kanske jag låter den starta vid tretiden på eftermiddagen när det börjar skymma och så får den lysa till nio när vi ändå brukar gå och lägga oss.

Annars har det varit en bra helg med motion, gardinbyte och lite brödbak och till Lines stora lycka en lekstund med kelpien Axel som också bor här i byn.

Nu hoppas vi på att det ska komma lite snö snart och några minusgrader så att vi kan ta fram skidorna och börja ”gnida”så smått.
Ser faktiskt fram emot det nu och är också ett bra sätt att göra något positivt av vintern.

Britta

Väcktes 4:33 av att den här lilla filuren …eller filuran heter det väl….jamade lite försynt och försökte dra upp sovrumsdörren med hjälp av klorna. Kom på att det är lördag och hade väl tänkt att sova lite längre egentligen.                                                                                                              Hoppades för en stund att hon nog skulle ge sig och gå på lådan istället för att gå ut vilket jag antog var hennes mål med att väcka mig. Hon brukar kunna ge sig och välja lådan för att sen somna om men nej….den här gången var hon envis och återkom till och med efter en liten stunds paus i krafsandet och jamandet så…det var bara att inse att det ändå inte skulle gå att somna om.                                                                                                                                               Så jag…eller vi kan man ju säga tog och ”tassade” nedför trappen så tyst som möjligt (vilket är ganska omöjligt med vår gamla knakande trapp) och mycket riktigt så styrde hon genast stegen mot ytterdörren.                                                                                                                    Tänkte först gå upp och lägga mig på en gång men hörde att …

…även Rasmus var vaken och satt och knaprade torrfoder och eftersom man lär känna sina katter (vore konstigt annars när man snart delat 19 år här på jorden) så förstod jag att han också gärna skulle vilja gå ut efter ”frukosten”  och passade själv på att göra ett toabesök i väntan på det.                                                                                                                                                                 Nu är det ju så att jag älskar tidiga morgnar och har inget emot att gå upp vid femtiden även på lediga dagar men tyckte väl ändå att jag kanske borde försöka sova lite mer nu när väckarklockan inte skulle sätta igång vid 4:45 som annars.     

                                       Och det var när jag satt där på toaletten och kände att ”livsandarna” började vakna och planera vad jag skulle göra av dagen inom mig som jag kom på den briljanta idén att ta med mig datorn upp i sängen igen istället för att försöka somna om direkt vilket jag visste skulle bli svårt nu när ”hjärnaktiviteten” och fantasin satt igång  …!                                             Vet inte om det är typiskt för högkänsliga det här med att tänka väldigt mycket men det gör jag verkligen…på både gott och ont kan jag säga, (en egenskap som äldste sonen också ärvt tyvärr, och även han är ju högkänslig så därför min fundering om det)                                                                  Tänker, funderar, filosoferar och fantiserar dagarna i ända så inte är det konstigt att man blir trött på kvällarna. Stackars hjärna som för övrigt inte hör till de mest intelligenta heller. Min lilla ”nallepuh hjärna” som jag brukar kalla den.                                                                                                                                                             Nåja…i alla fall så smög jag in i köket och tog med mig datorn upp efter att ha släppt ut Rasmus och nu sitter jag här i sängen i kolmörkret och gör detta inlägg men en…

…djupt sovande Line bredvid mig. (bilden är från ett annat tillfälle såklart).

Våran lilla ”fryslort” Selma däremot valde att sitta kvar framför hallelementet när de andra gick ut, vilket jag också förstod att hon skulle göra då hon måste ”ladda” lite mer för att ge sig ut i kylan. Hon är heller ingen som bråkar med oss när vi sover och försöker väcka någon för att få gå ut, så jag visste att det inte fanns någon risk med att låta henne stanna inne då hon ändå inte skulle göra något väsen av sig.                                                                           Ja så är det att vara kattägare och det är ett besvär som jag gärna har här i livet. Att väckas tidiga morgnar är ingen katastrof för mig vare sig jag ska upp och jobba eller inte. De är så väl värda det ändå med tanke på vad de ger tillbaka. 

