lillasysterfix

Eftersom jag har en semestervecka nu så har jag haft god tid på mig att gå i mina egna funderingar idag, och det har nog mest kretsat kring detta med att vara introvert.
Beviset på att detta inte är att jämföra med vanlig blygsel fick jag genom kommentarerna på mitt förra inlägg.
Dessa två personer hade jag inte räknat in i denna personlighetstyp trots att jag måste påstå att jag tycker mig känna dem ganska väl.
Även om ingen av dem hör till gruppen helt introvert eftersom de faktiskt jobbar med människor på olika vis och verkar trivas med sina arbeten, så var det intressant att inse att de har en hel del av den här sidan.
Som en av mina kollegor på kyrkogården (som nog också är ganska mycket introvert) brukar säga:
-Det finns en anledning till varför jag trivs att jobba med en massa dödingar omkring mig!
Skämt åsido så finns det faktiskt en hel del sanning i det uttrycket. En av anledningarna till att jag trivs så bra som kyrkogårdsarbetare är just att jag inte behöver konfronteras med en massa nya människor hela tiden.
Sen älskar jag ju fysiskt arbete också, och den här kombinationen är perfekt för mig.
För några år sedan fick jag för mig att jag skulle trivas med att jobba med barn. Jag gillar småbarn och eftersom jag tack och lov har min fantasi kvar (blir nog aldrig riktigt vuxen) och minns så väl hur man levde sig in i lekarna så brukar jag komma ganska bra överens med barn.
Nu föll det sig så att jag hittade en barnskötarutbildning på ett år, i samma veva som jag började inse hur otroligt trött jag var på hotellbranschen (var hotellstäderska) och lyckades med stor hjälp av min sambo som fixade alla ansökningspapper, komma in på utbildningen. Dessvärre insåg jag efter ett tag, särskilt i samband med praktikperioderna att detta nog egentligen inte var något för mig. Hade som vanligt i fantasin målat upp en bild av hur det här yrket skulle vara och hade inte för ett ögonblick räknat med all föräldrakontakt med möten och liknande som det skulle innebära.
Låter nog otroligt korkat och blåögt men så var det.
Barnen hade jag inga problem med och kan stå ut med både skrik, bråk och ”kladd” som barnskötaryrket faktiskt består av till stor del. Men så kommer vi till det här med föräldrarna!
Bara att möta upp i hallen innan man kände alla tog emot en hel del, och då kan man ju bara tänka sig hur det skulle ha varit på ett ev föräldramöte, som jag lyckligtvis aldrig behövde vara med på.
Att tala inför grupp är min stora stora skräck och något jag aldrig kommer att vänja mig vid. Min introverta hjärna är helt enkelt allergisk mot det!
Inför redovisningarna på utbildningen som vi ibland hade var jag tvungen att ta lugnande naturläkemedel och fråga mig inte vad jag sa på dessa redovisningar, har inte en aaning eftersom jag inte kommer ihåg ett smack. Black out kallas det väl.

En annan stor skräck man lever med som introvert är BORDSPLACERING på fester. Får ont i magen bara jag tänker på det. Dessvärre så är alkohol ett utmärkt botemedel mot denna personlighet så att vara chaufför på en stor fest med okända människor är tyvärr inte något jag ofta erbjuder mig. Aldrig faktiskt!
För några år sedan gjorde jag nämligen det misstaget att vara chaufför på ett bröllop då min sambo skulle spela fiol och eftersom vi kände till  bruden ifråga blev jag också inbjuden.
Det jag minns mest från den mardrömsliknande middagen var en rik stockholmare med glänsande guldklocka, ringar med mera (vilka han satt och rättade till hela tiden) som bokstavligt talat med näsan i vädret inte mötte min blick en enda gång. Han pratade med gästerna bredvid mig och bakom mig men inte ett enda ord riktade han åt mitt håll.
Det enda roliga med det här var att eftersom jag hade sockendräkten på mig så såg jag vid några tillfällen att han studerade mig när han trodde att jag inte såg. Han var nog trots allt lite nyfiken på den där tysta dalkullan, eller åtminstone på klädseln även om han inte tänkte nedlåta sig att ens försöka konversera med henne.
Hade dock varit kul om han hade provat, då skulle jag nog ha svarat på riktigt rättviksmål, men med tanke på att jag hörde honom mumla till någon bredvid sig ”undrar om dom har catering här uppe” i Dalarna alltså, så kanske han betvivlade att jag var så pass civiliserad så att jag ens skulle kunna föra en anständig konversation

