lillasysterfix

Har precis kommit hem från en morgonpromenad med äldste sonen och en kompis till honom. Det är faktiskt deras egen idé att gå en 45 min promenad varenda morgon före skolan. Väldigt förnuftigt för att vara inne på sitt 17de år tycker jag. Vanligtvis går de vid halv sju men idag har de sovmorgon så nu blev det vid halv åtta och då kände jag att jag kunde hänga med.  Frukost vill jag i alla fall ha i magen innan jag ger mig ut på morgonen medan de i stort sett bara går rakt upp ur sängen och ut. Usch! Det är jag för gammal och bekväm för.

I alla fall så måste jag säga att motion kan användas som gratis energikälla. I morse tänkte jag att jag skulle elda lite i kaminen men det blev inte av, och nu när man promenerat så känner jag inget behov av det längre.
Sitter faktiskt i T-shirt nu och det har jag nog inte gjort på flera månader. Har aldrig frusit så mycket som denna vinter tror jag.
Dessutom blir man ju så pigg och varm i kroppen när cirkulationen kommer igång, så snart ska jag ge mig ut i mitt kära uthus igen och fortsätta ”operation röj”.
Men först ska jag leta på andningsskydden som jag vet att vi ska ha härinne någonstans.  Igår när jag var där ute och sopade bland råttskit och damm kom jag att tänka på ”sorkfeber”.
Det finns faktiskt en sjukdom som heter så, och när jag läste lite mer om den på nätet så stod det att vanligaste smittkällan är när man t ex sopar och rör upp damm i gamla lador och uthus där det finns avföring från gnagare.
Det var ju precis vad jag gjort  och kände riktigt hur dammet och den unkna lukten letade sig in i näsan på mig när jag höll på, även om jag sopade väldigt lugnt och försiktigt. Det bästa vore nog en gummiraka istället så jag ska se om det inte kan finnas en sådan där ute någonstans också.
Om man är smittad bryter sorkfebern ut efter ca 2-5 veckor och det vill jag verkligen inte eftersom jag börjar jobba den tredje Maj och har ingen lust att börja med en sjukskrivning. Sjukdomsyttringen är hög feber, muskelvärk, försämrad njur och leverfunktion bl a. Låter inte så trevligt tycker jag, men vore väl typiskt att bli sjuk nu när jag klarat mig hela vintern.
Det smittar i alla fall inte mellan människor utan bara från gnagare till människa så övriga familjemedlemmar ska väl slippa hoppas jag.

Nåja, det är bara att vänta och se, förhoppningsvis är avföringen så gammal så att den inte innehåller smittämnen längre men med tanke på hur det såg ut i sophögen så har de levt ett gott liv där under vintern.
Får nog börja lämna det öppet så att i alla fall katterna kan komma in där, alla fyra var in en sväng igår och jag lovar att det nosades grundligt.

Får nog tipsa Selma och Samus om att jaga råttor i uthuset istället för att sitta inne och kika ut på fåglar genom fönstret

Då är det bara att ta nya tag, här ska städas!!!!!

Britta

Måste erkänna att jag nog antagit en utmaning! Att ge sig på och städa i det här uthuset kan nämligen inte ses som något annat än en utmaning tror jag.
Däremot gör jag den inte på grund av något behov av att visa för andra vad jag kan. Skulle helst göra det i största hemlighet med tanke på hur det ser ut, men det är för häpnadsväckande för att hållas hemligt. HUR kan man låta det bli så här????
Kunde i och för sig säga att det är hemma hos grannen eller någon trött gammal släkting som inte klarar av att städa själv men så är det faktiskt inte. Detta är rena rama sanningen om hur det ser ut i mitt uthus, trots att jag är född i Jungfruns tecken och då påstås vara pedant! HA, om det här är pedanteri så vet inte jag!
Måste ha blivit något fel med planeterna när jag föddes. I och för sig så är nog inte jag själv den största boven till att få till denna röra men jag borde väl se åt vilket håll det barkar och sätta stopp för det innan det gått så här långt.

Hmm...få se nu? Var är golvet?

för att inte tala om väggarna...?

många bra att ha saker härinne må ni tro...!

