Funderade länge på vilken överskrift jag skulle välja den här gången….tänkte på hur jag upplevt och hanterat det jag ska skriva om?
Hur jag vill att andra ska uppfatta min inställning till det? En överskrift som inte låter alltför dramatisk men inte heller alltför ignorerande, för visst inser jag allvaret i det och visst vet jag att det för en del som drabbats av det inte bara blir någon ”avstickare” utan också en slutgiltig ”avstigning”från livets stig…men…..från allra första stund som jag fick beskedet så bestämde jag mig för….att så långt och länge det är möjligt se det som något jag ska ta mig igenom och inte låta mig besegras av i första taget.
Jag har ännu inte fällt en enda tår och ännu inte ”målat upp” det allra mörkaste scenariot över det för min inre syn.
Nej, jag har istället valt att se det som något som kommer att utveckla mig och ge mig en ännu större och djupare syn på livet här på jorden och allt vad det innebär.
En ännu större tacksamhet över allt jag har omkring mig och kanske ännu sundare värderingar över vad som verkligen är viktigt här i livet.
För även om jag tycker att jag ändå kommit ganska långt när det gäller det så blir man ju aldrig någonsin ”fullärd”….inte ens om man så lever i hundra år tror jag?
Hur som helst så var det i alla fall oväntat…åtminstone i den form som det nu valde att drabba mig. Tyckte väl inte att jag var den som låg i den värsta riskzonen för det även om jag självklart någonstans är medveten om att vem som helst kan råka ut för det.
Även jag!
Många kanske går omkring med uppfattningen om att ”det drabbar inte mig” men för mig var det snarare en annan tanke som slog mig när jag fick veta det….att…ja….varför skulle det inte kunna hända mig? Varför skulle just jag tillhöra dem som skulle klara mig ifrån det? Och lustigt nog så hade jag bara ca ett par veckor innan faktiskt tänkt lite i just de banorna.
Tänkt på hur otroligt lyckligt lottade så gott som hela min släkt varit ifråga om att klara oss från alla dessa former av cancer som finns. Kunde det verkligen vara möjligt att det skulle få fortsätta så när tusentals andra drabbas så fruktansvärt hårt av det. Barn vars liv knappt börjat, småbarnsföräldrar i det skede i livet då man faktiskt är som allra viktigast för en annan människa, nyblivna pensionärer som efter ett långt hårt arbetsliv äntligen börjat se fram emot lyxen att ”äga sin egen tid” och bara göra det som faller en in på dagarna.
Nej…det kunde inte få fortsätta så….och den här gången var det jag som ”valdes ut” att bryta det näst intill obegripliga ”flow” av tur vi ändå haft att slippa drabbas av denna lömska och obönhörliga sjukdom, som väljer och vrakar bland sina offer utan någon som helst hänsyn till vem/när och hur.
Att det blev just bröstcancer för min del var ändå ganska förvånande, för det var nog den form av cancer jag tänkt allra minst på då ingen såvitt jag känner till i alla fall, drabbats av det i släkten. Och dessutom har jag ju ammat två barn vilket också sägs minska risken avsevärt. Så den typen av cancer hade jag nog aldrig riktigt känt någon skräck över.
För visst är det väl så att de allra flesta någon gång i livet tänker på och oroar sig över att få ett cancerbesked i någon form?
Själv hade jag en tid i livet då jag var så gott som övertygad om att ”knölen” jag kände innanför revbenen på högersida var någon form av livsfarlig cancer…ända tills en läkare konstaterade att det helt enkelt bara var min njure som hade en lite extra lång typ av ”fastsättning” eller ”anslutning” eller vad man ska kalla det, så att den kunde röra sig inom ett större område än vanligt.
Sen har jag också tagit bort en del födelsemärken och leverfläckar som jag gått och oroat mig över innan svaret på om de var ofarliga eller ej kommit, men inte en enda gång har jag tänkt på risken att drabbas av bröstcancer trots att jag till och med haft lite problem med ofarliga vattenfyllda cystor i brösten som jag har behövt åka in på sjukhus och ”tömma” med jämna mellanrum.
Det var förresten det jag trodde att det var den här gången också. För jag hade känt av ett ömt område på höger bröst som vuxit sådär fort som vattencystorna gjort och just därför hade jag också tänkt att det ju inte kunde vara något farligt då en elak tumör kan ta år på sig att växa i storlek.
Den här gången var det också bara ett par/tre veckor kvar tills jag ändå skulle in på den vanliga mammografin så jag bestämde mig för att låta bli att ringa och boka in en tid för tömning. Tänkte att jag talar om det på undersökningen istället så får de skicka mig vidare, för den vanliga mammografin ville jag ju ändå göra.
Så ca en vecka efter undersökningen fick jag en kallelse till lasarettet där det på ett ungefär stod att jag skulle komma in för att ”göra en kompletterande röntgenundersökning pga avvikande förändringar” eller nåt sånt? Och ja…jag blev väl inte särskilt orolig över det heller eftersom jag snarare förväntat mig en kallelse. Men…..nu i efterhand vet jag att jag någonstans ändå tyckte att det var ett litet underligt sätt att uttrycka sig på för dem…för det var ju bara en vanlig cysta som skulle tömmas?……trodde jag i alla fall!
Ja och så kom dagen då det var dags att åka in, och med tanke på att jag gjort samma sak ett par gånger förr så visste jag ju vad som väntade och var inte särskilt nervös.