Nåja, det kan inte vara lätt att vara en av de stockholmare som tror att Stockholm och New York är av ungefär samma storlek

Just det, kanske ska tillägga att jag inte heller är så där särskilt snäll som alla tror att jag är bara för att jag inte säger så mycket. Jag har nog mina åsikter om både det ena och det andra, men dem håller jag oftast för mig själv, tänka först och handla sen är ju ett av kännetecknen på introvertism.

Men nu ska jag njuta av kvällssolen och se om jag kanske kan ta några fina bilder ute i trädgården, på återseende eller återhörande eller vad man säger?

Britta

Måste erkänna att jag just nu när jag sitter här ute på bron i kvällssolen med en Findus djupt sovande på soffan efter att ha avnjutit god grillat mat med en äppelpaj som avslutning, tycker att det är så skönt att midsommaren är över.
Egentligen har jag inget större behov av att fira den alls tror jag, det är ju för att alla förväntar sig att man ska fira den som man alltid gjort, som man gör det.
Tror att när barnen flyttat hemifrån och har sina egna familjer att stå i så kommer jag nog att avstå från en hel del sociala tillställningar som jag egentligen deltar i bara för att jag förväntas göra det.
Som introvert är stora folksamlingar och sociala aktiviteter inget man direkt ser fram emot.
Tjuren Ferdnand och jag har nog en ganska överensstämmande inställning till livet.
Sitter hellre härhemma på min bro och tex skriver lite än att gå ner till majstången med ett påklistrat leende och låtsas att det är såå  roligt att träffa alla människor.
Vet att det låter hemskt men så är det och varför inte erkänna det?
För att inte skrämma iväg de få vänner jag ändå har (för att jag väljer att ha det så) så måste jag ju säga att jag visst uppskattar att umgås när jag själv kan välja med vilka.
Introverta människor har oftast få men nära vänner istället för en massa ytliga bekantskaper som man bara diskuterar vädret med (svenskarnas största samtalsämne).
Det tar tid att lära känna mig och jag tar tid på mig att lära känna andra. Visst kan det kännas intressant med nya människor ibland, särskilt när man hittar någon som man verkligen har en massa gemensamt med (händer inte ofta kan jag säga) men i grund och botten är jag nog lite rädd för att få ett alltför stort socialt kontaktnät omkring mig.

Vet att jag tjatar med ordet introvert men blev såå glad när jag hittade ett ord som betyder och innefattar det som min personlighet består av. Länge trodde jag att jag var blyg men egentligen är det inte så jag är heller.
Jag kan verka hur utåt och social som helst när det krävs, även om det då för det mesta är ett skådespel och tar på min energi, och riktigt blyga människor klarar nog inte av att anpassa sig efter situationen på det viset.

Så när jag hittade sidan introvert.se satt jag bara och häpnade över hur mycket som stämde in på mig. Enligt dem är introverta en minoritet (som tur är kanske, annars skulle nog inte samhället fungera så bra).

Introverta vänder sin energi mer inåt, föredrar ensamhet eller mindre sällskap, har större behov av lugn och ro på egen hand.
De tänker först och handlar sen, eller nöjer sig med att bara tänka. (Typiskt mig som dagdrömmer en hel del)
De har få men djupa relationer, sociala aktiviteter tar energi, även de roliga.
Upplevs ofta som lugna och säkra på ytan, (något som jag fått höra ganska ofta trots att jag darrar som ett asplöv på insidan)
Runt 30 procent av befolkningen är helt introverta. Motsatsen heter extrovert och oftast är man lite av båda, (inte jag däremot).
En annan intressant sak är att de  introvertas hjärna  är överkänslig mot alltför stor dos dopamin som bl a frigörs vid sociala tillställningar vilket ofta leder till huvudvärk efteråt, och det stämmer verkligen in på mig.
Får alltid huvudvärk efter att ha ”spelat social” vid tillställningar med många människor, vare sig det har varit trevligt och roligt eller mindre roligt. (Får inte förväxlas med baksmälla, utan gäller även under vardagar).

