Inte konstigt att man har känningar i kroppen lite här och där med leder och muskler som protesterar med tanke på hur vädret håller på och ändrar sig hela tiden.
Ena dagen -27, andra snöstorm och -10, nästa vindstilla och -1,8, Suck!
Är det jag som romantiserar eller minns man bara det man vill minnas, för när jag växte upp tycker jag inte att vädret var så här omväxlande som det är nu.
Då var det sommar när det var sommar…alltså ca 20-22 grader, lite växlande molnighet…såna där bomullstussmoln som man knappt ser numer, som jag och Mia kunde ligga på rygg på gräsmattan och betrakta och ”se” en massa olika figurer i.
Ibland kom det något åskväder med regn som ”rensade” upp luften så det doftade sådär friskt och somrigt efteråt. Hade man lust att bada så tog man cykeln eller gick till Salutjärn eller Björkviken, men det var alltså mest beroende på om man hade lust eller inte, och inte för att man var tvungen att ”passa på” och anpassa sig efter vädret som det är nuförtiden då det gäller badning.
Vintern var ju också vinter, alltså mellan -5 och -10 grader, lagomt med snö för att åka pulka, skidor, släde eller någon annan vinteraktivitet.
Vårarna var lite mer långdragna än nu och snösmältningen gick sådär lagom fort. Vattnet porlade i dikena, marken kom sakta fram bit för bit, tussilago kikade upp i slänter där solen värmt som mest, lite längre fram kunde man skymta blåsippor inne bland träden och man kunde börja ”spela kula” där marken torkat till så pass så att det gick och gå där utan att bli alltför lerig. Så fort isen på vägarna var borta fick man ta fram cykeln, vilken frihetskänsla det var att susa nedför en backe i bara en lite tjockare (hemstickad naturligtvis) tröja och det bästa av allt. Man hade fått ta fram ”springskorna” eller Lejonskorna som vi väl mest kallade dem då det var det vanligaste märket(eller sorten kanske man ska kalla det eftersom vår familj inte precis köpte dyra märkeskläder, för mig som var yngst var det mest syrrornas avlagda kläder som gällde, vilket var helt naturligt då och inget jag funderade över). Inga klumpiga varma filtskor eller allvädersstövlar mer! Man kände sig nästan viktlös!
Höstarna har jag däremot inte så mycket minnen av vilket är lite lustigt med tanke på att jag numer är så förtjust i hösten bara för att allt blir så otroligt vackert då, men som barn såg man det väl inte så helt enkelt.
Kan bara minnas att det var lite extra härligt att rida just på höstarna därför att hästarna liksom ”levde upp” och blev lite extra busiga i blåsten. Kan förstå det med tanke på att de naturligtvis föredrar lite svalare temperaturer än vad det är på sommaren och att de då äntligen får slippa insektsplågan.
Numer kan man väl lugnt säga att vädret är mer omväxlande och mer extremt när det väl sätter igång. Minus 30, flera meter snö, eller plus 30 och stekande sol så att man känner sig svimfärdig efter en arbetsdag.
Eller som nu, snudd på plusgrader mitt i ”kallaste” Januari, det kan jag inte komma ihåg hände när jag var liten.
Men som sagt..det kan vara så att man bara minns det man vill minnas och det är ju så lätt att använda uttrycket ”Det var bättre förr” 
Men nu måste jag planera lite inför våran skidåkardag i Grönklitt imorgon, innan jag ska upp till stallet och luncha lite hästar samt hjälpa Mia göra i ordning de nya boxarna.
Britta