lillasysterfix

Boken jag skickat efter från min bokklubb (Livsenergi) var verkligen intressant och trollbindande. Tyvärr så har jag snart läst ut den så den hade gärna fått vara tredubbelt så tjock men sånt är livet.
Kunde inte lägga ifrån mig den under gårdagskvällen trots att huvudvärken fortfarande spökade lite i huvudet på mig.
Den kom egentligen inte med något nytt och sensationellt på området som gäller ”andra sidan” och livet efter detta, eftersom jag redan läst ett tjugo-trettiotal olika sådana böcker, men det var, kan man säga en sammanfattning av allt det jag läst om.

Den består helt enkelt av budskap och visdomsord från de som redan befinner sig på andra sidan och har kommit väldigt långt i sin själsliga utveckling. Mästare brukar de också kallas och har för det mesta levt färdigt sina jordeliv. De har liksom koll på hela processen och vill genom att kommunicera med en helt vanlig människa som finns här på jorden försöka hjälpa oss mer vilsna själar att förstå hur vi kan skynda på vår egen utveckling
Vi har ju alla vägledare och hjälpare med oss från början på varje nytt liv och de gör ju sitt bästa för att vi ska lära oss så mycket som möjligt under tiden , men det är inte alltid vi lyssnar.
De kämpar på genom att ge oss tecken och antydningar på vad som är det ”rätta” för oss men ändå så väljer vi andra vägar ibland. Man kan nästan säga att man blir lite ”fördummad” när själen åter går in i en människokropp för att skaffa sig nya läxor och erfarenheter när det gäller känslor och upplevelser.
Plötsligt tror vi att vi bara består av det/den vi är just nu och när döden kommer så är det slut! Finito!

Att vi sen alla någon gång upplever det som om att vi känner en del människor trots att vi aldrig träffat dem, trivs bättre med vissa än med andra, har talanger som ingen vet var de kommer ifrån, får krämpor och fobier helt utan synbar anledning, tror vi helt enkelt har med våra enkla människohjärnor att göra, inbillning, personkemi och tillfälligheter kallar vi det. Och den som påstår att det skulle ha med något som kallas för själen att göra, har nog aldrig blivit riktigt vuxen tycker vi. Sånt där är ju bara ett barns fantasier och finns endast i sagorna.
Äta, skita, sova, dö….det är väl vad livet går ut på !?
Ja förutom att skaffa sig en massa häftiga prylar, finare bil än grannen, följa inredningsmodet, springa på den gympa och träning som är inne för tillfället, matcha det rätta vinet till maten när man bjuder hem någon, ha moderiktiga kläder, försöka se ut som 25 tills man är 50, se till så att barnen ägnar sig åt minst tre till fyra aktiviteter i veckan, göra karriär och ”bli” något, (de flesta slutar som utbränd) mm. mm.

Det är faktiskt lite lustigt att tänka på hur vi människor beter oss när det enda vi egentligen skulle behöva för att bli lyckliga är att lära oss att älska och uppskatta varandra, unna och glädjas med andras lycka, och framförallt att tycka om oss själva precis som vi är.
Nu låter det som om jag själv kommit så här långt och redan lever efter detta, vilket nu inte är fallet.  Är ju bara att läsa mitt inlägg om ccw så förstår man att jag inte ännu lärt mig att älska och se positivt på allt och alla omkring mig
Men jag är i alla fall medveten om mina brister och jobbar på dem varenda dag. Dessutom har jag faktiskt gjort en utveckling på ett område efter snart 40 levnadsår i det här livet.
Jag är inte avundsjuk på andra längre.
Jag har faktiskt förstått att man styr över sitt eget liv och kan få det man önskar om man jobbar för det. Vi behöver inte titta snett på och prata illa om andra som lyckats uppfylla sina drömmar, för det kan vi alla, var och en också göra om vi bestämmer oss för det. Och det roliga är att ju förr vi lär oss att unna och önska andra lycka, desto snabbare närmar vi oss vår egen lycka.
Man kan inte själv klättra upp på stegen så länge man kämpar för att dra ner den som finns framför en, unna istället den andra att ta sig vidare uppåt och vips så är vägen fri för en själv att klättra.
Så enkelt är det!