Åh! Jag ser ljuset! Kanske finns ett slut på den här tunneln också, men det kommer nog att ta några dagar

Så arbetslös vill jag inte kalla mig just nu, och helt obetalt kommer det inte att bli heller. Har redan efter dessa fem timmar jag röjt fått ihop tre sopsäckar med pant, så någon hundralapp borde det väl bli!
Men nu måste jag ut och fortsätta någon timme till innan det är dags för matlagning

Britta

Tänk att det kan göra sådan skillnad på bara en timme. Visst är det underbart att klockan är tjugo i åtta och det fortfarande är ljust men det känns som om dagen varit minst två timmar kortare.
Vad har jag gjort idag egentligen??
Det vanliga antar jag!
Tvättat, skött om höns och katter, handlat, diskat och lagat mat och… ? Jo just det hjälpt yngste sonen med en redovisningsuppgift i engelskan.
Men jag måste säga att varenda gång jag tittat på klockan så har den alltid varit mycket mer än jag trott. Jobbigt det där när det känns som om tiden springer ifrån en.

Utomhus har jag knappt varit förutom en sväng ut till hönsen, men fick syn på något jag bara fick lov att ta kort på. Varenda gren på träd och buskar hade smyckat sig med små isdroppar, som små pärlband som de tagit på sig.
Hur fint som helst. Synd bara att det inte var sol för då hade de nog glittrat som diamanter.

Fick inte till någon enda bra bild men kan i alla fall visa vad jag menar. Dessutom hade jag för lite kläder eftersom jag bara skulle ut en kort sväng så det blev nog lite suddigt också.
Björkarna på andra sidan vägen såg ut att ha rekordmycket pärlor men jag hade ingen lust att pulsa ut dit i snön så det fick vara. Tålamod och bra kläder är nog något av det viktigaste en fotograf behöver, och det hade jag inte idag kan jag säga.

Snusslutaren har hört av sig och kan rapportera om en hemsk natt med frossa, huvudvärk och svettningar. För övrigt har han haft en hel del humörsvängningar som varit ganska jobbiga att behärska, i alla fall i närheten av, ”Stockholmare som tror att de är Lance Armstrong trots att de knappt klarar Vätternrundan på 15 timmar” som han uttryckte det.
(Själv gör han den på lite drygt åtta timmar tror jag.)

Nu ska jag och pojkarna alldeles strax gå en kvällspromenad och få lite välbehövlig luft, och imorgon är det sopröjning som gäller. Måste köra iväg glas, kattmatsburkar och pant som samlats på hög i uthuset under vintern.
Tänk om man kunde lära sig att ta lite då och då istället!

Britta

Måste erkänna att jag höll på att glömma att det är Earth hour ikväll. Råkade bara se en påminnelse om det på nätet någonstans när jag surfade runt lite, så nu är jag beredd.
Självklart deltar man i denna lysande (haha roligt va!) idé som jag faktiskt tycker att man kunde ha lite oftare än en gång per år. En gång i månaden vore häftigt, det skulle nog verkligen visa resultat på världens energiförbrukning.

Undrar om det har börjat födas ovanligt många barn i Dec sedan detta infördes? Strömavbrott brukar ju ha den effekten och nu är det ju dessutom lördagkväll så större delen av Sveriges befolkning går väl och är lite luriga på rödvin eller något.  Vi får väl se om det blir en babyboom i December. Intressant!

Ska nog passa på att meditera lite framför kaminen, fullmånen är väl på gång också och då vet man aldrig vilket sällskap som dyker upp när man kopplar ner både lampor och medvetandet.

Ha det mysigt nu!

Britta

Tänk att kunna säga så och verkligen mena det.
Finns väl inte effektivare snösmältning än ett riktigt regnväder. Som tur är har vi just kommit hem från vår promenad till macken men jag hade inte klagat över att bli lite blöt heller, blir såå glad av det här regnet så det känns som om man skulle vilja springa ut och göra ett riktigt vårskrik.
Det är inte lite det kommer heller. Just nu fullkomligt forsar det nedför vägen här utanför, så att det bildas bubblor som åker med en bit innan de försvinner med ett ”poff”.
Måtte det nu hålla i sig  så att det inte övergår till snö. Det är bara 1,5 plus nu och det känns lite osäkert.

Fick rapport från snusslutaren vid nio tiden. Då hade de ca 40 mil kvar och abstinensen började bli ganska svår. Men det är inte så mycket han kan göra åt det eftersom det inte går att få tag i snus i Italien, så den här gången tror jag faktiskt att han kommer att lyckas.
Nu gäller det bara för mig att städa undan alla eventuella snusdosor som ligger och skräpar här i huset. Ungefär som när barnen skulle sluta med napp, och de hittade en gammal dammig en under någon soffa eller i en leksakslåda. Då var det inte lätt att stå emot frestelsen.

