lillasysterfix

Då sitter man här nyss hemkommen ifrån gymet och med en ny vecka framför sig.  Kände mig riktigt pigg idag på löpbandet och till och med vid rodden av min vanliga kilometer som kan kännas så dryyg annars.
Måste vara våfflorna med hjortronsylt och grädde som stod för uppladdningen. Kanske borde äta det inför varje träningspass !!??
Eller kanske inte ??
Nu väntar en veckas arbete vilket kommer att bli ovant eftersom det var några veckor sedan jag jobbade senast. Ska bli intressant att se hur axeln och armen reagerar, har känts mycket bättre på sistone.
Klockan 5 går alarmet imorgon, det blir också ovant till skillnad från 6 30 som varit de senaste veckornas alarmtid.
Så nu är det bara att hoppa i duschen och ladda för imorgon. Ska städa på ett dagis vilket kan bli intressant för att man får så många härliga frågor och kommentarer från barnen.
Återkommer nog imorgon med rapport från dagens arbetsinsats

Britta

Förr om åren när dessa vårbakslag kommit har jag alltid surat och deppat. Varför ???
För det första så hjälper det inte ett dugg, och för det andra så spelar det faktiskt ingen roll hur mycket snö det än vräker ner just nu. Om två månader är det ändå slut på vintern !
Så enkelt är det !!!!
Naturens krafter kan vi ändå inte tämja, och tack och lov för det.
Det är bara att hänga med och liksom ”gilla läget”

Jag är i alla fall tacksam över ”andningshålet” vi fick igår. Vilken kick! Och vilken inspiration man fick inför årets trädgårdsdrömmar.
Så nu lägger vi helt enkelt locket på ett tag och låtsas att det fortfarande är mitt i vintern. Vilket det ju på sätt och vis faktiskt är. För mig räknas även Mars som vintermånad, men snart är den över och då kommer ”andningshålen” att komma tätare och med ännu mer kraft än senast. Häärligt!!!

Katterna har en bra inställning till vädret tycker jag. Jaha nu snöar det igen, då ligger vi väl här istället dag då! Man får helt enkelt ta en dag i taget och göra det bästa av situationen.

För övrigt har jag inte mycket att klaga på denna söndag. Sitter här framför kaminen och bara väntar på att klockan ska bli ett, för då ska vi till mina föräldrar och äta kräftstjärtssoppa med vitlöksbröd och till efterrätt blir det våfflor med grädde och sylt. Mumsfilibabba!
Tänker verkligen njuta och unna mig av det goda idag. Vågens siffror har äntligen börjat sjunka och dessutom ska jag på gymet i eftermiddag, så det så!

Britta

Vilken vårdag det har varit, snön smälter som smör i solsken och fram tittar både växter och figurer man nästan glömt att de fanns.

Fläderbusken som jag planterade i höstas och nästan glömt av att jag hade har nu börjat kika fram. Vem vet! Om några år kanske man kan göra sin egen fläderblomsdricka.

Stenkatten (målad av en av mina kollegor på kyrkogården) som för bara någon vecka sedan endast kikade fram med ett par ögon, har nu helt krupit ur sitt snötäcke.

Min lilla fårskock som också verkar ha överlevt vintern kvarglömda under snön. Frosttåliga med andra ord!

En groda kikade också fram mellan stenarna idag.

Idunn och Hugin passade på att hälsa på i solskenet, men Hugins försök att imponera på Samus lyckades inte riktigt. Katterna är inte imponerade av dessa påhälsande fjäderfän, som ibland låter fruktansvärt högt och dessutom har en vass näbb att pickas med.

Findus tyckte att det var väldigt snällt av mig att ställa fram en solstol åt honom.

Inte nog med att våren äntligen är här! Min käre sambo har äntligen lyckats införskaffa mig den där buketten tulpaner (jag påtalat att man skulle ha haft en längre tid nu) till min stora överraskning!

