lillasysterfix

Februari är snart slut och i och med det är det över ett år sedan min mormor Lisa äntligen fick ”vandra vidare”.
Kanske låter konstigt att man säger att någon äntligen fick dö, men det är så jag känner och för henne tror jag att döden kom som en befrielse.
Efter att ha sett både sin farmor och mormor  sakta tyna bort till oigenkännlighet så önskar man att ens egen död kommer snabbt och oväntat.
Jag vill minnas dessa kvinnor som de förebilder de var för mig, starka, trygga och jordnära.
Någon dag efter mormors död började mina tankar om henne formas till en dikt och här kommer resultatet.

Till minne av mormor Lisa

Dina händer med en doft av rosenvatten
Ditt leende och alla de goda skratten

Hembakat bröd bullar och kakor
Din lugnande stämma när du läste godnattsagor

Din kärlek och trygghet som alltid var densamma
En värdig ersättare när man saknade mamma

Hade alla världens barn haft en mormor som jag
Skulle nog all ondska inte funnits som idag

Britta ♥

Just nu ligger vi bara här! Eller?

Ibland undrar jag om katter kan ha tråkigt? Hur går
deras tankar när de bara ligger så här och liksom
halvsover?
Som människa vill jag tolka den här bilden som
om att de ligger och bara väntar på våren. Ut-
tråkade och lite halvt deprimerade,värmer de sig
vid elementet när kaminen inte  är igång.
Fast egentligen kanske det inte är så? Kanske lever
djur för nuet som man ofta hör folk säga.

Undrar hur det skulle kännas?  Det kanske inte skulle vara så dumt? Då gjorde man nog det bästa av situationen hela tiden.
För om man aldrig gick och längtade efter saker som nästan känns ouppnåeliga, och aldrig behövde ångra saker man gjort innan så skulle man väl ha en ganska positiv inställning till nuet? Eller?
För visst vill man väl tro att vi alla föds optimister, och att det sen är yttre påverkan som formar oss till dem vi blir.
Om vi aldrig hörde någon klaga över något som de eller andra gjort, och aldrig behövde lyssna till bittert prat om sådant som folk önskar att de skulle få göra eller äga men aldrig kommer att uppnå.
Skulle vi inte vara rätt positiva överlag då?

Kommer Findus och Selma ihåg hur det är på våren och sommaren när det ligger där inne vid elementet i hallen?
Är det så att varenda gång dörren öppnas har de ingen föreställning om hur det ser ut där ute?
Nej, så kan det inte vara. För i så fall skulle inte Rasmus som så gott som bor ute jämt på sommarhalvåret, bestämma sig för att tillbringa natten inne så ofta som han gör på vintrarna.
Fast i och för sig så kan de göra många vändor ut och in på kvällen innan de går och lägger sig.
Ungefär som om de tänkte:
”Nä nu ska jag ta och gå ut”  dörren öppnas och stängs,  ”Nej fy sjutton var det så här det var? Kallt och vitt överallt”  Krafs krafs mjaaaoo! Dörren öppnas igen ”Tror att jag ska vara inne ändå” , fem minuter senare, ”Nej om man skulle ta och gå ut en sväng, kanske finns något att jaga!”   Hämtar en människa, dörren öppnas, ”Ooiii vad kallt det var och en massa vitt överallt, var är fåglarna och sorkarna?”  ” Mjaaoo! Jag vill in!”
Dörren öppnas igen, ” Det var på tiden, trodde du dumma människa att jag skulle vilja vara ute i det där?”
Går in och äter lite, ”Nej nu blev jag trött, tror att jag lägger mig en stund”.

