lillasysterfix

Sista ridlektionen idag för den här terminen, men nästa vecka hoppar jag på en ny grupp med fem lektioner till, de närmaste fem veckorna:)
Visst kostar det pengar….men jag har väl aldrig känt att några tusenlappar varit så väl värda investeringen.
Man kan säga att varenda krona och öre går till välgörenhet.
Utveckling och vård av själen
Varenda tisdag kommer jag hem fulltankad med ny energi, livslust och framåtanda.
Känns lite som ett drömtillstånd och måste påminna mig om att det är dags att landa i verkligheten igen. Pratar på som ett rinnande vatten om lektionen, hästen jag haft,  ridkompisarna mm. mm.
Är väl egentligen inte så många som är intresserade av att lyssna men min sambo brukar ge mig i alla fall några sekunders uppmärksamhet, och det kan räcka. Jag pratar på ändå, och alltid finns det någon katt i närheten som låtsas intresserad ända tills jag ger den mat.

Fem veckor till får jag alltså njuta av det här tillståndet och sommaruppehållet tänker jag inte ens tänka på för tillfället. Kommer förmodligen att få abstinensliknande besvär som vid rök eller snusavvänjning så om någon skulle hitta mig sittande någonstans i ett hörn, apatisk och iklädd ridbyxor och ridhjälm!
Bär in mig i en bil och kör mig till närmaste häst så ska nog den värsta krampen börja släppa när den underbara doften av den når min näsa!
Om ni sedan lyckas baxa upp mig på hästryggen så kommer jag på ett ögonblick att bli helt återställd

Britta

Den här helgen blev väl inte riktigt som jag tänkt mig men vad spelar det för roll när jag istället gjort så stora framsteg med min nya kärlek.
I lördags rörde vi vid varandra för första gången, det kändes verkligen speciellt och jag tror att jag höll andan av lycka.
Han har så smått börjat förstå att jag nog inte vill skada honom och när han som vanligt knaprat i sig portionen med torrfoder, kastade jag försiktigt fram en skiva kokt skinka åt honom.
Han slukade den på ett par sekunder och kom sedan direkt fram och med ett kvittrande ”Mmrr” buffade han till min hand och gned sitt halva öra emot den.
Tror det betyder att jag börjar bli godkänd som kompis och uttrycket ”det man ger får man tillbaka”  stämmer verkligen

En mätt och nöjd Ebbe som så smått börjar känna sig hemma hos oss, dessutom är han djupt förälskad i vår vackra Samus och följer henne vart hon än går. Men som den gentleman han är så respekterar han hennes avböjanden och håller sig på lagom avstånd när hon säger ifrån.
Idag kom hon förbi just när han satt och åt och för ett ögonblick var han nära att överge maten men ändrade sig. Mat är fortfarande det absolut viktigaste i hans liv där hungern förmodligen plågat honom hela vintern.
Han äter upp allt han får på någon sekund och idag lyckades han till och med nappa åt sig lite makaroner ur en bunke som jag skulle ge till hönsen.
Däremot vågade han inte tjuva Findus ostskiva även om han tittade drömskt på den när den långsamt (Findus äter inte fort, det tillhör hans religion Finduism, man ska aldrig stressa)  försvann in i munnen.

Samus är Ebbes stora kärlek och antagligen går han och väntar på att hon ska börja löpa. Dessvärre kommer ju det aldrig att hända eftersom hon är steriliserad, men det är han lyckligt ovetande om.

Är i alla fall nöjd med de små framsteg vi gjort i ”bygga upp förtroende processen”, jag har dock inte klappat honom så mycket än utan låtit honom bestämma när han vill ha fysisk kontakt. Var nog ett tag sedan han var så nära människor och klappar man för mycket kan man utlösa en reflex som en del katter kan ha och det kommer då att sluta med att han hugger mig och det vill vi undvika så länge som möjligt.
Det är också ganska avgörande för hans framtid om han visar att han har reflexen eller inte. Sådana katter kan vara hur gosiga och snälla som helst men blir det för mycket kel och smek säger de ifrån snabbt och ordentligt.
Har två gånger råkat ut för det av två grannkatter, den ena flög på mitt ben och satt fullkomligt fast med tänder och klor innan jag lyckades sparka av mig honom. Den andra satte  sig i armen och hängde fast ett tag innan jag fick honom att släppa. Som tur är hade jag mycket kläder på mig bägge gångerna så jag har sluppit djupa bett. Kattbett är verkligen inte roliga och kan bli ordentligt infekterade.