Men nu måste jag försöka lura av min sambo boken (han har nämligen precis som jag gjorde igår just ”fastnat” i den), och läsa färdigt den.
Vi får väl se vad de sista sidorna handlar om. Kanske något jag vill skriva om imorgon.
Ha det bra !

Britta

Hela denna dag har gått i huvudvärkens tecken. Från tidigt i morse till ända fram till nu i skrivandets stund. Är det månne alla negativa tankar om ccw som gav denna baksmälla?
I så fall ska jag bli snäll nu, jag lovar, är inte så stöddig idag.
För även om jag är ganska härdad när det gäller huvudvärk så var jag nära att ge upp på jobbet idag och åka hem pga den. Kunde knappt böja mig ner utan att känslan av att huvudet skulle spricka, ögonen trilla ur och att mitt maginnehåll skulle komma upp igen, infann sig.
Och måste faktiskt medge att en stekande sol inte gjorde saken bättre, trots att jag äälskar solen i vanliga fall.
Dessutom dansade små svarta moln framför ögonen så fort jag reste mig upp igen, usch, inte kul!
Fick dock på slutet av dagen en livräddande massage av en kollega som sa att mina muskler under ena skulderbladet var spända som fiolsträngar, vilket jag kände då det strålade ända upp i halsregionen när hon masserade där.
Hela min högra sida, rygg och axel är ju ett kapitel för sig och det är ju där min enligt röntgen ”måttliga förträngning” sitter  så det är kanske inte så konstigt att kroppen reagerar med huvudvärk.
Men tack vare henne kunde jag samla mina sista krafter för att orka med att följa äldste sonen på en klädförsäljning som jag lovat honom under dagen. (Trodde att värken skulle ha släppt vid det laget och inte blivit värre).
När vi äntligen var klara där åkte jag raka vägen hem till min kära spikmatta och ett mörklagt sovrum.
En bra kompis den där mattan, otroligt avslappnande. Känner mig nästan drogad efter ett tag och kan inte prata riktigt rent utan sluddrar liksom.
Efter ca en timme hade min sambo ordnat kvällsmat så det var bara att sätta sig vid bordet och få i sig det som gick innan jag åter intog sängläge för att somna ett tag till.
Nu känns det något bättre även om det ligger på lur, men har blivit lovad massage med något värmande liniment innan sänggång för kvällen så det ska nog ordna sig tills imorgon hoppas jag.

En positiv händelse är i alla fall att jag eventuellt ska få komma hem till en annan kollega i helgen och rida på en av hennes hästar. Ett prickigt knabstrupersto vid namn Chantelle! Vackert värre!
Hon påstås dock vara väldigt snäll och dessutom rider de med westernsadel så det skulle vara jätteroligt att prova på.
Mankhöjden ligger på ca 150 så det kommer att vara en av de högsta hästar jag suttit på på länge.
Men vi får se hur det blir med vädret. Det ska ju tydligen bli en hel del regn i helgen;) Såå synd för alla raggare….:)
Nej, visst ja, jag skulle ju vara snäll. Vill inte ha huvudvärk imorgon igen!
Nej nu tjatar en av sönerna om en promenad så det är bara att bita ihop!
Sen ska jag hoppa i säng och läsa min nya bok som kom idag och heter ”Från andra dimensioner”, väldigt spännande !

Britta

Det sägs att vi alla har en mörk sida och även om jag mestadels vill se mig själv som en ganska snäll och vänlig människa så finns det en vecka under året som jag måste erkänna att jag inte kan hindra ”hornen i pannan” från att växa ut.
Och även om den veckan egentligen inte börjat än så känner jag att det börjar klia så smått i pannregionen.
Tre ord är det enda som behövs för att mitt ”änglajag” ska förvandlas till ett ”djävulsjag” på två illröda sekunder.