Får väl hota med mörksuggan om han ens funderar på att lägga in en snus när han kommer hem, visserligen är hon mest känd för att äta olydiga barn men en och annan gubbe kan hon nog också klämma i sig, särskilt en mör och fin en som ägnat nästan två veckor åt cykling i de Italienska bergen!

Min utegransborttagning blir nog inte av så länge det regnar så nu ska jag ta och skriva (in eller ner eller vad man säger) min berättelse om den stora uthusbranden vi hade hemma 1986.
Hittade häftet jag skrivit om den i när jag röjde i skåpen uppe, så nu ska jag passa på att få in den i datorn innan häftet är borta igen. Kan vara kul att ha kvar även om det inte precis är något positivt minne.

Med hopp om ännu mera regn!
Britta

Vaknade faktiskt före fem imorse och bestämde mig för att stiga upp trots att jag egentligen inte behövde. Findus tyckte att det var dags i alla fall och hoppade iväg på sina tre ben, och då vet jag att han efter toalettbesöket oftast går och krafsar på äldste sonens dörr vilket inte uppskattas av en sextonåring.
Så för att inte väcka ”den björn som sover” så bestämde jag mig för att följa Findus ner och släppa ut honom.
Som den oroliga kattmamma man är så vill jag helst inte att han ska vara ute så mycket nu med sin skadade tass men kan inte neka honom heller. Är nog bara bra för cirkulationen om han rör lite på sig istället för att bara ligga inne och bli stel.
När han gått (eller hoppat kanske jag ska säga) ut satte jag mig i trappfönstret och tittade på honom en stund.
Han tog sin vanliga ”kolla läget” runda och gick och sniffade och strök sig mot de träd och buskar han anser som sina.
Vissa gick han ganska fort förbi medan andra behövde en grundligare undersökning och kindgnidning för att låta doftkörtlarna markera att det här är hans revir.
Såg faktiskt att han satte ner den skadade tassen ett par gånger vilket han inte gör när han är inne, i alla fall inte när vi tittar på honom. Förmodligen gillar han effekten trebenshoppandet har på oss människor eftersom vi alltid uppmärksammar, klappar, kliar och pratar så där snällt med honom när han kommer skuttande.
Nu har han varit ute i en och en halv timme och jag tycker att det är dags att komma in igen, men har varit ute och ropat ett par gånger utan att se till honom så det är bara att vänta.
Han brukar inte gå särskilt långt från gården (inte heller när han är frisk) och så länge jag inte hör det där typiska jamandet och gnolandet som brukar inleda ett ev slagsmål så är det ingen fara. Foppatofflorna står i hallen färdiga att bara hoppa i om jag skulle behöva rycka ut som kattskrämmare och med tanke på hur man ser ut kl fem på morgonen så räcker det nog med att visa sig utanför dörren för att få den tuffaste hankatt att ta till flykten.

Så här mycket snö var det för ganska exakt ett år sedan så snösmältningen går väl som normalt i år också även om det känns som om det gått extra långsamt den här gången.

Idag står hönshusstädning på schemat och så är det väl dags att ta bort utegranarna med tillhörande belysning. Ska nog gå ner till syrran och stjäla lite videkissris och göra lite fint ute på bron också.
Sen har jag lovat äldste sonen att vi ska ta en promenad till macken så då får vi lite motion idag också.

Men nu ska jag ta och gå ut till hönsen och förhoppningsvis kommer Findus tillbaka när han hör att det är någon på gården.  Sen väntar jag med spänning på rapport från snusslutaren i Italien, hoppas att det går bra för honom.

Britta

Ja det betyder tydligen det, ordet gräsänka som uppfanns redan på 1700-talet och kommer från det tyska ordet ”Graswede”.
Vet inte om det stämmer så bra i dagens läge med tanke på att det var 22 år sedan vi träffades och någon flicka är man väl inte längre precis. Inte kommer jag ihåg vem som förförde vem heller???
Men det var en ganska vacker översättning i alla fall och hur som helst så har han övergivit mig.
I alla fall för elva dagar framåt.
Just nu sitter förföraren (eller hur det nu var?) på en buss på väg till Italien och med tanke på att det i och med den här resan är färdigsnusat för honom, så vill jag sända en beskyddande tanke till alla eventuella medresenärer som skulle råka säga eller göra något opassande i hans tycke.
Snusabstinens är inte att leka med, särskilt inte när det gäller en före detta boxare till leksing med en släng av ADHD.
Ni som känner honom vet vad jag talar om
Nåja, det känns i alla fall bra att ha honom på ett par hundra mils avstånd (vilket är minimum)  tills det värsta är över. Sen får vi hoppas att han kommer hem snusfri, lycklig och from som ett lamm.

