lillasysterfix

Har ju varit ganska skralt med vårtecken än så länge och någon vårkänsla har väl heller inte infunnit sig men….när Sv i morse stod i köket och ropade frågande till mig….”vad är det för fågel som är helsvart och har orange näbb?”….så var det som om något inom mig vaknade och tanken …”jo men det är nog ta mig tusan vår nu!”….dök upp i mitt huvud!

Han stod och tittade ut genom fönstret med fågelmatningen utanför och när jag gick dit och ställde mig bredvid kunde vi räkna till inte mindre än fyra koltrasthanar som gick omkring och pickade på marken med alla nedfallna frön och lyfte på gamla löv för att se om det fanns något under. Honorna var säkert också där någonstans men dom lägger man ju inte märke till lika lätt med sin mer gråbruna fjäderdräkt.

Så det får nog räknas till det allra första vårtecknet i år tror jag? 
När vi lite senare var ute och åkte skidor hörde jag till och med tranorna nere vid den gamla igenväxta tjärnen i skogen och först var det faktiskt lite svårt att tro att det verkligen var sant…men stod stilla och lyssnade en stund och jodå….ett äkta trantrumpetande kan man inte ta fel på……Det är vår!!!!!!

Känns så underbart att veta att man nu har den framför sig…även om det kommer att bli en riktigt ”slask, ler och geggvår”!

Inte bara för att det ju är så mycket snö som ska bort utan också för att vi snart ska få det grävt för kommunalt vatten och avlopp.
Vilken gegga det kommer att bli här ute på gården….blir till att torka av kanske både hund och kattassar när de springer ut och in och innan det torkat upp.

Ser inte fram emot det men ser desto mer fram emot när det blir färdigt. Visst är det dyrt att koppla in och använda kommunalt men med tanke på de bekymmer och kostnader både vatten och avlopp redan kostat oss så kommer det att vara såå värt det.

Skönt att kunna ”bocka av” ännu  en punkt på ”orosmomentöverhusetlistan”. Den förra punkten bestod av oron över att skorstenen inte skulle bli godkänd och klara en provtryckning men det gjorde den….Tack för det, (till den som murade den för typ hundra år sedan) snacka om hantverk!

Ja du…älskade lilla hus som ger mig så mycket bekymmer men som jag ändå på något sätt inte gärna skulle lämna.
Hyser någon slags ”hatkärlek” till dig tror jag och du är ju verkligen ”hemma” för mig.
Min fasta punkt i universum kan man väl säga   :)

Men dessvärre är det massor som skulle behöva fixas och frågan är om ekonomin någonsin kommer att tillåta det? Men vi tar en sak i taget och lovar att göra så gott jag bara kan….och med det sagt så är det faktiskt dags att klä på mig och gå ut och skotta av det sista av snön på ”lilltaket”! Upptäckte igår att det börjat tränga in lite fukt på väggen i trappen igen och är ganska säker på att det är snön på lilltaket som sakta töar bort och därmed rinner ner på plasttaket över brokvisten, som i sin tur har för dålig lutning så att vattnet rinner bakåt mot väggen istället för ner i hängrännan…..oj…blev en lång förklaring det där….nåja…kan bara hoppas att min teori stämmer…och det ska jag gå ut och ta reda på nu.

Ha en riktigt skön vårhelg nu !!

Britta

Nu kan man ju tro att det här är ett sponsrat reklaminlägg igen men nejdå….   :)  men däremot så gör jag gärna lite smygreklam för just polarkaka då det ju faktiskt är himlans gott!
Däremot är det inget jag skulle kunna äta dagligen pga att magen inte mår särskilt bra av det (där sprack den reklamen)  men ibland…och särskilt som nu då det är början på en lyxig fyradagarsledighet kan man faktiskt unna sig det där extra goda tycker jag.

Så därav namnet lyxfrukost!! En kopp ”kulte” alltså löste i tekula istället för en snabb tepåse grönt te som det annars blir till vardags…..ett glas proviva med smak av hallon granatäpple…rena rama sockerkicken på morgonen, ungefär som att dricka ett glas flytande zoo tabletter   :)…..annars vill väl proviva gärna framstå som ”nyttigt” men….tyvärr så är det nog alldeles för gott för att vara särskilt nyttigt  ….     …..(blir nog inte några sponsorpengar för den produkten  heller   ;)  )    …..och sist men inte minst…hela TRE skivor polarkaka. En med ost och två med messmör. Brukar aldrig unna mig tre smörgåsar vid samma tillfälle men å andra sidan så behövs det inte heller när man äter grovt bröd.
Det här brödet däremot är man nästan tvungen att äta minst tre av för att känna någons slags mättnad.   :)   …kanske pga att luft och vetemjöl inte är direkt känt för att vara mättande?