Classic Car Week!
Den tid på året då Rättviks samhälle förvandlas till ett laglöst, vedervärdigt, nerspytt, glaskrossbestrött, avgasförgiftat helvete!
Skulle tro att till och med Fan själv väljer Rättvik som sin semesterort under den här veckan eftersom det händer mer här då än i hans eget rike.
Han tycker nog helt enkelt att det är lite mer lattjo i Rättvik under vecka 31 än någon annanstans.

Jag vill faktiskt egentligen vara en människa som har förståelse och ett öppet sinne inför andra människors intressen men här går gränsen.
Jag kan inte på något vis förmå mig att tycka som de som envist hävdar att:
”Det är ju kul att det händer något i Rättvik!”
”Om inte det vore för classic skulle affärerna i Rättvik gå under!”
”Det är ju bara en vecka på året!”

För det första så vet jag inte om jag kan hålla med om att det är så kul att det krossas glas, kastas sopor, begås våldtäkter, misshandlas, förpestas med avgaser mm. mm.
Även om det faktiskt ”händer något i Rättvik” den här veckan!
Sen vet jag inte om det har gått andra förbi, men vad jag vet så fanns Rättviks samhälle och affärer även innan classic car week infördes????????? Elller var det så att Rättviks tideräkning började i och med det?????????????????
Och vadå bara en vecka??
De har redan börjat komma och sitter och åker runt runt runt runt runt i sina avgasspyende bilar. Hur var det nu med miljötänket i Rättvik????
Finns det något försvar för att sitta och gnida runt med dessa bilar som vad jag vet inte direkt sprider frisk luft efter sig?

Finns egentligen såå mycket mer jag skulle vilja skriva men känner att jag trots allt får försöka att hålla Fan i schakt, ( som just nu sitter på mina axlar och jublar och klappar händerna), annars tar han väl över helt och hållet och ser till så att jag råkar ha en spik i handen när jag går förbi en ovanligt bred bil på samhället nästa gång, eller råkar…..nej, stopp nu, jag ska inte ens nämna det.

Dags att försöka få in lite ljusare tankar i hjärnan.

Ska försöka att tänka på vecka 33 istället!
Då händer det mycket trevligare och framförallt miljövänligare saker här i Rättvik
För tacka vet jag ”havremoppar”!

Britta

P.s Jag veet att det också  finns ett antal seriösa och skötsamma ”raggare” som faktiskt kommer för att visa upp sin fina och välvårdade bil och för att träffa likasinnade, och jag veet att jag väl kan resa härifrån under den här enda veckan för att slippa se eländet, men tyvärr så har detta evenemang spårat ur och blir mer och mer känt som ett enda stort ”attbetesigsomettsvintillåtande”  tillställning och dessutom så vill de flesta på jobbet ha semester den här veckan vilket gör att jag som inte har behov av att delta i spektaklet känner att jag kan jobba istället. Men vi får se hur många år jag står ut, skulle helst vilja tillbringa den här tiden i fäbodstugan med endast lugn och ro och lite fågelkvitter omkring mig. D.s

Kände bara att jag måste skriva några rader om Enya och hennes underbara musik.
Ända sedan jag för första gången hörde henne någon gång på åttiotalet tror jag, har jag fascinerats av denna speciella och enligt mig unika musikstil.
Hon har många gånger, under tunga perioder av mitt liv hjälpt till att hela, och gett  konstgjord andning åt en själ som stundtals känt sig otroligt instängd och vilsekommen.
På senare år har jag tack och lov fått en positivare inställning till livet och känner verkligen inte att det kan kvitta om jag lever eller går över till andra sidan, en känsla och inställning jag levde med i många år.
Nu vill jag ta vara på ”den stund på jorden” (som en livstid faktiskt är) som jag fått som den jag är nu, och tillsammans med dem jag valt och som valt att leva med mig.
Det är intressant att veta att en del av dem jag nu har omkring mig funnits med under tidigare livstider fast då med andra relationer till varandra, som tex en som tidigare varit min son, två som varit mina föräldrar, en som varit min syster, samt en tidigare make.