Ja som sagt en härlig vårdag med många överraskningar, men tyvärr inte med det återseende jag skulle ha uppskattat mest. I alla fall inte än så länge, men dagen är inte slut än och än finns en chans att han kommer fram ur sitt gömställe, min kära lilla Ebbe.

Tarzan såg jag däremot smyga uppför vägen, förmodligen på väg hem för att få lite mat och kärlek från sina människor efter det hårda slagsmål han hamnade i.

Själv kan jag bara hoppas och tro att också Ebbe klarat sig skapligt och snart kommer hit för att äta.

Bara att vänta och se.

Britta

Sitter här med dåligt samvete trots att jag vet att det inte förändrar saken. Kan inte fatta att jag kunde göra ett sådant misstag som idag!
Borde veta bättre, med tanke på att jag genom åren varit ägare till sammanlagt sex katter. Sju till och med om vi ska räkna med vår första katt Tusse som jag vid ca två års ålder brukade dela smörgås med.
Min nya kattbekantskap som jag numer kallar Ebbe pga att det var på Ebbedagen jag bestämde mig för att börja mata honom, hamnade i ett rejält slagsmål idag och jag tror tyvärr att det mest berodde på min inblandning.
Hörde det där välbekanta ljudet av två katter som stött på varandra och försöker ta reda på den andras avsikter.
Naturligtvis var grannkatten Tarzan en av dem. Trots att han är kastrerad så är han en riktig slagskämpe. Ger sig till och med på mina honor om han får chansen. Känns inte som om han är riktigt normal pga det eftersom han inte borde ha någon anledning att slåss med tjejer.  Inte ens Ebbe som är okastrerad har en tanke på att slåss med dem, vilket ju inte heller skulle vara någon bra inledning med tanke på vad det är han helst skulle vilja göra med dem.
Nu är de ju steriliserade båda två och har inte en susning om vad det är han är ute efter, och så länge inte tjejerna är med på de så blir det heller inget av. Tack och lov så existerar inte våldtäkter i djurvärlden.

I alla fall så satt Tarzan och Ebbe ute på vägen och gnolade för varandra, och jag min idiot rent ut sagt, trodde att jag skulle kunna förhindra ett eventuellt slagsmål. Dessvärre gjorde mitt närmande bara att de blev ännu mer stressade pga att Tarzan inte gillar mig för att jag alltid jagar iväg honom, och för att Ebbe som ju är så skygg av sig alltid springer sin väg när han ser en människa.
Så istället för att skingras så börjar båda två springa nedför vägen och detta är ju ett tecken på svaghet som alltid framkallar en attack från någon av parterna.
Vet inte vem som gick till anfall först men alla som sett hankatter i slagsmål vet ju hur otroligt snabba det är, så rätt som det var så rullade de runt på vägen som en enda klösande fräsande boll, men hårtussarna rykande omkring sig.

Jag kastade lite snö på dem och för ett kort ögonblick delade de på sig varpå Tarzan hoppar upp i snödrivan på sidan och in på grannens gård.  Ebbe tog det som en direkt inbjudan till mer fight och inom ett par sekunder var de åter en enda boll.
Jag kastade mer snö och återigen försökte Tarzan fly medan Ebbe var honom hack i häl.  Den här gången rök de ihop alldeles intill grunden på grannens hus och den djupa snön gjorde det omöjligt för mig att komma åt dem.
Till slut släppte de varandra och försvann in under huset, och sedan dess har jag inte sett till någon av dem.
Kunde i alla fall inte höra några fler skrik så förmodligen ansåg de att matchen var över för den här gången.
Så nu är det ännu mer synd om Ebbe som har det kämpigt nog med sin hemlöshet. Inte nog med att han saknar mänsklig kärlek och kontakt,så är han väl ännu mer sargad också.
Hoppas bara att han fick behålla sitt enda friska öra.

