lillasysterfix

Nu är det inte långt kvar egentligen, även om det känns ganska avlägset.  Är nyss hemkommen från en promenad med mina söner, och än regerar Bore må jag säga.
Vilka snövallar vi har, höga och hårda som sten men som tur är inte oövervinnliga.
Fick lust att bara visa lite vår och sommarbilder att vila ögonen på så här i väntans tider!

samus tar en tupplur på de soluppvärmda plattorna!

Sen sommarkväll på gamla järnvägen

Selma tar en kort paus innan hon hoppar vidare från gren till gren

Ett av de fynd man kan göra nere vi ån, en gammal kakaoburk, kanske en kvarlämna från tiden då det fanns ett tegelslageri där

Också ett "nöd"vändigt fynd från en svunnen tid

Första maj brukar jag köpa mina första penséer, älskar dessa tåliga små blommor som kan hålla sig fina hela sommaren med lite puts och fjäsk

En underbar klätterros som tyvärr inte är min

Just för att den är så dålig så gillar jag den här bilden, snacka om att ha fokus på fel ställe, men visst ser den lilla gurkörten lite uppnosig ut?

Avslutar med en om än lite suddig men ändå underbar vitsippa, även om man kanske är lite mätt på just den färgen

Nu måste jag sluta för att åka och hämta min sambo, imorgon är det vasaloppet och då har vi alltid lyxfrukost med te och rostat bröd bl a. Klockan åtta ska frukosten stå på tv bordet så det är bara att ställa alarmet och vakna pigg och glad.

Efter vasaloppet brukar våren komma igång på riktigt också.

Britta

Ja vissa dagar inträffar saker som får en att se lite annorlunda på tillvaron.  Situationer som för den ena är helt overkliga uppstår plötsligt och drabbar andra med full kraft.
Ibland när sådant inträffar känns det som om man levde i en helt annan verklighet än den drabbade, trots att det egentligen är så nära.
På ett sätt är det en nyttig upplevelse, samtidigt som man naturligtvis önskade att det aldrig hänt.
Men när det väl händer och man blir medveten om det så blir man påmind om sin egen trygga och stabila livssituation och känner att man borde vara mer tacksam för det man har.

Det värsta är maktlösheten man känner och oförmågan att kunna göra något åt situationen.
Men att helt enkelt finnas, som en lyssnande medmänniska och ge en stund för återhämtning och eftertanke kan förhoppningsvis vara en liten tröst.

Tiden läker alla sår sägs det och om man undviker det som orsakade såret så stämmer det väl. Men ibland undrar man varför vissa ska drabbas om och om igen, innan det gamla såret ens hunnit läka?
Om alla tog ansvar för sig själva och sitt eget liv så skulle inte situationer uppstå som ger ringar på vattnet och drabbar så många oskyldiga omkring.

Men som tur är så vet man att vissa kan gå vidare och lägga saker bakom sig, människor med en annan syn på livet och tillvaron. Och de som står kvar på samma ruta går det tyvärr sällan att hjälpa, om de inte inser att det är de själva som måste kasta tärningen för att ta sig ur situationen.

En dag i eftertankens tecken!
Britta

Har tagit en promenad nu på kvällen, med min barndomskamrat Mia.  Är inte ofta vi lyckas klämma in en gemensam promenad pga alla möjliga omständigheter med jobb, familjer och…ja allt som hör ”mitt i livet livet” till.
Det lustiga är att vi alltid lyckas pricka in riktigt stjärnklara kvällar, och dessutom får uppleva en massa stjärnfall under promenadens gång.
Känns lite magiskt faktiskt eftersom man ska ha ganska mycket tur för att lyckas hinna med och  se precis när ett stjärnfall inträffar. Annars måste det vara så att det helt enkelt blivit vanligare med stjärnfall nuförtiden.

Förr om åren kändes det som lite av att ha vunnit på lotteri när man väl  såg en stjärna falla, och som liten fick jag lära mig att man skulle passa på att önska något när detta inträffade.
Om man sen kunde se till att hålla önskan hemlig och inte avslöja den för någon så skulle den slå in.

Eftersom det är så sällan vi får till dessa promenader så har vi alltid en massa att prata om och (även om vi reagerat på dem så) glömmer vi nog att stanna upp och njuta av dessa stjärnfall.

