lillasysterfix

Hur gärna man än vill så går det ibland inte att hålla sig kvar uppe bland de rosa molnen. Ibland svävar man nog lite för högt vilket gör att fallet ner blir ganska hårt när det kommer.
Det senaste halvåret har jag känt mig så otroligt positiv till i stort sett allt och liksom invaggat mig själv i tron att, så här härligt är livet, nu är det min tur, tankar är kraft och så som man tänker att det ska bli, så blir det.
Och visst är det så på sätt och vis. Ingen annan kan egentligen fixa till mitt drömliv, det är jag som själv måste se till att drömmar och tankar förverkligas.

Men tyvärr så är det inte riktigt så enkelt hela vägen, så att säga.
Jag kan nog inte rent praktiskt helt själv bygga ett stall, ordna med hagar, få till gödselhantering osv.
Tror nog att det behövs lite hjälp för det och när man inser att den hjälpen nog inte finns så står man där plötsligt med båda fötterna på jorden igen och tänker.
Just det! Det var så här det var. Att vara i verkligheten.
Där uppe bland molnen är det mycket trevligare, man dagdrömmer, ser olika bilder och scener framför sig om hur det ”nya livet” kommer att vara men när man kommer till här och nu, och inser att det varken kommer att finnas pengar eller arbetskraft till att uppfylla de här drömmarna, ja då kommer marken emot en i en väldig fart.

Ibland måste man inse sina begränsningar, så är det bara
Man får väl försöka se det man redan har istället och vara nöjd som det är.
Lite synd bara att man liksom gett bränsle till de här drömmarna genom att börja rida igen. Det är nog det här jag haft i bakhuvudet och som hindrat mig från att göra det förut. Visste nog att man inte borde ”väcka den björn som sover”. Men nu är det gjort och inget att göra åt.
Jag har satt igång en längtan som legat djupt men väl bevarad inuti mig.
Men vem vet, snart kanske man skrapar fram den där storvinsten som faktiskt (trots att man tjatar om att pengar inte är allt) skulle vara en lösning på problemet.

För att anlita en firma och låta dem göra jobbet, det skulle nog till och med jag klara av

Britta

Då har jag äntligen fått svar på min röntgen som visade: Normala förhållanden bortsett från måttlig förträngning av (håll i er nu!) Subacromial led!!!!!
Jag säger det igen!
Subacromial led!
Man blir ju nästan mallig, består jag verkligen av sådana delar, med så fint namn?

En ”fixkölla” från Västgärde ihopsatt av bland annat: Subacromiala leder!
Ja jä säg då föll ä!

Så med risk för att drunkna nästa gång jag står i duschen med näsan i vädret, så ska jag nu på måndag (snabba ryck) få komma ner till Rättviks vårdcentral och få en kortisonspruta i axeln.

Ringde idag för att höra om jag verkligen, (eftersom jag för tillfället inte har så ont som jag brukar) skulle behöva ta kortison som doktorn föreslagit i brevet, och fick mig en uppsträckning efter att jag nämnt att jag börjar jobba på kyrkogården om två veckor.
- Men flicka lilla! Då ska du ju ha sprutan på en gång så att du hinner vila och få verkan innan du ska börja kratta!
- Aj aj kapten sa jag, (eller tänkte i alla fall) för det är inte varje dag man blir kallad, ”flicka lilla” när man närmar sig fyrtio år.

Hur som helst så blir det väl en spruta på måndag och det blir säkert bra. Hoppas att den tar som den ska bara.

Nej nu måste jag tyvärr vila min Måttliga förträngning av den subacromiala leden, men återkommer säkerligen imorgon.

Britta

Jo ni, det är inte ofta ett fruntimmer säger så! Särskilt inte nu när beach-10 närmar sig. Dessvärre handlar det om en syrénhäck den här gången och inget annat, (den tillväxten behöver man inte oroa sig för, verkar sköta sig helt naturligt utan minsta ansträngning faktiskt;)

Som den introverta människa jag är så vill jag helst stänga in mig i mitt eget lilla paradis, och när vi nu blev tvungna att såga ner hela häcken i höstas så känns det lite läskigt att vara ute på gården.
Kalt och öppet och inte alls så där mysigt som jag vill ha det. Tack och lov så har jag mitt älskade plank på andra sidan och eftersom vi bor mitt i en korsning vilket gör att vi har väg på två sidor om huset, så behöver jag i alla fall bara ha koll på ena sidan.
Nu låter det som om jag har värsta sociala fobin och knappt törs vara ute om jag riskerar att träffa människor, men riktigt så illa är det inte, även om jag föredrar ensamhet framför sällskap.
Vi är ju alla olika och jag har helt enkelt inget behov av att ha människor omkring mig hela tiden. Vet inte riktigt varför, har alltid varit sådan.
Djur däremot umgås jag gärna med, hur mycket som helst, dag som natt. Är väl den där kravlösa och icke fördömande kärleken de ger.