Tack och lov för att det i alla fall inte är så kallt ute längre men nog skulle man önska att han kunde få komma in i stugvärmen och slicka sina sår istället för att ligga ute under en fuktig kall husgrund.
Ja livet är hårt för en okastrerad hankatt, men jag hoppas att han inte är alltför skadad och kanske dyker upp imorgon för att få lite mat. Senast han var här kom han snabbt fram till matskålen så fort jag hällt i fodret. Så har han inte gjort förut utan väntat tills jag gått undan.

Ebbe enöra, som förhoppningsvis har sitt friska öra kvar efter dagens sammandrabbning orsakad av mig som in min enfald trodde att det skulle vara lika lätt som när någon av mina katter hamnat i trubbel, att avbryta innan slagsmålet bryter ut. Det är bara det att mina katter stannar kvar när jag kommer fräsande och rivalen springer sin väg. Ebbe däremot är ju fortfarande livrädd för människor och valde liksom Tarzan att fly från mig.

Snyft! Och förlåt lille Ebbe för min blåögdhet, hoppas att jag kan gottgöra dig någon dag. Puss!

Britta

Satt och bläddrade lite i mina bilder och hittade dem från Lanzarote. Vi var där in november men egentligen är det nu man som bäst skulle behöva en utlandsresa. Två veckor skulle nog vara lagomt nu för att sen komma hem till den riktiga våren.

Det var inte fel att vakna upp här med palmer alldeles utanför dörren och med ca 5 meter till poolen!

Duvorna var ovanligt vackra, vet inte riktigt hur men lite mindre, smäckrare och med lugnare färger än våra vanliga skogsduvor

Ett par småfåglar av okänd art passade på att ta ett morgondopp innan vi människor vaknade

Emil blev fascinerad av dessa grästuvor som var något större än dem vi har här hemma vid Ängstjärn

Jag och Albin tog en ubåtstur, det var en häftig känsla att glida fram där nere och se fiskar dykare och ett och annat vrak fara förbi

Papagayo beach bjöd på meterhöga vågor, Albin pratar om dem ibland och längtar tillbaka

Poolen var också härlig framförallt med sin poolbar där man kunde gå och hämta det man ville till en kostnad av 0 kr. All inclusive var verkligen värt pengarna!

Den här killen träffade vi på under en strandpromenad. Även om man kanske är hemlös katt på Lanzarote så slipper man i alla fall frysa.

Ja det är skönt att ha bilder att titta på och drömma sig tillbaka med. Är så glad att vi tog oss råd och gjorde den här resan med pojkarna som knappt varit utanför Sverige.
Snart är de vuxna och nästa gång vi åker blir det nog till Irland för att fira min 40 årsdag. Vid det laget får till och med Emil ta sig en öl på puben. Konstigt! Vi som nyss kom hem ifrån BB

Britta

Nej det blev faktiskt inte så mycket av det vid det här läkarbesöket, förutom en liten snabbkoll för att han ville påminna sig om vad jag kunde och inte kunde göra med mina axlar.
- Och do kan göra så och så och så?  Sa han mycket snabbt och nöjde sig med att vifta en gång själv eftersom han nog antog att jag skulle komma ihåg de andra rörelserna. Vilket jag faktiskt gjorde och visade att det kunde jag felfritt.
Annars klämde han lite mer grundligt idag och lyckades vrida armen i den vinkel som gör att jag skriker till och spjärnar emot eftersom det känns precis som om den ska gå ur led.  Han såg dock mycket nöjd ut med den här reaktionen, eftersom han förmodligen tycker att det inte verkar vara något större fel på min arm när jag kan göra alla dessa rörelser och till och med ”nipa” så det duger.

