lillasysterfix

Eftersom jag inte får någon större reaktion här hemifrån när jag visar denna bild på en häst som ser ut att vara tagen direkt ur en saga eller någon fantasyfilm, så sätter jag ut den här istället.
Det är just det som är så skönt med att ha en blogg där man kan få utlopp för tankar och upplevelser som man känner att man bara måste prata om även om det inte finns någon i närheten som kan förstå hur viktigt det är.
Bilden kommer ifrån en bok jag lånat på biblioteket och när jag slog upp den här sidan fick jag liksom lov att dra efter andan.
Har inte ord för att uttrycka vad jag känner om den här hästen!
Kan den verkligen vara på riktigt! Hur jävla (ursäkta uttrycket) fin får man vara???
Norikerhäst heter den.  Ett kallblod naturligtvis.
Blir bara mer och mer fascinerad och intresserad av dessa tunga raser, som ju oftast är så lugna trygga och snälla också. Snacka om kompis.
Jag är ju så tokig så att jag till och med skulle kunna ha en ardenner att lufsa runt på i skogen, och då är man ju inte riktigt godkänd bland hästfolk har jag förstått.  En reaktion jag fått på det är ”Nej men skogsmulle kan man väl inte vara”  en annan är, i lätt irriterad ton ”nog ska du väl göra något annat än att bara skritta i skogen om du skulle skaffa häst!!”

Javisst! Svarade jag på det, nog vill jag väl ta en galopp ibland också!!
Det var tydligen fel svar eftersom det mest blev en hopsnörpt mun som reaktion.
Vill tala om att jag aldrig fått den här typen av reaktion från min barndomskompis Mia som också är hästmänniska men som däremot har en öppnare syn och mer förståelse för andra människor. Och trots att jag vet att hon och jag har olika uppfattningar om vad ett hästägande innebär eftersom hon gillar utmaningar och att tävla så vet jag att hon kan  förstå mig och mitt tankesätt. Tack och lov för henne.

Tänk en barbackatur på den här en varm sommarkväll!

Man undrar om dessa ryttare vet hur lyckligt lottade de är.  Vilka underbara varelser!

Nåja jag är ju van att betraktas som lite underlig så varför inte fortsätta med det. Verkar som om en del blir irriterade för att man liksom inte ”följer med strömmen” och vill stoppa in sig i de fack som redan finns.
Men varför är det så underligt??  När ska vi inse att vi alla är olika och låta var och en vara det??
Och varför måste man stöta bort de som är udda? Varför inte ge personen en chans och lära känna den istället?  Är det så skrämmande? Är man rädd för att bli ”smittad” och tappa ”vanliga Svensson” masken??
Ja jag begriper inte vad det är med folk ibland, men tydligen har vi människor ett stort behov av att passa in i vissa mönster och ramar, och det måste vara rädsla som ligger bakom det.
Och när någon utanför ramarna dessutom lyckas med något den tagit sig an så slår en annan vanlig åkomma till.
AVUNDSJUKAN!!

Ja det finns många olika anledningar till att tappa andan, och en sak är säker.
Man ska aldrig sluta att förvånas. För just när man tror att man hört det mest underliga man trodde att någon kunde säga eller göra så får man nästa dag veta något som slår det med hästlängder.
Det är en underlig värld och tid vi lever i, men alltid lär man sig något. Och det är väl det som är vitsen med att vara här på denna jord.

Britta

Åtminstone när det gäller mig som brukar ramla i säng strax efter nio och somna vid halv tio ungefär.
Nu är klockan 22:40 och jag känner mig inte särskilt trött. Gillar inte att vända på dygnet eftersom jag mycket hellre går upp tidigt på morgonen, men vad gör man när det helt enkelt inte går att sova.
Dels beror det väl på värmen och dels för att jag är inne på min fjärde lediga dag utan någon väckarklocka som brukar ringa 4:30 men tycker ändå inte att jag medvetet vänt på dygnet. Det har liksom smugit sig på utan att jag märkt det.

