lillasysterfix

Ja det är inte lätt att försöka vara sin ryttare till lags och tölta runt på en ridbana när kissnöden slår till. Inte konstigt att det kändes som om Kongur (kung eller brun på svenska) hade druckit bromsolja under inledningen av lektionen. Jag hade det visserligen på känn eftersom han segade sig fram och lyfte på svansen i tid och otid, men nu är det så att Kongur är en av dem som kommit på att om man låtsas att man är nödig så brukar man få ta det lite lugnare, så det är alltid svårt att veta om det är ett äkta behov eller bara lite bekvämlighet.
Den här gången var det i alla fall berättigat att ta en liten kisspaus, och det gick faktiskt bättre under resten av lektionen. Tror att jag hade lite nybörjartur för det kändes ovanligt bra och roligt med lektionsridning.
Kan också vara min inställning till det som jag försökt ändra lite på. Ska se det som ett rent träningspass istället för njutning och avkoppling och spara njutningen till de få gånger vi rider ut istället.
För den här gången måste jag erkänna att jag gick in mer för att lyckas med det vi skulle göra och tyckte det var riktigt rolig att försöka  få till känslan av att samarbeta med hästen. Det är ju så att de här hästarna gör det som de tror att ryttaren vill göra, de är ju utbildade till det, så när ryttaren gör fel gör hästen fel, så är det bara, även om man gärna vill skylla det mesta på hästen ibland
Men hur som helst så fick vi till det rätt bra den här gången, Kongur och jag, och fick ta åt oss av en hel del beröm också, alltid lika roligt och peppande att höra Susannes ”fiiint Britta” istället för ”luta lite bak”  ”sjunk ner i sadeln” ”jobba med halvhalter för nu travar han” ”ta släpp driv, ta släpp driv!!” ”jobba med sätet tjejer,ridningen sitter i sätet”, osv.
Så nu ser jag verkligen fram emot nästa tisdag och hoppas på att kunna hålla ”jag fixar inte det här” tankarna borta. Det är så otroligt viktigt att gå in med rätt inställning från början, och det vet jag ju egentligen, men det finns alltid den där lilla tvivlaren att kämpa emot.
Men nu ska jag åka till Mora och skänka lite blod till bättre behövande.

Britta

Ja nu var det ett bra tag sedan jag skrev något och kan bara säga att jag helt enkelt inte haft ork, lust eller inspiration på senaste tiden.
Mitt liv är så himla konstigt just nu eftersom det består av alla sorters känslor som kan finnas i en människa.
Låter väl kanske så som livet är för de flesta i vardagen, men som introvert och med jungfrun som stjärntecken vill man gärna ha lite mer kontroll på saker och ting än vad jag har just nu.
Att ständigt gå och fundera hit och dit på hur det ska bli med han, hon, den, det, de och lite till kan vara ganska påfrestande när man inte ser något direkt och klart svar i den närmaste framtiden.
Dessutom har jag en riktigt tröttperiod just nu och hoppas verkligen inte att det beror på dåligt blodvärde eftersom de (för första gången faktiskt) ringde från blodcentralen och undrade om jag kunde besöka dem så snart som möjligt pga brist på min lite ovanliga blodgrupp A-negativ.
Fick lite dåligt samvete eftersom jag egentligen hade en kallelse imorgon som jag glömt att ordna med så att jag kunde komma, men tack och lov så har jag tagit ledigt torsdag och fredag så torsdag förmiddag 9 45 ska jag infinna mig på blodcentralen för lite ”åderlåtning”.
Hoppas nu bara att mitt slarv med järntabletterna inte gör att blodet blir oanvändbart, känns hemskt om någon skulle mista livet för att jag inte skött mig som jag ska som blodgivare.
Visst är det frivilligt och hon som ringde lät mest som om hon ville be om ursäkt för att hon undrade om jag kunde komma, men jag kände mig verkligen betydelsefull och uppskattad som person i och med det samtalet.
Tanken på att det finns människor ute i landet som går omkring med mitt blod flytande i ådrorna och som kanske till och med varit avgörandet mellan liv och död känns otroligt tillfredsställande.
En sådan liten insats som jag gör när jag får lägga mig i en bekväm fåtölj, tanka ur lite blod (4,5dl) , välja en gåva och dessutom bli bjuden på en god smörgås och en läsk efteråt, är inte precis något besvär och man önskar att det skulle gå ut lite mer information om blodgivning till allmänheten.
Nåja, vi får se hur det går på torsdag. Nu har jag i alla fall en bra ursäkt för att inte dricka alkohol på personalutflykten på onsdag. Vi ska ut och åka ångbåt på ljugaren, lära känna varandra lite mer (vad det nu handlar om), och avsluta dagen med middag i vikingahuset i Gärdsjö.  Blir säkert trevligt och roligt eftersom kyrkfolket till min stora förvåning är väldigt förtjusta i festande, något jag kom att förstå på förra personalresan.
Men nu ska vi inte gå in på några detaljer om våra kära präster och övriga, de är väl inte mer än människor de heller:)