Enyas musik är ju så mångsidig och går att ta till i alla livets olika situationer. Glädje, sorg, ilska, frustration mm.
Även när det ibland tar emot att komma igång med en storstädning är det bara att sätta igång Enya med tex Orinoco Flow,Anywhere is, Only if, The river sings eller White is in the winternight.
Är man lite ilsken och känner att man behöver få ut lite negativ energi är pax Deorum eller Cursum Perficio bra att ta till på hög volym.
Gäller det ren avslappning, njutning och dagdrömmerimusik så finns det ju hur mycket som helst men If I could be where you are, Drifting, Watermark, Storms in Africa,  Fairytale,  Book of days,  Dreams are more precious,  Afer Ventus, Boadicea, Lothlorien och ja några hundra till är ju fantastiska!

Skulle kunna sitta hela kvällen och rabbla upp låtar men kanske vore smartare att säga dem som jag själv inte tycker är så bra och just nu kan jag faktiskt bara komma på en enda och det är My My! Time flies!  Tycker inte att det är någon Enyalåt helt enkelt!
Men nu måste jag snart hoppa i säng, måste bara lyssna färdigt på One Toy Soldier som är en rörande låt om man lyssnar på texten. Ryser alltid till den och tycker så synd om denna lilla kämpe till Toy Soldier.

Godnatt!
Britta

Jo just det, bara en låt till som har en underbar refräng Last time by Moonlight!

Ja den här gången ( som för övrigt var den fjärde tävlingen jag var med på) blev det en fjärde plats i A-final för Mia och hennes Djarfur och därmed en mycket passande röd rosett!

Är så roligt att följa dessa två i deras framgångar tillsammans. Man riktigt ryser av lycka när man ser bilder som den här och för att inte tala om när jag körde den korta snutt jag filmade av ärevarvet och där de tar en slutgiltig galopp i slow motion. Brr… nu springer det myror över ryggen igen.
En del kanske rycker på axlarna och säger , ”Javisst det är väl kul om det går bra för någon i en tävling”, men när man vet vilket arbete och kämparinsats som ligger bakom just de här bådas framgång då känns det alldeles extra betydelsefullt.
Dessutom är det ju ”min” Mia som jag känt sedan hon gick och bar på en docka och en snuttefilt, som trots massor av motgångar kommit så här långt av mestadels egen kraft, vilket gör att man känner något som kan jämföras med modersstolthet tror jag, (även om jag bara är ett par år äldre) ,

Mia är och har alltid varit målmedveten och det ger naturligtvis resultat, och om några år är det dags för henne att ge sig ut på tävlingsbanan med någon av hennes två unghingstar Jötunn och Haleggur, (tror det stavas så).
Och vem vet vilka resultat det kan ge.
Spännande är det i alla fall att få ta del av den här resan som de genomgår tillsammans även om vi enligt mig umgås alltför sällan (på grund av lite olika omständigheter).
Men det kanske är någon mening med det också, livet är ett mysterium ibland när det hela tiden tycks ”ordna” med hinder som gör att man inte helt och hållet kan göra som man önskar.
Det ingår väl helt enkelt i den kursen jag valt för det här livet,  så vi får väl hoppas att även det ger resultat till slut

Det är kanske heller inte så illa att finnas som en bestående del av en annans liv, som alltid finns kvar medan andra människor kommer och går under livet.
Fick ett tydligt tecken på det en tidig morgon när jag var ute för att släppa ut hönsen.
Plötsligt kommer tre korpar svävande ovanför mig, varav två av dem som var lite högre upp än den tredje verkade vara i någon slags konflikt, samtidigt som den tredje lugnt svävade med dem, lite avvaktande och iakttagande en bit nedanför.
Det är nog lite så jag är menad att vara. Någon som finns där när andra behöver det och utan att lägga sig i andras liv alltför mycket.
Så tolkade i alla fall jag det och eftersom den tanken ger mig ro så tänker jag hålla fast vid den tolkningen.