Förhoppningsvis hinner han "cykla av sig" det värsta humöret innan han kommer hem igen.

Så nu sitter man här i sin ensammaste ensamhet och bara njuter…….nej men oj…vad sa jag nu? Längtar menar jag naturligtvis
Eller inte riktigt än kanske ?
Lite ensamhet är verkligen nyttigt när man hållt ihop så länge, men naturligtvis kommer det att kännas lite tomt stundvis eftersom personen i fråga har ett energifält som sträcker sig långt utanför det vanliga, vilket gör att hela atmosfären i huset ändras när han är frånvarande.
Skulle tro att vi fungerar så bra ihop tack vare att vi är varandras motpoler. Han är som den där seriefiguren som jag inte kommer ihåg vad den heter eller vad den är av för art. Man ser inte så mycket av den eftersom den bara säger ”Mip mip!” och sticker iväg med en fartrand efter sig. (Hjälp mig att komma på namnet om någon vet vem jag menar).
Jag är väl mer som Skalman eller tjuren Ferdinand som jag redan nämnt, och jag tror liksom att vi ”jämnar ut varandra” om ni förstår vad jag menar?

Nu ska jag i alla fall ha lite eget ”fredagsmys”

om jag hittar någon ledig plats vill säga......!

med filmtittning och popcorn.
Filmen heter ”Into the wild”  och handlar om en man som överger sitt bekväma liv för att söka friheten i Alaskas vildmarker, så om handlingen inte är så bra så kommer nog förhoppningsvis naturscenerna att vara värda ”titten”.

Ha en skön fredagskväll!
Britta

Sitter här och liksom bara myser. Klockan är 5:15 och allt känns så lugnt och stilla. Det enda som hörs är suset från datorn, kaffebryggarens puttrande och tuppen som gal ute i hönshuset.
Har precis kommit in efter att ha varit ute och stuckit i motorvärmaren och tänt lampan åt hönsen.Termometern visar plus o,1 och det känns nästan som att bara gå in i ett annat rum när man går ut. Dessutom börjar det dofta levande mark och natur istället för den anonyma doften av ihopfrusen vinter. Findus linkade med mig på sina tre friska ben trots att jag helst skulle vilja att han höll sig inne tills tassen blivit bättre.
Det är ju Mars och slagskämparna i kattvärlden kommer från alla håll och smyger runt knutarna. Egentligen har de inget här att hämta eftersom mina honkatter är steriliserade och Findus skulle inte behöva slåss eftersom han inte räknas som en av deras rivaler.
Men han vill ändå försvara sitt lilla revir och om någon kommer hit och muckar så är han inte sen att gå till attack. Med den pondus han har så brukar han klara sig ganska bra, och efter ett dygns sömn och putsande av tussar ur pälsen är han vanligtvis tillbaka på arenan igen, men inte den här gången.

Ena baktassen har fått sig ett rejält bett och en av klorna verkar ha stelnat till i utfällt läge, och är omgiven av torkat blod. En del kattägare hade nog rusat direkt till veterinären men jag har lärt mig att avvakta när det gäller skadade katter, om det inte är så att de verkar ha olidligt ont naturligtvis.
De har ju en otrolig läkningsförmåga och låter man dem vara ifred och se till så att de får vatten, mat och sömn så brukar de hämta sig på någon vecka.
De få gånger jag ringt och bokat veterinärstid så har katten samma dag man skulle åka plötsligt blivit frisk och dessutom gett sig iväg någonstans förmodligen för att de sett att transportburen är på gång.
Den är ingen favorit kan jag säga, och jag tror faktiskt att det många gånger är så att bilturen,  som är en riktig skräckupplevelse, orsakar mer lidande än själva skadan som är orsaken till att man måste åka bil.

Men nu måste jag fortsätta med morgonbestyren innan jag ger mig iväg till min sista arbetsdag för den här gången. Har städat i sporthallen och på ett dagis den här veckan och har trivts väldigt bra med det. Kommer faktiskt att tänka på att den här gången har jag inte träffat på en enda otrevlig, gnällig  eller stram människa, vilket jag annars nästan alltid gör med tanke på att jag är ute på en massa olika arbetsplatser.
Det är naturligtvis därför jag känner mig så positiv just nu, för det gör man när man har positiva människor omkring sig, så enkelt är det!