Nåja….mättande, nyttigt eller inte??? GOTT är det i alla fall och någon gång per månad måste man få lyxa till det lite!

Ja igår kan man väl säga att påsken började, och även om vi tyvärr lyckats dra på oss en liten förkylning så känns det ändå underbart att ha fyra dagars sammanhängande ledighet.

Påskpyntade lite igår och insåg när jag satt där vid köksbordet och grejade med fjädrar och videkvistar att jag bara måste ta en bild av min ”pälsmössa” som gjorde mig sällskap där på bordet.   :)

Fast vid en närmare titt visar det sig vara Rasmus som nöjt låg där och spann mitt i påskpyntskaoset. Han verkade trivas där bland ris och kvistar och för övrigt har han fått ”åldersdispans” på att vara på köksbordet.

Har haft som princip att inte låta katterna vara på bord och bänkar i köket och bänkförbudet håller än men bordet har Rasmus på något smygande vis lyckats erövra.Och med tanke på hur gammal han är och att han verkar må så gott av att ligga just där så har jag släppt på den principen för hans skull.

Han blir ju ändå 19 i år och vid den åldern får man börja vara tacksam för varje dag man får tillsammans så…varför inte låta honom njuta så mycket som möjligt av livet under sin sista tid här på jorden?

Gillar påsken så extra mycket på något vis. Den är så ljus och enkel …eller hur man nu ska beskriva den?  Det är inte lika mycket hysteri runt den som julen och så vet man att en ny vår och sommar alldeles strax är här och ja….det känns så himla positivt allt med påsken tycker jag !

Inte blir det överdrivet mycket pynt heller, så det är ingen ”stor grej” när man ska städa bort allt igen, som med julen och alla dess tomtar, granbarr och julklappspapper.

Påskharen sitter i fönstret och solar sig och påskriset  och …

…ett såklart fyllt påskägg ligger på köksbordet, redo att ätas ur lite då och då under påskdagarna.

Och på skåpet i rummet, det lite större riset och faktiskt också lite större ägget   ;)
Mums!

Och ute är det en skare som heter duga och som vissa uppskattar till max nu efter en riktig snöpulsarvinter.

Går både att springa…rulla….

…och bara sitta och filosofera lite på!

Såg förresten två harar i morse när jag tittade ut genom sovrumsfönstret. Gissa om det såg skönt ut för dem att kunna springa ”uppe på” över åkrarna här utanför.  Måste nästan kännas som att kunna flyga för dem efter att ha skuttat omkring i denna djupsnö i månader.

Och vid fågelbordet var det full aktivitet såklart!

Likaså på marken nedanför.

Och ute i hagen bredvid tog småkillarna ett morgonpass.

Är så jäkla söta när de ”tultar” fram på äkta shettisvis. Runt runt på sin upptrampade stig och så stannar de till ibland för att stegra och nafsa mot varandra lite. Hihi…kom just på att det var ett extra passande uttryck….att ”tulta” istället för ”tölta” som islandshästar gör.
Islänningar töltar och shettisar tultar. För det gör dom verkligen tycker jag!

Något som jag däremot inte hann med igår var att städa bort allt gammalt granris som fortfarande står lite här och var i krukor och lådor ute.
Har liksom inte haft inspiration till det då det ännu inte känts som mer vår än vinter. Annars brukar jag alltid ha hunnit med att städa bort granriset och stoppat ner annat ris innan påsk.
Kanske till och med hunnit köpa några små penseer ?

Men inte i år inte….för det är ju trots allt fortfarande vintern som dominerar och kommer nog att vara så i minst en månad till så det får vänta.

Men granriset ska i alla fall bort nu för nog syns det att det gjort sitt. Mera grågrönt till färgen och utan livskraft.

Så det får bli en uteaktivitet idag så fort solen fått upp lite värme i den kalla morgonluften. Hade tänkt grilla lite korv ute till lunch också och kanske sätta oss och få lite solstrålar på våra bleka vinteransikten   :)   ….känns som en skön ledig vårvinterdag att se fram emot!

  ha en skön påskhelg!