- Å de gör ont? Var de gör ont? Frågade han snabbt och såg ganska lycklig ut.
Tyvärr så blev han nog ganska besviken på min förklaring eftersom det är såå svårt att tala om exakt var och hur det känns. Så han fortsatte klämma och jämföra axlarna samtidigt som jag tyckte att jag hörde honom mumla något om att jag var konstig, eller det är konstigt, kanske han sa.
Men jag är i alla fall nöjd med besöket eftersom han faktiskt insåg att vi måste röntga för att kunna komma vidare med detta mysterium.  Han frågade två gånger under undersökningen om jag hade artros i släkten, men det tror jag inte.  Inte vad jag vet om i alla fall.
Hur som helst så blev jag förvånad när jag fick en tid för röntgen redan nästa torsdag och som dessutom skulle utföras på Rättviks vårdcentral.
Trodde nog snarare att det skulle vara månaders väntetid och att det var Mora lasarett som gällde. Men där fick jag för mina fördomar om sjukvården.
Så nu är det bara att vänta och se vad röntgen visar. Förmodligen inget särskilt, men i så fall så vet jag i alla fall att det är bara att stå ut med den här armen.  Det gäller ju förresten även om det skulle visa på något ”fel” eller utslitning.
Jag kommer inte att ge upp mitt arbete på kyrkogården i alla fall, för så psykiskt bra som jag mår där så kommer jag nog aldrig att må på något annat jobb. (Vad det nu skulle vara????)
Det finns ju faktiskt tabletter mot värk och så länge jag kan röra den här armen och utföra mina arbetsuppgifter så tänker jag göra det. Har liksom inte något alternativ heller, eftersom jag som sagt inte har hjärnkapacitet att utföra annat än kroppsligt arbete.

Men nu måste jag åka och hämta hem lite barn och göra mig av med lite sopor. Har nämligen påbörjat en riktig utrensning och röjning av garderober och skrymslen här hemma. Och FY FAN rent ut sagt, vad mycket SKIT man samlar på. Och det värsta är att man inte hade en  aning om vad det är man låter ligga och bara ta plats.
Så här ska städas, för snart är det vår och då vill man hellre vara ute och fixa på gården.

Britta

Ja, det är mycket nu!
Och ändå bara en del av det som snurrar i mitt huvud för tillfället.
Kan ju inte klaga på att ha ett tråkigt och enformigt liv i alla fall. Variationen är ju ganska stor så att säga.

Igår var han här igen, min nya kärlek.
Tror att han har förstått nu att det bara är att sätta sig under bron och vänta, så kommer förhoppningsvis den där människan som faktiskt inte försöker skrämma bort honom.
Han är fortfarande väldigt skygg och övervakar varenda steg jag tar. Avvaktar tills jag ställt ner matskålen och dragit mig tillbaka några steg. Men igår tyckte jag nog att han var lite snabbare att gå fram.
Och trots att han var lite extra stressad när han åt den här gången pga att Findus satt på andra trappsteget och fnös och gnolade så där som katter gör mot främlingar för att kolla vad de är ute efter, så tog han faktiskt några steg mot min utsträckta hand och nosade på mitt pekfinger.
Det är i alla fall ett steg i rätt riktning och visar vilket tålamod jag måste ha med honom. Kanske blir det ett steg framåt och två tillbaka men vi har hela våren och sommaren på oss så det är bara att hoppas på det bästa.

Indianfunderingarna kommer sig av att jag pratade med en kompis igår och med tanke på ett fotoprojekt som hon ska vara med i som har med indianer att göra så började vi diskutera i vilken miljö man skulle ta bilderna.
Jag hade jättesvårt att föreställa mig naturen omkring indianerna men det första som slog mig var en öppen grässtäpp och lövskog.
Hon däremot såg tallskog och kuperat landskap tror jag så där hade vi lite olika föreställningar.
Till slut kom vi i alla fall fram till att en öppen eld är ett måste och naturligtvis att hennes häst ska vara med, utsmyckad med lite fjädrar och annat.
Blev så inspirerad av det här så att jag åkte och lånade en bok om indianer och så har jag börjat samla in hönsfjädrar.
Men det är väl lustigt det här med att när man verkligen vill ha något så hittar man det inte. Tror jag fick ihop tre ynka fjädrar igår, vilket jag annars tycker att det brukar finnas hur många som helst av i hönshuset. Men än har jag tid på mig eftersom den här fotograferingen inte kommer att ske förrän i sommar någon gång.
Roligt ska det bli i alla fall, för jag tänker också vara med och ”smygfota” lite vid sidan om. Hihi!