Hittills har mitt semestrande inte gått som planerat, utan har fått flytta fram en badutflykt till ett ställe som heter Björkviken i två dagar nu av olika anledningar. Men imorgon ska det bli av i alla fall, så då packar vi matsäck och beger oss iväg vid tolvtiden ungefär (om alla trötta tonåringar har vaknat då), och sen hoppas vi på uppehåll och gärna lite sol några timmar innan vi åker hem igen.
På torsdag är i alla fall dressinturen inbokad och den gör vi vare sig det blir uppehåll eller inte. Vi är ju inte gjorda av socker precis.
Sen på fredag kväll ska jag på personalfest i ett inrett båthus vid sjön Ljugaren, och ja sen är semestern nästan slut för den här sommaren.  Fyra dagar till har jag att ta ut och gör det väl i så fall i samband med en helg så att det känns som lite extra lång ledighet.
Men jag ska inte klaga. Trivs så bra med mitt jobb så det är det värt.

Inte nog med att jag inte är trött, nu börjar det kurra i magen också!
Typiskt!
Då är det väl bara att stoppa i sig något  innan man kommer i säng. Annars är det definitivt omöjligt att somna.

Nattmacka är verkligen inte någon bra vana men vi får väl hoppas att det går över när jag börjar jobba igen.
Å andra sidan kan man väl unna sig det när man har semester och mest svettas hela dagarna som man faktiskt gör nu när det äntligen blivit riktig sommar.
Britta

Tog dessa bilder idag när sonen kommit ut från kyrkan och den sista konfirmationsgudstjänsten, och de har stort symboliskt värde för mig (även om de inte är tekniskt bra ur en proffsfotografs synvinkel).
Som en ko på grönbete kände Albin hur det spratt i benen och tog en svängom på grusgången på väg mot friheten och sommarlovet som han längtat efter.

Ja här dansar han min yngste son på väg ut i vuxenlivet, otroligt att han blivit så stor. Tycker att vi kom hem från BB  för ett par år sedan ungefär till en svartsjuk storebror som nog helst tyckte att vi kunde ha lämnat kvar den där lilla varelsen på BB. Emil ville nog helst ha mamma för sig själv.
En rolig kommentar han hade om sin lillebror när Ablin var lite drygt ett år och hade börjat gå, var när vi var på biblioteket och en äldre dam kom fram och ville prata lite med pojkarna.
- Akta dig för den där lilla! För han bits han!
Så någon flödande syskonkärlek har det aldrig varit dem emellan och för övrigt är de väldigt olika på många områden. Men jag vet att när de är vuxna och själva ska till med familj och barn så kommer de att ha glädje av varandra.
Kan inte påstå att jag var särskilt förtjust i mina storasyrror när de var i tonåren heller

Britta

Ja då har även yngste sonen blivit vuxen då ! Dessutom får han numer söka jobb, gå på dans och bära kostym. I alla fall var det så förr när man hade konfirmerat sig, vilket min yngste son gjort idag.
Man räknades alltså som vuxen efter konfirmationen och var då stor nog att i stort sett klara sig själv.
Vilken skillnad mot idag när det inte är ovanligt att man bor hemma ända tills 20 års ålder, och kanske mer.
Underlig utveckling av samhället egentligen. Känns nästan som om det går lite bakåt på det området, men å andra sidan lever vi betydligt längre nuförtiden.
Förr fanns det ju gott om arbeten också som inte krävde utbildning, vilket det inte gör idag.
Vet inte vad som är bäst egentligen, för även om vi har det otroligt bekvämt idag så tror jag nästan att man mådde bättre psykiskt förr.
Idag ställs helt andra krav och förväntningar och alla måste ”bli något”.
Stressande och jobbigt för de som helst lever ett enkelt liv och inte tycker att materiell status är det högsta i livet.