Britta

Och vintern består…!   Ett rim på rubriken som bara dök upp i huvudet.
Men om man nu ska våga tro på alla prognoser så ska den värsta kylan släppa imorgon. Kan bara hoppas på det!

Men det är bara att njuta av de sista fina riktigt kalla dagarna för nog är det bra vackert ute dessa morgnar. Soluppgången utanför köksfönstret när man gör i ordning sin frukost och har en ledig helg framför sig, är något näst intill magiskt att uppleva ändå   :)

Tog fram ”lillkameran” och fotade genom våra gamla bubbliga fönster. Och bara det ger ju en fin effekt i sig.

Bilderna ser dock ovanligt suddiga ut såhär i litet format på bloggen men tror att de blir lite skarpare om man klickar på dem så att de visas större.

Samma bild men med lite ”fix” med något som heter ”högdagerprioritet”, gillar att greja med den.

Nästan lik den första fast lite mörkare bara!

Här ser man verkligen fönstrets påverkan, vilket jag tycker gjorde bilden ännu finare. Ser nästan ut som om det är taget under vatten? 

Lite annan ”vitbalans”!

Och ännu en variant!

Genom syrénhäcken…!

Älskar de svarta björkstammarna mot det blåa! Så himla fin kontrast tycker jag!

Sen var det dags för lite frukost tillsammans med den här mysiga (för mig) nyupptäckta tidningen. Helt underbar om man gillar gamla hus och allt som har med det att göra! Rekommenderar den verkligen…..      Hm?  …skulle nästan kunna ta betalt för den här bilden tror jag?  ….eller ja…..?….. i alla fall om jag hade en vanlig blogg med tusentals läsare 
…men måste väl inte tala om att jag bara har fyra/fem st  !   :)   :)     Hihi!   

Nåja….en jättebra tidning är det i alla fall och kan sitta och liksom bara ”suuuuga i sig” bilderna i den. Gamla kök, tapeter, färger, möbler ….ja hur mycket som helst finns det att vila ögonen på.

Och så lite bilder från min och Lines skidtur förra helgen. En tur ner till Nisse blev det! Har ju aldrig sett platsen med så mycket snö så det vara bara att spänna på sig träskidorna och ”hasa” iväg   :)

För det gör man  när det är så djup snö….hasar sig fram sakta men ändå säkert måste jag säga…älskar det här skidorna som tar mig fram vart jag vill i skogarna !!!

Snödjupstest med stavarna!! 

Line har ju inga skidor som bär henne men…. hon uppskattar djup snö ändå…

….man får ju gräääääva hur långt som helst, och det är något hon verkligen gillar!

Sen måste man titta upp ibland och kolla så att man inte missar något annat roligt!

Å hej åhå…snart nere på gräsnivå!

Jodå….hon hittade marken till slut….men djupt var det!   :)

Alen bredvid ladan var alldeles full med kottar och pollenhäng!

Och den gamla plogen så gott som översnöad…konstigt att den ens stack fram såhär pass med tanke på snödjupet!

Så småningom bar det av hemåt igen…trots att det kändes som en sån där tur som man aldrig vill avsluta! Skulle ha haft lite varm choklad och bullar med oss såklart!
På en av åkrarna vi passerar är det någon som kört en runda med en stor traktor och gjort djupa spår i snön. Skönt för rådjuren att slippa pulsa fram hela tiden, även om de ju har sina egna upptrampade små stigar….eller stråk heter det väl ?

Tack vintern för ännu en underbar skidutflykt!

Avslutar med en härlig färgkombination av mina tjocka ”varmstrumpor”och mattan så snyggt med matchande ränder ….eller hur?

Ha en skön vinterhelg!!

Britta 

Ja visst känns det som om det liksom ”står ganska still” i livet just nu. Man går på något vis bara och väntar på att den där våren ska komma??
Men ändå är det nästan lite läskigt att tänka på tycker jag. För hur ska det bli när all denna snö ska börja smälta?
Snacka om vårflod….!
Hur sörjigt ska det inte bli på vägarna, hur mycket vatten ska vi inte få i jordkällaren och pannrummet? Hur många livsfarliga takras kommer det att bli och när ska vi någonsin kunna få hem årets ved?
Vedbacken som är den enda plats här på gården som vi kan förvara och få undan alla dessa metrar av snö som fallit.
Får nog vara väldigt nöjda om veden är klar till midsommar i år. Annars brukar det ske under maj någon gång.