Hur som helst så är det blandade känslor som rör sig i mitt hjärta och hjärna för tillfället och till det positiva hör väl i alla fall att ridskoleterminen drar igång imorgon. Lite nervöst är det allt när det var så länge sedan jag satt i sadeln, (bortsett från min tillfälliga cowboyridning för någon vecka sedan) men den kan inte jämföras med att försöka hålla en småtrög islandshäst i tölt samtidigt som man ska räkna ut hur stora bågar och liknande man ska göra över ridbanan
Jag bestämde mig ju för att ge den här ridningen en chans till även om det känns mer som ett träningspass än avkoppling som jag helst ser ridning som. Men man kan ju variera sig och visst är det nyttiga övningar vi gör under våra lektioner. Ska i alla fall bli roligt att träffa de nya hästarna som kommit till gården, alltid kul med nya personligheter.

Ja och sen mitt i allt det roliga som händer så finns det en hel del orosmoln just nu som jag önskar att jag kunde plocka fram mitt trollspö till och vips så levde de lyckliga i alla sina dagar……??!!!
Nej just det, det är väl i sagor det brukar sluta så. Men man får aldrig sluta tro och hoppas och tids nog så blir det nog en lösning som passar alla.
Sänder i alla fall en tanke till de som jag vet har det lite extra kämpigt just nu, och skickar så mycket positiv energi jag bara kan. Och som min förra chef sa en gång när det kändes som om jobbet jag skulle utföra ensam var omöjligt.
”Du vet väl hur man äter upp en elefant?? Man tar en tugga i taget!”
Och ja det ligger väl lite sanning i det,  att ta en bit i taget, rada upp och stryk över hindren i vägen ett och ett så når man fram till målet till slut, även om det kan kännas oöverstigligt när man låter alla delar snurra i huvudet samtidigt.

Nu måste jag hoppa i säng..fast först måste tvätten hängas, som vanligt med andra ord.

Britta

Skulle egentligen inte skriva idag och borde gå och lägga mig eftersom jag känt mig som en Zombie den här veckan när klockan ringt på morgonen. Tänker varenda morgon att ikväll ska jag lägga mig tidigare, men på något vis så slutar det alltid med att jag kommer på något i sista sekund som bara måste göras och sen det och det och det, och ja sen när klockan ringer på morgonen igen så kommer jag åter på att jag borde gå och lägga mig tidigare.
Suck! Vissa saker lär man sig aldrig.
Men nu ska jag i alla fall inte skriva mycket och tack och lov så har jag inte något särskilt att berätta eftersom den här dagen bara gått åt till att jobba, städa, tvätta och handla och det är väl ingen världsnyhet precis:)
Måste bara nämna att luffaren Rasmus fortfarande håller sig hemma och vill bara vara i närheten av mig hela tiden. Just nu ligger han bredvid datorn här på skrivbordet och bara spinner och mår bra.
När jag är inne på toaletten vill han in där och sitter och viftar med tassen och sätter försiktigt i klorna i mina byxor och jamar för att få uppmärksamhet.
När jag skulle packa ur ryggsäcken efter jobbet och höll till på kökssoffan med det så kom han upp där och ville ligga på kläderna jag packar ur.
Så han har nog ett uppdämt ”gosbehov” att fylla nu när han varit borta så länge. Och inte mig emot, det har jag också även om jag faktiskt måste göra lite annat också, vilket han inte verkar kunna förstå.