Sen har det också under natten dykt upp tankar på min yngste son som ska göra två veckors prao nu. Första dagen hade inte varit så rolig eftersom han inte hade haft så mycket att göra , och jag hoppas att det blir annorlunda idag så att han får se en positiv sida av att jobba.
Kompisen han skulle ha med sig hade heller inte kommit och när man går i åttan är det ganska viktigt och gör det hela lite roligare.  Idag skulle det i alla fall komma en massa varor så han skulle ha mycket mer att göra, vilket ju gör att tiden går fortare också,och sen får vi hoppas att kompisen dyker upp så att jag får hem en positivare och gladare kille idag.

Angående fettförbränning så har jag äntligen kommit igång med regelbundna långpromenader och så rider jag ju en gång i veckan, plus att vi åker till gymet två till tre gånger per vecka. Så förhoppningsvis kan jag bli av med ett par, tre kilo,(helst fyra) inom ett par månader.
Det brukar gå ganska lätt men nu närmar jag mig fyrtio och alla säger att det blir väldigt mycket svårare att bli av med fett i den åldern. Men jag fortsätter med min 60 kg gräns och det tänker jag hålla på om jag så ska svälta mig i en månad. Har alltså som regel att aldrig låta vågen visa 60 kg och nu på sistone har det (som vanligt vid den här tiden på året) varit brännande nära.
Men snart drar säsongen igång med åtta timmars kroppsarbete i 6 månader så det brukar lösa sig ändå med överflödskilona.  Och dessutom så finns det väl värre problem än fyra kilos övervikt

Gödselstacken har jag också funderat på inatt eftersom det är ett av bekymren inför ett eventuellt stallbygge. Tror dock att jag kom på en ganska realistiskt lösning men sen vet man inte hur det är med dagens alla regler och bestämmelser. Husen står ju ganska tätt här i byn även om det tack och lov är mest sommarstugor närmast oss så är nog någon typ av avgränsande plank  nödvändigt. Men men, det löser sig nog på något vis.
Tänker i alla fall hålla fast vid drömmen och ambitionen att någon gång i mitt liv bli hästägare igen.

Men nu är det dags för dagens promenad i solskenet, och låta tankarna flöda fritt vad det gäller katter,indianer,prao, fettförbränning och en och annan gödselstack

Britta

Orkar inte hålla mitt eget påhittade dataförbud längre. Just nu känns armen okej så jag passar på att skriva lite.

Jag har nämligen en ny flirt på gång och känner att jag måste skriva om den.
Det gäller en stilig, lite blyg, spännande och svårflirtad kille av okänd ålder. Har kollat in honom sedan i somras då han började dyka upp lite här och var i byn.
Först reagerade jag väl inte så mycket eftersom jag var övertygad om att han redan var upptagen men allteftersom tiden gick och vi fick tillfälle att då och då  se varandra i ögonen så var det något som sa mig att han saknade något el någon i sitt liv.
Någon som bryr sig om och har kärlek och omtanke att ge, om han bara litar på en och törs ta emot den.

Sedan tog sommaren slut och jag såg inte till honom så ofta längre.
Tänkte att han kanske hade någon ändå som han bestämt sig för att återvända till, så minnet av honom bleknade samtidigt som vintern blev kallare och snön bara föll och föll.

Hade så gott som glömt bort honom tills han för ca två veckor sedan plötsligt dök upp igen. Kände inte riktigt igen honom först eftersom hans stiliga yttre hade fått sina törnar sedan våra blickar senast möttes.

Han hade nu förlorat hälften av sitt ena öra, ett öga var irriterat och rann och nosens rivmärken skvallrade om att han haft en hård vinter och varit i slagsmål.
Dessutom haltade han lite och var mer grå än vit på sina fina små tassar.

Med tanke på hans tillstånd så kände jag att nu fick det vara nog. Han kan inte tillhöra  någon annan, i alla fall inte någon här i närheten för jag vill inte tro att vi har människor här i byn som skulle tillåta att ett djur skulle behöva vara i sånt dåligt skick.

