lillasysterfix

Så känns det i mig när min lilla luffare Rasmus behagar komma hem med sisådär 5-6 veckors mellanrum. Idag när jag låg på knä och rensade grusgång i spöregn ringer min sambo och meddelar .
-Rasmus har kommit hem! Ska jag hålla honom inne tills du kommer?
Tjoho! och Jippie! Vad glad jag blev. Känns så där ljust liksom inuti. Ljus och varmt!
Kärlek kallas det väl?
Och ja, jag ville att han skulle åtminstone försöka att ha honom inne tills jag slutade, även om klockan bara var 9 på morgonen, och jag slutar 4.
Förmodade att han nog skulle ha en del fästingar och jag är den enda i familjen som tar mig an den angenäma uppgiften att plocka ut de små vidriga varelserna. Men jag har vant mig, och konstigt vore det väl annars med tanke på att det i snitt behöver plockas två per katt sådär varannan dag ungefär.
Så nu sitter jag här med en sten mindre att bära inombords. Känns skönt eftersom det är en del annat som ”ligger på” just nu.
Igår däremot hade jag en trevlig upplevelse då jag svingade mig upp i en westernsadel för första gången. Fast första försöket lyckades inte eftersom jag knappt nådde upp med foten i stigbygeln (trots att jag är ganska vig i benen än) och hästen stod i lite uppförsbacke. Men med en förflyttning av hela ekipaget till andra sidan vägen så fick jag precis i foten och tog mig upp. Det gäller att ha den ”rätta knycken” när man ska upp i en sadel.
När jag väl kommit upp och Chantal började skritta med sina jättekliv kändes det som att sitta på en elefant ungefär.
Jäklar vilka kliv hon tog och sadeln var som en fåtölj, men hög knopp fram och hög sits bak.
Stigbyglarna är ju också rejäla, breda och i trä tror jag.
Inte nog med det. Tränset är bettlöst och tyglarna som jättemjuka tjocka rep som är delade, alltså ett rep per sida och det var också väldigt ovant.
Sadlingen var också ett projekt för sig och man fick ta i med alla krafter för att få upp den på den stackars hästen.
Hur Helene som är ca 1,50 får upp den är för mig en gåta. Det här var visserligen hennes dotters häst och själv har hon en lite lägre ponny men hon rider ju även Chantal ibland så inte undra på att hon är så stark och senig som håller på med dessa tyngder och hästar var och varannan dag.
Hon har för övrigt ridit i 30 år så hon har ju en viss vana.
Nåja, till slut kom vi iväg i alla fall och det gick faktiskt riktigt bra. Vi tog det lugnt och skrittade mest eftersom hovarna var nyverkade (planen var att vi skulle rida innan hovslagaren kom men han kom tre timmar tidigare),  men en kort galopp fick jag i alla fall prova och det var inga dåliga steg det heller.
Tror att islänningarna tar två språng på samma längd som hon tar ett, så det var en härlig känsla!
Nästa gång, när det nu blir? Skulle vi rida i något som Helene kallade galoppbackarna och det blir ju riktigt spännande eftersom hon påstår att Chantal ( som är den dominanta av hennes tre hästar) gärna vill ligga först när det finns plats och hon inte är så öm i hovarna.
Och med bettlöst träns känns det inte som om att jag kommer att ha så mycket att säga till om ifråga om hastighet så vi får väl se hur det slutar. Får väl hålla i mig i sadelknoppen och bara hänga med antar jag:)
Förhoppningsvis sitter jag kvar, men det är ingen garanti.

Men nu ska jag ta och roa mig med lite disk och tvätthängning, jippie va kul!!!!???

Britta