Fast inte för alltid såklart :) men däremot sista inlägget på den här datorn. Hade ju så smått börjat fundera på en ny eftersom gångjärnen var på väg att ”paja” på den här och beslutet att göra slag i saken fattades nästan av sig själv då Svs ännu äldre dator plötsligt (och under mystiska omständigheter) slutade fungera.
Så nu får han (enligt hans egen idé och beslut) ta över den här och jag har beställt en ny.
Då kanske man undrar varför han skulle få lov att nöja sig med en gammal dator? Jo det finns en enkel förklaring till det!
Han har ju alltid sin stående på sitt skrivbord ungefär som en stationär medan jag bär omkring på min, flyttar, öppnar och stänger locket osv. Och eftersom det inte är något annat fel än att gångjärnet snart är slut så blir det inte några problem för honom att använda den här då den egentligen aldrig behöver stängas när han har den.
Så nu ska jag avsluta tiden med den här datorn genom ett inlägg om våran helg i Lofsdalen 
Blir ett bra avslut !
Här bodde vi och måste säga att det var en av de bättre stugor vi hyrt. Mysigt och fräscht inuti och det bästa av allt….sköna sängar!
Men ändå så har jag ännu inte hittat stugan som jag drömmer om och föreställer mig i tankarna. Den där stugan med härlig utsikt från altanen över vatten eller fjäll …eller varför inte både och 
Med enskilt läge dvs med närmaste granne på någon kilometers avstånd, och med möjlighet att släppa ut Line lös utan att behöva oroa sig över vare sig trafik eller andra människor.
För är det något jag lärt mig nu så är det att sk fjällstugor sällan står för sig själva mitt ute i naturen någonstans, och man ska aldrig låta sig luras av de bilder man ser på stuguthyrningssidorna. Nej en fjällstuga som hyrs ut står oftast på ett område med en massa andra stugor ganska tätt inpå och någon nämnvärd utsikt har de sällan då man verkar föredra att låta skogen omkring växa fritt ända intill stugknuten.
Funderade en hel del på det där under helgen om varför de inte verkar bry sig det minsta om att ha någon typ av gårdsplan och en av mina teorier är att man nog helt enkelt inte vistas så mycket just utanför stugan? Man satsar istället allt på själva byggnaden och interiören.
På sommaren är det förmodligen för mycket mygg och knott och under vintern är det såklart uteaktiviteter en bit bort från stugan som gäller, och framförallt så är det väl just för vinteraktiviteter som man har en fjällstuga.
Men nog med en massa text nu. Dags för lite bilder också
Första morgonen startade jag och Line med en kort prommis i området kring stugan och nog är det något visst med hela luften och atmosfären i fjällvärlden?
Allt känns så friskt, nytt och ”krispigt” på något vis :)
En liten bit bort hittade vi en sån där härlig tallskog med stenar, fina avskalade pinnar och mossor och lavar i olika färger och nyanser. Älskar den här miljön och skulle kunna vandra omkring där hur länge som helst!
Line tålmodigt väntande på att jag ska fota färdigt!
Är bara i den här typen av natur som man hittar dessa näst intill rosa stenar tror jag? Eller så är det just för att man så lätt ser dem i den låga vegetationen? Nästan som om de försöker kamouflera sig bland mossor och lavar :)
Äntligen är väntan över och kopplet ”bortkopplat”! Kom igen matte…
…nu springer vi!!!!!!
Tjoho !!!!
Sen var det dags att vända tillbaka till stugan och äta en god frukost!
Fast lite mer lattjo lajban kunde vi väl ha haft först var det någon som tyckte :)
Första halvan av lördagen blev dock ingen större hit tyvärr då den mest bestod av att åka omkring och leta efter något bra fiskeställe…vilket vi inte lyckades hitta! Dels pga att det redan var upptaget och sen pga att vi helt enkelt inte hittade fram till det ställe vi var ute efter. Men men, efter att ha ätit en god lunch ute och sen tagit en liten ”tupplur” i stugan så bestämde vi oss för att ta en promenad ner till Lofssjön, och där återkom den där sköna känslan inombords på en gång!
Sååå vackert och såå avkopplande att bara sitta där på en stor sten vid vattnet!
En ”öde ö” i Söderhavet? Nejdå, bara en liten ö i Lofssjön i Norra Sverige :) fast nog får man lite ö och palmkänsla av bilden ;)
En utomjording eller läskig jätteinsekt??? Nejdå…bara en spegling av en gammal trädrot på vattenytan!
Provsmakning av fjällvattnet! Godkänt tror jag det blev :)
Dagen efter vaknade vi till en kall morgon. Första minusgraderna på länge nu….
…men frisk och klar luft med vacker frost på altanräcket!
Efter frukost och stugstädning var det dags att göra en kort vandring upp till en utsiktsplats som skulle ligga 1125 m över havet. Jag och Line knatade iväg först då Sv inte var säker på att han skulle orka följa med hela vägen. Vi hade kommit överens om att jag skulle ringa när vi var uppe men ibland går det inte riktigt som man tänkt sig :)
När leden som vi gick på till att börja med plötsligt övergick i en körbar väg så råkade vi helt enkelt välja fel väg pga en anledning som nog kan låta lite konstig för en ”normalt socialt funtad” människa.
Men ska försöka förklara!