Nåja…det är ju hur som helst bara att ”gilla läget” och hänga med i vädrets och årstidernas alla ”nycker” och även om det nästan är svårt att föreställa sig just nu så försvinner ju snön till slut.
Men visst har det känts onödigt lång denna vinter?

Gjorde ännu ett ”mattfynd” på Erikshjälpen i onsdags….och uppenbarligen är det fler i familjen som gillar den   :)
Till och med Lines kära mjukismisse fick vara med och dela på utrymmet. Och lilla ”fryslorten” Selma sitter såklart så nära elden det går…men gärna på mattkanten åtminstone så att det blir mjukt och varmt under rumpan också 

Ja herregud vad det har eldats denna vinter. Och skottats snö förstås. Är så extra tacksam över att ha en sambo som är hemma och är ”glad pensionär” ibland. Det är verkligen guld värt att få komma hem till ett varmt hem och lagad mat…och en hel drös älsklingar också såklart!

Kommer inte ihåg om jag skrivit om det tidigare men har gjort ett litet odlingstest genom att sätta toppen av två morötter i vatten och som ni ser så funkade det faktiskt
Känns bra bara att titta på den gröna blasten som vuxit ut ibland…när längtan efter jord, natur och växtlighet blir lite extra stark.

Har faktiskt börjat kolla lite i impectas frökatalog också för att kanske skicka efter några fröpåsar? Vill ju egentligen så gärna odla lite men….vet ju hur jag fungerar och vet att jag ibland kan ha lite svårt att så att säga ”löpa linan ut”!
Sitter gärna och fantiserar och drömmer om vad jag skulle vilja odla, hur jag ska fixa i ordning ute i trädgården osv….känner värsta inspirationen och ser framför mig hur jag går där ute och fixar och donar med det som växer.
Men….så kommer sommaren och plötsligt är det såå himla mycket man vill orka och hinna och så blir det lite si och så med både vattning och rensning och ja…ni fattar?

Men varför inte låta sig drömma lite? Ha en föreställning om hur det ska bli och sen köra på så gott det går? Det kostar ju inte tusentals kronor och det kan inte mer än misslyckas.
Däremot kan det åtminstone kännas väldigt roligt under resans gång så?
Det blir nog en liten fröbeställning ändå tror jag?

Och imorgon ska jag nog ta mig för med att knipsa av lite sticklingar från de pelargoner jag faktiskt lyckats övervintra. För kanske sätter det lite fart på övertygelsen om att det faktiskt snart kommer att bli vår… ???
Eller???

   Britta

Vet att alla redan vet att det är vinter……men visst är det en alldeles helt otrolig vinter vi har??

Kan inte låta bli att skriva lite om det ändå, för den kommer att bli historisk.

Jag, äldste sonen och Line gick upp på de stora öppna åkrarna vi har och det kändes som om man förflyttades till ett slags Antarktis…..
Första gången gick vi upp när det blåste som värst, men då blev det inga bilder tagna för min del pga kylan som ”satte tänderna” i fingrar och händer så fort man stack fram dem det minsta ut vantarna. Och förresten så var det en ständig snörök som gjorde det svårt att få bra bilder i alla fall.

Men det var en härlig upplevelse och Line ”gick bananas” mellan de upplogade snöhögarna  sonen filmade tack och lov för det var verkligen värt att förevigas.
Hon hoppade, skuttade, rusade upp och ner, som en bergsget kastade hon sig mellan de olika nivåerna. Upp på högsta toppen, rakt ner i ett långt skutt och upp på nästa topp bredvid igen.

Blåsten gjorde henne extra busig såklart, plus att hon hade en hel del uppdämd energi i kroppen.

Senast vi var upp så var det dock ingen blåst och till och med solen strålade på oss. Här kanske man får en liten uppfattning om höjden på snöhögarna.

Allra längst ner i bild ser man mina tåspetsar…och långt därnere står Line och laddar för en uppklättring. Hon fullkomlig älskar den här miljön.

Otroliga vita vidder med snö som blivit ”vågformad” av det senaste blåsvädret.