Vid det här första mötet satt han under min bro och betraktade mig med skrämd blick.  Jag pratade lugnt  samtidigt som jag rörde mig väldigt försiktigt för att inte skrämma iväg honom.
Men det var uppenbart att han inte hade något förtroende för människor och förmodligen inte haft någon bra kontakt med dem på länge. Det värsta är att han är ganska lik en annan katt här i byn som ofta kommer hit för att slåss med våra katter.  Och eftersom vi alltid gör vårt bästa för att skrämma iväg slagskämpen så har nog den här också fått uppleva våra ”fräsanden” och viftningar med kvasten.

Den här gången insåg han dock att jag inte var ute efter att skrämma iväg honom och eftersom han förmodligen kände sig ganska trygg där under bron så bestämde han sig för att sitta kvar och avvakta.
Jag skyndade mig in och hämtade lite torrfoder och smög försiktigt ut igen.
Jag sträckte fram handen och ”rasslade” lite med fodret för att försöka få honom att förstå att jag ville ge honom något att äta.  Men han var väldigt misstänksam och vägrade att närma sig mig.
Då försökte jag kasta en och en och först verkade det som om han tänkte fly.  Okastrerade hankatter brukar inte vara välkomna hos folk så det är möjligt att någon kastat sten efter honom tidigare, och det var nog det han först trodde att jag tänkte göra.
Som tur var så fångade hans luktsinne upp doften av mat innan han hann springa så långt och i nästa sekund började han ”spåra” torrfoderbitarna som låg utspridda lite här och där.
När han väl insåg att det faktiskt var mat jag hade att erbjuda blev han allt ivrigare och tuggade hungrigt i sig de bitar han hittade, även om han hela tiden kastade blickar åt mitt håll för att se så att jag inte hittade på något ”djävulskap”.
Det var svårt att kasta in fodret eftersom jag inte kunde gå så nära, så ibland hamnade bitarna i snön strax utanför bron. Men efter en liten stund vågade han sig lite närmare och kunde med sina små tassar gräva fram dem.

Det var verkligen hjärtknipande att se hur han kämpade för att få tag i matbitarna. De som låg under bron blev ju fulla av jord och damm och ändå knaprade han i sig dem.
De som låg i snön kunde han inte heller motstå trots att det var tö och han blev tvungen att köra ner nosen och munnen ganska djupt för att komma åt dem. Vilket i sin tur gjorde att han fick i sig en hel del snö också, men det var nog bara bra med tanke på att han då också fick i sig lite vätska.

Medan han hade fullt upp med att leta bitar så smög jag in och hällde upp lite mer i en djup talrik och gick sedan ut för att försöka få in den under bron så att han skulle slippa kämpa så för att få i sig maten.

Det här betydde ju att jag fick lov att ta ett steg i den djupa snön för att nå in med tallriken vilket han tyckte var jätteläskigt och trodde väl att jag skulle försöka komma åt honom, så återigen gjorde han en ansatts att fly men jag kände att jag måste chansa.
När jag väl fått maten på plats drog jag mig genast tillbaka och satte mig på trappen för att vänta och se om han skulle våga äta. Det dröjde inte länge förrän han smög fram och började knapra i sig medan han höll koll på mig.
Min katt Findus satt bredvid mig och höll koll på främlingen som han otroligt nog inte verkade se som ett alltför stort hot.
Efter en stund hämtade jag också en skål vatten och lyckades ställa ner den bredvid maten utan att han flydde.
När han ätit upp skulle han precis till att smyga iväg men hejdade sig och luktade på vattnet.
Först verkade han inte förstå vad det var och gick ett par steg innan han vände om och började dricka ivrigt.
Jippie! Kände jag inom mig. Det kanske skulle finnas hopp om den stackarens liv i alla fall.