Men nej, nu blir det så där igen. Klockan har en förmåga att rusa iväg så fort man ska skriva något, och nu måste jag faktiskt hänga lite tvätt innan jag får krypa ner i sängen.

Så godnatt och sovgott!!
Britta

Så känns det i mig när min lilla luffare Rasmus behagar komma hem med sisådär 5-6 veckors mellanrum. Idag när jag låg på knä och rensade grusgång i spöregn ringer min sambo och meddelar .
-Rasmus har kommit hem! Ska jag hålla honom inne tills du kommer?
Tjoho! och Jippie! Vad glad jag blev. Känns så där ljust liksom inuti. Ljus och varmt!
Kärlek kallas det väl?
Och ja, jag ville att han skulle åtminstone försöka att ha honom inne tills jag slutade, även om klockan bara var 9 på morgonen, och jag slutar 4.
Förmodade att han nog skulle ha en del fästingar och jag är den enda i familjen som tar mig an den angenäma uppgiften att plocka ut de små vidriga varelserna. Men jag har vant mig, och konstigt vore det väl annars med tanke på att det i snitt behöver plockas två per katt sådär varannan dag ungefär.
Så nu sitter jag här med en sten mindre att bära inombords. Känns skönt eftersom det är en del annat som ”ligger på” just nu.
Igår däremot hade jag en trevlig upplevelse då jag svingade mig upp i en westernsadel för första gången. Fast första försöket lyckades inte eftersom jag knappt nådde upp med foten i stigbygeln (trots att jag är ganska vig i benen än) och hästen stod i lite uppförsbacke. Men med en förflyttning av hela ekipaget till andra sidan vägen så fick jag precis i foten och tog mig upp. Det gäller att ha den ”rätta knycken” när man ska upp i en sadel.
När jag väl kommit upp och Chantal började skritta med sina jättekliv kändes det som att sitta på en elefant ungefär.
Jäklar vilka kliv hon tog och sadeln var som en fåtölj, men hög knopp fram och hög sits bak.
Stigbyglarna är ju också rejäla, breda och i trä tror jag.
Inte nog med det. Tränset är bettlöst och tyglarna som jättemjuka tjocka rep som är delade, alltså ett rep per sida och det var också väldigt ovant.
Sadlingen var också ett projekt för sig och man fick ta i med alla krafter för att få upp den på den stackars hästen.
Hur Helene som är ca 1,50 får upp den är för mig en gåta. Det här var visserligen hennes dotters häst och själv har hon en lite lägre ponny men hon rider ju även Chantal ibland så inte undra på att hon är så stark och senig som håller på med dessa tyngder och hästar var och varannan dag.
Hon har för övrigt ridit i 30 år så hon har ju en viss vana.
Nåja, till slut kom vi iväg i alla fall och det gick faktiskt riktigt bra. Vi tog det lugnt och skrittade mest eftersom hovarna var nyverkade (planen var att vi skulle rida innan hovslagaren kom men han kom tre timmar tidigare),  men en kort galopp fick jag i alla fall prova och det var inga dåliga steg det heller.
Tror att islänningarna tar två språng på samma längd som hon tar ett, så det var en härlig känsla!
Nästa gång, när det nu blir? Skulle vi rida i något som Helene kallade galoppbackarna och det blir ju riktigt spännande eftersom hon påstår att Chantal ( som är den dominanta av hennes tre hästar) gärna vill ligga först när det finns plats och hon inte är så öm i hovarna.
Och med bettlöst träns känns det inte som om att jag kommer att ha så mycket att säga till om ifråga om hastighet så vi får väl se hur det slutar. Får väl hålla i mig i sadelknoppen och bara hänga med antar jag:)
Förhoppningsvis sitter jag kvar, men det är ingen garanti.

Men nu ska jag ta och roa mig med lite disk och tvätthängning, jippie va kul!!!!???