Nästa gång får vi nog ta och stanna upp och ägna en tanke åt några av våra önskningar, för det kanske är det som är meningen med stjärnfallen. Det är bara det att vi har för bråttom på våra promenader för att inse det.

Mia och jag har känt varandra sedan hon var ca sex år och jag åtta. Vi bodde grannar här i Västgärde tills ??? Ja nu har jag glömt när hon flyttade men hon var nog i femton/sexton års åldern tror jag.
Då hade vi en period som vi inte pratade med varandra och jag kan faktiskt ärligt inte komma ihåg varför,( om du Mia vet vad det handlade om så tala gärna om det för mig),  tonåringar är ju lite speciella och av någon anledning låg våran vänskap på is i flera år.
Jag var faktiskt 24 år innan vi fick kontakt igen och då genom ett plötsligt infall av mig som då hade en tvåårig son, fick för mig att jag skulle gå in på Mias frisörsalong och fråga om hon klippte tvååringar.
Vet än idag inte var jag fick modet ifrån, men är glad att jag vågade och tog steget. Naturligtvis var det inte bara en fråga om att få min tvååriga son klippt, utan jag hade helt enkelt mognat och kände att jag saknat vänskapen med Mia under alla dessa år då vi inte pratade med varandra.

Nu har det gått en tid sedan den dagen och min äldste son ska fylla 17 i år, och den största anledning till att jag och Mia lyckats hålla lite kontakt är att hon helt enkelt har varit min familjs hårfrisörska sedan dess.
Tack och lov så har vi nu på senare tid fått lite andra anledningar att umgås (bla på grund av fotografering och ett gemensamt intresse av hästar, Mia har en egen Islandshäst vid namn Djarfur som i sin tur gjort att även jag börjat rida igen) och  det känns bra eftersom vi har lite lika tankegångar om livet .

Hur som helst så är jag glad att jag och Mia återupptagit vänskapen och  ser fram emot att behålla den livet ut. Eftersom jag är en av dessa som tror att vi lever fler liv här på jorden så är jag säker på att vi känt varandra i tidigare liv, och skulle gärna försöka ta reda på när och under vilka omständigheter, men det kan nog Mia hjälpa mig med eftersom hon har bra kontakter med ”andra sidan” och dessutom jobbar som djurkommunikatör, så vi får se om hon kan hitta nyckeln till varför vår vänskap tagits upp och känns så självklar efter alla dessa års uppehåll.

Livet kan vara bra spännande och jag ser verkligen fram emot nya stjärnfallspromenader tillsammans med Mia.

Britta

Men jag kan inte rå för det!
Blev såå glad idag när jag kom ut till hönsen och upptäckte ett tomt sladdrigt äggskal.
Detta lilla mjuka ihopskrynklade äggskal betyder nämligen att min yngsta höna, dvärghönan Freja ska börja värpa!
De första äggen som bildas är alltid lösa i skalet innan själva mekanismen kommit igång.
Det här gick alltså sönder direkt,  men nästa som kommer kanske håller ihop trots att det kommer att vara som en vattenfylld ballong ungefär. Som ett ägg med ett skal som bara består av en hinna.
Därefter kommer skalet att hårdna och då kommer vi att ha tre hönor som värper. Skoj!
Den stora hönan Idunn värper ett om dagen och den andra dvärghönan Bejla ungefär varannan var tredje dag.
Vi får se hur det blir med Freja när hon kommit igång ordentligt.

Lilla Freja som idag har blivit "stor", ja inte till storleken precis!

Nu kommer jag snart att kunna sälja
lite ägg då och då eftersom nästan
tre ägg per dag mer än väl täcker
husbehovet.

Kul att kunna dela med sig av dessa
ägg som är så goda, särskilt dvärg-
hönsäggen som är riktiga delikatesser
eftersom de består av så mycket gula.

Nu ska jag ta och stilla hungern på min stackars utsvultna ”kattflock”, lite fläskkotlett ska det bli…då är man populär må ni tro!

Britta

Ska man behöva spela död här innan man får någon mat? Se vad mager och eländig jag är, kanske inte överlever en minut till!

Onsdag igen, vilket de tre senaste veckorna varit detsamma som träningsvärksdagen. Men faktiskt inte idag. Skulle ju gärna vilja påstå att jag nu är så vältränad i ”ridmusklerna” så att jag inte får värk längre….men tyvärr!
Igår körde vi mer hjärngympa än ben och maggympa, så det är nog den rätta förklaringen.
Och för den som undrar hur det kan vara hjärngympa att sitta på en häst som springer runt på en ridbana så kommer här förklaringen.