”Naturskapat” konstverk!   :)

Vintervovven våran!

Och en fotograferande son!

Och tänk när all denna snö ska börja smälta! Jisses vilken vårflod det kommer att bli!

Idag är det lördag och den värsta kylan har äntligen släppt! Igår frös vattnet på övervåningen så eftermiddagen ägnades åt att köra skotta lite extra snö mot väggen på ”lilltaket” där den svaga punkten finns.
Köra värmefläkt, värmepistol och springa och kolla om det började komma några droppar? Värma…kolla…..värma….räkna ”droppintervaller”…..värma….kolla läget…..göra sig en kaffekopp….vänta….räkna droppar….få ont i magen…..vänta, vänta….oroa sig…värma…kolla….och till sist …efter några timmar ökade plötsligt droppintervallen….nu…nu händer det nåt…titta….sa jag åt sonen som just då stod framför handfatet med den frusna kallvattenledningen…….nu droppar det snabbare…passa dig nu för snart släpper det nog….och pang!!!!…..han hann precis hoppa undan när ”proppen” släppte och vattnet sprutade ur kranen som var uppvriden på fullt tryck….!
Vilken känsla det är när det släpper!
All oro och spänning släpper ju också i samma stund!

Och just där och då kände jag för första gången den här vintern att NU…..nu räcker det med is och kyla….NU kan det väl få bli vår ändå!!
Nåja….vasaloppet kvar nu imorgon bara …sen kan våren komma!!!

Idag hade jag tänkt att få till både lite motion och en storstädning av köket….!!
Lika bra att passa på att göra sånt innan våren ”brakar loss” och utearbetet startar!

För det som känns så skönt mitt i den här superkalla snö och isvintern är att man vet att det ändå inte står på förrän våren är här. Det är ju i alla fall mars..och inte november/december så, så fruktansvärt länge till kan det bara inte hålla i sig.

Ha en bra helg!

Britta

Har varit lite dåligt med skrivande nu på ett tag. Men det är också lite typiskt för mig och hur jag fungerar.  I min tankevärld tror och tänker jag alltid att jag ska göra ett litet inlägg så gott som dagligen, men att få ut det i praktiken…att verkligen ta sig för med det …..det är en helt ”annan femma”!

På ett sätt kan man faktiskt säga att jag lever mer inne i min tankevärld än ute i den faktiska verkligheten och så har det alltid varit och i det stora hela så är jag ju också nöjd med det.
Det här med att inte riktigt orka ända fram med allt som jag skulle önska, har nog en hel del med min högkänslighet att göra.

För mig går den mesta energin åt bara av att klara av en helt vanlig arbetsdag så när jag väl är hemma och kan slappna av efter några sociala och fysiskt ansträngande timmar finns det tyvärr inte så mycket mer att hämta ut ur ”energibanken”!   :) 

Men….fantasivärlden och tankevärlden finns ju fortfarande kvar och den kan man nog säga jobbar alltid för högtryck. Den klurar alltid på planer, drömmar och fantasier om vad jag vill göra, och när jag mår som bäst och känner mig ”på topp” tror jag också alltid att jag kommer att klara av att genomföra allt.

Men faktisk så har jag nog nu på senare tid börjat inse min begränsning och så smått börjat acceptera att jag inte ska räkna med att få allt det där teoretiska jag ”fixat” i huvudet gjort rent praktiskt också. 

Visserligen är det lite skillnad på orken nu efter att jag gick ner från heltid till deltid men alldeles riktigt ända ”in i mål” är det sällan jag kommer med alla mina planer 

Men ändå måste jag ärligt säga att om jag skulle få chansen att leva om mitt liv och få möjligheten att välja bort högkänsligheten så skulle jag ändå inte göra det tror jag. Då skulle jag ju till ex kanske inte uppskatta alla de små sakerna i livet som jag dagligen lägger märke till nu. Bara en sån sak som bilden överst visar. Känslan man får när man kommer in i köket på morgonen och möts av solskenet som speglar sig mot bordsytan.
Sånt är jag verkligen glad över att min hjärna uppfattar. För även om alla dessa hundratals intryck jag plockar upp dagligen gör att jag blir alldeles utmattad till kvällen så skulle jag inte vilja leva utan dem eftersom de ju på ett sätt också ger så mycket.