Ja nu ses man väl sådär lite smått sinnesförvirrad igen, men det bjuder jag på

Britta

Har inte någon koll på vilket stadium månen befinner sig i men skulle tro att den håller på med något särskilt just nu. Känner mig så där ”luddig” i huvudet idag som man kan göra efter en natt med så många tydliga och verkliga drömmar så att man känner sig helt slut på morgonen när man vaknar.
Dessa nätter känns det precis som om man är igång lika mycket som på dagen, och när man sen vaknar och inser att, ”Jaha har jag bara sovit? Är det nu jag befinner mig i verkligheten?”  Så känns det lite snopet att det bara är att gå upp och ta itu med en ny dag.
Dessutom kände jag imorse att det inte var någon idé att försöka sova mer när jag vaknade strax före åtta eftersom min sambo hade ett sånt sjå på nedervåningen, och sprang ut och in i ytterdörren och bökade med något, (jag vet inte vad).
Det var bara det att när jag kom ner så visade det sig att han låg och sov så lugnt i sitt rum. (Vi kan tyvärr inte dela sovrum pga hans snarkningar).
Det betyder alltså att jag ända in i det sista strax innan jag vaknade drömde att han höll på på det där viset där nere. Visst gillar jag att drömma, men när man till slut inte vet vad som är verklighet och dröm då blir det lite jobbigt.

Jaja, men nu är det i alla fall en ny dag (ledig dessutom) så jag får väl försöka varva ner lite efter nattens städning av hönshus och hönsgård inklusive övernattning i hönsgården vilket resulterade i att tuppen plötsligt kunde flyga och började anfalla mig uppifrån, hönsen kunde prata och satt och mumlade misstroget för sig själva i ett hörn medan de kastade besvikna blickar på mig (vet inte vad de pratade om), har också varit uppe i Söderås och lyssnat på när Mia på ett möte med en massa människor, vet ej vilka, berättade om det nya stallet hon skulle bygga inklusive ridhus och stor lösdrift, lite senare kom Mia hem till mig och var ledsen och besviken över att det nog inte skulle få plats så många renar som hon trott i den nya anläggningen???, har också varit på kusinträff där man skulle klä ut sig till något och eftersom jag inte lyckats hitta någon dräkt eller utstyrsel så insåg jag att jag var tvungen att gå så gott som naken, lite jobbigt faktiskt men sen har jag faktiskt fått koppla av lite också eftersom jag plötsligt befann mig ute i skogen barbacka uppe på en trygg, bred och varm ardennerrygg, det enda som hördes var hästens trampande på stigen och fågelkvitter och jag kunde bara sitta där och njuta, underbart! Mer såna drömmar tack nu när jag inte får rida i vaket tillstånd, hästen var så mysig, ett sto faktiskt (vilket jag inte skulle välja i verkligheten) ljusbrun med vit lite lockig man och svans. Så jag vill säga Tack för ridturen tjejen, hoppas vi träffas igen någon natt:)

Men nu till verkligheten, ska föröka få något nyttigt gjort idag eftersom  hela lördagen eventuellt (har inte tagit reda på om det blir något än) kommer att gå åt till en resa till Bollnäs för att titta på Islandshästtävlingar.
Vi får se, så nu är det bara att ge sig ut och städa åt hönsen (kanske var därför de snackade skit om mig i drömmen), och sedan försöka klippa mina pilträd som börjar bli alldeles vildvuxna, dessvärre känner jag av axeln lite idag så vi får se hur mycket det blir gjort, ska  i alla fall försöka. Ibland blir den faktiskt bättre efter lite uppvärmning men det får inte bli för ensidigt arbete.

Britta

Ja då har man blivit moster igen då!
Underbart!
För helt underbar är han lille Zorro. Finns väl knappast något sötare än kattungar.
Luktar gott gör dom också!