Nu har det som sagt gått ett par veckor sedan det här mötet och jag har satt upp lappar med foto här i byn för att se om någon känner till något om honom.
Än har ingen ringt och från och med nu så betraktar jag honom som hemlös. Jag fyllde på mat dagen efter att han varit här och morgonen därpå var den borta. Jag vet att det inte är mina katter som ätit upp den eftersom just det här fodret inte duger åt dem, bortskämda som de är. Men nu har jag bestämt mig för att bara ge honom när jag ser att han är här eftersom jag misstänker att den andra slagskämpen är här och snyltar på maten och han vill jag verkligen inte fjäska för.
Nu var det några dagar sedan jag senast såg honom och kunde ge honom mat men förhoppningsvis dyker han upp snart igen så att vi kan lära känna varandra lite bättre.
Han har hittills inte visat någon aggressivitet mot mina katter så jag ska försöka att bli vän med honom så får vi se vad som händer.
Om det går att få honom tam så kommer jag att  ta honom till veterinär för undersökning och kastrering.
I bästa fall så kanske han kan komma in i min flock och då får han naturligtvis stanna. Annars får jag sätta ut annons och försöka hitta någon som kan ta hand om honom.
Om han däremot inte kommer överens med mina katter eller kanske visar sig vara för aggressiv mot människor så finns det inget annat alternativ än avlivning.

En sak är i alla fall helt säker. Han ska inte behöva uppleva en vinter till utan mat och skydd för kylan, det ödet ska jag bespara honom.

så här ser han ut, lilla Ebbe som jag kallar honom eftersom det var på den dagen jag matade honom för första gången. En riktig kämpe är han som lyckats överleva den här stränga vintern och förlusten av ena örat.

Tack och lov så går vi mot varmare tider och så länge han får sig lite mat då och då så kommer han att klara sig ganska bra en tid framöver. Jag ska jobba på att bygga upp ett förtroende så får vi se hur det utvecklar sig. Kanske har vi en ny liten familjemedlem på gång!

Britta

Jag veet att jag skulle hålla mig borta från det här i minst en vecka, men nu går det inte längre!
En liten snabbis bara!
För vårens skull!
För nuu är den häär!
På riktigt!
Tjoho!

Och bara för att jag inte får! Så sätter jag in en bild på ett litet får! För får får inte heller får vet ni! Får får lamm

Och nu börjar armen protestera, typiskt nu när den känts bättre ett par dagar.
Kan det vara dataförbudet tro?
Nej, vill inte tro det i alla fall!

Men måste kanske bara inse det!
Blää!
Eller bää, kanske jag ska säga!

Godnatt
Britta

Jag måste nog inse läget och hålla mig borta från datorn minst en vecka för att se om armen blir bättre.  Har haft problem med den till och från i två tre år nu och på sista tiden har protesterna varit näst intill omöjliga att ignorera.

Satt från ca 17 00 till 22 00 igår och hjälpte min son med en engelska läxa. Letade information och skrev ner lite om Alaska och hela armen och axeln brände som eld, usch inte behagligt precis.
Var till en doktor för någon vecka sedan men har naturligtvis inte blivit bättre. Tror faktiskt inte att det hjälper att äta Diklofenak i en vecka när man haft ont i åratal.
Men men. jag vet ju att de måste börja någonstans och det är väl så det brukar börja när man äntligen bestämmer sig för ett läkarbesök.
Ta medicin och kom tillbaka om det inte blivit bättre om en vecka!

Undersökningen i övrigt var nästan skrattretande.
Där står jag inne på läkarens kontor i täckbyxor, allvädersstövlar och BH, viftandes med armarna hit och dit medan han visar hur jag ska göra med dem för att kolla rörligheten.
Jag är absolut inte rasistisk och vet att alla människor har lika värde men det som gjorde det hela än roligare var att han bröt lite grann (på grekiska tror jag) och där står han framför mig och visar hur jag ska sträcka armarna hit och dit samtidigt som han pratar väldigt snabbt och säger!
- Kan do göra så? Kan do göra så? Kan do göra så?
Jag hängde med så gott jag kunde och det kändes faktiskt som om vi lekte ”gör si gör så” med tanke på hur snabbt han gjorde dessa rörelser.
När han var nöjd med det tog han tag i mina händer.
-Kan do nipa? Frågade han. Och som den ganska snälla människa jag är så ville jag inte ta i alltför hårt även om jag inte har särskilt mycket kraft jämfört med en vuxen karl.
Hur som helst så tog jag i ordentligt andra gången och plötsligt ändrade han ansiktsuttryck och sa snabbt.
- Ja! Do kan nipa!

