lillasysterfix

Ja nu ligger det där på köksbordet och väntar. Nummerlappen och chippet. Nervös?
Jodå…nog känns det allt!!
Har haft ett litet ”krig” som pågått ett tag inom mig nu och det slaget står mellan den tänkande, grubblande människan i mig och den lättsamma ”det fixar sig, det här blir bara kul” människan.
För jag har faktiskt bägge i mig men …tyvärr så är det väl bara att erkänna att det är den lilla ”filosofen” som har övertaget.
Typiskt!
Men men…igår kom jag på en ny taktik och ett nytt tankesätt som jag jobbar med idag.

Jag tänker mig att det här bara är en vanlig dag då vi ska till Mora och träna lite skidor precis som vi faktiskt gjort den senaste tiden. Vi ska till Mora och jag ska åka ca 5 km mer än jag gjort hittills i en enda sträcka. Och var jag totalt slut när jag och äldste sonen kom fram då efter 14 km ?

Nej…jag var ju inte det. så varför skulle 5 km till fullständigt ta knäcken på mig?
5 km på skidor går faktiskt ganska fort…åtminstone om det är en nedförsbacke ibland, och det är det ju. Jag har ju till och med förmånen att redan ha åkt 14 km av de 19 som sträckan är.
Och egentligen så är jag nog inte så nervös för själva åkningen utan helt enkelt att allt omkring ska fungera. Att alla kommer till sin start. Alla bussar hit och dit. Överdragskläder som ska plockas upp. Att man man får i sig mat i lagom tid..osv ..osv!
Tror att alla i laget är överens. Det här blir första och sista stafetten. Nästa år åker vi kortvasan då det bara är från start till mål som gäller .

Det har varit alldeles för mycket tänkande och planerande runt detta lopp och senast igår fick vi ännu en av alla de mindre trevliga överraskningar vi stött på.
Svs son hade plötsligt läst någonstans att skidfodral på bussarna var så gott som obligatoriskt.
Skidfodral?
Ingen av oss har ett sånt och ingen av oss hade lust att lägga ut en massa pengar på det.
Så då var det väldigt nära att vi ställde in. Det kändes lite som ”droppen” ni vet.
Men efter att Sv suttit i telefonkö ca en halvtimme så fick vi klart för oss att..”Ja, vi kommer ju inte att slänga ut er från bussen om ni inte har…men vi ser helst att man har det!”
Så nu kör vi ändå. Utan fodral. Eller ja..ett hittade vi faktiskt ute i ett av våra ”loppisuthus”  :) har ju sagt att det är bra ibland att ha så mycket saker så att man inte vet vad man har!
Så det skickade vi med Svs son som ska ta bussen från Mora till sin startplats och kusinen som tar första sträckan skulle fixa till ett eget av typ sopsäckar så det blir nog bra.
Men nu måste jag hjälpa till med förberedelser och packning!

Ha det bra!

Britta