Och det här var vad jag möttes av när jag tittade ut genom köksfönstret….snacka om att ge en massa energi tillbaka! Är det inte underbart att kunna känna att livet är just underbart bara av att få mötas av det här på morgonen?  

Och inte nog med det….utanför det andra köksfönstret var det något annat..minst lika energigivande som pågick….nämligen ett besök av den söta lilla ekorren som kommer och hämtar lite nötter från fågelbordet då och då. Känns bra att tänka att den kanske klarat livhanken den här vintern just för att jag valt att mata fåglarna.   :) 

Britta

Idag är det en sån där dag då jag verkligen känner att jag vill skriva men inte har några som helst idéer om vad?
Att det är den vintrigaste vinter på många år vet vi redan, och det har jag väl redan skrivit om? Att jag börjar ”längta vår” och gärna drömmer mig bort till ”barmarkens tid” har jag också redan skrivit om….!

Ibland önskar jag att det var lite enklare att göra ett inlägg än vad det är, smidigare att ta vanliga ”vardagsbilder” och att kunna lägga in dem på datorn utan att behöva stoppa in dem i fotoprogrammet och förminska dem först ….men å andra sidan så kanske det skulle bli alldeles för många, alldeles för ointressanta inlägg då?……?precis som om mina inlägg vore så otroligt intressanta jämt ?  ….hihi!
Nejdå…men det som är så bra med att ha en blogg är just att man kan ha den mest för sin egen skull om man vill…..och det vill jag….för att få skriva lite då och då om lite allt möjligt. 

Att skriva för mig är nog ungefär som att sticka eller måla för någon annan? En slags avkoppling som ändå ger lite större mening än att sitta och stirra på en Tv skärm.
Och när man ändå kan dela med sig av det på det viset man kan idag så tycker jag att man kan göra det vare sig det framstår som särskilt intressant eller inte.

Bloggar där man kan läsa om helt vanliga människors liv bara, utan att det behöver hända särskilt mycket i varje inlägg. Alla bloggar måste inte handla om senaste modet, prylarna, sminket, dieten, träningsmetoden, inredningen osv….för en del av oss uppskattar även att läsa om det lite mer vardagliga, alldagliga….vardagssysslorna , glädjestunderna, bekymren, drömmarna mm.

Så visst är det tur att vi har möjlighet att välja vad som känns mest intressant för var och en av oss.   :) 

Ha en fortsatt skön kväll!

Britta

Inget ont om alla mina ”tvåbenta” grannar för de är faktiskt lika trevliga allihop, men när det gäller klassen ”sötaste” så vinner de här två med ”hästlängder”….ojoj vad rolig jag var nu…:) 

Låt mig presentera Oskar till vänster och hans coola kompis som jag tror heter Hugo men är faktiskt inte riktigt säker på det om jag ska vara ärlig. Har fortfarande inte kommit mig för med att fråga om hans namn men har ett svagt minne av att jag hört namnet Hugo? 

Oskar däremot har jag känt till längre då det var han som var först på plats när hans ägare köpte gården bredvid. Och att han nu fått en kompis är en riktig solskenshistoria enligt mig 
Första tiden …kanske året? Har inte riktigt koll på det då tiden går så fort men det var i alla fall ganska länge som Oskar gick som ensam shettis tillsammans med travhästarna och nog tyckte man ibland lite synd om honom när han inte hade någon i sin egen storlek att fördriva dagarna med. Inte för att jag tror att han led så särskilt mycket av det, för ägarna är för övrigt omtänksamma om sina hästar, men ur ett mänskligt perspektiv så tyckte man att det verkade lite ensamt ?

Efter en tid kom det visserligen ett föl som han kunde busa lite med men som ni förstår så är ju ett föl betydligt högre än honom redan när det är nyfött och dessutom växer de så otroligt snabbt så den ”vänskapen” övergick snart till något som mer liknade ”trakasseri” av honom från det pigga energifulla hingstfölets sida. Fölet jagade och sprang efter stackars Oskar som pinnade på så fort han kunde med sina små korta ben. 

När fölet sen försvann gick Oskar tillsammans med de visserligen lugnare större hästarna men då såg jag aldrig att han hade någon närmare kontakt med dem och hästar gillar ju att ha en kompis att ”klia sig” med…busa lite med och stå eller ligga ihop med när det är busväder. 