Vi skulle nämligen rida i serpentiner över banan, med olika antal ”bågar” som vi skulle dela upp banan i. Man skulle alltså hålla koll på hur många bågar (svängar) man gjort, och hur man skulle dela upp dem jämnt över banan.
Dessutom skulle man när Susanne sa ett jämnt antal bågar , alltid avsluta med att byta varv, alltså den riktning man red i innan man började med bågarna. Och vid udda antal fortsätta i samma varv som man började.
Ibland skulle man också lägga in en halt på medellinjen (mittlinjen på ridbanan) och sen fortsätta med sitt bågräknande och hålla koll på varven.

Puh! Blev mycket för min lilla hjärna att hålla reda på.  Hatar ju siffror och allt vad räkning heter eftersom min hjärna liksom ”låser sig” så fort det blir tal om det.
Svårt var det men också nyttigt att få tänka lite. Tyvärr så blev jag avbruten ett par gånger när jag tyckte att jag lyckats få lite kläm på det, dels pga en hästtransport som kom körande och satte skräck i hästarna som tog några språngsteg i en helt annan riktning än det var tänkt, (höll mig kvar på hästen i alla fall) och dels pga att hästen jag hade igår( Stjarni) har kommit på att om man saktar in och blåser upp sig så tror ryttaren att man ska bajsa och då får man stå stilla en stund.
Tror vi hade tre eller fyra ”bajspauser” utan resultat, men en ”kisspaus” då det faktiskt kom en hel del, så där kunde han passa på att vila lite.
De är verkligen roliga med sina personligheter hästarna. Och den som tror att, en häst är väl en häst som alla andra tar helt fel.

Men nu ska jag ta och kamma min lilla pälsboll Rasmus som så smått börjat fälla vinterpälsen.  Han förvandlas verkligen till en helt annan katt när den bitvis decimeterlånga vinterpälsen är borta.
Men innan dess har vi en hel del kamning och tovklippning framför oss!

Det är knappt man ser vad som är bak och fram på den här, eller är det någon som lagt farmors gamla pälsmössa där på sängen?

Bra passform på den här soffan tycker Rasmus!

Britta

Gumman Tö sitter och småmyser idag. Ler lite för sig själv och gnider sina händer. Hon älskar den här tiden när hon kan börja småretas med Kung Bore litegrann.
Hon vet att han fortfarande är den mest kraftfulla utav dem och sitter där stolt och stursk på sin tron.  Men det är nu han börjar tappa uppmärksamheten lite då och då, vilket inte är så konstigt med tanke på vad han har åstadkommit den här vintern, och då passar hon på.
Idag har hon lyckats få fram Solen, hennes starkaste medhjälpare och tillsammans har de redan töat fram stora delar av trappstegen ute på bron.
Dessutom har hon lyckats övertala Vinden att vara med och busa lite så den har jobbat ganska bra med att blåsa ner snö ifrån träden.

Bore är egentligen inte så orolig. Han har fått till ganska många minusgrader och om gumman tror att det redan är dags för honom att kliva ner så har han fler i rockärmen.  Bara att plocka fram om hon skulle bli alltför besvärlig.
Visst har han sett att solen gjort en del skada på hans vita rike men det är så lite och obetydligt och ingenting att oroa sig för.
Vinden får hållas tycker han, styrkan är inte nog för att få ner all snö ifrån träden idag och dessutom är Vinden så lättövertalad så att det räcker med att han viskar att snart har han fler snöväder på gång, och vips så är Vinden där och vill vara med. Han älskar att få snöflingorna att virvla runt och forma landskapet, och det absolut roligaste är när det kommer människor gående och han får blåsa snön rakt i ansiktet på dem.

Gumman ropar och försöker påkalla Bores uppmärksamhet.
- Nej men titta Bore! Vad är det här, säger hon och pekar på mina snöfria trappsteg. Ska det verkligen se ut så här? Är det inte fel färg tycker du? Vart har det där vita tagit vägen? Du börjar väl inte tappa orken va gubbe?