Ja nog är det intressant allt med alla dessa olika personligheter som finns och ofta önskar jag väl att jag ville och vågade umgås och prata mer med folk. Men jag har vant mig och insett att jag måste låta de flesta tro att jag är stram eller allmänt konstig som jag vet att jag uppfattas som bara för att jag inte säger så mycket.
När man väl lärt känna mig så ser man nog att det finns en normal och inte alls så underlig människa på insidan av det där tysta skalet, och de få vänner jag redan har och som jag eventuellt kommer att skaffa mig har jag nog för livet.

Men nu har jag suttit här så länge så jag tror att jag tar en bit till av äppelpajen, måste hålla mig pigg och vaken ett bra tag till eftersom jag lovat att hämta ett gäng tonåringar inatt, därav en av mina söner som tack och lov nog har lite av både den extroverta och introverta personligheten.
Med andra ord ett gäng som gillar att leta upp och umgås med andra människor och med inställningen, ju fler desto roligare.
Huvaligen säger jag

Ha det bra!
Britta

Känner att jag måste ha något att göra för att hålla mig vaken åtminstone en timme till, (är nog inte lagligt att lägga sig tio i åtta på kvällen trots att rygg och höfter har stelnat ihop och värker och ögonlocken skulle behöva stöttas upp med tändstickor el något)  och vill passa på att visa lite bilder från gårdagens fotosession som jag hade äran att få följa med på.

Modellen är min barndomskamrat Mia (som jag känt sedan vi var sex/åtta år någonting) och fotografen min sambos barndomskamrat Göran som jag väl också känt ett tag vid det här laget, sedan tonåren ungefär.
Hur som helst så är vi ganska likasinnade och om man får säga så utan att låta skrytsam, för det mesta glada och positiva människor. Har i alla fall samma typ av humor och eftersom de är två av faktiskt ganska få människor jag känner att jag kan vara mig själv med så blev det extra trevligt.
Har länge varit nyfiken på att se hur de arbetar och igår fick jag äntligen chansen.

Måste erkänna att jag nog dock är lite skadad av att ha sett på top model och liknande eftersom jag väntat mig att Mia skulle fara omkring och ändra posér medan Göran sprang hit och dit som en Japan med kameran smattrande
Men fick snart inse att vi nu var i Sverige, mitt ute i skogen vid en liten bäck och vi svenskar vill ju gärna göra allt i lite lagom takt sådär!
Frågade faktiskt om hon inte skulle röra på sig mer osv, men fick ett egentligen helt logiskt och svenskt svar:
- Varför ska hon det, när det ser bra ut som hon sitter nu??
Och ja!!!???  Är väl helt rätt egentligen.

Som den sansade svenska fotograf Göran är så valde han lugnt och noggrant ut sina ställen för att få de bästa bilderna. Och Mia satt lika lugnt och tålmodigt kvar så länge han önskade, trots att knott och mygg höll på att äta upp henne.

Den här var en av få bilder jag lyckades bli nöjd med, (trots att Göran förmodligen har många negativa åsikter om den) eftersom jag tycker att den är en bra symbol för Mia som person.
Dels kan man tolka den som att hon ser lite uppgiven ut och söker styrka energi och mod från naturen för att klara av något som kan kännas lite jobbigt. Hennes blick söker liksom och ber om hjälp.
Sen kan man också tolka den som den framåtsträvande och ambitiösa person hon är, med blicken riktad mot nya mål och utmaningar och tillsammans med naturens och vattnets energi kan ingenting stoppa henne.