Men än så länge är vi vänner Ebbe och jag och förhoppningsvis kan han till slut fungera normalt. Vi får se vad framtiden vill. Antingen flyttar han in här hos oss eller så får jag försöka hitta ett nytt hem åt honom. Han ska i alla fall inte behöva tillbringa en till vinter utomhus.

Nu måste jag snart lägga mig, klockan ringer 4 45 imorgon.

Britta

Eftersom jag slutat tidigare idag, som alltid på fredagar, matlagningen och disken är klar, ena sonen sitter vid datorn och gör något jätteviktigt! Andra sonen är ute på en mopedtur, vädret är underbart och livsandarna återvänt så tänkte jag ta mig en ridtur som avslutning på en bra dag.

Ska strax gå ut och hämta hem hästen från hagen, borsta honom grundligt och länge, mysa och pyssla lite. Kanske göra någon fläta i manen och svansen den fina dagen till ära.
Barbacka får det nog bli, en ganska lugn tur runt i byarna och se vad folk har för sig en sån här kväll.
Tar nog någon sväng in på en mjukare skogs eller grusväg för att låta hästen sträcka ut in en gallopp också.
Kanske lyckas pricka in avslutningen så att vi får se solen gå ner över Siljan medan vi skrittar hemåt igen

Hmm… få se nu?
NEJ just det! Jag har ju ingen häst!
Tyckte väl att det var något som fattades för att på bästa sätt utnyttja all den tid jag börjar få över nu när pojkarna inte behöver sin mamma så mycket längre.

Nåja! En skön tanke var det i alla fall. Kändes faktiskt riktigt verkligt ett tag när jag skrev det. Man ser det ju som på film inne i huvudet. Känner doften av häst, och hur len mulen känns när man pussar lite snabbt på den, ( gäller att vara snabb eftersom man alltid måste vara beredd på att de nickar till med huvudet när man gör det, och även om det för hästen är en ganska liten rörelse så kan det kännas som en skaplig ”box” för oss, med tanke på hur starka de faktiskt är), hör det klapprande ljudet när man lugnt skrittar fram….suck!
Skulle kunna hålla på i evighet och skriva om alla  känslor och intryck som hästlivet ger, men….vad vore väl en bal på slottet? som jag brukar säga….eller var det askungen som sa det???

Jaja, ett bra uttryck är det i alla fall

Oj…nu red det just ett par systrar förbi på sina islänningar, tänk om de visste vad jag sitter här och skriver om och att de just nu lever min dröm och vision om framtiden. Tack och lov så känner jag inte avundsjuka (som är det fulaste som finns) utan är bara glad för deras skull och hoppas att de uppskattar och tar vara på sina liv.
Om jag vågade skulle jag gå ut och tala om vilka fina hästar de har och att det verkligen är en underbar kväll för en ridtur, men tyvärr är det något i min hjärna som hindrar mig från att göra sånt.
Törs helt enkelt inte.

Nej nu ska jag gå ut och titta till hönsen för sista gången idag. Min lilla svarta dvärghöna har varit dålig ett tag och behöver lite extra kärlek, och det har jag så det räcker och blir över, och i väntan på en stor fyrbening att slösa den på så nöjer jag mig med mina höns och fyra katter

Britta

Nu har bloggen tydligen bestämt sig för att vara på svenska igen, så nu känns det ”som hemma” .  Fast egentligen har jag inte alls tid att skriva just nu mitt i matlagningen, men jag gör det ändå!!