Britta

Har funderat en del på sistone angående människor som ständigt söker och vill har nya utmaningar.  Vad är det egentligen som driver dem?
Sitter just nu och tänker så det knakar för att komma på något som jag gjort bara för att bevisa för andra att jag klarar av det, men kan faktiskt inte komma på något just nu.
Eller finns det två sorters människor när det gäller det här? Den ena sorten som är ute efter att stärka sig själva och sitt självförtroende, och den andra som har ett behov av att visa utåt vad de klarar av?

Så kanske det är, men tyvärr så känner jag inget behov av någon av sorterna.
Tycker att jag vid snart 40 års ålder börjar få kläm på vem jag är, vad jag klarar av och  framförallt vad jag trivs med att göra, och om folk omkring mig sen vet om det eller inte är mig helt likgiltigt.

Vet inte om det är vanligt eller ovanligt men jag känner helt enkelt inget behov av att få bekräftelse hela tiden.

Skulle tro att det nog har med min trygga uppväxt att göra. Att jag helt enkelt alltid känt mig älskad för den jag är trots att jag faktiskt är nummer tre i raden av systrar och nog helst, om mina föräldrar fått välja skulle ha blivit en son. Jag tror faktiskt att jag hette Viktor så länge jag låg i magen

Måste det inte vara väldigt jobbigt att ständigt jaga utmaningar eller tycker de att det bara är roligt?  Att det är deras driv och livskraft och är det som tar dem fram genom livet?
Blir de färdiga någon gång tro? Kan de ibland slappna av och luta sig tillbaka och känna , Åh vad skönt, nu är jag färdig med det där! ?
Eller är de livrädda för att inte ha något att lägga tid och energi på, så att de ser till att hitta en ny utmaning innan den förra är avklarad?

Undrar vem som missar mest här i livet?
Är det jag som mest liksom flyter med, och kan vara nöjd med att bara sitta ute på bron med en spinnande Findus i knät utan särskilda planer för dagen och bara vara tacksam för det jag har. Eller är det de som alltid har något inbokat och nästan aldrig tar sig tid att slappna av och bara vara?

Finns väl två sätt att se på saken. De kommer ju i slutändan att ha upplevt och uträttat mycket mer än jag, men å andra sidan så tror jag inte att inre frid är så dumt att ha upplevt heller.

Skulle kunna skriva mycket mer om det här men kände bara att jag fick lov att lite snabbt reflektera över dessa människor eftersom jag idag pratat med just en sådan och började fundera lite djupare över vad det är som får just henne att säga, ”Jag ser det som en utmaning, och det gillar jag!”
Den här gången gällde det i arbetslivet vilket är obegripligt för mig som är nöjd med att moppa, gräva och plantera lite, för att sen kunna åka hem och känna att jag är ledig och har tid för mig själv och min familj.

Nåja, det är tur att vi alla är olika!

Britta

Det händer ganska ofta här i livet att folk som just fått reda på att jag har fyra katter frågar, ”Varför då? Varför har du fyra katter? Vad ska du med det till?”
????????????????????????????????????????????????????????????????????????? Öh…det????….!!!?
Blir alltid lika ställd inför den frågan, därför att den för mig känns så underlig och liksom överflödig på något vis.
Vadå, varför? Och vadå, vad ska du med det till…?? DET…??? förresten!!???
Om de åtminstone kunde säga, dom!

Och när jag inte har något direkt och rakt svar på frågan brukar nästa komma. Nästan som om det skulle vara lite pinsamt så säger dom försiktigt. ”Har det blivit ungar?”  Underförstått, är det därför dom är så många?
Svar: Öh, nä…dom kommer från olika ställen allihop…en och en i taget.
Här brukar diskussionen ta slut och personen i fråga försöker lite smidigt byta ämne.
Det enda jag kan förstå och konstatera vid dessa diskussioner är att det i alla fall inte är någon äkta djurvän jag pratar med, och att det nog är bäst att lägga ner samtalsämnet.

Så,nästa gång kanske jag ska svara:

Tja, dom kan t ex hjälpa till i trädgården!

Dom kan värma upp nysådda frön så att de gror snabbare!

Eller så kan man ha dom som prydnad i hyllan!

Eller bara för att ha någon att hålla i hand, när man fått nog av andra människor!

Man kan klä ut dom till tomtar!

Dom är också rätt bra på zonterapi!

Dessutom så är dom väldigt tacksamma fotomodeller!

Jag kommer nog aldrig att lyckas ge något riktigt bra svar till dessa människor, eftersom svaret, att jag helt enkelt älskar dom och att vi ser dom som våra självklara familjemedlemmar, skulle få dem att se ännu mer ut som frågetecken. Vadå älskar??

Det är ju bara en katt!!!

????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Britta