Fick så skön känsla i kroppen igår under min och Lines skogspromenad.
Det hade ju kommit lite snö och var sådär precis lagom temperatur. Frisk luft, vacker ”snöpudrad” miljö och alldeles tyst och stilla…..!
Kändes som om vi aldrig ville gå hem….!
Vattnet i ån hade börjat frysa till så smått och det är alltid lika fascinerande att se de isformationer som blir. Hade en bild som var inzoomad på istapparna som hänger på pinnen tvärs över bilden men tyvärr så kom den inte med av någon anledning?
En tanke som slog mig var att skogen under vintern, särskilt såhär i början innan snön blir alltför djup, ger ännu större möjlighet att strosa runt och upptäcka nya ställen.
Inga otäcka älgflugor som man riskerar att få i håret…inga björnar eftersom de förhoppningsvis har gått och lagt sig nu och…
…dessutom törs man bara vika av och ge sig in på ställen man inte känner till då man alltid har sina egna spår att följa tillbaka om man skulle råka gå lite vilse.
Julkänsla fick man också såklart när man trampade omkring därute mellan snöprydda granar, stubbar, stenar och mossor….
…en hemlig ingång till tomtarnas hus under granen kanske :)
Det bästa med promenader på okänd mark är att man aldrig vet vad som ska komma. Plötsligt öppnade sig skogen framför oss och ett stort hygge bredde ut sig. Kändes som en plats där man skulle vilja sätta sig ner och ta fram termosen och mackan! 
Nu hade vi tyvärr inte något sånt med oss den här gången, mer än i fantasin kanske men varför inte göra en liten utflykt i helgen och ta husse med oss.?
Skulle verkligen behöva göra något sånt då med tanke på den alltför intensiva helgen som var.
För säga vad man vill om när man hugger ner skog, vilket kan se ganska sorgligt ut ibland…men nog är det ganska vackert också med den öppna marken det ger.
Och sen är det inte ovanligt att det bildas en massa originella konstverk på dessa hyggen också…. den bästa platsen för ett vernissage tycker jag….! För här kan man stå länge och filosofera kring vad konsten föreställer ;)
Ja det var svårt att inte känna julstämningen smyga sig på så smått. Tänk vilken tur att vi har julen där mitt i vintern att liksom vila oss emot. Se fram emot, pyssla och greja inför. Annars skulle det kännas mer än oändligt långt till våren tycker jag!
Ännu en väg som vi bara inte kunde motstå att följa.
In i den tätare lite äldre skogen.
Med mossiga stenar och…
…höga gamla granar…..en sån där skog som man känner sig så lugn och trygg i !
Efter ett tag började det skymma så smått…..
…men usch vad det kändes motigt att behöva avbryta och gå hemåt igen.
Även för Line är det rena paradiset såklart…
…att få springa lös i sin egen takt och bara upptäcka med nos, ögon och öron.
Flera konstverk av både stora och …
…små mått!
När vi sen knallade hemåt igen slogs jag av tanken på hur skönt det känns att kunna tänka på julen och den mysiga tid vi har framför oss nu utan att behöva känna dåligt samvete över att gå arbetslös. Bara det här att vara ute i skogen och gå under dagtid en vardag utan att känna att man ”stulit till sig” tiden åt det. Att kunna välja vad man gör med sin lediga tid och känna att man faktiskt helt och fullt äger den. Det är så otroligt lyxigt när man vet hur det motsatta känns.
På hemvägen passerade vi ett annat gäng ”livsnjutare”. :) också av både små och stora mått!
Britta