Något annat som tyvärr är lite irriterande för tillfället är att M:et på tangentbordet går hur trögt som helst och jag måste trycka hårt på det för att det ska bli något. Ungefär som på en gammal skrivmaskin som man ibland liksom halkade emellan tangenterna med fingrarna på, så att det gjorde skitont! rent ut sagt!
Så om något ser konstigt ut så är det förodligen ett M som saknas, ja exakt!! Förmmmodligen ska det stå:)

Nej nu ropar fisken i ugnen på mig men jag kanske återkommer senare !

Britta

Hade tänkt skriva ett helt annat och betydligt positivare inlägg nu när jag äntligen kände att jag hade lite tid och ork för första gången sedan jag började jobba.
Men då är allt plötsligt på engelska här på bloggen, och visserligen begriper jag väl det mesta men det är ändå irriterande, särskilt när jag lyckades hitta ett ställe på ”settings” där man kunde ställa in språk och det står där att jag har inställt på svenska. GRRRR!!!
Jag brukar säga att jag har ganska bra tålamod men när det gäller datorer och deras värld så kan jag bli gaalen när det är något jag inte förstår, så nu får jag nog ägna mig åt matlagning istället eftersom min tid är ute nu.

Få se om jag återkommer med det positiva inlägg jag hade tänkt skriva, har nämligen sedan i morse efter ett telefonsamtal gått med en härlig känsla i kroppen och skulle vilja berätta vad som orsakat den.
Men tillbaka till verkligheten!
Matlagning, disk och tvätt står just nu på programmet:(

Britta

Tack och lov att man har bloggen att skriva av sig på. Även om det inte är många som läser det jag skriver så fungerar den som en slags ventil för alla tankar och funderingar som far omkring inne i min hjärna ibland.
Har tyvärr inte heller många omkring mig som är intresserade av det jag går och tänker på för tillfället så jag får helt enkelt nöja mig med att skriva ner det.
Har på senare tid kommit på att jag skulle ha behövt en syster till. Låter kanske konstigt eftersom jag faktiskt har två redan men tyvärr så är ingen av dem särskilt intresserade av djur.
Tänk att ha en hästintresserad syster i samma by, hur kul skulle inte det kunna vara?
Då skulle vi kunna ha hagar och hästar tillsammans vilket skulle göra det lättare både ekonomiskt och arbetsmässigt.
Hon skulle också behöva vara lite tuffare än mig och våga prata med människor runtomkring. För mig är det otänkbart att ens våga fråga en granne om jag får använda hans/hennes mark till hagar.
Bottnar sig nog i denna livrädsla jag har för att vara obekväm och till besvär för andra, för tänk om de inte skulle våga säga nej och gå och tycka att man var världens drygaste och jobbigaste. Usch vad hemskt!
Nej en storasyster med ”skinn på näsan” och ett lika stort hjärta för djuren vore det perfekta för mig, eller varför inte en hästintresserad storebror, vore nog ännu bättre faktiskt.
Men det är ju inget att gå och fundera på efter som jag faktiskt inte har det där syskonet och knappast kommer att få det heller:) tror inte att mina föräldrar tänkt sig att adoptera en fyrtioåring nu när de gått i pension

Hur som helst så är det väl mest hästtankar som snurrar i huvudet nu. Å ena sidan så känner jag att jag bara måste ha en egen häst att ta hand om så fort som möjligt, men vid närmare eftertanke vet jag att det inte är dags för det än.
Jag är inte den som gör något förhastat och att skaffa häst är ett stort beslut som medför en ny livsstil och en massa ansvar, och så länge mina söner bor hemma och med allt som händer omkring dem så finns det nog inte utrymme för ytterligare en familjemedlem.