Britta

Eller tog jag bara cykeln upp till  Söderås ? Ca 2 km???
Ja inte vet jag och jag tror att jag fortfarande befinner mig i ett slags chocktillstånd!
Kan det vara möjligt att något liknande händer och sker 5min cykelväg ifrån mig?
Människorna, hästar ja hela atmosfären är fylld av framåtanda, positiv energi……grhm.. orden liksom fastnar i munnen på mig, vet inte hur jag ska uttrycka det för att det ska komma till sin rätt.
Utvecklingsmöjligheter! Potential! Affärsidéer! Och inte nog med det, man behöver inte heller bli sedd som en utomjording om man pratar om auror och tidigare liv.
Inte en gnällig, negativ, nedlåtande och olycksbringande svensk så långt ögat, eller ska vi säga örat, nådde.
En glad granne som sköter vattenpåfyllningen! Helt frivilligt och uppenbarligen med glädje!
Jag såg när han kom genom buskagen på andra sidan vägen och första intrycket var, jaha nu kommer det ett fyllo också! Men nej, det var bara grannen Rolf som skulle fylla på vatten i hagen, pratandes med sig själv (bara det ses ju som osvenskt och underligt av vissa) medan han drog en slang över vägen från sitt hus.
Dessutom fick jag höra att hans fru diskar ur vattenbaljorna med jämna mellanrum! Tror jag svimmar!

Trodde bara att det var i medelhavsländerna man bemötte varandra på det viset. Men nu var vi faktiskt i Söderås, tro´t eller ej.
Stallet som Mia fått möjlighet att göra i ordning och inreda kommer att bli hur mysigt som helst och innanför de väggarna cirkulerade bara lugn, ren energi och, ja helt enkelt andlig atmosfär.För att inte tala om höskullen! En sån där riktig gammal hederlig höskulle med högt i tak och riktiga balkar, rena meditationslokalen!  Inte så konstigt när Mia är inblandad utan att ha några ”Igelkottar” (negativa missunnsamma människor) omkring sig.
Det finns bara möjligheter i den byggnaden om man väljer att se dem. Hoppas, hoppas nu att alla Igelkottar håller sig på avstånd och icke gör sig besvär om att förorena luften.
Förresten så har de inte en chans mot de energier som redan finns där och det eventuellt negativa kommer att följa dem ut genom dörren när de går, som att slå vatten på en gås ungefär.
Jag känner verkligen att jag vill vara en del av det här och hjälpa till efter bästa förmåga. Kanske slutar med att min sambo slipper bygga något stall härhemma om jag får det behovet uppfyllt där uppe på höjden i Söderås
Ingen skulle väl bli gladare än han ( som för övrigt har en tendens att vara lite Igelkott och bara se arbete och kostnader i såna här projekt).

Detta kan bli hur stort som helst. Ett slags rehab för vilsna utbrända hästägare och hästar kanske. Relaxweekends med djurkommunikation, meditation och en massa andlighet. Hästar är ju verkligen djur som är som gjorda för detta!
Som sagt så vet man aldrig vart det här slutar och med Mia bakom som inte bryr sig om några eventuella hinder så kan det bara bli hur bra som helst.

Sen har vi Erika och Anders också! Ett ungt par som valt att satsa på stallbygge innan husbygge, och inte något litet stall heller. Kommer inte ihåg hur många boxar men ca sex stycken tror jag, plus sadelkammare, spolspilta, höskulle, gödselplatta med praktiskt hantering av bortforsling och sist men inte minst, en egen paddock (ridbana).
Och allt detta granne med Mias stall och på en plats som känns underligt och overkligt magisk och lugn.
Med lövskog omkring sig genomsyras hela området av naturens renande energi.
Hur var det Erika uttryckte sig? Söderås kommer att bli ridningen och hästarnas Mecka!
Ja, inget tvivel om det ! Verkar som om den yngre generationen börjar inse att det faktiskt finns möjligheter i livet också och att man får och kan göra det man verkligen vill utan att behöva skämmas för det.  Härligt!