Tja, jag får aldrig veta riktigt hur de  tänker men nog tror jag att vi många gånger förmänskligar djuren.  Egentligen skulle man ha lite mer av inställningen, att ta dagen som den kommer!
Ska försöka med det idag få se hur den blir.
Britta

Ja finns det liv finns det hopp sägs det. Gissa om jag blev förvånad när jag häromdagen upptäckte att mina stackars försummade minirosor, som bara skulle hållas vid liv tills det var dags för julstjärnor men fortfarande lever, tänker börja blomma.
Nog är det märkligt.  Dessa blommor som har stått i samma jord i samma krukor sedan i höstas,  och knappt fått vatten och inte mycket till ljus.
Att dom överhuvudtaget överlevt i mina dragiga kalla fönster är ett under faktiskt.
Så nu funderar jag på om jag ska ta och ge dom lite ny jord, eller kommer jag att ta död på dom då?
Verkar ju som om dom trivs i tuffa förhållanden, och kanske vill ha det lite magert trots alla råd om hur vatten och näringskrävande rosor är.
Vi får se hur jag gör, vill i alla fall sätta in ett bildbevis på att det kommit knoppar, åtminstone en per ros.

Hoppas nu bara att den orkar med att slå ut också!

Fröken Ros verkar i alla fall se positivt på
framtiden och ger hopp om ljus värme och
vår.
Blir glad varenda gång jag ser den lilla
knoppen och påminns om att, snart smäller det.

Dags för kung Bore att kliva av tronen!

Britta ♥

Ja, ett har i alla fall flyttat in i min spegel! Varenda gång jag tittar i spegeln så står hon där och betraktar mig med sitt torra likbleka ansikte och trötta ögon med stora mörka ringar runtom.
Måste erkänna att hon ser rätt läskig ut även om jag egentligen inte är särskilt rädd för spöken.
Vart min spegelbild har tagit vägen har jag ingen aning om, spöket har förmodligen skrämt bort den också!
Hoppas bara att spöket tröttnar snart så att den kommer tillbaka, för så där hemsk ser jag väl i alla fall inte ut!

Vem vet, min spegelbild kanske har krupit in och gömt sig någonstans i väntan på sol och värme, det brukar ju kunna göra underverk på vinterglåmiga ansikten.
Så det är väl bara att vänta ett par månader och se om det händer något, annars får jag väl helt enkelt plocka ner alla speglar, för det där spöket tänker jag inte dela hus med någon längre tid!
Så det så!!!!

Britta

Otroligt vilka verkningar en timmes lektionsridning kan ha på en kropp.  Trodde att jag var i ganska bra form och att jag rör på mig en hel del.
Men musklerna som ska jobba när man rider ”lätt” (betyder att man lyfter rumpan ur sadeln i takt med hästens steg för att det inte ska bli så skumpigt) i trav har tydligen legat i träda i de dryga 20 år som gått sen jag red regelbundet senast.
Detta kombinerat med en hel del stående i ”tvåpunktssits” (att man står upp i stigbyglarna)  har gjort att jag idag rör mig lika smidigt som en 90 åring ungefär.
Armar, rygg och ben gör sig påminda och vill inte samarbeta.
Tur att det är så roligt och givande för själen att guppa runt på en häst  i en timme med en ridlärare som skriker ”upp ner upp ner” tills benen känns som gelé, annars skulle man nog ge upp ganska snabbt.
Min yngsta son kan inte begripa hur man kan bli så stel av att rida.

”Det är inte jobbigt att rida mamma!Man sitter ju bara på en häst! Det är väl ingen träning heller!Det är hästen som gör jobbet, inte du!”

Så säger bara den som aldrig själv har ridit, för visst ser det så ut när andra rider.
Det är ju bara att sitta där och följa med. Inte jobbigare än att sitta i tv soffan? Eller?

Nåja, synd att det bara är en gång i veckan bara, skulle behöva göra det lite oftare tror jag. Har faktiskt haft allvarliga funderingar på att rulla ihop en madrass och övningssitta på den lite då och då.
Normalt? Nej, men så har jag aldrig riktigt räknats till de normala heller så, varför inte?