Så genom denna undersökning ställde han diagnosen ”muskelansträngning” och så var det inte mer med det.
Ingen röntgen behövdes tyckte han vilket faktiskt förvånade mig lite eftersom jag haft kroppsarbete hela mitt liv och nött på axlar och armar med städning.
Dessutom hade jag ju inte haft ont i en vecka el två utan (visserligen till och från) men i alla fall i åratal.
Om man gjorde en röntgen direkt så skulle det vara lättare att kunna utesluta t ex förslitning el vad det kan vara och då veta lite hur jag ska gå tillväga för att bli bättre.
Ibland får man känslan av att de tror att man är ute efter att bli sjukskriven och jag önskar verkligen att det fanns en helt tillförlitlig lögndetektor för jag vill inte bli sjukpensionär innan jag ens är 40 år.
Mina barn är ju snart vuxna nu och mitt ”odla lite egna intressen” liv ska snart börja.
Jag vill kunna arbeta och jag trivs till och med med städjobb. Det är fritt, man får röra på sig och när jag går hem för dagen känner jag att jobbet är avslutat. Behöver inte ta med mig jobbet hem och fundera så mycket på nästa arbetsdag.
Är faktiskt de enda krav jag har på ett jobb, plus att jag får lite pengar också, så att jag kan betala räkningarna.
Hur som helst så gick jag som vanligt och velade ett tag och tyckte inte att jag orkade bråka mer med sjukvården. Det blir väl bättre snart, intalade jag mig själv, de gör ändå ingenting åt mig.

Men nu får det vara slut på det tänket! Det här är mitt liv här och nu och ingen tackar mig för att jag lät bli att vara besvärlig och tjata om fler undersökningar. I dagens samhälle måste man stå på sig, och vid det här laget har jag blivit så gammal och grinig så nu tänker till och med jag ta ut mina rättigheter.
Det är min kropp och jag betalar skattepengar för att få bra hjälp av sjukvården när jag behöver den.
Min massör som jag var till förra veckan sa just det. Det är din kropp och du måste ta hand om den!
Så sant! Så sant! För ingen annan kommer att göra det åt mig.
Har alltid varit velig och gett vika för andra, livrädd för att vara till besvär, men det får vara slut på det nu!!!
Tyvärr så är det så att snällhet och mesighet kommer man inte långt med. Och då menar jag inte vänlighet och omtänksamhet om andra, det får man tillbaka så småningom i positiv mening.
Men just det där ”ursäkta att jag finns till beteendet” leder faktiskt ingen vart!

Så idag ringde jag om en ny tid hos en läkare och sköterskan lät lite bekymrad när hon sa att det tyvärr inte fanns någon tid förrän den 17 mars.
- Du, det är inga problem! Sa jag. Har jag gått med det här i flera år så spelar nog inte några dagar någon större roll!

Hon insåg ju också det tack och lov, så nu är en ny tid inbokad hos samma läkare, vi får väl se vad han säger den här gången.  Han hade nog hoppats på att jag skulle nöja mig med att knapra lite Diklofenak ett tag och sen fortsätta som vanligt, men tji fick han. Nu är jag snart tillbaka!
Vi får väl se vad vi ska göra för övningar den här gången?” Gör si gör så” var i alla fall ganska roligt

Britta

P.s vi får väl se om jag lyckas undvika datorn, just nu bränner det under skulderbladet så det är väl bara att försöka, men jag kommer att sakna skrivandet, snyft! D.s