Månaderna gick och jag stod ganska ofta och betraktade den lilla svartvita hästen bland de stora och tänkte för mig själv ibland att ”tänk om ändå Oskar kunde få en kompis i sin egen storlek.
Så den dagen när jag som vanligt kom körande hem från jobbet, stannade till vid postlådan och gick ut för att hämta posten och plötsligt fick syn på TVÅ små sötnosar som stod och tittade nyfiket på mig bakom tråden, blev jag så glad så att jag faktiskt fick en ”liten klump i halsen”!
Men Oskar….har du fått en kompis….utbrast jag och ja….lyckan bara strålade inombords!!!

Och precis så var det….Oskar hade fått en kompis, exakt som jag gått och önskat för mig själv i tysthet!   :)  och även om han säkert hade ett bra liv innan också, så kan jag säga att livet numera leker för honom!!
Blir lika glad varenda gång jag tittar ut och ser hur de busar, leker, jagar och står och kliar varandra….!! Kan knappt tro att det är sant ! Det kunde inte ha blivit bättre faktiskt ! 

För att inte tala om hur söta de är att titta på också….brukar tala om för dem att jag helst skulle vilja ta in dem som sällskap och mysa med dem i tv soffan    ….och då står de där och betraktar en med sina djupa allvarsamma blickar .

Hästar har så kloka uttrycksfulla ögon…hur stora eller små de än är!  

Hoppas nu att de får ha varandra i många år framåt och att jag får äran att ha dem som grannar i fortsättningen också. Njuter av det varje dag och kan sitta långa stunder på armstödet av soffan i tv rummet och bara titta på dem.
Underbara underhållande sötnosar!!

Tack för att ni finns !!     

Britta

När man vaknar till 20 minusgrader, det är måndag morgon, snön ligger meterdjup därute och man vet att man måste ge sig iväg till jobbet….då är det läge att drömma sig bort lite!!

Till fjällsjöar….

…och skogstjärnar. 

Vårens första penséer…

…och blommande pioner i solnedgång!

Blommande mjölkört…

…och spegelblankt vatten. 

Skogspromenader…

…och stenplockning!

Gullvivor…

…aklejor…

…syrener och lupiner.

Och självklart lite svettigt trädgårdsarbete också….!   :) 

Hoppas, hoppas att sommaren blir lika ”somrig” som vintern i år har varit ”vintrig”….!!

Det skulle vi verkligen behöva nu!!!

Britta

I förrgårkväll när jag i ”lugnan ro” stod och borstade tänderna…snudd på halvsovande faktiskt,  då det var en av de kvällar som jag var sådär ovanligt trött och kan hoppa i säng redan strax efter åtta…..hör jag hur äldste sonen plötsligt säger!
”Öj…det är två hästar ute på vägen…jag tror dom är lösa!?”

Och som om att vrida på en strömbrytare så vips…var den näst intill övermannande tröttheten som bortblåst och i samma sekund ställer hjärnan om till ”ut och fånga hästar i mörker och snöstormsläge”!
Avbryter tandborstningen, stoppar fötterna i sonens vinterstövlar, slänger på mig en jacka, och utrustar mig med pannlampa, handskar och ett hundkoppel. 

På väg ut snurrar funderingarna på vilka hästar det kan vara i huvudet men är väl ganska säker på att det är någon av grannens travare som går i hagen alldeles utanför oss. Tänker att det kanske är något av fölen som lyckats ta sig ut med tanke på det snödjup som är kring stängseltrådarna nu men…..när jag kommer ut på vägen ser jag ett par kraftiga ”islandskillar”som står borta vid korsningen och verkar fundera på om de ska sätta iväg uppför backen i snöyran.
Nej stick inte iväg nu tänker jag, och ser framför mig hur farligt det kan bli för dem om de möter en bil, traktor eller något annat fordon i snöstorm med dålig sikt. Tänker också på deras ägare och undrar om de ens vet att deras ”guldklimpar” springer omkring ute i snöstorm och mörker?
Vet först inte om jag ska gå emot dem eller försöka locka dem till mig men testar med att vissla flera korta signaler som jag vet att hästar brukar lyssna på och jodå…den ena av dem spetsar genast öronen och tittar åt mitt håll.
Jäklar…tänker jag…skulle ha haft något att mata dem med!
Springer in igen med tanken att hämta en skiva hårt bröd och säger åt Sv att leta reda på numret till de enda jag vet i närheten som har islandshästar. 

