Ja här är hon, den vackra, underbara, härliga,mysiga, kraftiga, starka, äppel o morotsgillande, bergsardennern Tjorven. Nog är hon fin för att vara 27 år.
Ingen svankrygg här inte, vilket brukar vara standard på så pass gamla hästar.
Endast ett par meter från min gård går hon och betar och jag har svårt att få någonting gjort när jag hela tiden måste gå fram till vardagsrumsfönstret för att se vart hon är och vad hon gör. En del i familjen tycker hästar verkar ha ett otroligt tråkigt och innehållslöst liv men betraktar man henne lite då och då så kan man se att hon har lite olika rutiner och sysslor för sig.
Ibland betar hon, ibland vilar hon stående (alltid på samma plats) ibland ligger hon ner antingen med huvudet upprätt eller helt avslappnad som en död på marken, ibland står hon vid vattenbaljan och dricker eller bara ”leker” med mulen i vattnet, ibland är hon inne i träddungen och kliar sig mot de buskar och träd som finns, ibland betraktar hon något intressant som tex andra hästar, människor, katter el liknande, ibland är hennes ägare där och bara klappar om eller kratsar hennes hovar, och ibland kommer ju jag för en liten pratstund och lite ”klapp och kli”.
Nog är hon förunderligt lik stoet jag drömde om att jag red barbacka i skogen för ett tag sedan. Exakt samma färger på päls, man och svans. Och kraftig och rejäl var hon att sitta på.
Kanske var det Tjorven som hälsade på och bjöd på en ridtur, en klok gammal dam är hon, var så säker.
Men nu är det matdags och sen ska jag nog titta vad Tjorven har för sig för tillfället!
Britta