Bore låtsas som om han inte hör henne, gäspar  rättar till kronan och lutar sig tillbaka i tronen.  Gumman Tö har inget hyfs och är inte ens värd att diskutera med, anser han. Bara att kalla honom gubbe är ett etikettsbrott utan dess like, och utan att ens kasta en blick, på de för dagen framtinade trappstegen, (som han vet bara är ytterst tillfälligt innan han ordnar fram nästa snöväder), så ändrar han riktning och ser ut över sitt vita vackra rike.

Gumman Tö, solen och Vinden myser och fnissar lite tyst för sig själva, väl medvetna om att han hört henne och kanske, kanske börjar han känna sig lite hotad nu.

Britta

Eftersom någon i smyg måste ha lurat i mig något slags lyckopiller eller gett mig en spruta (kanske inatt när jag sov), som  slår ut gnäll och negativitetssystemet i min hjärna så kan jag sitta här och fundera över varför vi svenskar är så gnälliga?

Vart man än går och vem man än pratar med just nu så hör man inte annat än detta gnäll över denna vinter. För bara någon vecka sedan hörde jag själv till dessa men något har fått mig att inse att gnäll och klagande inte leder någon vart alls!
• Snön fortsätter att falla hur mycket vi än gnäller

• Temperaturen ute kommer inte att ändras för att vi gnäller

• Tiden går inte fortare för att vi gnäller

Den enda påverkan gnäll har, är på oss själva och människor runtomkring oss.  Hörde ett flertal konversationer på Hemköp idag och ingen av dem innehöll något positivt.
Det är ju faktiskt för att vi har det så bra som vi kan kosta på oss att gå och gnälla så fort vi stöter på lite motgångar.

I stora delar av världen har människor svält att kämpa emot, krig att fly från,  översvämningar och jordbävningar att försöka klara sig undan mm mm.
I Sverige har vi det också ganska jobbigt……vi har vinter just nu….!!!????!!!
Visst! Det blir visserligen vår om ett par månader men nu har vi vinter och snö och det är jättejobbigt!
Hör hur det låter…..som en bortskämd unge står vi här och skriker över leksaken vi inte får, det är riktigt  pinsamt.

Nästa gång jag hör en gnällkonversation tror jag att jag ska inflika….”Ja tänk om man vore på Haiti istället där slipper man skotta snö, dom har det bra dom”.
Undrar hur den diskussionen skulle fortsätta?

Vi måste inse att vi för dessa utsatta människor faktiskt bor i paradiset.
Vi lever liv som de aldrig ens kan föreställa sig. Vi har mat, kläder, bostäder. Kan gå ut och roa oss om vi vill och lägga pengar på resor och hobbies.

Kan vi inte bara försöka att vara positiva istället. Om tre månader är det faktiskt sommar och den här vintern har gått till historien.

Tänk! Snart måste vi resa upp den där tunga majstången igen, och dansa den där jobbiga "små grodorna", stackars stackars oss som måste bo här i Sverige !

Ja jag säger då det!

Britta

Lite tidigt kanske men idag är det sista februari och snart måste denna ovanligt vintriga vinter släppa taget. Tänkte försöka se det positiva med den och minnas hur vackert det faktiskt kan vara när Kung Bore får vara enväldig härskare över naturen.

Min kära herr Ek i vnterskrud!

Känner en särskild respekt för stora träd, de känns så gamla och kloka på något vis.  Eken är nog min största kompis här i livet (räknat i storlek alltså).
Han har stått här i många många år och har förhoppningsvis minst lika många kvar. Vill man ha lite ny energi så är det bara att slå armarna runt honom (fast man når ju inte runt precis) och lägga örat mot stammen.
Och det kan inte bara vara en halvtokig människas fantasi, jag lovar att man kan känna hur det sjuder av liv och energi därinne och efter en stund riktigt känner man hur man ”fylls på”   och får ny kraft. Det liksom pirrar och vibrerar i kroppen, häftigt är det i alla fall, inbillning eller ej.

Finkläderna på!

Visst är det häftigt att tänka sig att allt
det vita på träden faktiskt består av
en och en liten snökristall.
Undrar hur många som bor på den här
björken?

En av alla dessa hundramiljonertusentalsbiljarder snöstjärnor som finns!

Ja säga vad man vill om denna vinter,men
visst har den bjudit på ett skådespel utan
dess like.
Är bara lite synd att den ska vara sååå lång.
Till och med jag får erkänna att den i lagom
dos kan vara vacker.

Utan rimfrost hade den här bilden varit ganska obetydlig!

Hoppas nu att sommaren ligger i startgroparna
och bara väntar på att få visa sig från sin
bästa sida.