Är i alla fall glad att jag tycker om att vara ensam eftersom jag vet att det finns människor som knappt klarar av det. Det måste vara ett större handikapp eftersom de hela tiden måste se till att ha någon i sin närhet. Låter jobbigt tycker jag.
Just nu har jag ju också det här nedrans blåögat att dras med vilket inte gör saken bättre. Värre och värre ser det ut också.
Undviker att vara ute bland folk nu, men ridskolan kunde jag inte motstå. De andra tittade också så där undrande på mig även om de låtsades att inte se. Ingen frågade, jag sa inget, men jag fick en känsla av att alla var lite extra vänliga. Inte för att de brukar vara otrevliga,det är en bra grupp och jag har hittat en tjej som har samma inställning som mig till hästar. Alltså att vi inte är ute efter att bara rida runt på banan och få till den perfekta sitsen eller gångarten utan lika gärna rider ut i skogen eller borstar och pysslar med hästen lite längre.

Ja här är han, min lilla älskade Pompis, eller Pompidou som han egentligen hette. Har fått reda på att han levde sina sista år i en by bara några kilometer ifrån mig vilket jag inte visste om. Tyvärr så fick jag veta det för sent annars kanske jag tagit mod till mig och hälsat på honom. Han blev en bra bit över tjugo år och hon som visste vart han bott sa att han såg bra eländig ut på slutet. Inte misskött eller så utan helt enkelt så som en åldrande häst kan se ut.

Blir nästan lite tjock i halsen nu när jag skriver om honom för han betydde otroligt mycket för mig under den period vi hade tillsammans. Då var vi där igen!
Vad är det som gör häst/tjej förhållandet så speciellt?
Nej ska inte gå in på det nu. Måste faktiskt gå ut och fortsätta trädgårdsarbetet. Snart är det bara två veckor kvar tills jag börjar jobba igen och jag vet hur trött jag brukar vara efter åtta timmars kroppsarbete ute i friska luften så då blir det inte mycket gjort här hemma.

Britta

Mina katter visar verkligen att det är vår genom att en till två gånger dagligen lämna en ”present” på mattan ute på bron.
Trots att jag envisas med att tacka nej och sopa iväg dessa presenter.

Dagens överraskning, eller var det nummer två idag?

Vet inte varför de inte äter upp dessa möss eftersom det inte är näbbmöss det handlar om, det kanske helt enkelt är så att de vill att jag ska smaka på en sådan delikatess.

Det värsta är när det finns lite liv kvar i de stackarna och jag är ensam hemma. Avskyr verkligen att avliva dem men vill inte att de ska lida heller. Katterna låter det bli en lång och plågsam död så jag gör det hellre själv även om det tar emot.

Ödlor tar de också och kommer hem för att visa mig. Den här hade krupit in i min jacka som jag använde som tillfälligt sittunderlag under en snabbfika på bron. Blev faktiskt lite rädd när den plötsligt ramlade ut mitt framför mig, men insåg ju snart att det inte var något farligt det handlade om.
Ödlorna äter de heller aldrig upp och de är faktiskt sällan skadade så det är bara att bära tillbaka dem till ett dike härute i vår lilla skogsdunge. Däremot så blöder de lite för att de ”släppt” svansen, ett lite underlig funktion ödlor har, vet faktiskt inte varför men antagligen ökar det chanserna att komma loss när någon bitit tag i en.
Är i alla fall inget de lider av utan snart växer det ut en ny svans.
Praktiskt! Tänk om det kunde växa ut nya fingrar, händer och fötter på oss när vi förlorat dem.

Annars har jag haft en underbar dag idag i vårsolen. Passade på att hänga ut lite prismor i träden här och var. Glittrar så fint när solen lyser på dem.

Vad det gäller ”tjej och häst” förhållandet så har jag fortfarande inte kommit på något bra svar. Somnade som en stock igår utan att hinna fundera så mycket på det och idag har jag haft annat i tankarna.