Denna lilla varelse har faktiskt gjort att jag nu varit och hälsat på min syster två dagar i rad nu. Inte så vanligt för att vara en så ”social” och ”sällskapstörstande” individ som jag:)
Men hur skulle man kunna motstå när han bara finns ett par hundra meter bort.
Sen gör det nog inte saken bättre att han påminner en hel del om min förra katt Nisse som blev 18 år gammal.
En trogen kompis jag aldrig glömmer.

Ja några dyra leksaker behöver man verkligen inte köpa till en kattunge. Zorro är helnöjd med sin kartong med lite kik och kryphål i, och lika intensivt och energiskt som han leker så lika plötsligt kurar han ihop sig och somnar, vart som helst och när som helst.

Britta

Nu har den börjat så smått igen. Små kommentarer här och där och då och då om att, ”Ja tänk, nu har vi snart gjort hälften”  och ” usch vad fort det går”  eller ”Ja snart ska vi på arbetsförmedlingen igen”.

Samma visa varenda säsong och jag förstår inte varför.
Kan vi inte bara ta en dag i taget, och njuta av detta underbara arbete vi har.
Fick idag när jag var i färd med att snygga till en grav, med ro frid och fågelsång omkring mig och en perfekt arbetstemperatur, den där känslan av att vara på något slags sommarkollo, semester eller relax någonstans.
Efter att ha slitit som hotellstäderska kombinerat med( så gott som) ensamstående småbarnsmor i några år kan jag fortfarande inte fatta och tro att ett arbete kan kännas såå trivsamt.
Får man ha det så här bra och dessutom tjäna pengar på det?
Visst är det tungt ibland när man skottar grus, gräver rabatter, barkar, piskar häckar, krattar åtta timmar om dagen i spöregn, ligger på knä i grusgången tills man stelnar ihop så att man knappt kommer upp igen, rensar och kavlar sandgravar i stekande sol så att svetten rinner. Men ändå!
Vi får vara ute i friska luften. Vi får motion på arbetstid. Vi bestämmer i stort sett själva hur vår arbetsdag ska se ut.
Och framförallt. Vi har roligt tillsammans!
Skrattar ibland så att tårarna rinner.

Nej, jag vill inte börja tänka på hösten än!
Vill inte låtsas om att arbetsförmedlingen med sina krav och hotelser finns!
Tänker fortsätta och njuta och ta dagen som den kommer, för höst blir det ändå vare sig jag oroar mig för den eller inte.

Nej tänk om man hade ett jobb att gå över till när sommarsäsongen var över. Inte bara som timvikarie utan ett mer fast och pålitligt jobb så att man slapp anmäla sig på arbetsförmedlingen. Slapp ha med a-kassan att göra.
Ska det vara så svårt egentligen?
Jag tar egentligen vilket jobb som helst bara jag får ihop sisådär sju/åtta tusen per månad så att jag klarar räkningarna under vintern.
Kanske ska sätta ut en ansökningsannons?

Arbetsvillig tjej (snart tant) önskar sysselsättning under vintersäsongen från november till april.
Älskar kroppsarbete och är inte rädd för att bli skitig.
Anses (av de flesta) snäll och har lätt för att samarbeta.
Arbetar hellre än pratar och behöver inga långa fikapauser.
Kan vid första intrycket verka tråkig och snorkig pga en introvert personlighet, men har och kan visa andra sidor när man lärt känna henne en del. (OBS kan ta några år)
Inga höga löneanspråk. Kan avstå från en massa tusenlappar för att slippa a-kassans regler och underliga påhitt.
Gör som chefen säger och har sällan egna dryga ideér om hur arbetet ska och inte ska utföras.

Borde det inte finnas en enda liten arbetsgivare som skulle kunna nappa på det här? Jag bara undrar!

Men nu måste jag snart hoppa i säng, ska ju på kollot, eller jag menar jobbet imorgon.