Och mitt i hela den här upplevelsen fick jag dessutom träffa en ny människa som jag kände direkt att jag fungerade ihop med.  Har träffat henne lite flyktigt där jag går och tar ridlektioner och förstått att vi nog är ganska likasinnade.
Lugn, jordnära och med samma ”stora” behov av att befinna sig i folkmängder som jag. Dvs knappt något sådant behov.
Ödmjuk och stor djurvän också naturligtvis.
Hon var beredd att flytta till Söderås imorgon om hon bara hittade någonstans att bo. Kan förstå det eftersom hon verkligen ”platsar” i Mias ”team”

Ja det finns hur mycket som helst att skriva om när det gäller det här och mina tankar och fantasin går på högvarv nu när jag ser på framtiden.
Och som om det inte räckte med det så har jag på senaste tiden fått tecken på att min egen andliga sida håller på att börja vakna och utvecklas. En mycket medial man (som tyvärr dog i cancer vid 40 års ålder) sa till mig en gång att jag skulle komma att få igång mitt sjätte sinne när pojkarna blivit stora och det inte var så mycket omkring mig längre, och han måste jag lita på eftersom han även förutsade vad som skulle komma att utspela sig i det gamla kalkbrottet (numera Dalhalla) många år innan ide´n till det ens var född.
Dels har jag förstått att jag börjat fånga upp andras tankar och känslor och häromdagen lyckades jag hitta min systers bortsprungna kattunge genom att koppla bort tankarna och få en bild till mig som visade på insidan av deras garage.
Gick dit och vet inte vem som blev mest förvånad, jag eller kattungen som låg där rakt framför mig och sov på en gammal kontorsstol i väntan på att bli utsläppt, (efter ca  5 timmar).
Det intressanta är att när jag tänkt på det i efterhand så var det garaget ur den synvinkel han måste ha sett det där han låg eftersom bilden visade på porten och hyllan bredvid inifrån.
Men vi får se vad som händer. Det kan ha varit en tillfällighet men jag börjar faktiskt tappa tron på tillfälligheter efter den senaste tidens alla händelser. Men det är en annan historia;) Allt kan man inte berätta

Britta

Plötsligt får jag den där bekanta känslan av att vara iakttagen, vilket inte är ovanligt på just det områden jag arbetar för tillfället, liggandes på knä i grusgången, rensandes ogräs och djupt försjunken i mina egna tankar.
Jag ser en rörelse i ögonvrån och förväntar mig att den/det som är där ska försvinna i tomma intet som de brukar göra när man fäster blicken på dem.
Men den här gången är det en människa, lika levande och närvarande som jag själv, och det är lustigt hur fort tankar kan rusa genom hjärnan ibland, för på en sekund förstår jag att han är hitsänd med ett enda syfte.
Någon av mina vägledare eller guider har nog fått nog av hatet jag burit inom mig den senaste veckan och tycker att det är dags att förstå vad det är jag håller på med. En liten läxa bara. En snabblektion i att låta bli att generalisera och klumpa ihop människor jag tror att jag inte gillar bara för att de tillhör en viss grupp.
Och de har verkligen lyckats hitta en lämplig kandidat för ändamålet, för där på grusgången framför mig står en äkta raggare!
Iklädd vit T-shirt nedstoppad i jeansen med nitbälte och med svart skinnväst står han där och ser lite besvärad ut.
I ena handen har han en gravlykta, en sådan där av engångstyp inköpt på någon mack eller matbutik. Han håller den med armen rakt ner, lite tryckt mot låret som om han helst skulle vilja dölja den och den andra handen har han stoppat ner i jeansfickan.
Hela tiden under vår korta pratstund står han liksom och vrider sig från sida till sida  vilket visar att han känner sig obekväm, rastlös och nog helst vill få sitt ärende framfört så fort som möjligt.
Vi hälsar på varandra med ett vanligt hej och jag känner att det går lätt att ge honom  ett leende trots att han faktiskt representerar en av dem som jag påstår mig hata.
- Öh, vet du var minneslunden ligger, frågar han på Stockholmska.
- Javisst, svarar jag raskt och reser mig upp från grusgången. Den ligger på helt andra sidan kyrkogården, säger jag och pekar i rätt riktning.
- Jaha, bakom granhäcken där, säger han och och börjar spana ditåt jag pekat.
- Nja..fast en bit längre bort, mot vattnet på andra sidan udden här.
-Jaha, är det bättre att parkera där uppe då kanske? Eller jag kan förresten gå också, säger han snabbt innan jag hinner svara att såå långt är det inte.
-Ja det finns ju en parkering där men…
-Äsch jag kan gå säger han och börjar ta ett par steg.
- Ja det är bara att gå i den riktnigen så kommer du att går rakt på det, det kanske finns någon skylt också? Jag kommer inte riktigt ihåg, men annars ser du säkert någon som arbetar där borta som du kan fråga.
-Okej, säger han och möter min blick igen, tack ska du ha!
-Javisst säger jag och ser på när han traskar iväg längs gången med sina skor med klack och med gravlyktan i den slappt hängande handen längs sidan.
Ja! Tänker jag. Där går han, en helt vanlig människa, på väg för att tända ett ljus för någon nära som gått över till andra sidan.
Han hade lika gärna kunnat bära kostym, träningsoverall, folkdräkt eller shorts och Hawaiskjorta för han är faktiskt bara en helt vanlig människa precis som jag själv.