Sen gillar jag den här också som visar den busiga, levnadsglada Mia som hon är när hon får leva sitt liv som hon vill och önskar.

I alla fall så hade vi några underbara timmar i en lika underbar miljö,  och klockan bara rusade iväg.
Som vi alla vet så går tiden verkligen fortare när man har roligt.

Så nu ser jag fram emot nästa fototillfälle eftersom jag faktiskt fick godkänt som assistent och har blivit lovad att få följa med fler gånger.
Men nu närmar sig klockan nio och det börjar bli tillåtet att krypa ner i sängen.
Så godnatt och sovgott!
Får väl se när jag orkar skriva igen.

Britta

Sitter här och tänker tillbaka på vintern som var.
Plötsligt har man liksom glömt hur kallt det var, hur länge och hur mycket snö som bara föll och föll.
Snöskottande, kånkande på vedkorgar, igenfrusna bildörrar, vattnet som frös och svältande rådjur som inte orkade vara rädda för vare sig människor eller bilar längre.
Katterna som bara sov och sov, på soffan, i sängar, och  på golvet ibland för att svalka sig när vi eldat för mycket.

För att inte tala om dessa snömonster som kunde dyka upp när och var som helst när man var ute och gick i djupsnön.
(Eller var det syrrans bordercollie Diesel som bara äälskade att rusa fram så snön yrde?)

Ja nog var det vinter allt, och jag hoppas verkligen att den var ett undantag.
Och nu sitter man här och njuter av sommaren, allt som grönskar, blommor som blommar, fåglar som kvittrar och termometern visar…???? Öh, vänta nu, vad står det??
Måste anstränga mig lite för att se….hmm? Står det 28?? …eller vänta nu..nej 18 kanske..en åtta ser jag i alla fall…..måste gå lite närmare…???!!!….8??…+8 ??……jaha!!…..joo men….det kan ju vara bra om….???…tja om kylskåpet skulle gå sönder tex …. tänk vad praktiskt, och vad bra vi har det här i Sverige !!….då är det ju bara att ställa ut mjölken, osten och smöret… och inte behöver man någon kylväska heller när man ska till stranden???……??…fast!!…vad ska man där och göra??…Suck!!!!
Snälla sommar, kom nu….vi behöver dig…!!!!

Britta

Ja då sitter man här och har överlevt den här dagen som igår kväll kändes som domedagen, och som vanligt hade jag målat upp problemen mycket värre än det verkligen blev eller var, eller vad man säger.
Det mesta av de övervattnade blommorna gick att rädda och det var ingen som pekade ut just mig som syndabock, åtminstone inte inför hela gruppen på morgonsamlingen som jag var rädd för.
HATAR när man fokuserar på mig i folksamlingar, spelar ingen roll i vilken typ av samling.
Så även om jag hörde en del pikar från vissa håll lite senare så spelade jag dum (något jag är suverän på faktiskt) och låtsades inte alls tycka att jag behövde ta åt mig av dem.
Det var ju ett misstag och vi var faktiskt fler om beslutet, och som alla vet så är det mänskligt att fela!

Har just kommit hem ifrån sista ridlektionen för sommaren och trots att jag så gott som hade bestämt mig för att inte börja i höst igen pga att jag egentligen inte är så intresserad av att rida runt på en ridbana och få till sits, gångarter mm. Så slutade det med att Susanne lyckades övertala mig att ge det en termin till. Hon påstår att hon tycker det gått så bra för mig (och jag som känner mig som om jag satt och studsade runt på en kamel ibland) och att det vore synd att lägga av nu.

Det är verkligen en konst att rida islandshäst och de senaste dagarna har jag tänkt mycket på Mia och hennes Djarfur och vilken tur det är att de har varandra. Två individer som tillsammans verkligen siktar och kämpar mot samma mål vilket verkligen visade resultat på den senaste tävlingen.
Det var nog första men förhoppningsvis inte sista gången jag sett ren och total lycka lysa så i ansiktet på någon som det gjorde på Mia då hon fått reda på att de gått till final.
Tror att de kommer att kunna gå hur långt som helst tillsammans så länge de har siktet inställt på samma mål, och det tycker jag att den här bilden symboliserar.