Britta

Vet inte om det var just den här, men i alla fall någon av de skatungar som kommit på att hönshuset är ett trevligt ställe att vara på, (särskilt när det finns mat och vatten och i bästa fall även ägg att kalasa på), fick hur som helst tillbringa en natt instängd med tuppen och mina höns i hönshuset.
Och återigen undrar jag när man ska lära sig att lyssna på det där sjätte sinnet som faktiskt försöker tala om saker för en ibland, men som man slår bort som fantasier och inbillning.
Kände ju redan igår kväll när jag skulle gå och stänga hönshuset att det var något som kändes ”fel” helt enkelt, och skulle naturligtvis ha tittat in vilket jag alltid gör för att försäkra mig om att alla (som ska vara där) är inne och i tryggt förvar för natten.
Nu hade däremot min sambo redan stängt vilket är ovanligt att han gör om jag inte ber om det, så jag vände och gick in igen, utan att titta till dem och trots den gnagande känslan av att ”något” inte var som det skulle.
När jag sedan imorse gick ut till bilen för att åka till jobbet hörde jag hur det flaxades ovanligt mycket i hönshuset och fick till och med en bild av att det var en skata därinne, men slog naturligtvis bort det med tanken att ”äsch det är väl bara hönsen som är på väg att hoppa ner från sittpinnarna”.
Hur trög kan man vara egentligen?
Så när min sambo senare ringde mig på jobbet och talade om att en skata varit instängd under natten blev jag väl egentligen inte helt förvånad utan snarare förbannad på mig själv som inte kan lära mig att lita på sjätte sinnet, eller ”intuitionen” som tvivlarna väl föredrar att kalla det.
Nåja, vi kan väl hoppas på att i alla fall den här skatan lärt sig att inte gå in i hönshuset igen, för den har nog haft en riktig skräcknatt därinne. Särskilt sedan imorse när tuppen börjar gala, sådär vid fyratiden ungefär.
Snacka om decibel! Skulle nog ta och mäta det någon gång, eftersom jag faktiskt hör när han sätter igång trots stängt fönster och stängt hönshus. Skulle kanske ta med honom på tuppgalningstävling någon gång.

Men nog om skator nu som jag för övrigt börjar tröttna rejält på när de hela tiden stjäl mina ägg och äter hönsmat så det står härliga till. I värsta fall drar de in ohyra som går på hönsen också och det är inte roligt att bekämpa.

Vårat internet har varit ur funktion ett par dagar så jag har inte kunnat skriva på ett tag, vilket jag saknade särskilt efter fredagskvällen då jag var på personalfest i ett litet inrett båthus vid sjön Ljugaren.
Vi hade jättetrevligt och mysigt, sju tjejer från jobbet som jag tycker att jag börjar känna mig ganska bekväm med nu. (introvert som jag är så kan jag väl säga att jag jobbat med dem tre säsonger vilket nog är ganska normal tidsrymd för mig att dels lära känna och att våga släppa nya människor inpå mig).
I alla fall så måste jag säga att jag blev påmind om hur mystiskt och nästan förbjudet det här med det som man kallar övernaturligt faktiskt fortfarande är för de flesta.
Vet inte hur, men plötsligt halkade samtalet in på detta område och vips så känner jag att mitt inre bara består av ett enda stort frågetecken???
Diskussionen låg på nivån, ” tänk om det skulle finnas något övernaturligt” och jag känner mig plötsligt helt malplacerad.
Jag är inte den som gillar skryt och menar inte heller att göra det men när jag sitter där och lyssnar till de övrigas försiktiga och liksom avvaktande kommentarer ( som för att kolla varandra och vara livrädda för att idiotförklaras) så känner jag mig som en klok gammal gumma bland en massa nyfikna ovetande barn.
Känns som om jag liksom lyfter från stolen och lyssnar på pratet lugnt svävande ovanför de andra. Skitkonstig känsla!
Kände att jag borde säga något men var liksom stum av förundran över deras inställning till det här.
Tack och lov så släppte tunghäftan efter en stund och jag tror att jag sa något i stil med ”Ja för mig är det här inte något konstigt, eftersom jag dagligen lever med det här omkring mig” eller något sådant.
Och tydligen var det det som behövdes för nu började både den ena och den andra berätta om oförklarliga upplevelser de haft, som alltid när man börjar gräva i det här området.
De allra flesta har någon gång varit med om något övernaturligt men fortfarande är det tabu och ses som sinnesförvirrat om man pratar om det.
Så när jag lyssnat en stund till berättelser om barn som vinkat till döda släktingar, någon som kunde läsa och se auror och som en enda gång i livet faktiskt träffat på en människa som inte hade någon, någon som känt en arm läggas om axlarna i en svår stund osv så kände jag att jag behövde smyga ut på dass, vilket jag gjorde i mörkret utan att tacka ja till erbjudandet som jag hörde mumlas om att ”jag kanske ville ha sällskap ut” och ”vill du gå ut ensam” och liknande.
Det är ju det som är så skönt med att vara medveten om vad som finns omkring oss. Man behöver inte vara rädd för det då på samma sätt som jag var när jag var liten och alla försökte övertyga mig om att det inte finns några spöken.

