I förrgårkväll när jag i ”lugnan ro” stod och borstade tänderna…snudd på halvsovande faktiskt, då det var en av de kvällar som jag var sådär ovanligt trött och kan hoppa i säng redan strax efter åtta…..hör jag hur äldste sonen plötsligt säger!
”Öj…det är två hästar ute på vägen…jag tror dom är lösa!?”
Och som om att vrida på en strömbrytare så vips…var den näst intill övermannande tröttheten som bortblåst och i samma sekund ställer hjärnan om till ”ut och fånga hästar i mörker och snöstormsläge”!
Avbryter tandborstningen, stoppar fötterna i sonens vinterstövlar, slänger på mig en jacka, och utrustar mig med pannlampa, handskar och ett hundkoppel.
På väg ut snurrar funderingarna på vilka hästar det kan vara i huvudet men är väl ganska säker på att det är någon av grannens travare som går i hagen alldeles utanför oss. Tänker att det kanske är något av fölen som lyckats ta sig ut med tanke på det snödjup som är kring stängseltrådarna nu men…..när jag kommer ut på vägen ser jag ett par kraftiga ”islandskillar”som står borta vid korsningen och verkar fundera på om de ska sätta iväg uppför backen i snöyran.
Nej stick inte iväg nu tänker jag, och ser framför mig hur farligt det kan bli för dem om de möter en bil, traktor eller något annat fordon i snöstorm med dålig sikt. Tänker också på deras ägare och undrar om de ens vet att deras ”guldklimpar” springer omkring ute i snöstorm och mörker?
Vet först inte om jag ska gå emot dem eller försöka locka dem till mig men testar med att vissla flera korta signaler som jag vet att hästar brukar lyssna på och jodå…den ena av dem spetsar genast öronen och tittar åt mitt håll.
Jäklar…tänker jag…skulle ha haft något att mata dem med!
Springer in igen med tanken att hämta en skiva hårt bröd och säger åt Sv att leta reda på numret till de enda jag vet i närheten som har islandshästar.
När jag kommer ut igen är båda hästarna framme vid våran ingång och jag känner hur hoppet om att kunna fånga in dem ökar. Visserligen har jag bara ett hundkoppel till hjälp men det kan man komma ganska långt med och ”forma” till något som liknar en grimma om man bara kommer åt.
Börjar prata lite lugnt och ”lockande” med dem och skrapar en bit av hårdbrödet mot den andra för att få fram ett ”frestande” ljud. Och det funkar direkt på den ena av dem som glatt kommer stegande emot mig. ”Åh har du något gott åt oss” känns det som om han undrar 
Förmodligen är de ganska trötta på att irra omkring i snöstormen tänker jag. Den andra är dock lite mer tveksam till att komma då den verkar ha sin uppmärksamhet riktat mot något annat lite längre fram på vägen. Ser att han står och tvekar över vad han ska välja. Ska han göra som sin kompis som nu står och tuggar nöjt på de småbitar han får av mitt hårdbröd, eller ska han välja det som lockar där borta?
För mig är det omöjligt att i snöyran se vad han intresserar sig för men tycker att jag hör en ljus röst som pratar med honom.
Till slut väljer han dock att göra sin kompis sällskap vilket inte förvånar mig eftersom ”mat ju ändå är mat” .
Så där står jag nu och försöker så gott jag kan dela ut små bitar av brödet som börjar ta slut, samtidigt som jag trasslar och far med handskar (som jag inte lyckats få på mig än) och hundkoppel .
Funderar på vilken av dem jag ska försöka linda kopplet runt men inser samtidigt att det kommer bli svårt då de är så ivriga att nafsa brödbitarna ur handen på mig. Nästan gnabbas med varandra för att få först och jag har fullt sjå att se till så att inte mina fingrar och händer hamnar mellan tänderna.
Men då, som en skänk från ovan får jag syn på det som fångade den enes uppmärksamhet. För där i mörkret kommer en tjej gåendes, utrustad med två grimmor, grimskaft och en liten hink med hästpellets…..halleluja…..!!
Och det visar sig vara hon som jag bett Sv att leta efter numret till, som dock blivit uppringd av en annan bybo som också råkat se hästarna springa förbi.
Och även om det nu inte var hennes hästar så kände hon till dem lite då de brukade ridas förbi hennes hem, och samtidigt som jag känner hur tacksam jag är över att hon kommit så ryser jag när jag hör vart de här hästarna hör hemma för det betyder att de måste ha korsat och till och med sprungit en bit efter riksvägen för att komma ända hit.
Men nu slutade det ju ändå lyckligt och det är ju huvudsaken. Hon bestämde sig för att ta med sig hästarna hem till sig där hon kunde förvara dem i en hage tills de fått tag i ägarna.
Så det blev en lite ovanlig kväll kan man säga och det var många tankar som snurrade i huvudet på mig när jag väl kommit i säng.
Hästar alltså….dessa fantastiska djur som på ett eller annat sätt så gott som alltid funnits i mitt liv. Nog är det något magiskt över dem?
Så stora och starka och ändå så snälla och medgörliga trots att de med en enda spark skulle kunna göra slut på en människas liv på nolltid.
Man riktigt känner hur kloka de är och får en att nästan känna sig trygg i deras närhet.
Tänker på hur de på något sätt fortsätter att ”dyka upp” i mitt liv trots att det var 30 år sedan jag själv var hästägare.
Antingen i form av lösspringande (det här är tredje gången på kanske tio år som jag fått ”äran” att fånga in andras hästar) eller så till och med i form av att jag faktiskt blivit erbjuden att få ta emot dem gratis (två gånger) men inte kunnat tacka ja pga ekonomi och andra omständigheter.
Och visst är det något jag verkligen saknar. Att få umgås med hästar. Men brukar försöka tänka som så att jag ju faktiskt fått uppleva det i livet den här gången och det är det inte alla som får, men många som drömmer om.
Och som det är just nu så har jag ju det stora privilegiet att ha två små ”shettiskillar” gåendes alldeles utanför vardagsrumsfönstret och det är något jag liksom ”lever på” nu när hästsuget blir lite svårt ibland.
Bara det att kunna stanna till på gården och dra in doften av häst och hö som slår emot en då och då är en lyx i livet.
Britta