Har aldrig varit speciellt nervös inför vare sig tandläkar eller läkarbesök och inte varit spruträdd eller så, så det här kändes snarare intressant då jag visste att jag fick vara med och se hur det hela gick till på ultraljudsskärmen när de sticker in nålen och suger ut vätskan ur cystan.
Så efter ännu en mammografiröntgen blev jag visad in i rummet där själva tömningen skulle ske. Och där ligger jag och tittar på skärmen medan läkaren noggrant scannar igenom båda brösten med ultraljudet och jag vet att jag tänker att, det är bra att de gör det så noga men samtidigt tycker jag att det tar lite ovanligt lång tid? Varför blir det inte klart för tömning någon gång? Till slut hör jag honom äntligen säga att han ska suga ut vätskan och sköterskan börjar förbereda för det.
När jag sen ligger där och tittar på skärmen säger han att han också vill ta ett prov på något annat han upptäckt. Något litet bredvid den ofarliga cystan som han visserligen tror också är något ofarligt men vill ta ett prov på ändå för säkerhets skull.
På skärmen ser jag hur han för in nålen genom väggen på cystan och suger ur den så att den krymper ihop och försvinner. Skönt, tänker jag…nu får vi snart åka hem!
Det där provet på det andra han pratat om tänker jag inte så mycket på då jag fått förklarat för mig att det förmodligen bara är någon typ av ”körtel” eller intorkad gammal cysta.
Han scannar in den mörka lilla fläcken på skärmen och det konstiga är att så fort den visar sig så får jag en underlig ”dov” känsla i kroppen och undermedvetet är det som om något säger mig att ”det där är inte något helt ofarligt” . Känslan kommer inte i form av rädsla utan snarare i form av utmaning. En vetskap om att det här är något som bestämt sig för att utmana mig och jag är helt beredd på att anta utmaningen.
Plötsligt är det som om jag består av två personligheter och verkligheter där den ena tänker och känner att ”det där är inte något farligt, och snart är jag färdig så att jag kan gå ut härifrån och fortsätta med livet”, medan den andra, lite djupare och klokare bara ”vet” att det från och med nu inte är så enkelt, trots att den ”ytligare” ändå är den som dominerar.
När provet genom ett litet snitt i huden sen är taget och jag omplåstrad äntligen får komma ut från undersökningsrummet får jag veta att jag kan få ett snabbsvar ett par timmar senare om jag känner att jag vill vänta på det men…nej….jag föredrar att vänta 4-5 dagar istället. Nu vill jag hellre komma därifrån och fortsätta mitt ”vanliga” liv.
Dagarna som följer i väntan på provsvaret lever jag på som vanligt, men fortfarande med den underliggande känslan av att, den här gången är det nog inte så enkelt. Och ändå på något konstigt sätt …så känner jag mig inte särskilt rädd?
När de sen till slut ringer från mammografin och meddelar att läkaren vill att jag gör en magnetkameraundersökning också så känns det ännu tydligare att från och med nu har nog mitt liv tagit en annan vändning. Och på något sätt så börjar jag lugnt förbereda mig på det inombords. Jag känner ingen sorg, ingen panik eller som om jag ”ramlar ner i något svart hål” som många som drabbats av cancer beskriver det…nej bara ett underlig visshet om att jag nog har en farlig sjukdom och att det bara finns två alternativa utgångar.
Antingen överlever man …eller så dör man och går vidare! Och självklart ska jag rikta in mig på att överleva!!!
Döden skrämmer mig egentligen inte eftersom jag vet att död inte betyder ett mörkt,svart, definitivt ”ingenting”….men…..jag har ju så mycket kvar att leva för. Och det är ju så mycket mer jag vill göra och uppleva! Jag vill absolut inte lämna mina nära och kära än även om jag vet att jag kan ”följa”deras liv från ”andra sidan” också och även om jag vet att vi möts igen när deras tid är inne.
Så för att försöka avsluta det här inlägget som annars riskerar att bli en hel roman 
så kan jag säga att jag efter ytterligare en ultraljudsundersökning blev ombedd att ta med mig någon anhörig om jag hade det med mig och tillsammans med Sv blev visad in i ett rum med skylten ”samtalrsum” …och bara det fick ju en att förstå att ”jaha, det är nu det definitiva beskedet kommer”!
Och det var precis vad det gjorde…(vilket det kändes som om jag redan visste) …beskedet om att det var något elakartat de hittat.
Så från och med nu ser mitt liv lite annorlunda ut! Jag jobbar dock på som vanligt fram till operationen som är den 31 maj och än så länge har jag behållit min dominerande positiva inställning.
Det är så många som drabbas av den här typen av cancer och det är så många som överlever den idag så i det stora hela känner jag mig stark och helt inställd på att klara av det.
Självklart kommer det säkert tunga dagar, både fysiskt och psykiskt för själva behandlingen är nog en ganska jobbig process i sig men så länge man har en positiv inställning så tror jag att man kommer väldigt långt på sin väg mot ett tillfrisknande.
Och nu känns det extra bra att ha bloggen att ”skriva av sig” på för nu väntar nog en tid med lite extra mycket tankar i denna hjärna som redan har en förmåga att ”gå på högvarv” vad det gäller funderingar över livet….
Ha det gott så länge !
Britta