Så nu vet jag deras inställning och de vet min och det känns alltid bra även om jag aldrig känt att jag behövt hålla den hemlig, det har bara inte kommit på tal förut, och skäms för den gör jag inte.
Tycker någon att man är tokig så får de väl tycka det!

Men nu måste jag engagera mig i lite matlagning. Får se om jag återkommer imorgon.

Britta

Ja då har vi varit iväg på ännu en dressintur, och jag måste säga att det är riktigt roligt att susa fram på gamla järnvägsspår och få både en naturupplevelse och motion på samma gång.
Den här gången fick vi verkligen en naturupplevelse när jag plötsligt max 200 m framför oss får syn på något stort och grått som står och betraktar oss på sidan av rälsen.
Hade vi varit tyskar hade vi nog trampat på ännu fortare eftersom det faktiskt visade sig vara en nyfiken älg som inte verkade ha särskilt bråttom därifrån. Men som de svenskar vi är så saktade vi in och stannade  och inte förrän efter en bra stund och när vi började trampa lite sakta igen insåg den att det nog var bäst att sticka.
Jag blev faktiskt glad över att se en älg eftersom det känns som om det börjar bli ont om dem, men syrran tyckte bestämt att det räckte med djur för idag och så blev det.
Innan vi åkte iväg berättade uthyraren att man sett en björn efter spåret för bara någon vecka sedan och att de haft en hona med ungar alldeles i närheten av uthyrningsstationen så jag hade ju ett litet hopp om att få se någon av nallarna men de höll sig på avstånd.
Det låter ju en hel del om en dressin och de flesta djur föredrar nog att betrakta oss på avstånd när vi kommer farande.
Men trevligt hade vi i alla fall och den här gången lyckades vi undvika urspårning och krockar. Något vi fick uppleva förra gången och som man inte gärna gör om. Dressiner är hårda och gör ordentliga tvärnitar om de kommer ur spår:)

Men vi är i alla fall nöjda med att ha gjort något med hela familjen eftersom det blir trögare för varje år nu när pojkarna ska igenom tonåren. Snart får vi nog inte med dem på våra utflykter om det inte handlar om något väldigt speciellt, men tyvärr också då i de flesta fall, dyrt!
Nåja, det är ju naturens gång helt enkelt.
Frigörelse kallas det väl, och den äldsta har redan börjat prata om hur skönt det ska bli att flytta hemifrån och slippa lillbrorsan.

Men nu ska jag nog snart hoppa i säng, tidigt för en gångs skull. Sitter här med en rejält uppsvullen tå som värker efter ett humlestick så någon promenad el liknande blir det inte ikväll. Fattar inte att ett så litet djur kan ställa till det så för en stor människa, men jag får väl skylla mig själv som skulle kliva på den lilla stackaren.
Imorgonkväll ska jag på en liten personalfest i ett båthus vid sjön Ljugaren så det gäller väl att försöka få lite sömn inatt.

Britta