Skulle väl vara en syn för någon eventuell granne som skulle kika in, och se mig sitta och guppa upp och ner på en ihoprullad madrass framför Tv:n.
Folk måste ju ha något att prata om också!

Nu ska jag göra ett nytt försök med min dikt till Islandshästen. Om jag lyckas så lånar jag min kompis Mias vackra häst  Djarfurs huvud som representant för dessa underbara hästar.

Djarfur

Till Islandshästen

Du Islands fyrbenta stolthet
liten men modig och stark

En ära det är att få låna
er hit till vår okända mark

Från ön eran moder är ni sända
er kropp får aldrig återvända

Men i kroppen bor dock en själ
som en dag måste ta farväl

Och någonstans djupt i ert minne
i vishetens och klokhetens sinne

Vet ni att när er tid är till ända
till Island ska ni åter anlända

Av Fix Britta Andersson-2010

Nu ska jag ta och göra lite nytta och börja med att släppa ut Findus som just nu står med framtassarna på mina lår och försiktigt låter klorna sticka in i huden på mig, (bara för att han vet att det ger uppmärksamhet) och ber mig med sina snällaste ögon. ”Kan du inte sluta med det där nu och släppa ut mig istället”.
Jodå, jag kommer nu Findus.

Britta

Sitter här och försöker tänka mig hur det ser ut när det inte ligger snö på marken, taken, träden…ja överallt!
Känns som om det varit vitt i ett halvår nu! Är det så?
När kom snön egentligen? Var det i November? Eller December?
Tänk vad minnet är kort egentligen.

Kan det verkligen se ut så här där jag bor? Underliga färger! Vart är det där vita?

Tittar ut genom köksfönstret och låtsas att vinter
är slut och den bara marken är tillbaka.
Nej….det funkar inte, allt blir liksom bara vitt.

Hoppas man inte hinner tappa förståndet helt
innan det här är över.
Egentligen borde man väl inte bo här överhuvud-
taget.
Borde nog flytta lite längre söderut, kan inte vara
meningen att man bara ska trivas där man bor i ca
5-6 mån per år.
Det kommer ju i slutändan att kännas som om man
bara levt halva livet sen när det är slut.
Läskigt va?

Det här ser lite bekant ut men....nej jag tror inte att jag varit där förut! Men tänk om man haft det så där? Då kunde ju hönsen få gå ut ibland!

En fördel men allt det här vita är ju att det
inte spelar så stor roll vad det är för väder.
”Jaha vad är det för väder idag då?”
”Tjaa…det är väl…vitt tror jag!”
”Jaha, men dåså då slipper man ha några
ideér om att gå ut och göra något roligt då!”

Guuud va praktiskt!

Mvh  Britta

P.s V i Mvh står numer för ”vita”D.s

Har i säkert minst tio år nu tänkt att jag ska börja meditera, och har väl gjort några halvhjärtade försök utan att lyckas särskilt bra.
Har så otrooligt svårt att hitta bra tillfällen och känner mig hela tiden jagad och rädd för att bli avbruten. Har testat någon gång när jag gått och lagt mig och det kan man ju räkna ut hur det slutat….Zzzz…..så klart.
Det gäller ju att rensa hjärnan på alla dessa miljarder tankar som far omkring därinne hela tiden och  det är inte lätt.