Men nu måste jag gå och lägga mig,trots att jag hade tänkt skriva lite mer. Om sex timmar ringer väckarklockan och en ny arbetsdag väntar.
Med varmt och fint väder om man törs tro på väderleksrapporten

Britta

Just nu är det faktiskt lite för mycket för min introverta lilla hjärna som har svårt för att ta in och bearbeta typ hundra saker samtidigt.
Dessvärre gäller det både på jobbet och privat, så det går liksom inte att släppa tankarna som snurrar, ens för en minut även om jag jobbar på det hela tiden.
Jag som annars aktar mig för att ha för mycket omkring mig, (just för att jag inte klarar av det) har plötsligt hamnat i en situation då mitt inre känns som det ”myrornas krig” som tv-rutan kunde förvandlas till ibland på ”den gamla goda tiden”.
De senaste dagarna har det dykt upp händelser som jag inte hunnit ta itu med och hittat någon lösning på förrän nästa slår till och då blir det kaos!
Dels har jag fått besked om att en kompis inte mår så bra och hittills har jag inte lyckats prata med henne mer än en kort stund i lördags då jag och yngste sonen irrade omkring på kupolen i jakt på lite nya kläder till honom inför sommaren och konfirmationslägret han åkte på i söndags.
Har henne i bakhuvudet hela tiden men inte lyckats få tag i henne de gånger jag försökt.
Vill heller inte hålla på och ringa alltför mycket eftersom hon kanske helt enkelt inte orkar prata just nu, men det är så svårt att veta vad som är bäst.
Tror i alla fall att hon vet att hon kan ringa när hon vill och att vi kan hjälpa henne om hon ber om det.

Sen upptäckte jag i helgen också blodig avföring i kattlådan och min sambo trodde att han visste vilken av katterna det var. Så nu ska jag i första hand avmaska (vilket jag naturligtvis glömde köpa medicin till idag) och hoppas på att det är ett maskangrepp som orsakat det.
Vidare så har jag glömt att kolla upp priser och beställning av smörgåstårta till midsommarafton då yngste sonen fyller 15 år, vilket jag lovat min mor att göra så snart som möjligt. Hon ska nämligen betala och det uppskattar jag verkligen.

På jobbet är det fullt upp nu fram till midsommar för att jag och min kollega ska hinna plantera och snygga till alla gravar rabatter och krukor inför den helgen.
Dessvärre blev hon sjuk idag och för tillfället vet jag inte hur pass allvarligt det är och när hon kommer tillbaka.
Som om inte det vore nog så är hon och jag de som är mest skyldiga till att våra hundratals plantor håller på att mögla och ruttna bort pga att vi nog vattnade dem för mycket inför helgen.
Det är ju lätt att vara efterklok och med facit på hand så skulle vi inte ha vattnat så mycket som vi gjorde, men när vi såg hur en del av blommorna började sloka på fredagen och med vetskapen om att det skulle bli två dagar utan tillsyn så bestämde vi oss för att det var det bästa att göra just då.

Så nu sitter jag här med en klump i magen och förbereder mig för att ensam ta på mig skulden för det imorgon på samlingen.
Känner mig smått illamående över det, men det är väl bara att genomlida.
Försöker jämför några mögliga plantor för ex antal tusen kronor, med oljekatastrofer och hungersnöd i hopp om att lätta på tyngden över bröstet och ibland lyckas jag med det, men i nästa sekund är obehagskänslan tillbaka.

Så just nu önskar jag att jag hade ett trollspö i garderoben att ta fram och vifta lite med och vips så har min kompis liv ordnat sig till det bästa, och alla katterna är helt friska, födelsedag och midsommarafton planerad och fixad, kollegan är pigg och kry och blommorna lika fina som när de kom i tisdags.