Jag och Line kommer alltså och går ensamma på leden som verkar gå upp mot toppen av fjället och där vägen ser ut att svänga av rejält till vänster ser jag ett par som sitter och fikar.
Å nej vad jobbigt, är naturligtvis min första tanke! Måste jag stanna och prata med dem nu tro? Blir så fokuserad på dessa två människor som dessutom sitter och som jag känner det ”blåstirrar” på oss så att jag missar att vi istället för att fortsätta följa vägen som vi nu kommit in på bör gå vidare på leden som går vidare uppåt mot toppen alldeles intill dem där de sitter.
Sakta men säkert närmar vi oss dem och tankarna på hur jag ska bemöta dem snurrar på i huvudet. Ska jag hälsa? Ska jag fråga dem hur och vart man ska gå för att komma till toppen ? Eller ska jag bara fortsätta på vägen och ”se ut som” om jag vet precis vart jag är på väg?
Nu börjar lutningen dessutom bli så rejäl så att jag knappt kan gå upprätt men med tanke på att vi har ”publik” så vill jag inte heller riskera att göra bort mig genom att börja halka och halvkrypa så det är bara att ta i lite extra och se oberörd ut…men jag kan lova att vid det här laget och med en annalkande förkylning i kroppen så har jag fått upp pulsen rejält :)
Så vad gör då en introvert människa i ett sånt här läge? Jo!
Istället för att stanna till nedanför dem dels för att hämta andan och dels för att fråga om bästa vägen till toppen så stegar man envist vidare och väljer den väg som går längst ifrån dessa säkert ”jättefarliga” fortfarande stint stirrande människor utan en min som avslöjar om de är villiga att prata eller ej.
Introverta hjärnan överväger dock fortfarande om den ska stanna eller ej! Vad ska jag säga? Hur ska jag säga det och tänk om de inte pratar svenska?
Känner dock att hälsa måste jag göra i alla fall för otrevlig vill jag verkligen inte framstå som när det egentligen bara är ”blyg” jag är. Höjer handen, nickar till, ler och säger hej….och vad får jag till svar??
Jo…inte ett ord….inte en min…..inte en rörelse!!
Börjar fundera på…..syns jag eller?
Men nu blir i alla fall beslutet lätt att ta! Det får bli vägen för oss ! Och där fortsätter vi att streta uppför med målet att åtminstone ta oss utom synhåll för dessa två i mitt tycke underliga människor som inte ens kan hälsa!
På fotot ser det inte särskilt brant ut men…jag lovar att det kändes ordentligt i benen vid det här laget. Här ser man också klart och tydligt vart vi egentligen skulle ha gått, alltså den lite mindre stigen som går upp till vänster. Och om jag varit en normal extrovert människa så hade jag uppfattat det medan jag förmodligen stod och pratade med paret men…nu fick min introverta hjärna så fullt upp med att fundera på hur den skulle hantera det här mötet så något slags ”tunnelseende” slog till
I alla fall så stannade vi och vilade lite medan jag ringde till Sv för att meddela vart vi var. Och utsikten redan här var ju alldeles hissnande!
Tyvärr så vägrade datorn att ta med alla bilder jag hade tänkt men den här visar väl litegrann av lutningen på vägen vi gick på. Och nu till det allra tråkigaste med våran misslyckade ”toppstigning”!
Jag har på ”äldre dar” börjat få både höjdskräck och svindel och bara tanken på att fortsätta uppför vägen som man inte kunde se någon ände på och som såg ut att gå rakt ut i ”tomma intet” fick det att svindla i huvudet på mig.
Så det var bara att erkänna att vi inte skulle komma längre! Att stå där högt uppe på vägen längs fjällväggen och med denna milsvida panoramautsikt (som jag tyvärr inte kan visa nu) runtomkring mig blev helt enkelt för mycket för min stackars ”nallepuh hjärna”! Så efter mitt samtal med Sv som nu också nästan var framme vid början på vägen var det bara att börja knalla nedåt igen.
Men jag lovade mig själv att någon gång ska jag upp till den där toppen, men då måste jag ha någon mer med mig. Och absolut inte gå på vägen som kändes som om man gick på en hög bro utan räcken ungefär, utan fortsätta på leden som har mer vegetation omkring sig och leder mer rakt upp.
Hur länge ska jag sitta här med koppel på mig matte?
Suck vad tråkigt….!!!!
Jag säger bara det….boooring…..!!! Snart står jag inte ut längre!!!
Gissa om det var skönt att komma ”ner på marken” igen som det kändes då! Och dessutom få möta upp med Sv.
Fjällvandring i all ära men här var det bara att erkänna att det blev mig övermäktigt! Som att få motsatsen till klaustrofobi…vilket jag tror heter agorafobi ?
Synd, men ingen katastrof såklart! Kommer ju fler chanser här i livet :)
Sen bar det av hemåt igen och med tanke på att bilens bromsar börjat krångla under resan så kändes det bara skönt att veta att man snart var hemma igen!
Men, i det stora hela hade vi en skön helg och vädret var nog det bästa vi haft på någon av våra resor tror jag!
Så nu fortsätter vårat hemmaliv som vanligt…eller ja….åtminstone när de dunderförkylningar vi båda drog på oss gått över !
Frustrerande att gå och vara förkyld och trött när det varit så fint väder den här veckan och så mycket man vill göra utomhus. Men det är bara att vänta och låta krafterna återvända först!
Ha det gott så länge!
Britta