Nåja, men nu är det ju 2010 och nog vill jag helst ha mina pojkar hemma några år till innan jag puttar ut dem ur boet, och när de en dag kommit så långt att de fått utbildning, arbete och egna hem så kommer mitt största och för mig viktigaste mål i livet att vara nått.
Lustigt vad föräldraskap gör med en människa.  Känns som om man skulle kunna offra hur mycket som helst bara för att barnen ska få vara lyckliga. Det egna jaget och egot blev liksom lagt på en hylla någonstans samma dag som det första barnet föddes och ligger nog kvar där några år till.
Jag menar absolut inget negativt med det utan tycker bara att det är så fascinerande att det fungerar så rent biologiskt. Barnens behov går helt enkelt före ens egna utan att det känns självuppoffrande.
Det ligger väl i vår instinkt och natur att känna så och är väl inte så konstigt om man ser till djurriket.
Försök att ta ungar ifrån vilken ”djurmamma” som helst.
Björnhonan tex, sitter nog inte hellre kvar och äter blåbär (även om det är det bästa hon vet) om något hotar hennes ungar. Älgkon tvekar inte ens att attackera en bil som hon annars flyr för livet ifrån, om bilen blir ett hot mot hennes kalvar.
Den egna artens överlevnad handlar det väl om. Starka krafter!

Imorgon har vi den avslutande delen av konfirmationen kvar då det blir högmässa med nattvard och hela köret, och sen väntar en semestervecka tillsammans med familjen.
Blir förmodligen den enda hela vecka vi har tillsammans så vi får väl passa på att nöta på varandra.
Vi får se vad det blir men vi siktar på en dressintur, bad, fiske, ev övernattning i klittastugan och kanske någon annan dagsutflykt.
Det  visar sig, men stress ska det i alla fall inte bli frågan om. Vi tar dagen som den kommer så brukar det bli bra.

Men nu ska jag ägna mig lite åt Rasmus som faktiskt kom hem nu igen, för andra gången sedan två veckor före midsommar. Antar att fästingplockning står högt på listan.
Äckligt, men man vänjer sig. Får dagligen plocka fästingar från katterna nu, och har man fyra stycken (katter alltså) så blir det en hel del.

Britta

Av bloggsidan alltså!

Eftersom andra bloggare verkar byta utseende på sidan lite då och då så tänkte jag testa detsamma, men jag vet inte om jag trivs riktigt bra med det här utseendet än.
Har lite svårt med den chockrosa överskriften, men annars är det okej tycker jag, lite somrigt sådär som det faktiskt är ute nu.
Tänk att det blev sommar till slut efter denna vargavinter, njuter verkligen varenda sekund av solen och värmen även om det mitt på dagen idag på jobbet blev lite lite småsvettigt ett tag  när jag låg på knä och rensade häck medan solen stekte på.

Men jag klagar absolut inte. Svettas hellre än fryser i alla fall och det är så kort tid på året vi får uppleva det här.

Nu på kvällen har jag stått på vedbacken och kastat in det sista av högen. Så nu är det äntligen under tak i alla fall, även om en hel del travning är kvar, men det kan man göra någon regnig dag istället.
Stod där barfota i kvällssolen och kände hur jag bara njöt. Helst skulle jag gå barfota överallt, hela sommaren men det funkar ju inte i dagens samhälle Och på jobbet måste vi ha arbetsskor med stålhätta, eftersom det faktiskt finns en risk för tippande gravstenar. Och jag lovar att det inte är något man skulle vilja fastna med tårna under.
Ibland när vi ska ”rikta” stenar som börjat luta måste vi vara två för att lyckas med det, så det är inga lättviktare precis.