Men så är inte fallet just nu så det är bara att bita i det sura äpplet. Imorgon är det sista gången på sommarridskolan och jag har inte ens lust att gå dit, men vi får väl se hur allt blir imorgon. Överlever gör jag ju i alla fall.

britta

Var ett bra tag sedan jag skrev nu och det har lite olika orsaker. Dels så är jag så trött nu när jag jobbar heltid och dels så har bloggsidan helt enkelt inte funkat som den ska. Men nu tänkte jag passa på att uppdatera lite händelser på senaste tiden. Livet består ju av ibland sorg, ibland lycka och jag har fått en dos av båda delar den senaste veckan.
Det sorgligaste är att min lilla dvärghöna Bejla har fått ”gått vidare” och förhoppningsvis lever ett skönt hönsliv nu på ”andra sidan”. Det började med att hon plötsligt haltade svårt, men vi levde på hoppet ett tag och trodde att hon skulle bli bättre vilket hon blev också, i alla fall tillfälligt. Men efter två veckor utan någon större förbättring tog vi beslutet om att hon skulle slippa lida mer, (om hon nu gjorde det?), det är såå svårt med höns, eftersom de kan låtsas friska för att inte resten av flocken ska få för sig att picka ihjäl dem, som de ibland gör med individer som visar sig svaga och sjuka. Hon försökte in i det sista att ”vara med” och leva som vanligt med sina kompisar men det märktes att vilopauserna blev tätare och orken tröt ibland. Dessutom började hon tunna ur och var nog bara hälften så stor som sin ”syster” Freja alldeles innan hon fick somna in.
Så just nu har vi bara två höns och naturligtvis tuppen Hugin kvar. Men imorgon kväll efter ridningen åker jag till Solberga för att hämta en ny ”sällskapsdam” till lilla Freja som verkar sakna en kompis av sin sort, (dvärgkochin). Hon följer inte gärna med Hugin och Idunn på deras långväga äventyr utan vill helst vara i närheten av hönshuset, något som tydligen är lite typiskt för rasen.

En annan sorglig men egentligen inte helt oväntad händelse är att Ebbe, min hittekatt har gjort sitt första utfall mot mig. Mitt i en gosstund, när jag för första gången vågade klappa och klia honom lite försiktigt  kom tassen farande med utspärrade klor följt av en fräsning.
Jag visste ju att han kunde tänkas ha den här reflexen som en del katter har och med tanke på den lilla kontakt han haft med människor den senaste tiden så vore det nog konstigare om han skulle vara helt stabil psykiskt.
Men det kändes i alla fall hemskt och sorgligt eftersom han mer eller mindre skrev på sin egen dödsdom i och med den handlingen. Dessvärre verkar det för ovanlighetens skull bara vara jag i famliljen som vet att det inte finns något hopp om att få honom tam och hanterbar vilket är nödvändigt för att han ska få leva ett värdigt kattliv, så än så länge lever han och kommer förbi ibland för att få en bit mat.
Jag får nog lov att be någon annan om hjälp med avlivningen eftersom min sambo erkänt att han inte kommer att klara av att göra det. Vi har ju fäst oss vid våran enörade kompis och det känns inte bra att låta hans liv ta slut nu mitt i den vackraste årstiden. Övriga familjemedlemmar tycker att han ska få leva i alla fall över sommaren men det känns inte rätt heller med tanke på att han redan har massor av fästingar och skabb i bägge öronen, och att kunna behandla honom för det är nog inte att tänka på. Han är fortfarande skygg och litar inte helt på oss även om det blivit mycket bättre på sistone, så att med (tjocka handskar) och våld tvinga honom till vård vore nog bara att skada förtroendet för människor ännu mer.
Så vi får se hur det blir med lille Ebbe, jag försöker i alla fall intala mig att han åtminstone hann få det lite bra under sin sista tid här på jorden. Mat, kärlek och omtanke har vi i alla fall kunnat erbjuda honom, även om han förtjänar så mycket mer, efter en så hård vinter.

Men nu till lite roligare saker. Följde i helgen med min kompis Mia till Sandviken för att titta på när hon och hennes underbara islandshäst Djarfur tävlade.  Det gick otroligt bra för dem och äntligen fick de visa vad de faktiskt kan åstadkomma tillsammans. Med tanke på att det bara var den tredje eller fjärde tävlingen de ställer upp i så kan man undra hur långt de kommer att kunna gå när de tog sig till B-final och där lyckades komma på en andra plats.