Som jag nämnt förut så är jag en introvert person vilket betyder att man inte kan ha så många ”bollar i luften” samtidigt. Jag måste ha struktur och koll på vardagen för att fungera bra och kan inte leva dag för dag med en fullklottrad almanacka för då blir det liksom kortslutning i hjärnan.
Men drömmar ska man ju i alla fall ha och i framtiden när barnen har mer sina egna liv så vore det nog perfekt för mig att ha en häst att ta hand om.
Eller rättare sagt jag är helt övertygad om att jag kommer att skaffa häst men när var och hur känns inte helt säkert än. Att det är det jag vill hålla på med är det ingen tvekan om, eftersom jag hellre går omkring i skitiga bekväma stallkläder och mockar skit, än springer i affärer och letar senaste modet i högklackat.
Sen kommer man till frågan hur det ska gå till rent praktiskt. Det är det som snurrar omkring i hjärnan för tillfället. Nu har min sambo dessutom (antagligen för att han vill slippa stallbygge vilket jag kan förstå) fått för sig att jag ska ha lösdrift istället för stall med tanke på allt det praktiska med tex, spån och gödselhantering. Han har nyligen pratat med en hästägare som så gott som slutat ta in sina hästar i stallet eftersom hon märkt att de mår bättre av att vara ute året om.
Så nu har jag börjat läsa lite om lösdrifter och uteboxar, något som jag förut varit helt emot och nog fortfarande är mest emot tror jag. Jag vill ha ett stall att kunna ta in hästen i när tex insekterna är som mest plågsamma eller när det är snöstorm och trettio grader kallt. Dessutom tycker jag att det känns tryggt att ha dem inne på nätterna och veta att det har det bra. Finns så mycket galna människor nuförtiden och man vet aldrig vad de kan få för ideer.
Det händer ju faktiskt då och då (även här i Rättvik har det hänt) att några sjuka människor åker omkring och skär hästar med kniv, då främst ston. En helt vidrig och obegriplig sysselsättning.

Sen krävs det ju faktiskt att man har ganska stora hagar om de ska gå ute året om och än så länge så äger jag faktiskt inte en enda liten hage, så vem vet, det kanske till och med krävs en flytt för att uppfylla hästägardrömmen.
Visst förstår jag att hästarna kanske egentligen trivs bäst med att gå ute året om och jag är ju dessutom bara intresserad av tåliga raser, såsom islandshäst eller någon typ av kallblod.
Någon känslig het arab el liknande är ju inte aktuellt för mig så för den delen skulle det nog funka med utevistelse året runt. Jag vill ha en robust, tålig, lugn och gärna lite äldre häst för promenadridning i skogen.
Islandshäst, fjording, tinker eller till och med ardenner är de raser jag skulle ha svårt att välja bland.
Islänningar är ju så fina och av bra storlek, fjordingar gillar jag också men i så fall skulle jag låta manen växa och inte ha den där stubbmanen som de flesta har. Djur ska se så naturliga ut som möjligt tycker jag och det finns väl inget värre än när man klipper tex en pudel så att den ser ut som en leksakshund. Usch!
Tinkers verkar så härliga med bra temperament och så vackra och mäktiga med sitt hovskägg och ofta långa härliga man. Ardenner är ju så charmiga med bröst och bringa som en tjur och ändå så lugna och stabila.
Snacka om en lugn och trygg kompis.  Sen att man i de närmaste får sitta i spagat på ryggen på dem är en helt annan historia

Så vi får se hur det blir med stallbygge och allt vad det innebär. Dessutom läste jag bara häromdagen att en veterinär hoppades att lösdrift inte skulle bli alltför vanligt eftersom det skulle innebära att han snart inte skulle ha något jobb kvar för att hästarna höll sig så friska av det.
Hmm…typiskt att man skulle läsa det också, eftersom jag innerst inne vet att det här med att ha hästen i ett stall egentligen är att förmänskliga den. Men det vill jag nog inte riktigt erkänna eftersom ett stall att hålla fint och pyssla i skulle vara halva nöjet för mig ifråga om hästägande, men det är också en helt annan historia

Britta

Eller ”jag svävar”, på svenska!
Så här roligt hade vi på senaste ridlektionen, och det känns fortfarande i benen kan jag lova. Ridlärare Susanne hittade på alla möjliga konstiga övningar och vi började misstänka att hon var sugen på lite tårta.
Det är nämligen så att om man ramlar av måste man bjuda på tårta.
Hur som helst så satt vi kvar allihop även om det ibland kändes som om man började glida av och fick hålla i sig en stund för parering.
Kan ju bara säga att hade jag inte haft mina ridbyxor med antiglidmocka på insidan så hade det definitivt blivit tårta