Jag vet ju hur häftigt det kan vara när man nått det där stadiet av ett annat slags medvetande, eftersom jag faktiskt varit där ett par gånger i mitt liv, men aldrig helt på egen hand.
Första gången med hjälp av en person som nog inte vill nämnas vid namn, då jag faktiskt fick träffa en gammal dam som förmodligen är en av mina vägledare.
Var dock inte riktigt beredd på hur verkligt detta möte skulle kännas och blev lite chockad när hon plötsligt dök upp mitt framför ögonen på mig.
Tack och lov så kände jag ju direkt att det här var en människa som jag egentligen kände och hade träffat många gånger ”förr” och när den första chocken släppt kände jag inte annat än det lugn och den kärlek som hon förmedlade till mig.
Kommer inte ihåg att hon sa något särskilt och det behövdes inte heller eftersom vi verkade kommunicera på ett djupare plan än med ord.
Vi satt en stund tillsammans på en höjd och såg ut över ett vidsträckt landskap, en plats som kändes välbekant och trygg . Hon höll hela tiden min hand och trots att detta var några år sedan kan jag tydligt minnas hur hennes släta varma hand med sin gamla tunna hud kändes i min.
Vet inte hur länge det här varade men en sak är säker, det var otroligt helande att ta en paus från det här livet och bara sitta där och vara! Och när vi sen fick lov att skiljas så kändes det rätt okej eftersom jag vet att vi träffas igen när det är dags för det.
Andra gången var med hjälp av en regressionsterapeut  som tog mig med till ett av mina tidigare liv. Detta var inte en lika härlig upplevelse eftersom jag hamnade i Tunisien någon gång på 1800-talet där jag levde i ett mindre lyckligt, arrangerat äktenskap.

Men nu har jag faktiskt skaffat mig en cd-skiva med en vägledd meditation och den ska det bli riktigt spännande att prova.  Nu gäller det bara att hitta det rätta tillfället då jag inte riskerar att bli avbruten av ringande telefoner, ropande barn eller någon som kommer på besök.
Är nog inte bra att ryckas upp för snabbt ur den djupa avslappning man befinner sig i när man kommit igång.
Vi får se när tillfället kommer, nu har jag i alla fall ett hjälpmedel som kan få mig att släppa alla tankar på andra ”borden” och ”måsten” som vill dyka upp i huvudet.

Britta

Med risk för att bli avstängd från a kassan och sedd som värsta sortens parasit och syndare av allmänheten, så tänker jag faktiskt erkänna att jag idag:

• när temperaturen ligger på -27 ute och +15 inne
• vattnet har frusit på övervåningen
• bara en av bilarna startade

Faktiskt inte är såå ledsen över att för tillfället inte ha något arbete att åka till. Att leva på a kassa är verkligen inte något jag strävar efter och längtar tills säsongen på kyrkogården startar igen, men dagar som denna känns det faktiskt helt okej att stanna hemma och elda.

Ska försöka vara lite mer positiv nu och komma ihåg att det faktiskt finns ett ljus i slutet av tunneln!

Tack och lov så är i alla fall solen framme idag
och hur stark vintern än är just nu så nog
värmer strålarna lite grann.
Måste väl erkänna att jag egentligen inte gillar
starkt solljus tillsammans med allt det vita, i alla
fall inte om jag måste vara utomhus.
Blir så förbaskat ljust, och som det troll jag är så
trivs jag bäst inomhus just nu.
Tycker dock om när man kan känna att solen värmer
genom  fönstren.

Växer i alla fall inte så mycket ogräs i gruset just nu!

Hur som helst så ska jag nog börja tänka mig
för lite nu på vad jag stoppar i mig.
Har tröstätit ett tag och det sätter ju sina spår
lite här och där.
Och i mitt fall verkar det som om det mesta
börjar med att sätta sig på kinderna!
Ja visst är det konstigt, men så är det bara.
Blir faktiskt väldigt lik den tecknade versionen av
teskedsgumman när vågen börjar närma sig 60 kg.
I andra hand kommer rumpan som inte växer så mycket på bredden men liksom utåt bakåt. Också konstigt!
Sen kommer låren som ”pluppar” ut på både ut och
insida. Inte så där jämnt över hela låren heller utan ungefär
så som en felkonstruerad ballong kan göra när man ska blåsa
upp den, en bubbla på ett koncentrerat ställe som bara växer.
Övriga ställen som man som kvinna skulle kunna tänka
sig att ha lite mer fett på kommer alltid i sista hand och
gör sig inte särskilt bra ändå i förhållande till de enorma
kinderna och låren eftersom det är det som drar den
eventuella uppmärksamheten till sig .

