Jodå, det blev julfint i köket till slut även om det blev ett avbrott på ca tre timmar mitt i stöket. Fick rycka in som hästutfodrare åt Mia och det kan man inte se som något besvärligt avbrott precis.
Sen är det ju det där med tiden som har en förmåga att gå tredubbelt så fort när man umgås med hästar, dessa magiska djur. Tänkte som sagt att jag ”bara” skulle dra av frosten från strömtråden och skjutsa undan snön så att understa tråden inte ligger under den, (blir ju dålig strömföring då) och vips så hade ett par timmar susat förbi.
Hamnade nog i något slags meditativt tillstånd där när jag gick och följde tråden med handen meter efter meter med sju lugnt tuggande hästar omkring mig.
Sedan kom Mia och efter att hon fodrat de övriga tre med kraftfoder och släppt ut dem så åkte vi hem till mig och drack en kopp värmande kaffe. Det blev ju bara kallare och kallare under dagen idag och bara medan jag var hos hästarna sjönk temperaturen från tio till sjutton grader…burr vilken vinter vi har fått nu igen.
Gillar den här bilden av Eyrún när hon står och ser så oskyldigt snäll ut och bara tuggar så lugnt på sitt hö……
….bara för att i nästa sekund förvandlas till en riktig surkärring beredd att avfyra en spark mot eventuella shettisar som tänkte sig att smaka några strån.
På den här bilden gör hon verkligen själ för namnet som jag har förstått (efter lite snabbforskning på nätet) betyder öron, alltså Eyrún = öron på isländska, fast här ser hon ju snarare ”örlös” ut så att säga.
Tänker ibland på när man går omkring i hagen inne hos dem hur lätt det skulle vara att för dem att sparka ihjäl en människa om de kom på den tanken. Det är nog bla det som är så fascinerande med dessa stora starka djur eftersom hon aldrig skulle komma på tanken att göra så här mot en människa. När vi går förbi är det öronen framåt som gäller och det enda man känner från hästens sida är vänlighet och nyfikenhet.
Men naturligtvis känner man respekt också och det gäller ju att veta vart man har dem när man vet att det kan gå lite hett till ibland med rangordningen, man skulle ju kunna råka vara på fel plats vid fel tillfälle så att säga och kanske bli förväxlad med tex en shettis eller annan lägre stående och då är det nog det sista man gör med tanke på de smällar de kan dela ut med sina ben. När de är ovanligt kinkiga mot varandra och öron viks ner och sparkar delas ut hit och dit ger jag mig inte in i hagen förrän jag kastat in några knippen hö utifrån, vill inte att de ska känna att jag känner mig osäker vilket jag kan göra om de börjar bråka för mycket runtomkring mig, och hästar har ju en förmåga att ”känna av” när någon är rädd vilket väl ses som en svaghet i deras ögon och de får ju aldrig tro att de ”står över” oss människor i rang för då kan det verkligen bli farligt.
Men nu börjar det bli läggdags och jag hoppas att värken jag börjat känna i benen nu på kvällen (från fötterna och upp till knäna) inte betyder att jag håller på att få feber. Tyvärr så brukar det börja så innan jag ligger och skakar med nästan fyrtio grader men eftersom jag inte känner mig sjuk för övrigt så måste den här värken bero på något annat. Får väl se hur det utvecklar sig, det visar sig inatt i så fall.
Britta