Det tog ganska bra ska jag erkänna, och på hemvägen i bilen i den långsamt slingrande kön genom samhället försöker jag att tänka positivt, andas djupt och inte låta hornen ploppa ut som förut.
Jag tänker på raggaren jag träffade tidigare på dagen och känner faktiskt lite hjärtknip och dåligt samvete för alla dessa elaka tankar jag tänkt, och erkänner att det var en mycket nyttig erfarenhet.
Så någon Hitler är jag nog inte, för jag tror inte att han någonsin led av dåligt samvete. Eller gjorde han kanske det? Tog han inte livet av sig till slut?

Tro nu inte att jag är helt omvänd och ska ner på samhället och åka amerikanare ikväll, nejdå jag gillar fortfarande inte ccw därför att det har spårat ur och snart ställer till mer skada än nytta, eller det kanske det redan gör fast ingen vågar erkänna det. Men jag försöker i alla fall ha lite mer förståelse för detta intresse och folkgruppen raggare och det är ju det livet går ut på. Att lära sig vara ödmjuk och respektera folk som de är, och att alla är unika och har sin egen historia.
Tack och lov så är det snart över för den här gången och egentligen skulle man försöka att dra lite egen nytta av eländet till nästa år. Man borde komma på något bra att sälja, för det är ju ett av argumenten som de som fortfarande är positiva till detta har. Det är ju bra för bygden ekonomiskt!
Och ja? Tänk om jag skulle komma på en affärsidé som gjorde att jag kunde sälja något för lika mycket som jag behöver för att klara vintern utan att behöva stämpla?
Då ni! Då skulle det bli annat ljud i skällan på kärringen