Här hade jag tänkt mig att lägga in en bild på det stolta paret men eftersom bloggsidan tänker krångla så får det väl bli en annan gång

Tycker i alla fall att det är så roligt att det gick så bra för dem och har väl aldrig sett en person fullkomligt lysa av glädje så mycket som Mia gjorde när hon fick nyheten om att hon gått till final.
Hon och Djarfur har verkligen jobbat för det här och är så väl värda framgången. Nu tror jag att de siktar på en ny tävling i augusti och jag hoppas verkligen att jag får äran och möjligheten att följa med den gången också

Men nu måste jag göra lite nytta, tvättvikning står på programmet.

Britta

Om det inte varit för vetskapen om att min yngste son kommer att tillbringa största delen av dagen framför sin dator, vilket får mitt samvete att ”gnola”, så hade den där dagen nästan varit overkligt perfekt.
Sitter här i min ensamhet och avnjuter min frukost. Ute är det himmelskt vackert med solsken från en klarblå himmel och morgondimma som sakta skingras och försvinner medan fåglarna kvittrar ikapp.
Om två timmar ska jag befinna mig i Blecket och vara på väg att göra i ordning den häst (vet inte vilken men misstänker Draumur) som ska bära mig på ryggen i tre timmar.
Tre timmar på hästryggen i säkerligen trevligt sällskap och underbar nyuppvaknad och spirande natur. Om det inte vore för samvetsgnaget så hade jag nog tvivlat på att det här verkligen händer.

Apropå dåligt samvete! Var sitter samvetet egentligen? Känns det olika för olika människor?
Mitt känns liksom mest i området kring halsen och bröstet någonstans. Som en slags tryckande känsla som nästan går över i ett illamående när det är som värst. Hur förklarar dessa stackare som bara tror att vi består av kött och blod att man fysiskt kan känna av såna här känslor?
Vill de påstå att det är något organ i kroppen som gör att vi upplever dåligt samvete? Då måste ju vissa organ saknas hos en del människor eftersom det uppenbarligen vandrar omkring ”kött och blod varelser” utan något som helst samvete i vårat samhälle.
Nej, jag tror att det är vår yttersta kropp som gör sig påmind.  Energikroppen, den som för tillfället och för det här livet valt att gå in i den fysiska kropp jag just nu består av, och som innefattar våra sju ”schakran” (energifält).
Mitt samvete sitter nog i halssckakrat som är viktigt på många plan te x känslomässigt.
Tänk bara på ”klumpen i halsen” man känner ibland vid sorg. Det är halssckakrat som reagerar.

Hur som helst så ska jag försöka njuta av den här dagen så mycket som möjligt. Får försöka förvilla det dåliga samvetet ett tag och ta itu med det när jag kommer hem igen. Kanske kan vi ta en fisketur eller något om det fina vädret håller i sig.
Men nu måste jag förbereda lite inför dagen. Tuppen och hönsen ska matas och släppas ut. Katter ska släppas in och matas. Måste kolla vilka kläder jag ska ha på mig. Vi lever ju i väderöverraskningarnas land och vad som helst kan egentligen hända. Allt från tropisk kvav värme till kylande regn och vind kan drabba oss idag.
Men vad gör väl det när man sitter på en fyrbent levande värmande varelse. Vi får väl värma varandra helt enkelt och ingen av oss är väl gjorda av socker så lite vatten ska vi nog överleva

Britta

Är ganska mör idag efter att ha grävt några meter i jord full av stenar i alla storlekar, små envisa trassliga och stora tjocka sega gamla björkrötter. Jag och fyra till från jobbet blev skickade upp till Bingsjö kyrkogård för att hjälpa den enda människan som jobbar där med att göra i ordning för, och plantera en ny häck av måbär.
Slitigt och jobbigt, men i gott sällskap är allt arbete en fröjd
Vädergudarna var också med oss och lät det regna ordentligt när vi var inne på rast för att sedan se till så att det blev uppehåll när vi jobbade som mest.
Så idag har det svurits, (finns nog inga som svär så mycket som vi kyrkogårdsarbetare), skrattats, svettats och snackats om allt mellan himmel och jord, medan några meter ny fin häck blev planterad.
Älskar det här jobbet eftersom man verkligen ser resultat av det man gjort innan man går hem för dagen.