Britta

Fick rida en ny häst idag, efter att under nio lektioner växlat mellan Stjarni och Geisli.
Kongur heter han, konungen eller kungen på svenska. Och nog kändes han som en riktig kung allt. Nästan en dec högre än Geisli och med förkärlek för att testa ryttaren och nafsa, nafsa och åter nafsa i hopp om att hitta någon godbit i mina fickor.
Jag klagar absolut inte. Det var bara intressant att lära känna en ny individ, för individer är de, sanna mina ord.
Till och med gångarterna känns helt olika på olika hästar, och Kongurs tölt var nog den bästa jag testat hittills.
kruxet är att hålla dem i tölt utan att det bär av i trav eller att de saktar ner till skritt.
Än driver man på för mycket och än för lite och när man just fått till det ordentligt så är man på väg in i rumpan på framförvarande häst och koncentrationen är som bortblåst.

Men roligt är det!
Fick en fråga idag som jag ännu inte hittat ett bra svar på. En manlig bekant frågade vad det är som gör att tjejer är så förtjusta i att rida? Vad är det som gör att det är så där underbart som vi säger?
??????????????????
Tänker så det knakar.
Ja, vad är det?

Kan liksom inte beskriva det bara, eller vet egentligen inte vad jag ska beskriva heller. Det är bara så häftigt att det är ett levande djur det handlar om. Att man överhuvudtaget kan sitta på dess rygg och få det att göra som man vill med händer och fötter? Eller nej, det där lät som att jag gillar att styra och bestämma över andra men det är inte det det handlar om heller.
Med tanke på hur mycket större starkare och tyngre än oss dessa djur är så är det faktiskt egentligen de som bestämmer i slutändan, men det kanske är just det som är så stort. Att man liksom samarbetar med ett så stort djur.

Eller? Jag vet inte?
När man funkar bra ihop med en häst så kan man helt enkelt inte ha en bättre kompis. Stor, trygg och lugn som tar dig fram överallt, alltid lyssnar och om du ger den förtroende får du detsamma tillbaka.

Och varför det mest är tjejer som gillar hästar kan jag faktiskt inte svara på.

Tankarna snurrar runt runt i sökandet efter någon bra förklaring men just nu kommer jag helt enkelt inte på det.

Får se om jag vaknar imorgon och vet precis vad det är jag söker. Ska verkligen försöka gå in på djupet i den här funderingen om det så ska betyda en sömnlös natt.

Godnatt!
Britta

Är inne och äter lite lunch och känner att jag måste skriva av mig. Om det nu är så att jag fortfarande lever? Är inte helt säker på om jag är kvar på jorden eller har trillat över på andra sidan!
Just nu kan jag inte begära något mer av livet.
Att få gå härute och kratta,fixa och greja medan: solen skiner, temperaturen är perfekt, fåglarna sjunger, vindspelet plingar, katterna som sitter ute på åkern och spanar efter sork i ena stunden och i nästa stund ligger på plattorna el grusgången och bara njuter av solen, hönsen med tuppen som gal ibland medan de går och krafsar och pickar i sin nya gröna del av hönsgården, vardagslugnet som gör att det knappt är någon ute på promenad (jag vet jag är asocial), har bara hälsat med en vinkning till grannen som var ute och hängde tvätt, det finns bara ett ord för vad jag känner just nu.

Sinnesfrid!

Så j…a underbart att bara vara!

Kram Britta

När männen kastar många, dröjande blickar på en?
Nej jag har inte gjort någon plastikoperation el liknande, och dessvärre var nog blickarna inte av det slaget.
Det är helt enkelt mitt blåöga som drar till sig uppmärksamheten.

Tänkte faktiskt inte på att man kanske borde hålla sig borta från civilisationen ett tag när man bor på en sån liten ort. Undrar vad de tänkte?
”Oj då, någon som har fått stryk”  ”Stackars henne, hon har det nog inte lätt”

Reaktionen var i alla fall ganska lika hos de flesta. Först tittar de till som man gör när det kommer en ny människa. Sen ser man att blicken dras till blåögat och snabbt som tusan tittar de bort igen, bara för att ett ögonblick senare kasta en ny blick av ren nyfikenhet antar jag.
Ja och vad gör man mer än att som vanligt le, och ev säga hej till dem man känner till lite grann?
Man går ju inte precis fram till varenda en och säger:
Ja, så här kan man se ut efter att ha snubblat och mopsat med en elak stol!
En stol! Jovisst!

Jag är väl helt enkelt blåögd i dubbel bemärkelse. Hade inte en tanke på att någon skulle kunna tro att jag blivit slagen. Det existerar liksom inte i mitt liv. Men jag försökte att tänka mig in i hur det skulle kännas om det hade varit så.
Fast då hade man nog valt att inte gå till gymet förrän det värsta försvunnit, för det är ju i alla fall frivilligt.

