Precis så här energisk och full av kraft känner jag mig idag!
Fattar och förståår inte vad det är med den här kroppen (min alltså) vissa dagar! Visserligen har jag sovit alldeles uselt den senaste tiden, ungefär som när månen ska till att bli full. Vaknar flera gånger per natt och de stunder däremellan när jag väl sover så ska det drömmas,drömmas och åter drömmas så att man känner sig helt slut av det när man vaknar igen.
Naturligtvis är det också den där typen av verkliga drömmar som tvingar en att riktigt tänka efter när man vaknar om vad det är som är verkligt och inte. Har jag gjort det och det? Hur blir det nu när jag bestämde mig för det där? Få se, har jag lovat någon att göra något särskilt idag? Skulle vi dit och dit? Hade jag köpt den där grejen som var så bra?
Osv. Osv…!
Pust! Säger jag bara!
Känns som om man aldrig riktigt vilar och kopplar av när nätterna ska gå på så här.
Inatt har jag dels börjat på ett nytt jobb där det var en massa nytt att sätta sig in i och komma ihåg, och naturligtvis en massa nya människor att lära känna. Sen gjorde jag ett stort misstag på jobbet på kyrkogården, vilket jag gick och var livrädd för att det skulle upptäckas innan jag hade återställt det. Hade förresten ingen bra lösning på hur jag skulle återställa det heller. Typiskt drömmar!
Så idag när jag vaknade vid halv åtta ungefär bestämde jag att nu tar jag och tillåter mig att somna om igen. Det är ju söndag och imorgon ringer åter väckarklockan så jag tänkte ta chansen till någon timmes extra sömn.
Men det skulle jag ju inte ha gjort! Vaknade igen vid halv tio, på tok för sent, och nu var tuggummikänslan tillbaka igen.
Hela kroppen är seg och tung, ögonlocken orkar knappt hålla sig öppna. Vanliga ljud förstärks och känns som om någon vridit upp volymen på omgivningen till max. Det liksom skallrar i trumhinnorna så fort någon pratar normalt eller stänger skåpdörrar, och om sambon skulle stå och plocka med disk dessa morgnar så kan jag inte ens vistas i köket.
I så fall åker hörselskydden på.
Pratmekanismen funkar inte heller utan det blir mest sludder vilket får mig att undvika att försöka göra mig förstådd.
Dessa dagar skulle jag nog helst vara lika aktiv som Findus, livsnjutaren nummer ett. Det är bara det att skulle jag tillåta mig att gå och lägga mig igen i det här tillståndet så blir det ju bara dubbelt så jobbigt att försöka komma igång igen sen.
Min kropp måste röra på sig för att inte stelna ihop helt.
Först nu, när klockan snart är ett börjar förlamningen släppa efter att jag tvingat mig till att städa nedervåningen. Visserligen i slow motion men ändå. Har fortfarande lite ”bomullskänsla” kvar i huvudet men förhoppningsvis ska den försvinna när (eller om kanske jag ska säga) jag tagit promenaden jag tänkt göra idag.
Yngste sonen ska åka med syrran och hennes son och simma, och jag tänkte passa på att ta en långpromenad med äldste sonen under tiden.
Dessvärre hade jag väl inte trott att halva dagen skulle ha gått innan vi ens började tänka på det men nu är det som det är.
Skidåkningen igår gick förresten bättre än väntat och jag har inga särskilda känningar av det idag förutom min vanliga högeraxel och arm som talar om att den gjort något ovant. Måste vila den idag med tanke på att jag ska jobba lite imorgon med just den nötande rörelsen som brukar få den att protestera. Därför tyckte jag att en promenad vore en bra aktivitet idag, för att få igång cirkulationen.
Min tokiga sambo (som inte vet vad tuggummimorgnar är) har gett sig iväg till Borlänge på cykeln.
Nåja, är väl tur att någon i denna familj tycks lida av outtömlig energi 
Men nu ska jag kämpa vidare och försöka få till den där promenaden innan det är dags att laga mat.
På återseende!
Britta