Apropå att gå barfota så har jag funderat lite extra på det här med tidigare liv.
Jag har faktiskt ibland funderat på varför jag egentligen är så olik mina två systrar på många sätt.
Jag älskar djur av alla slag medan de nog helst skulle vilja vara helt utan djur. Den ena har visserligen både hund och katt och den andra två katter men det är verkligen inte pga att de själva ville skaffa utan för att deras barn och i det ena fallet, sambon ville ha hund.
Hästar ser de nog mest som blodtörstiga varelser som bara väntar på ett tillfälle att hugga till.
Skriva dikter och berättelser är nog inte heller något de skulle ägna tid åt, vilket jag ser som terapi och en chans att ge utlopp för sin fantasi.
Vet att de vid ett tillfälle skulle logga in på min dator och fick se genvägarna till två av mina pågående berättelser, varav den ena heter Nattfjärilen och den andra något för dem så konstigt som Zeisma.
Det blev knäpptyst en stund och hörde dem sen mumla något om ”va vad är det där för något” , kastade en blick på varandra och fortsatte sedan för att ta sig in på internet.
Verkade nästan som om att det blev lite pinsamt och när jag sa att det var något jag skrev på så sades det inte mer om saken, alltså inget intresse av att läsa det heller.
Sen vet jag också att de verkligen ogillar att jag vill ha långt hår. De är kortklippta och ändrar färg och frisyrer flera gånger per år. Själv klipper jag topparna när det behövs som mest och på senare tid har jag även slutat bleka slingor vilket jag gjorde ganska länge. Nu får solen bleka det istället och sen får det väl bli mörkare på vinterhalvåret, det ser hur som helst mest naturligt ut och jag trivs med det.
Jag vet inte varför men tycker nog helst att tjejer/kvinnor ska ha långt hår. Dels ser man faktiskt yngre ut (om det nu känns viktigt) och dels så tycker jag att man förlorar så mycket av sin kvinnlighet när man klipper sig kort.
Visst vet jag att mitt hår är ganska tunt, torrt och stripigt men jag vill ändå inte klippa mig, så är det bara.

Tror inte heller att de tycker om och kan uppleva saker på de sätt som jag och Mia min barndomskamrat kan göra tillsammans, som tex att en stjärnklar kväll stå och njuta av stjärnhimlen och se att det faktiskt lämnas små budskap där om man är uppmärksam:)
Jag tror att de tycker att sånt är mest barnsligt och pinsamt och inser inte att det ju egentligen är tvärtom. Man har kommit så långt så att man kan låta barnet inom sig leva! Det ska ses som en mognad.

Så hur som helst så blev jag inte så förvånad när Mia (som har en stark medial begåvning och en hel del kontakt med andra sidan) skrev att hon sett att vi varit systrar i ett tidigare liv, som indiankvinnor.
Inte så konstigt kanske att jag faktiskt känner att jag har mer gemensamt med Mia när det gäller djur, natur, fantasi, drömmar osv än med mina egna systrar i detta liv.
Tänker också på de lekar jag och Mia hade som barn. Uppslukade och nästan övertygade om att leken var verklighet, och naturligtvis innehöll lekarna många gånger, hästar.
Vi har också samma syn på romantik och är nästan säker på (trots att jag inte frågat henne på senare tid) att Mia också gillar filmer från engelskt 17-1800-tal med riktigt kärlek.  Så där sliskigt romantiskt som mina systrar förmodligen bara tycker är lite fjolligt:)  Ja romantiska och äventyrliga filmer överhuvudtaget tror jag att vi båda gillar, som tex robin hood, braveheart, sagan om ringen, ronja rövardotter, arn, för att inte tala om Ivanhoe. Tänk vad vi njöt av filmen Ivanhoe när vi var små. Kärlek, hjältar, riddare och vackra (långhåriga naturligtvis) prinsessor

Nåja, nu går klockan och jag måste se till att komma i säng. Får se om det kommer fler tankar på det här området. I så fall återkommer jag nog imorgon.
Godnatt!