Den vackra hästen heter Draumur (drömmaren) och han hade faktiskt en dröm om att konstra lite med mig. Tydligen är det något han testar med alla nya ryttare. Börjar plötsligt backa och menar att han ska gå åt det håll han vill istället.
Både Susanne och hennes medhjälpare Emma hade förvarnat om det här och talat om att det enda som hjälpte var att direkt gå på honom ganska hårt med pisken på rumpan. Gjorde man det ordentligt en gång så skulle han fatta att det här inte var någon ryttare man körde med och det funkade faktiskt. Även om det sved i mig att behöva göra det. Men det är ju med hästar som med hundar, de behöver bara fatta (eller i alla fall tro eftersom de ju är så mycket starkare än oss) vem som är ledaren så brukar det inte bli så stora problem i fortsättningen.
Nu gör det säkert inte så ont på en hästbak med en massa tjock päls att få lite pisk av mig men tydligen ville han i alla fall inte testa något mer utan var snäll resten av lektionen.
Visserligen ville han gena lite när vi inte höll i tyglarna men då räckte det med att hålla pisken i handen på insidan och visa honom att den fanns där så slutade han med det också.

Vi avslutade lektionen med att rida lite damsadel, ser kanske lätt ut men här gällde det verkligen att se till att hålla balansen. Kändes som om man skulle halka ner på andra sidan, så koncentrationen fick lov att vara på topp.
Men roligt var det i alla fall och Susanne fick sig ett gott skratt åt oss ”tanter” med minspel, små utrop och viftningar med armarna.
Otroliga hästar måste jag säga, som står ut med det här.

Jag blev nog lite extra förtjust i Draumur, dels är han ju så fin i färgen och så var han ganska stor och kraftig för att vara islänning och hade en viss charm när man borstade honom. Väldigt social och kontaktsökande, och ville gärna undersöka en med mulen när man var i närheten av huvudet. Är såå mysigt när man känner att man liksom kommunicerar med varandra.
Innan vi skulle börja lektionen fick jag en riktig ”guldstund” när jag var färdig med min häst och stod lutad mot bommen som man binder hästarna vid, medan jag väntade in de andra, mittemellan Draumur och Risi som står och nosar och undersöker mig med sina mular.
Jag hade kunnat stå kvar i evigheter och kände bara kärlek och trygghet med dessa djur. Tycker så synd om människor som är rädda för hästar, de missar verkligen något. Det där som jag inte riktigt kan säga vad.
Jag tror helt enkelt att hästar har lite samma inverkan på människor som delfiner. En helande förmåga på något vis??

Nåja, tillbaka till verkligheten nu.
Måste väl snart börja tänka på matlagning.

Britta

Nej, inte en enda björn i sikte så människokött verkar inte stå högst på menyn i restaurang skogen Nejdå! Som tur är så är björnarna lika rädda för mig som jag för dom (eller dom är nog räddare) så om det fanns någon där i närheten så stod den nog tyst och betraktade mig bakom någon gran el stor sten, i hopp om att jag skulle försvinna så fort som möjligt.
Den största faran är väl om man skulle springa på ett par nyfikna björnungar som inte lärt sig att akta sig för människor. Då kan man vara säker på att mamman finns i närheten och inte tänker chansa på om jag vill göra hennes ungar illa eller inte. Attack är det nog som gäller då !
Men å andra sidan. Är mitt öde här i livet att bli dödad av en björn el varg el vad som helst så är det väl inte mycket att göra något åt i alla fall. Man skulle i alla fall bli ”lite kändis” efter en sådan död

Brukar alltid hitta något fint att lägga på Nisses grav, den här gången blev det en stor vit snäcka.

Vitsippor, daggkåpa och snäckan får stå för vårsmyckningen

Granriset från i höstas var så grönt och fint så det fick ligga kvar.

Våran (eller min pappas) lada som han pratar om att inreda med sängar så att man kan sova över någon natt. Skulle vara jättemysigt, får väl se om det blir av.

