Livet utan Samus rullar vidare. Måste rulla vidare helt enkelt även om saknaden kommer och går i vågor. Ibland minns man det positiva och ler för sig själv, och ibland kommer sorgen som bildar en värkande klump i halsen.
Vissa stunder tror man att hon finns kvar och förväntar sig att se henne på hennes favoritsovplatser,men inser snart att hon faktiskt är borta.
Dagarna som sjukskriven rullar också vidare och om jag själv får säga det så tycker jag att det går bra. Såren efter operationen läker fint och övningarna för armen går framåt. Inatt har jag till och med sovit första natten utan kompressions BH:n vilket gick riktigt bra faktiskt. Visst rörde jag mig lite försiktigare och att ligga platt på mage går fortfarande inte eftersom det ömmar för mycket men ändå. Lite mer frihet gav det dock.
Försöker också ta en lite längre promenad varje dag då jag vet att både min kropp, själ och Line mår väldigt bra av det.
Igår tog vi med oss floran ut och passade på att ”botanisera” lite bland alla våra växter i naturen. Tycker det är så intressant och har alltid velat lära mig många många fler än de jag redan kan. Och nu har jag ju verkligen chansen att lägga ner tid på det.
Och förutsättningarna för att bli frisk från en så lömsk sjukdom kan väl knappast vara bättre när man kan tillbringa timmar ute i det här…
…snacka om ”helande energier”!
Och så lite nyfikenhet och livsvilja till det sen :) ….kan det bli bättre?
Symbolen för livsvilja hittade vi mitt på den här stigen i den täta mörka granskogen…
…vet inte vilken växt men där stod den på den torra barriga marken och passade på att riktigt ”suga i sig” av de solstrålar som för en stund träffade den.
En riktig liten kämpe måste jag säga 
Kändes verkligen att marken äntligen fått lite fukt i form av regnet som kom och daggkåporna såg förstås till att fylla på förråden.
Första växten vi stannade vid var en Johannesört som jag inte tycker att man ser alltför ofta.
Vill påpeka att bilderna inte är de bästa, dels för att det starka solskenet gjorde det svårt att se hur de blev och sen hade jag nog lite för bråttom med att välja inställning i och med att det hela tiden kom en massa mygg som ville ta sig ett smakprov av mitt blod
Men men…tror i alla fall att det här är något som kallas ”blodrot” enligt vad jag kan se i floran? Läste sen att den inuti ska vara blodröd så får väl kolla det nästa gång jag ser den.
Johannesörten känner man igen på att saften blir röd när man klämmer sönder blommorna och det är kanske lite lika med den här växten?
Den här däremot har jag fortfarande inte lyckats hitta, så det får jag forska vidare på helt enkelt.
Dumt att jag inte satte ner handen som jämförelse men bladen är ganska stora och växte mitt på stigen där det var väldigt blött.
Samma stig som vi går på innan vi kommer fram till den lilla bron så nog gillar den våtmark allt.
Satte mig en stund på bron och lät fötterna dingla och såg ut över vattnet…
…här kan man sitta länge och lyssna, se och ”nosa i sig” av naturen omkring. Trollsländor som flyger förbi och stannar till i någon sekund…fiskar som plaskar och leker…och den där ”fuktiga” doften av våtmark…om en doft nu kan vara fuktig??? …jo tror ni vet vad jag menar!
Samma stig leder också förbi det här söta ”minikalhygget” som bildats alldeles under en rotvälta…tyvärr så är ju bildkvalitén usel men ska försöka få en bättre bild på det nästa gång.
Kabbelekan fick jag lov att ta en bild av också, även om den väl är ganska känd för de flesta? Tyckte den lyste upp så fint där i diket. Här kallades den ”vårtblomma” förr för att få barn att undvika att plocka den eftersom den alltid växer vid vatten. Man skulle alltså få vårtor på fingrarna om man gjorde det och det var det ju inget barn som ville såklart!
Man fick ha sina knep på den tiden då det inte fanns något dagis och fritids att ha barnen på när man själv var tvungen att arbeta.
Näcken var väl också en effektiv ”barnvakt” då.
Den här ”okändisen” (för mig i alla fall) växte längs gamla järnvägen som vi ofta promenerar på och om jag ”forskat” rätt så är det en ”Vitmåra”!
Sen gäller det bara att komma ihåg de nya namn man lär sig, vilket inte är det lättaste har jag märkt! Det är svårt att pränta in ny kunskap i en lite seg gammal hjärna
Det här namnet har dock lyckats fastna av någon anledning och den här blomman som mest ser ut som en trasig, blek Rödblära är i själva verket en ”Gökblomster”!
Undrar hur den kunde få det namnet? Skulle vilja fråga Linné om det.
Den här är ju också en sån man känner igen längs lite torra vägkanter och visst hade jag hört namnet ”Kärringtand” men trodde att det mest var ett eget påhittat, lokalt namn , precis som ”Rallarros” som egentligen heter ”Mjölkört” . Men faktiskt så heter den just ”Kärringtand” enligt floran.
Höll precis på att gå förbi den här lilla orkideén som hör till en av de allra vanligaste i hela norden, ”Jungfru Marie Nycklar” heter den …
…och har svartbruna fläckar på bladen.
Ja det var gårdagens exkursion det och såhär kan det se ut när man behöver en stunds ”avskildhet” för att redigera och fixa med lite bilder på datorn i alltför starkt ljus.
Sv har förmågan att smygfota mig ibland och den här gången blev det ju riktigt roligt!
Måste vara en gravt introvert människa som sitter där under 
Nejdå…så illa är det inte men nog gjorde det stor skillnad för att kunna se bra på skärmen när man drog en filt över hela alltihop.
Idag är det regndag igen vilket behövs för all växtlighet och då kan man ju passa på att åka en sväng till bibblan som vi nog tänkte göra.
Kanske hittar någon ännu mer ingående flora där som kan hjälpa mig lösa mysteriet med den hittills okända växten.
Ha det bra!
Britta