Britta

Det slog mig idag när övriga familjemedlemmar drog iväg på sitt och jag återigen blev ensam kvar hemma, att det här faktiskt är den verklighet som snart väntar mig.
Sambon är ute och tränar och sönerna tar sina mopeder och sticker iväg på tex badning som idag.

Och här är jag i min ensamhet, och måste säga att jag verkligen stortrivs med det.
Men just när jag går omkring ute i trädgården och rensar och klipper lite, mest för själens skull så kommer jag att tänka på alla dessa människor som faktiskt är ensamma mot sin vilja.
Visst älskar jag dessa stunder i ensamhet, som ger tankar och känslor över saker och ting en chans att liksom komma ikapp när man inte har andra människor omkring sig .
Men det är ju trots allt en självvald ensamhet och om jag skulle vilja så kan jag bara gå ett par hundra meter ner till min syster eller mina föräldrar och plötsligt är jag inte ensam längre.
Min sambo har en vän som lever ensam och inte har någon levande släkting omkring sig. Han var här och åt med oss häromdagen och talade om att han skulle in på en axeloperation.
Sambon frågade om han skulle ha hjälp av något slag, med skjutsning, hämtning el liknande men det var redan ordnat.
Han nämnde dock något om att han hoppades att det skulle gå bra med av och påklädning och sådant som kunde bli lite knepigt i början, och det var då jag började fundera på hur det skulle vara att leva så som han gör.
För även om jag gillar, och nästan föredrar ensamhet så är det ju inget jag skulle välja om jag var nyopererad.
Visst har han väl vänner och bekanta, men när kvällen kommer och alla stänger sin dörr så sitter han ju trots allt där ensam igen och jag tror att det är få vänner som skulle föreslå att han kunde bo hemma hos dem ett par dagar eller att komma och bo  hos honom ett tag.
När det kommer till kritan så har ju alla så fullt upp med sitt eget.

Ett tag var mitt liv ganska svartvitt och jag kände mig mer som en vandrande robot än som en människa med själ, men de senaste åren har det hänt mycket med mig personligen och jag har börjat inse vilket fantastiskt liv jag egentligen lever.  Vilka underbara människor (och djur naturligtvis) jag har omkring mig. Familj och vänner som jag har förmånen att umgås med och utvecklas tillsammans med.
Numer känner jag tacksamhet varenda dag bara över att finnas till och ha ett sådant fritt och i jämförelse med många andra, rikt liv på många sätt.
Dessutom har jag ju förstått och insett (fast det tog några år) att jag inte bara är den jag är just nu, utan har levt och kommer att leva många jordeliv till, och att många av de människor jag trivs med att ha omkring mig, har följt och kommer att följa med mig i fortsättningen.
Kanske kommer jag att få pröva på ett liv i ensamhet, eller så har jag redan gjort det eftersom jag i detta liv lärt mig och förstått att man ska uppskatta att ha vänner och familj omkring sig.

I ett av mina tidigare liv befann jag mig i Tunisien någon gång på 1800-talet och levde där i ett ganska olyckligt och kontrollerat äktenskap med misshandel och underkastelse, och efter att ha upplevt det genom en regression så kände jag mig så otroligt tacksam när jag vaknade igen och insåg vilken snäll man jag lever med den här gången.
Vad jag vet så har jag ännu inte träffat på han som behandlade mig så illa men när och om han dyker upp så kommer jag nog att känna igen honom, om inte annat så på blicken.
Men man vet aldrig, kanske finns han redan i min närhet?

Spännande är det i alla fall och även de som tvivlar och tycker att jag tappat förståndet helt måste väl erkänna att de känt den där bekanta känslan med människor de aldrig träffat förr. Eller obehaget som vissa kan ge trots att man aldrig tidigare umgåtts med personen.
Och även om våra hjärnor inte minns, så gör alltid själen! Och visst är det en häftig känsla när man får vara nära en av de själar man delat många liv och erfarenheter med.  Ord kan nästan bli överflödiga och man känner sig nöjd med att ”bara vara”.

