Ja på fredag är det dags! Det där som jag nog inte riktigt ”tagit in” i huvudet än. Att han nu, ca 22 år efter att det här fotot togs ska ge sig av ut i Europa på en tågluff alldeles ensam.
Så fantastiskt och utvecklande för honom…men också ….så stort och ”nervpirrande” för hans mamma. För visst är det så att även om jag innerst inne bara vet att allt kommer att gå bra så nog är det svårt att helt låta bli att oroa sig.
Det sitter ju liksom i generna det där på en mamma…att oroa sig över sina barn. Hur stora de än blir tror jag?
Men som sagt! Det kommer att gå bra och är precis vad han behöver göra i sitt liv just nu. De är ju så totalt olika mina söner. Den yngsta verkar inte oroa sig över något, tar dagen som den kommer och satsar just nu på studier i Uppsala. Helt inställd på att läsa sig till ett bra och förhoppningsvis välbetalt jobb.
Den äldsta (som reser på fredag) är motsatsen. Han är den som tänker, funderar och filosoferar. Avskyr allt vad studier och inrutade jobb heter och skulle helst av allt vilja kunna leva på det konstnärliga. Sitt fotograferande eller gitarrspelande. Han har provat många olika arbeten hittills men inte hittat ett enda som han kunnat tänka sig att fortsätta med. Helt enkelt därför att han inte står ut med dem.
Han har en själ med ett enormt frihetsbehov och känner sig instängd och kvävd så fort han måste anpassa sig efter andra och annat. Många tycker nog att ”jamen det måste man bara göra i dagens samhälle, man måste ha ett ”vanligt” arbete så att man får ihop till brödfödan”
Och ja…så är det kanske. Och ja…många klarar av att anpassa sig. Kväva rösten och känslan inom dem som säger att ”det är inte såhär livet ska behöva levas”.
Men jag bara vet att han inte gör det. Ett tag skulle det säkert gå men..det skulle helt garanterat sluta med utbrändhet eller depression.
Så den här resan är verkligen nödvändig på många sätt. Dels att han kommer iväg hemifrån ett tag. Får lite nya perspektiv på livet. Ny inspiration, nya ideér, nya vänner och kontakter, nya dörrar som öppnas och ger en liten ”vägvisare” om vad han ska satsa på i framtiden. Det är vad jag hoppas att resan ska ge.
Det den garanterat kommer att ge är ju i alla fall personlig utveckling och mer självförtroende. För hur det än är så kommer han inte att komma hem som exakt den person han var när han åkte. Alla erfarenheter i livet, av vilket slag de än må vara gör ju att vi förändras litegrann som människor. Vi kanske inte märker det på direkten men någonstans inom oss sätter det spår.
Och sen är det bara för en mamma att inse att den lilla pojken på första bilden nu blivit stor och faktiskt kan klara sig utmärkt ute i ”den stora världen” alldeles ensam.
Jag har ju redan till viss del upplevt det här med yngste sonen. När han för ett par år sedan gav sig iväg till London alldeles ensam. Det kan jag säga var en fruktansvärd känsla i början. Innan jag visste hur det gått och om han kommit fram som han skulle. Väntan på att han skulle höra av sig och sen inte precis bli mindre orolig när han ringer mitt i natten och har kommit fram. Bara för att tala om att han gick omkring där i utkanten av London någonstans och letade efter stället där han skulle bo. Att veta att ens yngste son gick omkring där i mörkret, ensam i ett främmande land mitt i natten var en riktigt jobbig känsla av total maktlöshet.
Men som en mamma alltid gör, så förstorade jag upp det och oroade mig helt i onödan. För det gick ju hur bra som helst och var faktiskt ett slags ”startskott” även för honom till att verkligen börja leva sitt liv. För det var i och med den resan som allting ”lossnade” för honom och den ena positiva händelsen efter den andra gjorde att han fick klart för sig i vilken riktning han skulle gå i livet.
Och kanske är det en resa som behövs även för den äldste sonen så att han kan börja leva lite mer på sina egna villkor? Så det är bara att släppa alla tankar på oro och vad som ev kan hända och önska honom all lycka till på färden.
Blir nog en härlig erfarenhet och många fina fototillfällen och i och med det kanske fler följare på hans instagramsida. emildahlander heter han förresten där om man är nyfiken på att titta på hans bilder.
Men nu är det dags för matlagning och fortsättning på den här lugna sköna söndagen i mars!
Britta