lillasysterfix

som om inte katter skulle ha personlighet!

Sitter här i lugn och ro framför kaminen.  Selma ligger som vanligt på fotpallen och njuter av värmen som strålar emot henne.  Katter är värmeälskande djur och de som tror att man kan lämna en katt åt sitt öde ute vid en sommarstuga i skogen skulle nog på sin höjd få ha ansvar för en mjukiskatt.
Nog är det skrämmande att det finns vuxna människor som faktiskt tror att katter klarar sig själva ute i skogen en vinter.
En hund skulle de aldrig göra så med.
Så vad är det som gör skillnaden? Är det priset? Eller är det kattens goda jaktegenskaper?
Men kärleken då? Hur kan man ha ett djur en hel sommar utan att fästa sig det minsta vid det?
Är omöjligt för mig att sätta mig in i hur det skulle vara att inte känna några som helst känslomässiga band till ett djur. Hur är det möjligt, och varför blir vissa människor så?
Jag ser varje djur som någon och inte något, som icke djurvänner måste göra. Det är i djurets blick man ser personligheten och alla är precis lika unika som vi människor.
Jag är i alla fall glad för att vara född till djurvän även om det kan vara ett handikapp ibland. Te x när barnen var små och man åkte till en djurpark, vilken sorg och ångest man kunde känna med djuren där. Det värsta var när något av dem vankade fram och tillbaka innanför staketet eller glasrutan.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka som om hjärnan hakat upp sig och inte kunde tänka ett steg längre, fruktansvärt att se.
Nu börjar ju tack och lov fler och fler inse att djuren har behov och önskningar precis som vi när det gäller miljön de vistas i och förhållandena på våra djurparker blir allt bättre, men det finns otroligt mycket mer att göra överlag i hela världen.
Som tur är så föds det djurvänner varje dag och så länge de finns så finns det hopp för alla djur om en bättre framtid. Det är bara synd att så många får lida och betala med sina liv på vägen dit.

Hos oss har till och med de här rätt till lite soffmys!

Skulle man lämna den här ensam ute i skogen?

Ja har som sagt en lugn och skön lördagskväll här hemma. I bystugan pågår en ”Klabbfest” som jag faktiskt insåg att jag egentligen inte ville gå på. Det är bara så lätt att liksom dras med i strömmen, när man bor så här i en liten by med en massa släktingar omkring sig.  Dessvärre blir man nästan misstänkt som sjuk eller psykiskt störd när man inte ska med på festen som hela byn pratar om, och det kan göra mig otroligt irriterad.
Jag hade helt enkelt inte lust att gå på fest! Är inte konstigare än så!  Kalla mig gärna tråkig och asocial, det kanske är just det jag är, precis som djuren är vi alla födda med vår egen personlighet, och jag vägrar att smälta in i mängden bara för att jag förväntas vara på ett visst sätt.
Så nu sitter jag här och bara njuter av ensamheten, (barnen sitter vid datorerna, min sambo är ute och roar sig med en kompis) och trivs verkligen med det. Ensamhet kan vara riktigt helande ibland och jag tycker verkligen synd om dem som tycker det är skrämmande. Ensamheten ger oss en chans att stanna upp och vara oss själva och ge oss tid att känna efter hur vi verkligen mår.
Men det kanske är just det som skrämmer dem,  att inse att de egentligen inte mår så bra själva och inte riktigt vet vem de är.  Att de kanske egentligen borde ta itu med sig själva och sitt eget liv innan de ger sig på andra som i själva verket bara speglar det de själva skulle vilja uppnå.
Självinsikt, sinnesfrid och lycka.

Får räcka för ikväll!
Britta