Japp, då var man uppe bland molnen och svävade igen då!
Efter en minst sagt tung söndag så tog jag äntligen tag i mitt liv och ringde städledaren på kommunen idag bara för att höra så att jag fortfarande finns med på vikarielistan. Det har ju gått fyra veckor nu utan att de ringt och jag kände att det nog var bäst att höra av sig till dem istället.
Och precis som i en förutsägbar film så satt hon just och uppdaterade vikarielistan och hade funderat lite över mig och hur det låg till med mig.
Och inte nog med det så hann jag inte ens fråga om det skulle finnas något jobb runt jul och i mellandagarna förrän hon undrade om jag kunde jobba då. Dessutom på det ställe jag hade hoppats på att få.
Det kändes nästan för bra för att vara sant och jag kände hur jag blev så där glad så att det känns ända inifrån. En känsla som gör att man känner sig tyngdlös och liksom lysande inuti.
En stor sten släppte med tanke på att jag ska till arbetsförmedlingen imorgon för att upprätta en handlingsplan som det så fint heter. Tack och lov så har jag en bra arbetsförmedlare och med tanke på hur många hon har (säkert många långtidsarbetslösa) att försöka stötta och peppa till att söka jobb så blir hon nog glad åt det jag nu har att se fram emot.
Städledaren skulle naturligtvis också höra av sig om det dök upp mer jobb innan jul och det är också ett bra argument för mig att ge till arbetsförmedlingen imorgon.
Känns så himla skönt att åtminstone ha något att komma med eftersom jag inte varit särskilt aktiv i mitt jobbsökande hittills. Ärligt talat så har jag passat på att vila min axel efter kyrkogårdssäsongen och eftersom man knappt får vara sjukskriven i dagens läge så är jag faktiskt tacksam för varje dag som gått utan den enformiga arbetsbelastningen som brukar få axeln att protestera.
Men nu tror jag att jag kan andas ut i och med jobbet jag har framför mig, och riskerar nog inte att få ersättningen avstängd vilket det faktiskt är risk för om man inte är nog aktiv i sitt arbetssökande nuförtiden.
Det här är ju en extra press för mig som, även om jag skulle vilja ringa runt och höra mig för om jobb så kräver det så enormt med mod och energi för mig för att våga.
Telefonskräck kallas det väl….eller fobi kanske i mitt fall.
Men nu är klockan lite för mycket så det är väl bara att börja med kvällsbestyren innan man kan hoppa i säng.
Går i alla fall och lägger mig med ett betydligt lättare hjärta än igår kväll. Tänk att livet kan ändra sig så fort när det ser som mörkast ut.
Vill säga Tack till dem eller det eller vad som hjälpte mig idag för jag behövde det verkligen. Visserligen höll jag den stora bergskristallen i vänstra handen när jag ringde bara för att få lite stöd från någon, och uppenbarligen så fick jag det stöd jag önskade 
Britta