Findus som inte finns kvar hos oss längre var den som väl kunde hålla mig vaken ganska mycket på nätterna men om jag fick välja så skulle jag såklart hellre ha honom kvar några år till ändå. Visst störde han nattfriden då och då och visst har jag blivit lite allmänt piggare nu när jag för det mesta sover hela natten från det att jag somnar tills klockan ringer men…

…som jag saknar honom denna väldigt speciella katt. Han var verkligen min bästa vän och sökte ofta kontakt och närhet. 

Alltid lugn, snäll och avslappnad och tog sig alltid tid för en prat och kelstund med en. Tänk vad med timmar vi spenderat tillsammans sittand ute på brokvisten, han spinnande i mitt knä och jag kaffedrickande och den som stod för ”pratet”!                                                                   

Men ingen finns ju för evigt här på jorden och nu är han på de ”gröna ängarna” som man säger och springer omkring där med en frisk och stark kropp igen. Och det är han så väl värd efter allt de goda han gav under sin tid med oss. Så tack Findus för att jag fick dela så mycket med dig och för att du alltid tog dig till till att lyssna och gav såå mycket kärlek tillbaka. 

Men nu börjar batterinivån bli ganska kritisk så det är dags att stänga av datorn och kanske till och med försöka somna om en stund igen…men nu börjar magen kurra också som alltid på morgonen åt mig. Jag hör till dem som kan och måste äta frukost så fort jag kliver ur sängen så frågan är vad som vinner till slut? En skön liten slummer eller den kurrande magen?
Ja vi får se ….!
Ha en bra helg alla fall!

Britta

Som jag trivs så bra i…!

Vissa trivs bäst när de får chansen att göra karriär…klättra på ”stegen” och ”bli något”. Andra strävar efter att ha de ”senaste prylarna”….årets bil eller telefonmodell….köper märkeskläder och inreder sitt hem efter senaste modet.
En del är nöjda med att få sköta sig själva…vara bonde, skogsarbetare eller sträva efter självhushållning så långt det går.

Sen finns det de som liksom är nöjda ”med det lilla”! Och till dem hör nog jag.

Att få vara frisk och leva livet i ett självvalt lagom skyndsamt tempo.
Ibland tänker jag för mig själv…..får man leva såhär enkelt egentligen?
Menar att…om det nu är så att vi är här på jorden för att utvecklas som själar….skaffa oss olika erfarenheter och upplevelser…..kan man då få göra det på ett så ”odramatiskt” sätt som jag gör? 
Visst har det hänt en hel del större saker i mitt liv och visst har jag fått känna på både sorg, glädje och likgiltighet. Visst har jag träffat och umgåtts med människor som gjort att jag själv utvecklats både genom deras vänliga och kanske mindre vänliga agerande.
Men i det stora hela har allt ändå flutit på och inte varit så extremt dramatiskt åt något håll.

Kanske har jag valt den lite enklare ”kursen” den här gången? Den där kursen som ger en lite lagom av allt istället för stora livsavgörande händelser ….kanske är därför jag hamnade i Sverige…landet lagom.   :)
Ja inte vet jag …men det jag vet är att jag ofta tänker på hur tacksam jag är över att kunna känna mig så nöjd med det lilla.

Som te x att ha närvaro nog att lägga märke till det fina mönstret på rödbetornas insida…

…att komma hem från jobbet och ha lust och ork att ställa mig och baka grahamsbullar på de ”utgådda” mjölpaketen som dök upp i skafferirensningen i helgen.

Stå i köket och lyssna till vedspisens knäppande medan man rör ihop degen.

Kika under bakduken och hoppas på att den ska jäsa som den ska.

Bli lycklig när jag ser att orkidéen med de rekordmånga knopparna har börjat  slå ut!

Kunna gå ut i frysen och hämta en påse blåbär att koka lite sylt på.

Gå en kall och ”isig” promenad med Line….

