Igår kom förstoringarna på Samus som jag skickat efter. Så nu får de sitta där på tavelhyllorna i hallen ett tag!
Började med det när Wilma (Svs gamla golden som blev 13 år) gick bort för fyra år sedan och gjorde detsamma för Findus när han lämnade oss för två år sedan.
Eftersom vi valt att lämna kvar våra djur hos veterinären när de somnat in, (dels för att slippa det oerhört tunga och sorgliga med att lägga ner en så älskad vän i en djup grop i marken och sen täcka den med jord och dels för att vi båda har tron om att kroppen bara är ett ”skal” som själen lämnar när man dör) så känns det bra och lite vördnadsfullt att sätta upp bilder av dem på en plats där man kan se och kanske ”prata” en stund med dem när man passerar.
En plats att stanna upp och bara minnas på….precis som en grav kan man säga, fast bättre eftersom det känns som att den saknade på väggen på något sätt ändå fortfarande är ”med” oss.
Blommor får de också såklart som man kan byta innan de hinner vissna och se alltför sorgliga ut.
Från början var det Svs idé med att vi skulle ha en plats där vi kunde sätta upp våra egna bilder och byta ut dem lite ibland…kanske följa årstiderna , vilket vi också gjort sedan dess, med ”avbrott” när något av våra älskade husdjur lämnat oss och fått pryda väggen som en form av minnesplats.
Är så glad över den här idén och gillar att fotona byts ut då och då så att det blir lite nytt i hemmet ibland. Ger liksom ”ny energi” åt hela hallen …och huset nästan.
Och när väggen får fungera som minnesplats ger den en, en chans att stanna upp och tänka till på den som lämnat oss.
Lite eftertanke och filosoferande är alltid bra! Och sen känns det såklart bra att ”hedra” den bortgångne en stund genom att bara minnas.
Undrar hur Line tänker kring att hennes kattkompisar försvinner?
Vet hon bara hur och varför på ett sätt som vi människor inte kan förstå?
Eller sörjer hon och saknar precis som vi gör?
Ja det lär vi aldrig få svar på men det är en intressant tanke tycker jag!
Min teori lutar nog mest åt att hon VET därför att jag tror att djur har mer vetskap om hur allt hänger ihop när det gäller liv och död. De vet att de är här på jorden på ”tillfälligt besök” och de vet också sin uppgift och varför.
De är här för att älska, stötta och lära ”sina människor”. Ge dem en chans att skynda på sin egen utveckling.
Men …det är min uppfattning och såna finns det nästan lika många av som det finns människor på jorden, och ingen kan ju säga exakt vad som är rätt och fel…tack och lov!
Britta