Britta

Nu är det så där igen!
Fullt i min lilla hjärna! Idag har det hänt ca tusen nya saker och hundramiljoner nya intryck ska nu bearbetas i min stackars lilla Puh hjärna.
Absolut inte bara av ondo, utan en hel del positiva saker också, men som en pantautomat som tjuter när det blir för fullt så sa min hjärna ifrån för ett tag sedan och går nu på lågvarv i väntan på att få en natts sömn.
Man kan väl helt enkelt säga att dopaminnivån har under de senaste dagarnas händelser skjutit i höjden och som introvert reagerar man emot det. Är helt enkelt överkänslig mot detta ämne.
Visst önskar jag ibland att jag vore mer ”normal” och kunde ha tusen bollar i luften utan att garanterat åka på svår huvudvärk eller trötthet men nu är vi alla olika och det är bara att acceptera.
Som tur är så har jag min kära sambo att ventilera och diskutera med (de få gånger han sitter still) och de senaste dagarna har vi pratat, pratat och pratat.
Dessvärre blir jag ju helt slut av det också men det är det värt för att få ur sig alla sina funderingar när det liksom stockas i huvudet.
Samtidigt så är det en otroligt spännande tid jag lever i just nu och ser positivt på framtiden. Har ju föreställningen om att allt det som funderas på, diskuteras, stöts och blöts i tankevärlden just nu kommer till den bästa lösningen till slut, och varför skulle jag tro annat med alla dessa underbara människor omkring mig.
Mia som faktiskt är en som vågar och satsar på att förverkliga sina barndomsdrömmar, min sambo med sitt tålamod med mig och min personlighet, mina söner som dagligen utvecklas och mognar i rask takt till vuxna trevliga människor att umgås med, Göran som faktiskt förstått hur jag fungerar och alltid är rolig att diskutera med, och naturligtvis inte bara människor utan mina älskade katter också, ja till och med min tupp och mina två hönor förgyller tillvaron när de traskar omkring härute och kommer och kräver lite bulle ibland om jag sitter på bron och fikar. För dumma är de inte dessa fjäderfän, det har jag först nu med de här tre förstått.
De känner igen min röst när jag kommer hem, vet att det vankas godsaker när jag kommer med en bunke i handen, har full koll på om jag sitter och äter något ute på trappen, då ska det smakas om de så ska få lov att hoppa upp till handen. Dessutom kommer de faktiskt på inkallning! Inte illa för att vara så dumma djur enligt många!
Roliga och underhållande är de och helt enkelt mina kompisar!

Skulle vilja berätta om lite roliga upplevelser på min cykeltur hem efter jobbet idag (går fortare med cykel än bil denna vecka) men ser att klockan blivit mycket och ögonlocken börjar bli tunga.
Får återkomma imorgon så får vi se vad det är som gäller då!
Nya händelser och intryck kanske

Britta

Tänk att man kan känna glädjer över att prognosen visar på en hel del regnskurar framöver…..tja varför inte… särskilt på tisdag känns det som om det skulle behövas en hel del faktiskt…..och av absolut ingen särskild anledning alls …….jag menar markerna är väl ganska torra nu efter denna kanonsommar och man ska ju vara rädd om naturen??……..visst, jag jobbar utomhus men vi har faktiskt ganska bra regnkläder…. och för övrigt så har jag ju ingen cab heller så mig gör det inget om det kommer lite blött uppifrån……

Britta (vars vingar nu har ramlat av och hornen vuxit ut på)

Men om sisådär en vecka så har nog förvandlingen gått tillbaka till det normala……får vi väl hoppas i alla fall!

De kommer med jämna mellanrum dessa tråkdagar då det liksom inte händer särskilt mycket alls. Inte tar jag mig för med något särskilt heller utan liksom bara ”flyter med” och gör mina vanliga måsten med tvätt,matlagning och disk.
Visst har jag idéer och saker som skulle behöva göras men det är som om något håller mig tillbaks och gör så att jag liksom inte kommer igång.
Skulle tro att det nog är någon mening med dessa meningslösa dagar, och jag vet ju att kroppen egentligen behöver lite vila eftersom axeln gjort sig påmind på sistone, så det är väl bara att stå ut med tråket och inse att det är just vilan som är vitsen med det.
Men fy hundan säger jag vad trist det är. Jag vill greja och fixa med saker och ting och när man vet hur lång vinter vi har så känner jag att man vill passa på nu när möjligheten finns.
Vi får se hur länge jag håller mig sysslolös för egentligen skulle syrenhäcken (som började växa till slut) behövas kapas en liten bit nu för att förgrena sig och bli tätare. Men hur gärna jag än vill så vet jag innerst inne att det verkligen inte är någon bra syssla för den här förbaskade axeln.
Jag blir tokig när kroppen börjar protestera mot fysiskt arbete, vill såå gärna hålla på.
Det är nu man skulle ha haft den där fyrbenta kompisen att ta en tur på i skog och mark. Bara att komma ifrån gården och slippa se allt som behöver göras är ju en vila i sig.
Inte har jag någon bra bok heller för tillfället eftersom den nya tog slut på ett par dagar och att åka ner på biblioteket är inte att tänka på i dessa ccw tider.
Blir så uppretad och hatisk så fort dessa raggarbilar visar sig så jag ska nog hålla mig borta så gott det går.
Förstår inte att det finns så mycket hat och ondska inom mig och är väl dumt att ge det bränsle. Blir nästan rädd för de tankar som dyker upp, och förstår att det måste vara så här Hitler fungerade, fast många gånger värre förstås. För något massmord planerar jag väl i alla fall inte
Nåja, jag får väl jobba vidare med dessa fördomar mot folkgruppen ”raggare”, för naturligtvis är varje enskild person en helt vanlig trevlig människa, det är bara det att jag vill stoppa in alla i ett fack och det var ju faktiskt precis vad Hitler gjorde. Så jag får väl skärpa mig.
Är egentligen inte ett dugg bättre än rasister och främlingsfientliga när jag tillåter dessa tankar, och det är något som jag är starkt emot. Alla människor har lika värde och så även raggare
Men man kan väl säga så här, att lika dumt som det är att trycka ihop invandrare på en och samma plats och inte ge dem chansen till att få ett arbete och ett meningsfullt liv så är det dumt att låta hela Sveriges raggare komma till lilla Rättvik om så bara för en vecka. (som för övrigt håller på att dra ut sig till snart två eftersom de flesta kommer tidigare och tidigare för att hitta någonstans att bo, och sen tycker att det kan stanna kvar ett tag också för att semestra lite)
Snart är väl Rättvik raggarnas semesterparadis så att det ska cruisas från juni till augusti.
Den dagen måste jag nog flytta härifrån, trots att jag i nuläget inte kan tänka mig att bo någon annanstans.