Igår hade jag första ridlektionen med ny grupp och på ny tid, och eftersom vi bara var fyra stycken inklusive en redan så duktig tjej som Susanne inte behövde koncentrera sig så mycket på så kändes det som om man fick ut mer av den här lektionen än förra omgångens lektioner.
Hade Draumur igen och den här gången krånglade han knappt alls, (undrar om dessa lektionshästar kan känna igen och komma ihåg vilken ryttare som säger ifrån och inte?) , dessutom fick vi äntligen gallopera och det kändes hur bra som helst
Draumur och jag var överens om när vi skulle trava och när vi skulle galoppera så det flöt på trots att de framför mig hade lite problem av olika slag.
Ibland när jag rider får jag en känsla av att man kommunicerar med hästen bara genom tankarna men det kanske bara är inbillning. Härligt är det i alla fall när man i tanken ser vad och hur man ska göra och hästen verkar vara helt med på det, precis som om man viskade det i hans öra
En fantastisk känsla är det i alla fall, inbillning eller ej!

Fick också en del beröm när vi skulle växla ganska snabbt mellan trav och tölt och då känns det naturligtvis ännu roligare, särskilt när man vet att Susanne är ärlig och talar om när hon tycker det ser bra ut och när det inte gör det.
Det är ju så en bra lärare ska vara, vad det än gäller.
Den övningen var förresten väldigt nyttig eftersom jag ibland kan ha svårt att känna skillnad på trav och tölt. Är så olika på olika hästar också och hur uppvärmda de är. På en del känner man sig som en studsboll och en del bara flyter man fram på när det går som bäst, och ibland när jag tycker att jag fått till en bra tölt, talar Susanne precis om att hästen travar osv.
Kunde aldrig tro att det låg så mycket teknik och finkänsla bakom islandshästridning, men roligt är det!

Men nu måste jag hoppa i säng. Snart ringer den där kära väckarklockan igen

Britta

Känner att det var så längesedan jag skrev något nu så jag tvingar mig att ta fem minuter även om hela min kropp helst skulle vilja krypa ner i sängen och bara blunda, sova och drömma sött ända fram till morgonen

Som om jag inte skulle bli nog trött av mitt  fysiska utomhusarbete från 6 30 till 16 00, så fick min hjärna plötsligt för sig igår kväll att den inte kunde somna.
Låg och vred mig, svettades och lät alla möjliga tankar virvla runt i huvudet fram till minst kl 3 10 då jag senast minns att jag tittade på klockan.
När alarmet gick 4 45 så var man inte särskilt motiverad för en ny arbetsvecka. Men som tur är så har jag ett jobb som jag älskar och när man hör fåglarna kvittra och solen försiktigt sträcker in ett par strålar i glipan i rullgardinen så tog jag mig faktiskt upp utan alltför mycket motstånd.

Förstår inte varför det ibland ska vara så svårt att somna in fast man är så trött. Visserligen hade jag efter söndagskvällen en del nya intryck och tankar att bearbeta men när det är av det positiva slaget brukar det snarare fungera som en godnattsaga.  I och för sig så var det en del upplevelser som fick mig att få lov att ändra lite på  mina planer och drömmar för framtiden men egentligen inte så drastiska förändringar så att jag skulle behöva ligga sömnlös.

Det är ju någon mening med allt som sker och i slutändan blir det nog bra i alla fall

Men nu ska jag snart ta en kvällspromenad med mina söner och efter det en dusch innan jag ramlar i säng och förhoppningsvis somnar sött till mina nya tankar om hur min framtid som eventuell hästägare ska se ut

Britta