Britta

Kände att jag måste göra ett till inlägg idag, alltså två på samma dag vilket var längesedan.
Det var bara det att en liten händelse här på kvällen (då jag dessutom höll på att gå under av tristess) gjorde att jag piggnade till och fick massor av ny energi.

Min katt Rasmus som varit borta i lite drygt två veckor nu satt nämligen helt plötsligt i hallen.
Kanske inte är något konstigt med det, och särskilt inte när det gäller Rasmus som verkligen är en riktig ”Rasmus på luffen” eftersom han oftast på somrarna väljer att vara borta i veckor i sträck.
Men nu var det nämligen så att jag inatt mitt under en av mina vanliga lite röriga drömmar (drömmer mycket), så är det nästan som om någon skulle trycka på en pausknapp eller som när det blir reklamavbrott på tv och drömmen upphör för en stund. I nästa sekund visar sig Rasmus för mig och den här bilden känns liksom klarare och verkligare än den ”pausade” drömmen.
Det var bara frågan om ca två sekunder och jag såg att han smög sig in under vårat härbre här på gården, och kände hur glad jag blev över att se honom igen. Det är ju alltid lite oroligt när någon av katterna är borta, trots att jag vet att just Rasmus har för vana att vara ute på luffen på somrarna.
Jag vet att jag utbrast ”Nämen, där är ju Rasmus” och i nästa sekund försvann bilden av honom och den ”pausade” drömmen fortsatte som om ingenting hade hänt.

För mig är det ingen tvekan om att vi djur och människor kan kommunicera på andra sätt än att tala till varandra. Och i det här fallet ville han nog meddela att han var på väg hem.
Jag har de senaste dagarna tänkt lite mer intensivt på honom och bett honom om att komma hem och åtminstone visa sig en stund, och det gjorde han.

De som hävdar att katter har det bäst som innekatter är välkomna hit och titta på konditionen på Rasmus päls när han levt på vad naturen gett ett par veckor.
Nästan pinsamt hur mycket mer glans och smidighet pälsen får efter den dieten.
Ett välmående rovdjur helt enkelt.

Så även om jag gärna ordagrant skulle lyssna på vad Rasmus har att berätta om sitt senaste äventyr så nöjer jag mig med den kontakt vi ändå har och är glad så länge han vill dela den med mig.
Och de människor som gärna vill tro att mobilen är det enda kommunikationsmedlet får gärna fortsätta att tro det, men det är synd, för de missar nog en hel del

Nu har Rasmus i alla fall fått mat, blivit avmaskad och kammad och naturligtvis fått några ostskivor också (absoluta favoriten), så efter den just nu pågående och mycket noggranna tvätten kommer han nog att ge sig iväg igen.
Men vad gör väl det, så länge han är lycklig och mår bra av det
Snart kommer vintern igen, och då tillbringar han sin tid på kökssoffan, så jag kan verkligen förstå behovet av att vistas utomhus så länge som möjligt.

Britta

Britta

Ja då har vi varit i Klitta fäbod och rest upp den årliga lilla majstången. Tror inte att det varit så varmt någon gång förut och vissa åkte till sjön för att bada både två och tre gånger.
Själv nöjde jag mig med ett dopp, men hade förmodligen blivit fler om sjön legat lite närmare. Eftersom det är några kilometer att åka på en torr och dammig grusväg så är man egentligen lika svettig när man kommer tillbaka som när man åkte. I alla fall med våran bil som inte har AC,eftersom man helst inte vill ha rutorna nere när det dammar som det gör.
Men med någon grad lyckades nog doppet sänka kroppstemperaturen i alla fall för en stund.

Efter badet var det bara att ta itu med majstångresningen som är så pass lätt så att barnen, med viss hjälp klarar av det på egen hand. För det mesta får vi säga åt dem att ta det lite lugnare för att vi ska hinna njuta lite av själva proceduren.
Spelmännen vill väl också helst hinna med åtminstone en halv låt innan den är uppe.