Men men…det är väl bara att gilla läget,  och så länge man har människor omkring sig som dagligen talar om att de älskar en så ska man väl inte klaga.
Att vara frisk och älskad är väl det enda man egentligen behöver här i livet

Med hopp om att lyckas med en sockerfri dag!
Britta

som om inte katter skulle ha personlighet!

Sitter här i lugn och ro framför kaminen.  Selma ligger som vanligt på fotpallen och njuter av värmen som strålar emot henne.  Katter är värmeälskande djur och de som tror att man kan lämna en katt åt sitt öde ute vid en sommarstuga i skogen skulle nog på sin höjd få ha ansvar för en mjukiskatt.
Nog är det skrämmande att det finns vuxna människor som faktiskt tror att katter klarar sig själva ute i skogen en vinter.
En hund skulle de aldrig göra så med.
Så vad är det som gör skillnaden? Är det priset? Eller är det kattens goda jaktegenskaper?
Men kärleken då? Hur kan man ha ett djur en hel sommar utan att fästa sig det minsta vid det?
Är omöjligt för mig att sätta mig in i hur det skulle vara att inte känna några som helst känslomässiga band till ett djur. Hur är det möjligt, och varför blir vissa människor så?
Jag ser varje djur som någon och inte något, som icke djurvänner måste göra. Det är i djurets blick man ser personligheten och alla är precis lika unika som vi människor.
Jag är i alla fall glad för att vara född till djurvän även om det kan vara ett handikapp ibland. Te x när barnen var små och man åkte till en djurpark, vilken sorg och ångest man kunde känna med djuren där. Det värsta var när något av dem vankade fram och tillbaka innanför staketet eller glasrutan.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka som om hjärnan hakat upp sig och inte kunde tänka ett steg längre, fruktansvärt att se.
Nu börjar ju tack och lov fler och fler inse att djuren har behov och önskningar precis som vi när det gäller miljön de vistas i och förhållandena på våra djurparker blir allt bättre, men det finns otroligt mycket mer att göra överlag i hela världen.
Som tur är så föds det djurvänner varje dag och så länge de finns så finns det hopp för alla djur om en bättre framtid. Det är bara synd att så många får lida och betala med sina liv på vägen dit.

Hos oss har till och med de här rätt till lite soffmys!

Skulle man lämna den här ensam ute i skogen?

Ja har som sagt en lugn och skön lördagskväll här hemma. I bystugan pågår en ”Klabbfest” som jag faktiskt insåg att jag egentligen inte ville gå på. Det är bara så lätt att liksom dras med i strömmen, när man bor så här i en liten by med en massa släktingar omkring sig.  Dessvärre blir man nästan misstänkt som sjuk eller psykiskt störd när man inte ska med på festen som hela byn pratar om, och det kan göra mig otroligt irriterad.
Jag hade helt enkelt inte lust att gå på fest! Är inte konstigare än så!  Kalla mig gärna tråkig och asocial, det kanske är just det jag är, precis som djuren är vi alla födda med vår egen personlighet, och jag vägrar att smälta in i mängden bara för att jag förväntas vara på ett visst sätt.
Så nu sitter jag här och bara njuter av ensamheten, (barnen sitter vid datorerna, min sambo är ute och roar sig med en kompis) och trivs verkligen med det. Ensamhet kan vara riktigt helande ibland och jag tycker verkligen synd om dem som tycker det är skrämmande. Ensamheten ger oss en chans att stanna upp och vara oss själva och ge oss tid att känna efter hur vi verkligen mår.
Men det kanske är just det som skrämmer dem,  att inse att de egentligen inte mår så bra själva och inte riktigt vet vem de är.  Att de kanske egentligen borde ta itu med sig själva och sitt eget liv innan de ger sig på andra som i själva verket bara speglar det de själva skulle vilja uppnå.
Självinsikt, sinnesfrid och lycka.

Får räcka för ikväll!
Britta