Britta

Då var det klart! En liten ”minimakeover” av hönshuset innan den riktiga vårstädningen med högtryckstvätt och skurborste.
Utmockning av minst en dec spån, skrapning av sittpinnar, utbyte av ”landgången” mellan vattenskålen och pinnarna. Så nu får det duga( förutom den vanliga städningen 1g/vecka.)

Rent och fint blev det!

Dvärghönsen Bejla o Freja höll sig inomhus under hela städningen!

Den som påstår att höns är dumma vet inte riktigt vad han pratar om.  Trots att de knappt varit ute ur hönshuset den här kalla vintern så kom både Idunn och Hugin ihåg hur trevligt det kan vara uppe på bron.
Tog chansen direkt och traskade iväg dit i snön när dörren till hönsgården stod öppen.

Skönt att lufta sig lite!

Visst var det här vi brukade mysa i soffan i somras? Inte nu igen tänker Findus som inte gillar höns, dom sticks så förfärligt ibland!

Här kan man alltid hitta något spännande att äta!

När städningen var färdig, tog jag som vanligt en
bunke med lite ”gott” i för att locka dem tillbaka
till hönsgården.

Det funkade en gång, men när de i ett obevakat ögon
blick smet tillbaka upp på bron igen förstod de att
det snart var slut på utflykten (som sagt så är de
inte dumma) och den här gången ville de inte följa
med tillbaka.
Idunn är däremot inte så svår att fånga så hon
kunde jag helt enkelt bära tillbaka.

Hugin som inte låter sig fångas så lätt fick jag köra med ”fösningsmetoden med kvast” vilket också funkar om man tar det lugnt och inte stressar honom.
Nu fick han dock plötsligt för sig att det var lite läskigt att gå ensam i gången med höga snökanter på sidorna, så han tog helt enkelt och flaxade upp i ena snödrivan och ”poff” så satt han där i djupsnön.
Det här var ju väldigt praktiskt för mig som nu helt enkelt kunde lyfta upp honom ur snön där han inte hade en chans att fly undan.
Dessvärre var jag tvungen att trycka ihop vingarna med en massa snö under och jag tror att Hugin fick en mindre köldchock eftersom han inte sa ett ljud under promenaden till hönshuset.
Väl framme kröp han in i ett av värpredena och låtsades som om ingenting hade hänt.
Så med värdigheten i behåll inför sina tjejer kan han nu fortsätta att utföra sina tuppliga plikter. Dvs tala om när han hittat något ätbart, se till så att fruarna håller sams och naturligtvis ge dom en liten kärleksstund då och då!

Stolt och vacker är han, vår Hugin, svart som korpen med guldstänk på ryggen och grönskimrande stjärtfjädrar!

Nu är det takskottning som gäller, knakade oroväckande i taket imorse.  Har ingen lust att sluta mina dagar begravd under takpannor reglar och en jädrans massa snö.
Britta:)

Har hela morgonen gått omkring härinne med en underlig känsla. Det är något som inte stämmer! Vad kan det vara? Mår jag dåligt? Nej, känner mig pigg, positiv och arbetssugen (trots ett par whiskey/cola groggar igår).
Är det något som ska hända idag som framkallar känslan? Nej, ska städa hönshuset, försöka få ner lite snö från taken, laga mat och tvätta som vanligt antar jag.
Det är något som liksom ligger i luften, i hela atmosfären, en känsla som jag nästan glömt bort. Som omger mig vart jag än går just nu.
Men vänta nu, varför har jag inte tagit på mig ulltofflorna? Virat filten runt mig som jag brukar? Inte kastat mig på vedlåren och gjort upp eld än? Inte stoppat i motorvärmaren och extra värmen till hönsen?????

NU VET JAG!!!!!
JAG FRYSER INTE IDAG!!!!
Jag kan gå omkring härinne utan att småhuttra, termometern visar 21 istället för 15 trots att jag inte eldat än. Jag kan gå lugnt genom huset utan att skynda mig genom de kalla rummen och stanna en stund vid eldstäderna.
Vilken lyx! Måste vara så här det är att bo i lägenhet. Att alltid ha behaglig temperatur inomhus trots närmare 30 minus ute.
Tjoho, jag lever! Snart kan själen börja tina upp och vem vet, kanske spöket i spegeln snart tröttnar på att bo här!:)

Britta:)