När majstången är rest är det dags för grillning och mys runt elden, ända tills knott och mygg gör det omöjligt att stanna kvar. Igår var det dock ovanligt lite flygfän, dels pga lätt vind och kanske pga värmen också.
Vårat blod kanske inte håller någon god och behaglig drickstemperatur när det är trettio grader i luften?

Min systerdotter som satt bredvid mig på filten vid brasan passade på att lägga en svart knapp eller vad det var på min näsa när jag låg ner en stund och bara njöt av tillvaron.
Och när hon dessutom lånade kameran och tog ett kort på mig där, halvt på väg in i drömmarnas land så lyckades hon faktiskt få till en bild som jag själv står ut med att titta på, trots att det är jag som är med på bilden, och dessutom en närbild på mitt ansikte. (Avskyr framförallt närbilder).
Trots att den verkligen visar sanningen med rynkor, näshår och hela härligheten så tycker jag att jag ser nöjd och glad ut där jag ligger med denna svarta prick på näsan.

Visserligen får jag väl tacka tyngdlagen för att den hjälper till att hålla ner mina hamsterkinder men säg den fotograf som inte tar till vissa knep för att få till bilderna

Här är hon, mästerfotografen som fick till bilden på moster som moster själv faktiskt inte ville radera för en gångs skull.

Det roliga är att den svarta pricken var avgörande för det beslutet. Utan den hade jag nog raderat direkt, även om jag inte riktigt kan förklara varför.

Skönt hade vi det i alla fall och måste säga att jag ser fram emot detta midsommarfirande mer än den ”riktiga” midsommaren då det enligt mig är alldeles för mycket ”folk i farten”.
Hela miljön med stugan utan el och vatten och skogen runtomkring är ju så avkopplande. Är nog därför jag ser så nöjd ut på bilden.
Inre frid kallas det väl
Tacka vet jag skogen!

Britta

Kände att jag bara måste skriva av mig lite eftersom jag nyss läste något som fick mig att få någon slags panik som jag egentligen inte har någon anledning att känna.
Ägaren till de hästar jag ridit på en gång i veckan i ca 5 mån (min ridlärare alltså) skriver på sin blogg att hon fått sådan respons på annonsen hon satt ut på några verksamhetshästar hon måste sälja.
HJÄLP!!!
Vad är det som händer inuti mig, undrar jag?
Visst har jag haft i bakhuvudet att tänk om man i framtiden kunde få chansen att köpa någon av dessa underbara trygga och lugna hästar som man faktiskt lärt känna en del, när de går i pension, som de ju måste göra någon gång.
Men vad jag MÅSTE förstå och fatta, är att det är inte dags för mig att bli hästägare än på många år.
ÄNDÅ sitter jag här nu och får någon slags ångest över tanken på vilka hästar det är hon tänker sälja.
Ibland HATAR jag att vara djurvän!
Varför måste jag hela tiden få en massa känslomässiga band till varenda djur jag råkar träffa mer än en gång i livet!
Man KAN inte äga all världens hästar, hundar, katter mm. bara för att man sett dem i ögonen och sett individen istället för bara ytterligare en häst, hund, katt mm.
Önskar ibland att jag såg dessa varelser mer som ett NÅGOT än NÅGON.

Måste vara förnuftig nu och se sanningen som den är. Så lyssna noga nu Britta!!!!

