Eller någon kanske jag ska säga?
Sitter här i soffan med datorn i knäet och med en lugnt sovande hund bredvid. Lugnt och fridfullt???
Javisst men….? Visst fattas det något….någon….!!
Jag som alltid varit en sån som trivts väldigt bra med ensamhet känner nu, kanske för första gången i mitt liv, att jag lika gärna…eller kanske till och med hellre hade velat att han satt här som vanligt tillsammans med ”oss” (mig, Line och en eller flera av våra tre katter) och njöt av lugnet, stillheten, tryggheten, närheten och sällskapet!
Men på ett vis är det bra! För nu får jag bekräftat det som jag har känt liksom ”snuddat” vid mig på senaste tiden. En känsla som bara fladdrar förbi lite lätt och vill göra sig påmind om att den faktiskt finns. Men som jag ändå inte fångat upp och tagit till mig eftersom den är så ovan. Tänkt att nej, det där gäller inte mig…är nog någon annans känsla jag plockat upp, vilket är typiskt för oss som är högkänsliga.
Men nu inser jag att det visst är inifrån mig själv den kommer. Försiktigt och knappt märkbart har den smugit sig in och börjat slå rot, och om jag ska vara helt ärlig så …tycker jag inte om den!
Känslan av att föredra någons sällskap framför ensamheten.
För på något sätt så har den varit en styrka..den där känslan av att trivas så bra med ensamhet så att man inte känner sig alltför rädd för att bli det. Särskilt som jag ju vet att jag förmodligen kommer att tvingas leva utan Sv en tid när han inte längre finns med här på jorden pga vår åldersskillnad.
Har alltid tyckt lite synd om dem som hävdat att de aldrig i livet skulle vilja leva ensamma och att de bara måste ha andra människor omkring sig.
Men på senare tid har tanken på att leva vidare utan Sv också fått mig att känna något liknande.
Inte så att jag känner att jag alltid kommer att ha behov av att ha andra människor omkring mig…nej men….ett behov av att alltid ha honom omkring mig måste jag erkänna att jag faktiskt börjat skapa.
Inte medvetet såklart, utan bara av en helt naturlig anledning. Och man kan väl inte hitta ett bättre ord för den än ….
…kärlek…!
Och vad är det då som fått mig att skriva just det här inlägget? Låter ju som om han vore borta för alltid men….riktigt så allvarligt är det inte 
Han har nämligen börjat sjunga i kör på torsdagar.
En gång i veckan i ca två timmar kommer han alltså att vara borta, och visst unnar jag honom det av hela mitt hjärta och egentligen är jag jätteglad över att han tog sig för med att äntligen gå med i kören, som mina systrar tjatat på honom ett tag om att göra.
För är det något han behöver så är det att komma iväg och träffa lite andra människor ibland. Han har ju faktiskt ett behov av det på ett sätt som jag verkligen inte har och därför känns det extra viktigt att han kan göra det för sin egen skull…och för min skull också faktiskt…för så länge han gör något som han mår bra av, så mår jag lika bra av det för hans skull! Vill inte känna att jag pga min egen starkt introverta sida hindrar honom från att leva ut sin extroverta del. Vore hemskt om man gjorde så bara för sin egen skull.
Men kände att jag ändå ville skriva några ord om den där känslan som så smått börjat finnas inom mig ibland, bara för att den är så ny och ovan.
Får väl se den som bara ännu ett steg i den personliga utvecklingen, för det är ju nyttigt det där, att erfara och uppleva nya känslor sägs det!
Fast nog önskar man att man kunde få ”hoppa över” en del av dem. För den här är bara jobbig och besvärlig.
Känslan av att sakna närvaron av en person som är borta!
Nåja…nu har snart de där två timmarna gått och imorgon åker vi iväg på ett litet ”miniäventyr”. Har hyrt en stuga vid en sjö i Lofsdalen över helgen, så direkt efter att jag slutat jobba plockar Sv upp mig och så far vi iväg och skaffar oss lite nya upplevelser och erfarenheter….tillsammans såklart 
Britta