Nästan så att man kan se en fäbodkulla kika ut genom dörren och getterna som betar utanför

En gammal plog som nog sett sina bästa dagar!

Det gamla hjulet, ett konstverk i sig tycker jag!

Och till sist en annan lada som låg så mysigt inkrupen bland granarna. Bor nog en och annan tomte där!

Idag ska det äntligen ske. När jag skjutsat sonen till skolan och matat och släppt ut hönsen, ska jag ta kameran med mig och ge mig av ner i skogen.
Ska göra lite fint åt Nisse också efter vinterns härjningar. Brukar se helt annorlunda ut när jag kommer dit efter vintern. Är väl djuren som är där och bökar i hopp om att hitta något ätbart, och det bjuder jag gärna på i så fall.
Kanske har det tidiga och rejäla snötäcket gjort att det stått ganska orört den här gången, vi får se.

Ska i alla fall ta kameran med mig så får vi se om jag hittar något värt att fota. Dessvärre brukar det oftast hända när man inte har kameran med sig.
Om det skulle komma någon nyvaken och hungrig björn så lovar jag att försöka ta kort på den innan den äter upp mig, så var det någon nytta med det också
Så om någon skulle hitta kameran i skapligt skick så borde det finnas några, kanske lite skakiga men i alla fall ganska unika bilder

Nej nu är det dags för en kaffekopp, känner mig trött och seg idag, med huvud och käkverk. Tror att jag ligger och biter ihop käkarna ibland på nätterna, vad det nu ska vara bra för??

Så om jag inte hamnar i någon björnmage innan kvällen så kanske jag kommer med några nya bilder, vi får se

Britta

Har äntligen lyckats köpa och plantera lite penséer. Förr gjorde jag det alltid till sista april men på senare tid har det blivit så att det nästan varit slut på dem vid den tiden så numer gör jag det så fort vädret tillåter. Visserligen har vi haft väldigt kalla nätter ett tag med flera minusgrader men nu ska det väl ha lugnat sig hoppas jag. De tål ju ända ner till ca – 5  och jag hoppas verkligen att de inte ska frysa ihjäl.

Pensée är en sån där blomma som man antingen hatar eller älskar. Jag älskar dem och sköter man dem med vattning och ser till att nypa bort överblommade blommor så kan man ha dem kvar långt in på sommaren.
Tycker att de är så söta och på bilden här ovan kan man nästan se att de ser lite malliga ut och vill gärna vara med på bild. Visst ser det ut som om de har ansikten.

Nu är det sista veckan innan jag börjar jobba och sen får vi väl se hur mycket skrivande jag hinner och orkar med. Vet hur trött jag kommer att vara och brukar har fullt sjå med att få till mat, disk och tvätt innan jag somnar som en stock.

Har lyckats få upp sommargardinerna i köket idag och hoppas hinna en del annat innan veckan är slut, men allt beror på hur axeln känns. Än så länge har det gått bra men så har jag inte gjort något enformigt som krattning eller annan putsning av något slag heller.
Skulle gärna kratta lite mer härhemma och såpaskura bron som jag gör varje vår innan jag ställer fram möblerna där.

Men vi får se. Imorgon ska jag i alla fall rida igen. Har verkligen saknat det nu när jag var tvungen att stå över förra veckan. Dessutom har min ridlärare talat om att det inte blev någon barbackalektion förra gången så vi ska ta det imorgon i stället. Jippie! Det ser jag fram emot.
Är ju premiär för nya ridbyxorna också. Har faktiskt aldrig ägt ett par ridbyxor så det är premiär även för det.

Findus har inga måsten han. Så här tillbringade han tiden då jag höll på att plantera och ”dona”.  Verkar som om han börjat med yoga! Undrar vad den ställningen heter?
Eller så har han skaffat sig en religion och är djupt koncentrerad på sin bönestund.
I så fall är det nog en religion som har söndag sju dagar i veckan. Man ska ju helga vilodagen sägs det.
Hmm…kanske ska fråga om man får gå med?

Britta