När jag kommer ut igen är båda hästarna framme vid våran ingång och jag känner hur hoppet om att kunna fånga in dem ökar. Visserligen har jag bara ett hundkoppel till hjälp men det kan man komma ganska långt med och ”forma” till något som liknar en grimma om man bara kommer åt.
Börjar prata lite lugnt och ”lockande” med dem och skrapar en bit av hårdbrödet mot den andra för att få fram ett ”frestande” ljud. Och det funkar direkt på den ena av dem som glatt kommer stegande emot mig. ”Åh har du något gott åt oss” känns det som om han undrar

Förmodligen är de ganska trötta på att irra omkring i snöstormen tänker jag. Den andra är dock lite mer tveksam till att komma då den verkar ha sin uppmärksamhet riktat mot något annat lite längre fram på vägen. Ser att han står och tvekar över vad han ska välja. Ska han göra som sin kompis som nu står och tuggar nöjt på de småbitar han får av mitt hårdbröd, eller ska han välja det som lockar där borta?
För mig är det omöjligt att i snöyran se vad han intresserar sig för men tycker att jag hör en ljus röst som pratar med honom.
Till slut väljer han dock att göra sin kompis sällskap vilket inte förvånar mig eftersom ”mat ju ändå är mat” .
Så där står jag nu och försöker så gott jag kan dela ut små bitar av brödet som börjar ta slut, samtidigt som jag trasslar och far med handskar (som jag inte lyckats få på mig än) och hundkoppel .
Funderar på vilken av dem jag ska försöka linda kopplet runt men inser samtidigt att det kommer bli svårt då de är så ivriga att nafsa brödbitarna ur handen på mig. Nästan gnabbas med varandra för att få först och jag har fullt sjå att se till så att inte mina fingrar och händer hamnar mellan tänderna. 

Men då, som en skänk från ovan får jag syn på det som fångade den enes uppmärksamhet. För där i mörkret kommer en tjej gåendes, utrustad med två grimmor, grimskaft och en liten hink med hästpellets…..halleluja…..!!
Och det visar sig vara hon som jag bett Sv att leta efter numret till, som dock blivit uppringd av en annan bybo som också råkat se hästarna springa förbi.
Och även om det nu inte var hennes hästar så kände hon till dem lite då de brukade ridas förbi hennes hem, och samtidigt som jag känner hur tacksam jag är över att hon kommit så ryser jag när jag hör vart de här hästarna hör hemma för det betyder att de måste ha korsat och till och med sprungit en bit efter riksvägen för att komma ända hit.

Men nu slutade det ju ändå lyckligt och det är ju huvudsaken. Hon bestämde sig för att ta med sig hästarna hem till sig där hon kunde förvara dem i en hage tills de fått tag i ägarna. 

Så det blev en lite ovanlig kväll kan man säga och det var många tankar som snurrade i huvudet på mig när jag väl kommit i säng.

Hästar alltså….dessa fantastiska djur som på ett eller annat sätt så gott som alltid funnits i mitt liv. Nog är det något magiskt över dem?
Så stora och starka och ändå så snälla och medgörliga trots att de med en enda spark skulle kunna göra slut på en människas liv på nolltid.
Man riktigt känner hur kloka de är och får en att nästan känna sig trygg i deras närhet.
Tänker på hur de på något sätt fortsätter att ”dyka upp” i mitt liv trots att det var 30 år sedan jag själv var hästägare.
Antingen i form av lösspringande (det här är tredje gången på kanske tio år som jag fått ”äran” att fånga in andras hästar) eller så till och med i form av att jag faktiskt blivit erbjuden att få ta emot dem gratis (två gånger) men inte kunnat tacka ja pga ekonomi och andra omständigheter.

Och visst är det något jag verkligen saknar. Att få umgås med hästar. Men brukar försöka tänka som så att jag ju faktiskt fått uppleva det i livet den här gången och det är det inte alla som får, men många som drömmer om.

Och som det är just nu så har jag ju det stora privilegiet att ha två små ”shettiskillar” gåendes alldeles utanför vardagsrumsfönstret och det är något jag liksom ”lever på” nu när hästsuget blir lite svårt ibland.   

Bara det att kunna stanna till på gården och dra in doften av häst och hö som slår emot en då och då är en lyx i livet. 

Britta