Nej nog om detta nu. Tvättmaskinen är nog färdig så att jag kan gå och ta hand om det istället för att sitta här och reta upp mig över något som jag ändå inte kan påverka.

Britta

Det är nu över tre veckor sedan Rasmus kom hem och visade upp sig och nu börjar det mola och gnola i hjärtat, magen, halsen eller var det är de där känslorna för längtan sitter.
Jag  vet ju att han är en riktig luffare på sommaren och kan vara borta i veckor i sträck men nu FÅR DU FAKTISKT TA OCH KOMMA HEM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!  JAG LÄÄÄÄNGTAR IHJÄL MIG SNART!!!!!!!!!!!!!!!

Törs inte riktigt släppa fram alla känslor som trycker på nu. Jag älskar mina katter som om de vore mina barn och blir fysiskt sjuk när jag inte riktigt har koll på var de är.
De bara MÅSTE finnas här och nu i mitt liv, annars är jag inte hel!!!!!!
Så snälla snälla Rasmus, Lurven, Mufflan, Muventufflan, Trasselmusen, Musbusen, Massis, Mattis och allt vad du heter. (Kärt barn har många namn) Känner du inte att jag behöver träffa dig nu! Även om du inte har samma behov av det så kan du väl komma hem en sväng för min skull!
Skulle tro att du har en hel del fästingar vi behöver plocka, och kanske en och annan tova vi behöver kamma ut. (Fast jag vet att det inte brukar bli tovor i sommarpälsen)
Ska tänka på dig innan jag somnar ikväll och kanske kommer du i alla fall och hälsar på i drömmen.
Puss på dig min kära pälsboll!!!!!!
Är verkligen inte redo för att släppa över dig till andra sidan än ! Det kommer jag visserligen aldrig att bli.
Du är en av mina healers här på jorden och jag börjar faktiskt bli sjuk nu!
Vill borra in min näsa i din päls och känna din lilla fuktiga nos när du ”buffar” mig i ansiktet av ren och sann kärlek!

Och när jag ändå håller på så kan jag skicka en tanke till min systers katt Bilbo också som varit borta dubbelt så länge utan att visa sig en enda gång. Tror i alla fall att han kommer tillbaka och bara har tagit lite semester.
Förstår katterna som tar en tur nu efter denna vinter som varit. De är ju ett frihetsälskande djur och mår bara bra av att leva av vad naturen ger efter att ha spenderat månader inomhus.
Men det gör ont att gå och längta, så nu Bilbo är det dags att vandra hemåt, familjen saknar dig!

Britta