1. Du har inget stall!!!
2. Du har ingen lösning på gödselhanteringen!
3. Du har faktiskt inte ens en enda liten hage att ha någon häst i ! I trädgården kan den inte gå!!
4. Man måste ha minst två för sällskaps skull !! Var finns pengarna????
5. Du är helt ensam i släkt och familj om detta intresse, så räkna inte med något stöd i det stora ansvar det innebär att ha häst!!! (Förutom möjligen min far som lite försynt undrade om en Islänning skulle orka bära honom på ryggen en stund då och då, OM det händelsevis skulle vara så att jag inom rimlig tid skulle skaffa en sådan??? Han är inte 35 längre!!)
6. Som sagt så finns det inget ekonomiskt utrymme just nu, taket på huset måste bytas ut först, och fönstren målas om och en del ev bytas innan vintern.
7.  Du har inte ens den baskunskap som krävs för att äga och sköta en häst!!!!
8. Snälla Britta! Jag ber dig! Stoppa ner och tryck till de där drömmarna några år till! Allt har sin tid och de närmaste åren vet du vart du behövs som mest!
Som ett stöd och en trygghet för dina söner, som faktiskt snart är vuxna!!
Tänk på småbarnstiden då du var deras enda fasta punkt i tillvaron, tungt många gånger men såå värt det nu när du är den enda på hela jordklotet som har så bra och nära kontakt med dem.
Låt dem ha mammas fulla stöd några år till så ska du se att tid till annat kommer senare.

Puh! Så där ja! Nu känns det lite bättre.
Rent förnuftmässigt så vet jag ju hur jag fungerar och är inte av den sorten som kan ha hundra bollar i luften samtidigt och trivas med det.
Vet att ett hästägande nu bara skulle innebära inre stress och dåligt samvete mot dem här hemma och det vill jag ju egentligen inte.

Så en femårsplan får det bli!
Om fem år är min yngste son 20 och den äldste 22 och vid det laget hoppas jag att de vet vad de vill och att de kan ta ansvar för sina egna liv.
Själv kommer jag att vara 44 då och det är väl egentligen ingen ålder, och då kan jag börja odla mina egna intressen.
Och innerst inne så vet jag ju (när jag sitter och dreglar över dessa hästannonser) att när tiden är inne och om det är meningen att det ska bli så, så kommer just den där hästen som är ämnad att bli min att dyka upp i en annons.
Så nu tänker jag trösta mig med tanken att någonstans i detta land, under samma himmel, finns, lever och andas, just nu den häst som kommer att bli min någon gång i framtiden

Det är en fin tanke, och jag kan redan nu säga.
Puss och godnatt på dig, min älskade (eventuellt) egna häst!
Älskar dig redan!
Vi ses om några år!

Britta ♥

Ja då har man varit på dräktvisning av fem olika brudföljen för rättviksdräkten, och det gav verkligen inspiration. Ja inte till att gifta mig förstås, det ska man göra när man ännu är ung och vacker, nej men lust till att kanske äntligen starta den där ”dräktjuntan” till hösten som jag, min syster och en kompis pratat om så länge.
En dräkt kan ju kompletteras med hur många olika delar som helst egentligen, men det är dyrt att köpa färdigt och det man inte har i plånboken får man ha i händerna sägs det ju.
Dessutom skulle det man har sytt själv kännas extra värdefullt och roligt att bära.
Jag gillar verkligen att bära Rättviksdräkten. Man känner sig alltid fin när man har den och den kan bäras vid många högtidliga tillfällen. Har nog sparat åtskilliga tusenlappar på att slippa springa runt i affärer och känna sig tvungen att hitta något jättefint till bröllop, dop och liknande, då jag kunnat använda dräkten istället.
Är inte så förtjust i att shoppa kläder även om det är nödvändigt ibland.

Vi får väl se hur det blir med dräktjuntan. Skulle gärna sy mig ett kattunsförkläde, vilket inte verkar alltför avancerat. Sen brukar det ju ge mersmak om man lyckats med ett plagg och då vet man aldrig vad man slår till med. Snörliven finns i så många vackra varianter och det skulle vara roligt att variera lite ibland.
Men det får som sagt bli ett projekt till hösten om det nu blir av, hoppas kan man ju alltid.

Britta