Får nog försöka sminka över det lite bättre imorgon även om det var trevligt med lite uppmärksamhet

Britta

Första vårbesöket ner till ån idag och nu är det ingen tvekan längre. Vintern är över!

Vattnet forsar som aldrig förr och snart kommer grönskan som skapar den där magiska stämningen. De goda energierna finns där som alltid och nu är det bara att gå ner dit och sätta sig på en sten eller stubbe när man behöver ”tanka”.

En naturens skulptur som står och kämpar mot strömmen. Otroliga krafter är det i alla fall. Var faktiskt själv på väg att dras med en gång i somras när jag och sönerna var ute på en av våra barfotaexpeditioner i ån.
Som tur var lyckade en av sönernas kompis få tag i mig innan det bar av. Fick en påminnelse om att inte underskatta naturens krafter.

Årets första, i alla fall för mig. Äntligen!

På väg hem igen hälsade vi på fåren, den här tjejen var väldigt nyfiken på min kamera och ville gärna vara med på bild.

Det här är väl också ett riktigt vårtecken. Lamm i alla storlekar och färger, så härliga att se på när de rusar runt och gör sina hoppsprång rätt som det är. Och sen låter de ju så gulligt också

Syrrans katt Bilbo var ute på jakt bland björkveden.

Ja nu är det bara tre veckor kvar tills jag börjar jobba på kyrkogården, och snöskottning ska vi väl förhoppningsvis slippa som det ser ut nu i alla fall

Britta

Ja ibland blir det plötsligt fest när man minst anar det. Började ganska lugnt med att min sambo åkte och hämtade en kompis för att umgås och ha lite trevligt, laga lite mat och bada i vår vedeldade tunna.

Själv var jag inte ett dugg på festhumör men tyckte att det var väl okej om de ville ha lite roligt. För min egen del skulle det bli en lugn kväll med ganska tidig sänggång eftersom jag kände mig både fysiskt och psykiskt trött efter två veckors uthusstädning och ilskan och besvikelsen efter föregående dags Grr…upplevelse.
Är som sagt inte så ofta jag blir arg och det brukar kännas av ett tag efteråt. Gillar inte att vara arg och osams med andra, det tar så mycket energi ifrån en.

Hur som helst så fick jag och kompisen rycka in vid matlagningen som sambon sagt att han skulle fixa med och blandade till en whiskey och cola som är så gott att smutta på under tillagningen.

När man är uttröttad brukar ju alkoholen kännas av ganska på en gång så vips så kände jag mig som en ny människa och bortblåsta var alla tankar på tidig sänggång. När sen det trevliga sällskapet utökades till ännu fler trevliga glada människor så var jag helt inne på att ha lite roligt istället.

Och ärligt talat så blev det väl ett par drinkar för mycket eftersom jag inte i detalj kan komma ihåg hela kvällen, men trevligt var det i alla fall
Skulle väl vilja beklaga mig och bli lite ”tyckt synd om” eftersom jag lyckades slå i en stol ganska hårt med ena ögonbrynet som svullnade upp rejält och gjorde att jag vaknade upp med en värkande panna och lite underligt utseende.
Men nu är det så att en person lyckades ta hem högsta ”tycka synd om” poängen genom att avsluta partyt med att halka i en trapp, göra några kullerbyttor ner på några stenar och fick åka ambulans till lasarettet där han förmodligen ligger kvar än med några stygn i bakhuvudet och stödkrage i väntan på vad röntgenbilderna ska visa.
Verkligen en tråkig avslutning på en så trevlig kväll som vi hade. Men skulle tro att han hade tur ändå. Kunde nog ha slutat mycket värre. Usch, vill inte tänka på det.

Ja så kan det gå till när vi ”masjävlar” drar till med en fest så där hastigt och lustigt. Brukar ju vara de spontana festerna som blir roligast och det var det väl också även om det var synd med en sådan avslutning.

Men tiden läker väl alla sår och jag hoppas verkligen att han inte kommer att få några bestående men av skadan.

För övrigt så rusar Gumman Tö fram med full kraft och Bore har nog dragit sig tillbaka för den här gången. Visst kommer det väl att bli bakslag men nu när marken nästan är helt snöfri så brukar inte snön ha någon chans att hålla sig kvar.

Tänk att det blev vår till slut, själv var jag lite orolig över vad vi skulle få börja kyrkogårdssäsongen med. Snöskottning kanske?

Usch!

Britta

Nu ska jag göra en bildinläggstest för att se om jag lyckats radera så pass med utrymme så att det fungerar igen.

Verkar fungera, här kommer en midsommarnattsvals som jag hoppas kommer att upprepas detta år.