Och sen få komma in och värma sig i ”stugan” igen…!

Sätta igång och sy soffkuddar av det jag fyndat på Erikshjälpen…

…och känna sig nöjd med resultatet.

Medan Sv står i köket och lagar till gudomligt goda köttfärsbiffar….!

Det är livet det! 

Men nu har degen jäst färdigt så nu är det dags att rulla lite grahamsbullar.

Ha det gott!

Britta

Fick så skön känsla i kroppen igår under min och Lines skogspromenad. 

Det hade ju kommit lite snö och var sådär precis lagom temperatur. Frisk luft, vacker ”snöpudrad” miljö och alldeles tyst och stilla…..!

Kändes som om vi aldrig ville gå hem….!

Vattnet i ån hade börjat frysa till så smått och det är alltid lika fascinerande att se de isformationer som blir. Hade en bild som var inzoomad på istapparna som hänger på pinnen tvärs över bilden men tyvärr så kom den inte med av någon anledning? 

En tanke som slog mig var att skogen under vintern, särskilt såhär i början innan snön blir alltför djup, ger ännu större möjlighet att strosa runt och upptäcka nya ställen.

Inga otäcka älgflugor som man riskerar att få i håret…inga björnar eftersom de förhoppningsvis har gått och lagt sig nu och…

…dessutom törs man bara vika av och ge sig in på ställen man inte känner till då man alltid har sina egna spår att följa tillbaka om man skulle råka gå lite vilse.

Julkänsla fick man också såklart när man trampade omkring därute mellan snöprydda granar, stubbar, stenar och mossor….

…en hemlig ingång till tomtarnas hus under granen kanske   :)

Det bästa med promenader på okänd mark är att man aldrig vet vad som ska komma. Plötsligt öppnade sig skogen framför oss och ett stort hygge bredde ut sig. Kändes som en plats där man skulle vilja sätta sig ner och ta fram termosen och mackan! 

Nu hade vi tyvärr inte något sånt med oss den här gången, mer än i fantasin kanske men varför inte göra en liten utflykt i helgen och ta husse med oss.?
Skulle verkligen behöva göra något sånt då med tanke på den alltför intensiva helgen som var. 

För säga vad man vill om när man hugger ner skog, vilket kan se ganska sorgligt ut ibland…men nog är det ganska vackert också med den öppna marken det ger. 

Och sen är det inte ovanligt att det bildas en massa originella konstverk på dessa hyggen också….    den bästa platsen för ett vernissage tycker jag….! För här kan man stå länge och filosofera kring vad konsten föreställer   ;)

Ja det var svårt att inte känna julstämningen smyga sig på så smått. Tänk vilken tur att vi har julen där mitt i vintern att liksom vila oss emot. Se fram emot, pyssla och greja inför. Annars skulle det kännas mer än oändligt långt till våren tycker jag!

Ännu en väg som vi bara inte kunde motstå att följa.

In i den tätare lite äldre skogen.

Med mossiga stenar och…

…höga gamla granar…..en sån där skog som man känner sig så lugn och trygg i !

Efter ett tag började det skymma så smått…..

…men usch vad det kändes motigt att behöva avbryta och gå hemåt igen. 

Även för Line är det rena paradiset såklart…

…att få springa lös i sin egen takt och bara upptäcka med nos, ögon och öron. 

Flera konstverk av både stora och …

…små mått!

När vi sen knallade hemåt igen slogs jag av tanken på hur skönt det känns att kunna tänka på julen och den mysiga tid vi har framför oss nu utan att behöva känna dåligt samvete över att gå arbetslös. Bara det här att vara ute i skogen och gå under dagtid en vardag utan att känna att man ”stulit till sig” tiden åt det. Att kunna välja vad man gör med sin lediga tid och känna att man faktiskt helt och fullt äger den.  Det är så otroligt lyxigt när man vet hur det motsatta känns. 

På hemvägen passerade vi ett annat gäng ”livsnjutare”.   :)  också av både små och stora mått! 

Britta